livet... igen...

Var ska jag ens börja? Jag har semester och landat ganska väl i den. Mitt hem är genomstädat, jag har varit på en härlig liten mini-roadtrip med lilla Sigrun och Jenny. Vi tältade vid Gyllebosjön och ute på Stora Alvaret och sedan sov vi i mjuka sängar hos vännen Erika i den småländska skogen. Midsommar firades lugnt och mysigt med familj och utvidgad familj. Bullar har bakats. Stickprojekt har framskridit. Jag har till och med hängt med en vän en dag, för lite jobbsnack och för en utflykt till Simrishamn.

Men allt har överskuggats av att mina föräldrar råkade ut för en olycka i sitt hem för två och en halv vecka sedan. Pappa snubblade på en tröskel och föll. Kunde inte resa sig (det visade sig vara en höftfraktur) och var nog avsvimmad och omtöcknad en hel del. Mamma, som är långt gången i sin demens, blev såklart rädd... lyckades välta en stor spegel över sig och efter att ha virrat omkring lite, blödande men lyckligtvis inte svårt skadad fysiskt, la hon sig helt sonika ner på golvet i hallen. Pappa kunde inte förmå henne att hämta mobiltelefonen och de hade båda tagit av sig sina larmarmband... Detta hände någon gång på lördagseftermiddagen och det dröjde till söndag lunch innan de saknades... (Nej, de hade ingen som helst hemtjänst...). Sedan blev det två ambulanser och sjukhus och operation (pappa fick ny höftled) och vistelse på var sitt korttidsboende (mamma på ett för dementa) och vårdplaneringsmöten via telefon och resor till och från Borås för alla oss syskon för att hälsa på dem och för att ordna i hemmet (de var relativt nyinflyttade och pappa hade inte klarat att både packa upp och ordna och ta hand om mamma... han är trots allt 87 bast... och det var lite rörigt och ostädat) och fixa med allehanda praktiska saker.

Nu har pappa fått komma hem, han har hemtjänst sex gånger om dagen plus besök av fysioterapeut och hemsjukvården, och han repar sig ganska snabbt. Är uppe och går med sin rollator, sitter vid köksbordet och äter, brygger kaffe och kollar e-post vid skrivbordet. Det känns bra och vi rings varje dag. Mamma har fått förlängt med sitt korttidsboende i väntan på en plats på ett bra vårdboende för dementa. Jag hälsade på henne i måndags. Jag hade med mig mjukiskläder i fina färger som hon tycker om och vi drack kaffe och åt kanelbullar och tittade på foton i min mobiltelefon. Hon kände inte igen vårt gamla fritidshus i Folkared och tyckte att det unga paret på bröllopsfotot var vackra och glada (hon och pappa, februari 1960) osv. Men när jag visade ett foto på henne själv som tvååring sa hon tvärsäkert: "Det där är ju jag!"...  Hon hade ingen aning om vem jag var, men hon gillade mig och ville gärna att jag skulle stanna. 

Så många tankar som snurrar i mitt huvud. Så många känslor. Pappa känner jag mig trygg för. Vi har, och har alltid haft, en stabil relation. Mamma och jag? Not so much... Ganska trasigt, bitvis. Inget gemensamt att tala om. Mest tystnader. Men ändå känner jag en stor ömhet för henne nu. Det var fint att sitta och hålla henne lugnande i handen och prata sakta, försöka hitta saker långt bak i tiden som hon kanske skulle minnas, som stranden på Ringsegård, gamla släktingar och sådant. Lugna henne när hon blev rädd och ledsen och tydligt mindes någon slags kaos med trasigt glas, att hon inte visste vad hon skulle göra så hon bara la sig ner och sedan kom det massa folk och alla tittade elakt på henne och skrek att det var hennes fel (troligen snäll ambulanspersonal som dök upp och redde ut saker och ting)... och säga att de nog inte alls var arga utan kanske mer oroliga och rädda att hon skulle vara svårt skadad och att de ju hjälpte henne till sjukhuset osv osv... Som att tala med en orolig tvååring. Sorgligt. 

Det återstår fortfarnde en del praktiskt att ordna, mest för mamma då, och det kommer bli en hel del körande upp till Borås framöver, men nu är det som det är och det är bara att tugga i sig. Jag ska ändå ha semester och försöka komma ner, och stanna, i varv. Återhämta mig och ägna mig åt sådant jag finner lust och glädje i. Symaskinen står framme, jag har stickprojekt, jag har massor av läsning, jag har familj och vänner att träffa, utflykter att göra och upplevelser att ha.

Just idag har jag absolut inget planerat. Det är då jag bryukar komma igång med saker. Känns bra. Och skulle jag råka se hela S4 av In Treatment, so...what?

Lascia ch'io pianga - Händel

svinotta

När jag har möjlighet att sova till halvåtta, ja, då vaknar jag fem... Nu är klockan sju och hunden har fått en morronpromenad, jag har duschat och dricker nu en rejäl mugg kaffe. Hett och svart. 

Stressen är påtaglig. Jag tycker till och med att det är jobbigt att hiva ner lite grejer i en väska och sticka iväg, för ett par dagar. Men jag kör på. Snart semester. För min del lättar det redan i studentveckan, för då tänker jag vara klar med allt. Allt. Sådant som hjälper mig är att ta mig ut i naturen, även för kortare stunder. Att vara ute i Börringe och hänga, eller arbeta i trädgården. Här hemma är det tyst och stillsamt. Tittar inte ofta på teve. Lyssnar på ljudbok (just nu Shuggie Bain, av Douglas Stuart) men ibland är det svårt att hålla fokus. Min roliga, komplicerade, härliga stickning har jag lagt åt sidan och har lagt upp en fullständigt mindless sjal. Det blir meditativt. Jag lägger mig tidigt om kvällarna. Avslutar dagen med att lyssna på någon guidad meditation. Det funkar nog hela vägen till mitten av juni. 

Kaya - Bob Marley
(Tack för påminnelsen, Cuby)

revival - renewal

Vännen Netti har varit här hela helgen. Vi har tillbringat dagarna tillsammans, på utflykter av olika slag. Mycket ute i naturen, vid havet, ute på Kabusas strandängar eller termoskaffe och kanelbullar i solgasset vid Glimmingehus örtagård, där vi var två av de ytterst få besökarna. Till Ales stenar tänkte vi tagit en längre vandring, men det var kallt igår och det blåste en vass, elak vind. Så vi tog en kortare väg upp. Idag ska vi bege oss ut och plocka ramslök, och sedan packar hon ihop och kör norröver.

Vi har gjort fina och roliga saker men det bästa är ändå samtalen som flyter mellan oss. Att prata med henne ger mig alltid perspektiv och att se den här delen av landet, det jag ju valt att flytta till även om jag inte riktigt känner att jag kan rota mig eller känna att det är hemma, med hennes ögon har fått mig att vilja omvärdera. Sätta mig ner och verkligen tänka, fundera. Ta ett omtag. Jag har så mycket som är bra här och jag måste sluta att på något vis vänta på framtiden och hur jag vill ha det där. Klart jag ska hyra ett litet hus, sedan. Visst ska jag ha en trädgård. Men till dess... så har jag ett mysigt och ombonat hem. Jag har nära till havet och skogen. Till tre av mina barn (och de två små) och till fantastiska utflyktsmål. Jag har några goda vänner och vänämnen. Jag trivs inget vidare med en del saker på mitt arbete - men där finns också några riktigt sköna kollegor och det är verkligen inget fel på våra elever. Jag får göra det bästa av det.

Rätt vad det är kommer en öppning. Nytt jobb? En annan bostad? Men jag måste sluta stå på vänt. Det behövdes på något vis en Netti för att jag skulle komma fram till det. Livet är ju... nu. Det är också sedan... som till exempel en fjällvistelse i sommar. Och andra sköna idéer. 

Så måste det bli. 

Steppin' Out - ELO

just ranting

På gårdagens morronmöte gick jag in och var arg. Sådär så att jag knäppte händerna i knät och andades i fyrkant. Jag var inte irriterad på något särskilt, utan i största allmänhet eftersom de där mötena ytterst sällan är effektiva och att det inte går att gå därifrån med en tillfredsställande känsla av att faktiskt ha hunnit göra det som står i den ambitiösa dagordningen. Det var likadant igår. Självfallet hann vi med ett par bra saker. Resten fick skjutas på framtiden igen, vilket innebär att det kommer att ligga och skava till nästa gång. 

Befriande är dock de samtal jag har med en del kollegor. Vi diskuterar viktiga saker som har med vår undervisning att göra likaväl som reflekterar över vår situation eller ventilerar mer privata tankar. Jag är också mentor för en nyexad kollega och våra samtal känns relevanta och är ofta uppmuntrande, för oss båda.

I lördags var det familj för hela slanten. Jag körde in till Malmö och strosade runt med Jenny, vi åt lunch och sedan gick vi på Disgusting Food Museum. Kul och intressant. Lagom ansträngande. Sedan körde vi ut till Börringe och hängde med dem. Middagen var, som så ofta, tio personer runt matbordet. Kul prat och god mat. Hemma igen såg jag The Lady in the Van, på Netflix. Fin liten film. Och vi kan alla hamna där. It's a fine line... I söndags var jag bara hemma och pysslade. Tog en lång promenad vid havet med hunden. Lagade veckans lunchlådor och stickade. Såg The Social Dilemma, vilket stämde till viss eftertanke även om det egentligen kändes en smulaförenklat och det inte var några direkta nyheter som levererades.

Idag har jag lite sovmorron. Jag sov inte längre än jag brukar utan ser i stället till att ha väldigt gott om tid att lyssna på nyheter, dricka mitt kaffe, fundera. Om en stund ska Floyd får en ordentlig runda inna jag beger mig till saltgruvan.

Come Give Me Love - First Aid Kit

oh, moon of alabama...

Middag hos kollegan Maria igår, tillsammans med Sima och Marie. Samtalet svängde mellan det lägsta och det högsta. En hel del skratt (tack, det behöver jag) och mycket allvar. Så enkelt. Så gott. Och när jag körde hem i augustinatten hängde månen som en fantastisk, utskuren apelsinklyfta över kullarna och träddungarna.

Idag ska jag ut till Börringekollektivet och gosa med mina två små favoritmänniskor och fika med Matilda & Mike. Det dyker säkert upp fler till kaffet, så där enkelt och självklart som det så ofta gör där (därav epitetet "kollektiv"). Med mig hem har jag förhoppningsvis Sigrun.Vi ska ha lördagsmys, har vi bestämt. Jag anar popcorn, memoryspel, pussel och bra böcker.

Alabama Song - The Doors

andra halvan

Nästan halva ledigheten kvar! Jag har det väldigt lugnt och skönt. Gör småutflykter i närområdet, träffar de få vänner jag har här och umgås med min familj. Stickar mycket, vilket för mig är såväl roligt och kreativt som meditativt. Syr en del. Promenerar, både kort och långt. Läser och lyssnar på ljudböcker. Jamaica Kincaid har jag läst/lyssnat på de senaste dagarna. Nu är jag nyfiken på Rachel Cusk. Nästa veckas roadtrip kommer ge många sköna boktimmar, i bilen. Musiken har liksom kommit helt i bakgrunden. Men det kommer väl en tid för det också.

Jag drömde, i natt, om ett sammanhang jag för länge sedan lämnat. Det var skönt att vakna och veta att det bara var en dröm och att jag aldrig mer behöver hamna i den sitsen igen.

Idag ska jag äta lunch och ha goda samtal med vännen/kollegan Maria. Och sedan är det hejdå-middag i Börringekollektivet eftersom Anton & Antonia med lilla flickan åker norrut igen, efter några dagar i Skåne, och Barb (Mikes mamma) åker hem till North Carolina efter att ha varit här sex veckor. Det blir trivsamt. Jag tror jag ska be att få låna hem Sigrun i helgen.

Jag fick brev från ortopeden igår. Remiss skickad och de lovar att jag ska behöva vänta mindre än tre månader på ett besök där. Vi får väl se. Under tiden får jag knapra värktabletter, när det är som värst, och träna på egen hand.

Livet.

Den ständiga resan - Opeth

trots allt

Jag har fortfarande mer än hälften kvar av min semester. Börjar bli lite dagvill. Det är ett gott tecken. Jag har någon slags bra mix av självhet och umgänge med både familj och vänner, aktiviteter och kontemplation. Veckan som kommer ska få gå i samma stil, men sedan blir det roadtrip och fjällvandring, stockholmsbesök och whatnot.

Svar från magnetröntgen har jag fått. Jag må säga att det går fort, i synnerhet om man betänker att det ju är mitt i sommarsemestertider. Högra knät var ju knappast någon överraskning; en trasig menisk och begynnande artros. Men käftsmällen från helvetet var vänstra höften som är svårt angripen av artros och som troligen varit det i flera år. Alltså långt innan jag tog upp springandet igen 2014. Jag har fått remiss till ortopediska kliniken för mer information, utredning,åtgärder etc men har i alla fall fått veta att artros ofta är ärftligt och jag har insett att den där onda höften min pappa haft sedan han var lite drygt 40 kanske inte alls bara är en gammal fotbollsskada utan är artros, som han bara inte kollat upp. Och när jag pratar med en av döttrarna och hon beskriver stelhet och "igångsättningssmärta" i ena höften och låret blir jag orolig. För henne. Uppmanar strängeligen att omedelstuds uppsöka läkare och få det kollat. Men jag är tveksam till om hon tar det på allvar. Hon tänker nog som jag att artros bara är något som drabbar gamlingar. Jag vet att det inte är så, men det här känns jävligt deppigt. Jag pratade med en nära vän som fick artros i bägge knäna innan hon var femtio och hur hon under en lång tid kände det som att livet tagit slut... Jag erkänner att jag umgås med liknande tankar. Åtminstone i en del skrymslen av hjärnan. I andra delar av den tänks annat; att jag nu helt enkelt måste ta upp målmedveten träning igen - både styrka och kondition, där musklerna får arbeta rejält.

Kreativt: jag stickar en hel del och har några små kul sömnadsprojekt på gång. Skriver inget men läser desto mer.

Livet går vidare.

When I'm 64 - Paul McCartney

sex veckor kvar

Sötaste badkillen!

Måndag och jag sover till åtta. Efter lång hundpromenad och maratonsamtal med sonen, i telefon, drar jag fram nystvindan och nystar upp ett gäng härvor i skön, fin ull. Den vita, ljuvligt mjuka  är till sjalen jag stickat på några veckor, som ett sidoprojekt, och som jag nu kan se slutet på. Småhärvorna i glada färger är till ett nytt hønsestrikprojekt, till Sigrun. Symaskinen står också framme. Jag har en del fina tyger som ska bli projektväskor/påsar till stickarbeten. Inte nödvändigtvis mina egna; kanske säljer jag några av dem till hösten.

Jag har fått ett svar på min torpannons. Tyvärr var det en helt ordinär, vinterbonad sommarstuga med lockpanel och gräsliga tapeter, i ett sommarstugeområde vid Löderups strandbad. Det är lite för långt ut för att jag ska vilja köra fram och tillbaka till jobbet varje dag, därifrån. Men framförallt är det inte ett sådant hus jag vill bo i. Jag sitter, som bekant, inte i sjön och det dyker säkert upp något annat, lite längre fram.

Badpicknick!

Några dagar hade jag Sigrun här. Actionpackade dagar med sagor, lek, badutflykter, pannkakor och annat mysigt. Många skratt när hon berättar sina fantastiska rövarhistorier och sedan spänner ögonen i en och med eftertryckligt nickande bekräftar att det hon just sagt är alldeles sant.

Det har blivit någon poolhängsdag med Börringekollektivet också, liksom besök av god vän på genomresa. Idag är det svalare och jag är inomhus, med synnerligen gott samvete, och småpysslar. Lite sömnadsprojekt, lite stickning och läsning. Iskaffe. Hundrundor. Det är semester och jag har sex veckor kvar!

You Want It Darker (Full Album) - Leonard Cohen

Sigrun övertygar...

dröm

Just när jag skulle somna igår, fick jag ett pling på messengern från kollegan S. Hon satt och skrev sin ansökan till lärarlönelyftet och ville diskutera lite formuleringar. Sista datum: igår. Och jag hade väl på något vis förträngt det hela. Jag tror inte jag får något lönelyft* i år heller, relativt nyanställd med rätt bra lön som jag är. Men det är fanimej en principsak att alla ska söka. Så jag mejlade henne min ansökan från förra året, moddade den sedan lite och skickade in, jag också. Sedan tvärsomnade jag, med laptopen i sängen...

... och vaknade strax före åtta. Det verkar som att valpen äntligen fattat att man inte behöver rusa ut klockan sex varje morgon. Sweet! Han fick mat och sedan en lagom lång runda, så att jag fick kaffa i lugn och ro. Nu sitter jag här och stickar, lyssnar på vloggar på Youtube och har det allmänt lugnt och skönt. Planen för dagen är sedan en riktigt lång promenad i Sandskogen och därefter lunch och skönt snack med en väninna ("väninna" låter lite vitvinsfnittrigt... jag vill hellre säga "vän", men då finns det bloggläsare som missuppfattar och per automatik tror det handlar om en manlig "vän"... och jag har svårt att använda uttrycket "tjejkompis" om en person som är 60+...).

Kvällen kommer antagligen fortsätta i samma stillsamma anda. Men... tänk om jag hade en liten stuga... så jag kunde sitta ute i den ljumma kvällen... lyssna på fåglarna... känna natten komma... Ja, man får faktiskt drömma. Jag saknar inte att bo i Byn. Absolut inte. Men DÄM vad jag saknar Altanen. Jag lär nog aldrig mer köpa ett hus - såvida jag inte får det sjukt billigt - men jag när en tanke om att hyra ett. Lite på landet. Inhägnad trädgård, så hunden kan ranta runt och barnbarnen leka tryggt. Odla krydderier, tomater och chili (sådant jag klarar av, alltså...). Om någon har ett tips så hör av er! ;)

Med jämna mellanrum får jag bilder och meddelanden från Börringekollektivet som är på resa i den grekiska övärlden. Vilka minnen... Poros... Egina... Agistri... Hydra... Jag "måste" eventuellt göra en ötripp. Kanske nästa sommar?

Virginia Plain - Roxy Music

* I min bok är det inte ett lönelyft om beloppet man får uppe på sin lön bara gäller för tre år och sedan dras det tillbaka. Ungefär som att ett förstelärarskap näppeligen kan vara ett karriärsteg om det är tidsbegränsat, vilket det är i min kommun, liksom i många andra.

waiting to exhale - varning för ego-rant

Lördag. Numera låter hunden mig sova till halvåtta, om jag vill. Skönt. Vi har promenerat, han har fått pälsen genomkammad och jag har tagit hand om gårdagsdisken som jag inte pallade att göra igårkväll, efter en lång arbetsdag (men rätt trevlig, med allehanda småsaker att fixa undan och ett trevligt firande av två "guldklockor) och tre timmars kurs på Brukshundklubben (vardagslydnad). Nu dricker jag kaffe, äter en macka och lyssnar på regnet. Senare idag ska jag ut till Börringe och vara barnvakt medan Matilda & Mike går på fest. Det är dem väl unt.

Förra [lång]helgen var mina systrar här. Vi hade kul tillsammans. Det finns alltid intressanta saker att prata om och utöver det vandrade vi vid Stenshuvud (det gjorde jävligt ont i mitt vänstra lår, men jag är enveten) och vid havet, fikade, klappade på garn hos Alpaca of Sweden, var i Kåseberga en sväng och såg oss om på Österlen i största allmänhet.

Jobbet. Jag ser ett slut på ett tungt, stressigt år. Jag skriver ner saker jag kommer på som ska minska min stress nästa år. Saker jag ska göra, men framförallt saker jag inte ska göra. Jag blev glad igår när jag pratade med ett par av lärarna på Estet. Jag ska ha en av deras klasser i religion och det är dels en liten klass (10 elever! Hurra!) och dels en väldigt kul klass. Det ska jag försöka göra något riktigt bra, annorlunda och roligt av!

Kroppen. Ja, eller åtminstone benen... Haha... Jag går hos en naprapat nu. Hon är grymt bra. Hon drar rätt allt i mitt sneda skelett och peppar mig. Första gången konstaterade hon att ett par av mina nackkotor och mitt bäcken är så sneda att det skiljde 2 cm i benlängd. Inte undra på att det gör ont. Hon drog rätt och jag kunde faktiskt känna, i flera dagar, att allt kändes bättre. Men eftersom jag dragits med detta en längre tid rättar det ju knäppelunda till sig på en enda gång. Jag var tillbaka hos henne igår och det mesta hade hamnat snett igen - men inte riktigt lika illa som sist. Jag får fortsätta gå hos henne tills jag får ordning på högerknät, som troligen är roten till hela skiten. Jag har åtminstone en läkartid nu, eftersom jag gjorde en egenremiss till ortopeden, så att jag kan få en möjlighet till röntgen och sedan - förhoppningsvis! - operation av menisken. En titthålsoperation, vilket ju innebär att jag kan åka hem samma dag! Jag längtar så jag blir gråtfärdig. Jag märker ju hur den ständiga smärtan, vid rörelse, sätter sig på mitt psyke och jag tror ibland att livet är slut. Ja, inte livet, alltså, men livet som jag vill ha det. Sweden Rock bestämde jag ju för länge sedan att skippa i år också, men såhär med facit på hand var det ju lika bra. Hur skulle jag kunnat gå och stå hela dagarna där? För att inte talaom halva nätterna... Att "alla andra" är där och har kul är bara lite småbittert. Men att jag troligen inte åker in till Malmö på söndag, för Uncle Acid & the Deadbeats, på grund av samma jeffla smärta - det är bittert på riktigt.

Så... jag är inte särskilt uppåt. Känner mig ensam - och orkar inte med för mycket folk. Paradoxalt. Är trött, men lite för rastlös för att vila. Osv.

Snart, snart är det i alla fall dags för drygt sju veckors semester och jag har inte så många planer men det känns gott. Jag kommer nog ha en del vänner på besök, jag kommer givetvis hänga med Börringekollektivet en hel del och mot slutet av sommaren ska jag då äntligen göra min roadtrip genom mellansverige och hälsa på goda vänner på vägen upp mot Ludvika, och sedan Älvdalen/Särna/Grövelsjön med Netti och våra jyckar. Avslutningen på fjällvandringen blir en repa till Stockholm där vi bl a ska se P!nk, i Globen. Jag hör eventuellt inte riktigt till målgruppen, men jag gillar hennes fantastiska röst och jag gillar hennes texter, så jag tror det blir en kul grej.

Och ska jag se framåt mot annat trevligt så har jag och Johanna redan pratat om att vår höstlovsresa kanske går till Dublin - och isåfall en konsert med Opeth!

Så... får jag bara den där semestern snart kanske jag överlever ett tag till.

Demon of the Fall - Opeth

swisch!

Söndagsmorronkaffe!

Veckan bara försvann. Fullt upp på jobbet, och utanför har jag försökt hålla balansen mellan aktiviteter med valpen och vila (för mig själv). Det blir många promenader... och jag tänker att när han blir vuxen kommer han bli ett härligt sällskap ute i naturen, på lite längre vandringar och småäventyr. I onsdags stack vi ut till brukshundklubbens appellplan. Den är helt inhägnad och där fick Floyd springa helt fritt som en galning (vi var helt själva) och så tränade vi inkallning, med mycket gott resultat. En termos med hett te värmde gott i morgondiset. Igår var vi ute på stranden och i Sandskogen. Han sover gott när vi är hemma - och det gör jag med... Nu har jag ordnat med hundvakt för veckans två långdagar, också. Det känns skönt att dels slippa oroa mig för att han måste vara ensam för länge och dels slipper jag stressa hem mitt på dagen för rastning, lek och umgåsing.

Jag har måhända inte ett så socialt liv, men det artar sig ändå. Middag och gos med små människor i torsdags, i Börringe. Igår eftermiddag var en vän från stickcafét här och vi åt en het tomatsoppa med saffran, som jag hade lagat till. Hembakat focaccia till det. Kaffe. Bra samtal. och så stickning, förstås. Idag ringde vännen/kollegan Maria och ville ses. Det blev en lång, skön runda på stranden (valpen var med, förstås) i solsken och sydvästliga vindar - och så kaffe på det. Det räcker bra för mig, just nu.

Veckan som kommer är mycket arbete. Jag har ännu en gång lyckats med konststycket att ha tre klasser som samtidigt haft skriftliga inlämningar. Eller... de började vid olika tidpunkter och tanken var att de också skulle vara klara olika veckor - men de jobbade fortare/saktare än vad jag förväntat mig... Nå, det lär väl svida över. Jag känner mig inte särskilt stressad, den här terminen.

Ptja. Roligare än så är inte mitt liv, just nu...

California Dreaming - The Mamas & the Papas

helg

Fin stuvbit jag fick av Erica. Den ska bli en messenger bag.
Måste bara hitta ett bra foder, först.
(Sven Lindberg, Lustgården)

Det var så mysigt att äta middag (Sigrun hade bestämt mac 'n cheese) med Matilda, Mike och de små och att leka, hitta på sagor, prata med M&M, igår kväll. Men idag var det gråmorgon, igen. Tungt att kliva upp. En ren viljeakt.

Men när jag sitter här vid köksfönstret ser jag små, lätta moln som flyger över himlen, mitt i allt det dystra. Teet smakar förträffligt och efter jobbet kör jag upp till Klippan och hämtar hem Floyd. Han ska tillbaka på söndag, men nästa helg kommer han hem för gott. Det blir fint.

Five to one - The Doors

villhöver

Det är hit man kommer när man kommr hem - Euskeferat

ändrade planer

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Idag skulle jag ju kört upp till Klippan och hämtat hem lilla Floyd över helgen, men tydligen ska det bli snöoväder på söndag med risk för att jag inte kan köra honom tillbaka. Nu vet ju inte jag hurpass jag kan lita på smhi, yr m fl vädersiare men jag vågar faktiskt inte chansa. Jag har bra däck på bilen, men inte dubbade. Det känns ledsamt, men så får det bli. Som salt i såren känns det ju också att jag inte, som planerat, kan se Hans Arnoldutställningen på söndag, vilket var min plan. Nåväl. Jag hinner. Kanske om ett par veckor, då Floyd ska hit, igen.

Annars är det fredag och jag känner mig just nu sjukt nöjd och tillfreds då det idag är sista dagen att ha skrivit omdömen om samtliga sina elever (jag har 167) inför ämnessamtalskvällen (där vårdnadshavare kan boka in sig, och sina telningar, för samtal med respektive ämneslärare). Och jag blev klar igår. Till yttermera visso har jag uppdaterat all återkoppling - även på de aktiviteter vi avslutade så sent som igår. Jag befinner mig alltså på scratch vad gäller eleverabeten etc. Idag. Nästa vecka är det väl antagligen som det brukar...

Och så har jag en kandidat hos mig. Hon var hos mig förra året också och det känns utvecklande, inte minst för mig själv.

Fredagskvällen får bli som de flesta sådana; en omväg hem, så jag får rejäl motion, och sedan stickning och netflix. Det räcker gott. Får jag tråkigt kan jag kolla de små filmerna M & M skickar från Hemsedal där Sigrun på bara några dagar lärt sig åka utför. På skidor. Inte illa för en som inte ens är treochetthalvt, tycker jag. Jag är måhända en smula partisk.

Perpetual Black Second - Meshuggah

mozarteffekten?

Godmorgon!

Ni vet hur det kan vara när man får en melodislinga i skallen men inte reder ut vad det är för låt? Man hummar och visslar, men det vill inte lossna och man får tillbringa sömnlösa nattimmar med att vrida och vända sig och fundera. Naturligtvis finns det nuförtiden en app som kan reda ut det hela åt en. Man bara öppnar appen och så lyssnar den en liten stund och sedan föreslår den, oftast med häpnadsväckande ackuratess, melodi, kompositör, artist osv.

Men i söndags förmiddag hade Matilda och Mike en sådan gåta och de frågade mig om jag visste vad det var. Jag kände ju igen den på första takten, när Matilda nynnade på den, men sedan var det stopp. Tusan, också! Och appen var helt likgiltig (och då är Matilda ändå tonsäker). Men man ska inte underskatta mina google-skills. Vi var helt överens om att det var ett stycke som använts i film, eller någon teveserie. Vi hade till och med liknande bilder i huvudet, när vi tänkte på musiken. Så jag googlade tre ord i följd och... tadaa! Det var den här:

Suite for Variety Orchestra: VII. Waltz No. 2 - D. Shostakovich 

(Brandenburgisches Staatsorchester Frankfurt, Howard Griffiths)

Ett vackert stycke musik, vilket jag gått och grunnat lite på ett par dagar, och som fick mig att se över mitt klassiska musikbibliotek. Nej, inte mina CD, även om jag har några, utan på Spotify. Jag betalar för tjänsten men utnyttjar den ibland i underkant. Så igår kväll satte jag mig ner och började snickra på vad som kan bli en av mina längsta spellistor, där. Det finns så fantastiskt mycket själavårdande, lugnande, uppmuntrande, energigivande musik därute! Och för mig, som gillar musik i nästan alla genrer - "allt från handklapp till helvete", som en av mina vänner brukar säga - är himlen gränsen (jag vet, kackig svenskifiering av lysande engelskt uttryck). Det blir min längsta lista!

PS. Visst har stycket använts i film- och seriessammanhang, bl a i Eyes Wide Shut, Mr Robot, Bad Santa och House of Cards.

seeeeg

Det är tungt att dra igång mig, efter en ledighet. Jag försöker här, med tända ljus, starkt kaffe och nyheter i P1. Inte hjälper det till heller, att veta att det blir en heldag med föreläsningar - även om jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra. Jesper Ersgård är jag väldigt nyfiken på. Läste hans De fem stora, när den kom, och tydligen utgår hans föreläsningar idag från den.

Helgen var i alla fall fin. Jag var tvungen att ta mig in till Emporia för några ärenden och fick med mig Rodeys. Alltid roligare med gott sällskap. Sedan blev det kaffe, soffmys och lek ute i trädgården innan jag körde hem och landade i min soffa. Där tillbringade jag också en del av söndagen, mellan tvättvik, städning, mealpreppning och annat hushållsgöra. Julklappsstickandet går framåt och det är hopp om att jag kan få klart det jag planerat!

Dirge For November - Opeth

vintertid

Min kropp och mitt huvud bryr sig inte om att klockan ställdes tillbaka en timme i natt. Jag vaknade när jag brukar och det var inte lönt att intala mig att klockan egentligen bara är sex så att det är lugnt att somna om. Så jag klev upp och här sitter jag nu med kaffe och ett par smörgåsar, på grovt rågbröd.

Jag har planer för dagen. Jag ska vika tvätt, sticka klart ärmarna på Torvalds julklapp och framåt kvällningen packa en lätt resväska. Julklapparna är ju tänkta som överraskningar, men igår sa Mike att han undrade om det går att köpa lusekoftor till bebisar... Han tänker ju sådana där dyra, riktiga och jag antar att det går att hitta. Vad finns inte till salu? Det vore väl något av en antiklimax om han gjorde det, haha...

Barcelona, alltså. Förutom att dyrka Gaudi, besöka Miró-museet, äta tapas och bara strosa omkring och njuta och umgås, har vi inga planer, Johanna och jag. Av en god vän har jag fått tips om det mindre turistiga området Raval (antagligen en hipsterstadsdel...) och vi får inte heller missa saluhallen, La Boqueria, där vi bör luncha allraminst. Har man tur är det konsert om man besöker Palau de musica (när min väninna var där förrförra resan ramlade hon in på en konsert med Paco Di Lucia) och följer man Rambla hela vägen ner till havet kan man sedan gå på den vackra strandpromenaden och bara njuta av folkliv och vacker utsikt. Det låter fint. Jag tänker att vi kör på vårt vanliga koncept; en sevärdhet/måstegrej om dagen - och resten spontanströvande. Vi får se vad vi tar oss för - vi lär ju inte sakna möjligheter att fylla våra dagar med roliga och intressanta upplevelser. Det gäller bara att ta med sjukt bra skor. I och för sig har jag gått miltals i mina mockaboots, i både London och Budapest, men kanske ska det bli mindre fashionabla springskor, i stället?

Mediterranean Sun Dance - Paco De Lucia, Al Di Meola & John McLaughlin

(Kuriosa: John McLaughlin är en av de namnkunniga som spelade på jazzfestivalen Musik i Emmaboda, som levde 1968-1985.)

miðvikudagur

Sovmorgon. Jag vaknar efter mer än nio timmars sömn, med ett kortkort avbrott för att släppa ut katten vid femtiden. Precis som igår känns kroppen som om den gått igenom ett tröskverk under natten. Själen full av ovilja. Jag undrar vad det är som gör att jag ändå kliver upp, duschar, lägger makeup, klär mig, dricker mitt kaffe (eller te, beroende på humör) och tar mig till jobbet i god ordning. Vad som får mig att vara så förberedd det bara går, sköta efterarbete i form av rättning m m, delta aktivt i allehanda möten och workshops och fan och hans moster och till och med träna någorlunda regelbundet, käka mina vitaminer och tillskott, umgås med familj och de enstaka vänner som är intresserade nog att hålla kontakten (ja, jag försöker hålla kontakt, jag också, men en diss är en diss är en diss). Som gör att jag håller mitt hem i god ordning, pysslar om katten (som för övrigt verkar sämre så snart antibiotika- och kortisonkuren nu är slut och som ska in till djursjukhuset i Malmö imorgon kväll för ultraljud och eventuell dom...) och understundom stickar några varv på ett projekt.

När allt jag egentligen vill är att stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och komma fram en annan dag. Eller vecka. Eller månad.

White Room - Cream

på ön

Sommarmorgon. Torpet ligger vid vägs ände, men människor vandrar förbi ibland på en liten stig, med eller utan hundar. De märker inte att jag är här, bakom den täta häcken av syréner. Från andra sidan fälten hörs hammarslag. Någon snickrar på sin stuga, kanske. Sirener... kanske från en brandbil? Det är torrt, här. Ack, så torrt.

Jag sitter vid det vingliga trädgårdsbordet med en mugg nybryggt kaffe. Katten tassar omkring i sin sele (tanken är att släppa honom imorgon eftermiddag) och fåglarna sjunger. Dagen ligger framför mig utan en enda riktig plan och det är skönt. Jag skulle tro att det blir en promenad för att utforska omgivningarna, en stund i en solstol och kanske en lite längre utflykt med bilen. Jag har kreativa grejer med mig (skriva, sticka) och ljudböcker i mobilen så jag lär inte få långtråkigt. Gräset behöver eventuellt klippas också, även om torkan kommer att göra att det ser ännu eländigare ut. Jag ska åka till Naturbokhandeln och köpa mig en ny Fågelguiden, men den vändan tänkte jag ta imorgon, lagom tills eftermiddagsfikat så jag kan avnjuta en paj med deras ljuvliga vaniljsås. Troligen får gräsklippningen vänta tills imorgon, också. Mañana, mañana...

Summertime - Janis Joplin

rapport

Det gick fint, i morse. Jag testar i morgon igen!

Cello Song - The Books feat. José Gonzales