måndag 24 februari 2020

läget?

It's all a walk in the park.
Jag glömmer bloggen. Rehaben går som den ska och jag har tre veckor kvar tills jag börjar arbeta igen. Det blir bra, hoppas jag. Jag saknar inte jobbet, direkt, men det kommer ju ändå bli bra att komma tillbaka till kollegor och rutiner. Som det är nu flyter dagarna ihop. Jag försöker lägga trevligheter, som att hälsa på ute i Börringe, till helgerna så att jag får någon slags känsla för vardag och helg. 

Johanna var här och hälsade på, med Stitch, för ett par veckor sedan. Roligt att få rå om henne en hel vecka - och skönt med lite avlastning på hundrundorna. Jag har också haft besök av ett par kollegor/vänner och varit bjuden på lunch hos en god vän. Människor är helt enkelt snälla. Om jag tar det så nätt vid i- och urstigning kan jag köra bil! Jag har ju en automatväxlad, och tar inga starka mediciner. Till helgen ska jag upp och hälsa på syrran Malin, i Värmland. Men jag blir fort trött, fortfarande, och gör inte en sådan långkörning själv. Mikes mamma är och hälsar pånågra veckor och hon följer med norröver. Hon är en bra bilförare och förtjust i Malin, så det blir bra.

Jag har lyssnat på väldigt många ljudböcker och stickar ganska mycket. En och annan teveserie har jag också avverkat. Jag försöker orka aktivera hunden. Det går sådär. Jag tror han har lite tråkigt. Jag kan ju inte sitta på golvet än och inte heller sitta för lågt eller böja mig för mycket (6 veckors restriktion med  minst 90 graders vinkel i vänsterhöften, för att inte riskera luxation) såvåra aktiviteter blir lite begränsade. Men det svi'r väl över.

Ptja. Så har jag det just nu.

måndag 3 februari 2020

it's alive

Hoppsan. Jag har glömt blogga. Det beror knappast på att jag varit så upptagen.

Anyway. Operationen gick på 50 minuter, tisdag 21/1 13:10 - 14:00. Ingen narkos, utan spinalblockad och sedering. Skumt att glida in och ut ur vakenhet och, lite på avstånd, höra vinkelslipen, bankandet när protesen slogs in i lårbenet och smällarna från agraffapparaten... "Uppvak" och sedan upp på avdelning  där jag rullades in på ett tvåbäddsrum. I sammastund jag kommer in säger kvinnan i den andra bädden: "Dig känner jag igen..." Och så visar det sig att vi träffats på det glada (hm...nåja...) 80-talet, lite perifert,  och att vi varit ingifta i utkanterna av samma släkt. Världen är liten.

På onsdagen vid tvåtiden åkte jag hem, efter att ha träffat arbets- och fysioterapeut. Och allt kändes genast bättre. Sista morfinet tog jag innan jag åkte hem. Sedan dess tar jag en och annan Alvedon, om träningsvärken påverkar min nattsömn. Jo. Träningsvärken. Den jeffla artrossmärtan är som puts väck. Jag gör mina  övningar och går promenader i kvarteren där jag bor. Några hundra fler steg varje dag. Jag är uppe i drygt 2000+ nu. Och ibland får jag som lite träningsvärk. Inget annat. Jag är glad.

Dessutom har jag så fin familj och vänner. Matilda skjutsade mig till Hässleholm. Vännen Märta hämtade mig. På torsdagen var jag själv, men på fredagen kom Matilda förbi med en god lunch och höll mig sällskap en stund. På lördagen kom Linus & Nathalie på fika. På söndagen kom Matilda förbi en sväng igen, den här gången med Sigrun och Torvald. Ljuvligt! På måndagen kom syrran Malin ner och stannade till torsdagen. I lördags var vännen Märta här igen, med spenatsoppa och sticksällskap. Och kollegorna undrar när de kan komma och hälsa på. Jag låter det vänta lite. Jag bejöver vila också - och tycker det är skönt att vara själv. Sticka. Se Netflix. Lyssna på ljudböcker (har just avverkat Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg). Vila.

Så har jag det nu. Jag har just varit ute på första rundan för dagen. Tänkte det skulle få bli en till, frampå kvällskanten. Jag kaffar och funderar på en stunds horisontalläge, under en varm filt. Lite musik, kanske? Och... lite planer för sommaren.

Jag lever, igen.