torsdag 22 april 2021

hoppsan

Jag trodde jag skulle skriva mer här i april, efter den sköna ledigheten och allting. Men så blev det inte. Fullt upp på jobbet, bland annat med ännu en lärarstudent, och Den Stora Tröttheten om kvällarna. Helgerna har varit fina, med häng ute i Börringe där vi har grejat i trädgården, fixat med saker och ting, lekt och umgåtts med de små människorna, plockat nässlor och kokat god soppa på dem till barnens förvåning, ätit annat gott, kollat film osv osv. Jag åkte faktiskt ut i fredags igen, men kände mig rätt hängig så jag stannade en stund på lördagen för att sedan dra hem och vila. Det blev upptakten till detta årtiondes (ja, hittills, då) dundrigaste förkylning. Brutal hosta, sårig hals, the works... Givetvis tog jag snabbast möjligt ett covidtest och det var lyckligtvis negativt. Det kändes moraliskt bra eftersom det känns lättare att försöka kurera och härda ut något med ett förväntat förlopp än ett vingligt virus. Idag hostar jag fortfarande så det river ur lungorna på mig, men jag har ingen feber och halsen känns något bättre. Jag är snäll mot halsen med halstabletter, yoghurt och ibland glass. Te med honung också. Mest synd är det nog om hunden som har sin tråkigaste vecka så här långt, i sitt lilla hundliv. Jag promenerar honom men orkar knappt leka med honom. Men han är tapper och förstående och idag, på eftermiddagen, gick vi lite bortöver till en stor gräsplan där han brukar få jaga runt och leka utan koppel. Det såg ut som att han uppskattade det!

Bortsett från att jag mått/mår så risigt har det varit nyttigt att vara hemma och inte orka göra något. Inte ens något kreativt. Jag tänkte idag att jag kanske skulle plocka upp stickningen, men än har det inte hänt... Så jag lyssnar på ljudböcker och poddar, ser på YouTubekanaler, teveserier och en och annan film. I eftermiddags såg jag Captain Fantastic på rekommendation av vännen Robban. Kanske är det för att jag är lite golvad redan, men det var en fin, rörande och filosofisk film om en man som har många barn, i olika åldrar och som "uppfostrar dem i vildmarken, tränar dem, pluggar med dem hemma, men så en dag tar deras hospitaliserade, psykiskt sjuka mamma livet av sig och plötsligt måste denna hippieaktiga alternativfamilj ge sig ut i ett samhälle de inte känner till mycket om och träffa människor som de sällan eller aldrig skulle träffa annars. Bra drama, intressant, välspelat, roligt ibland, sorgligt ibland. (Robbans sammanfattning) 

Jag tänker mycket också. Bland annat på det jag skrivit om här tidigare. Att en del saker är som de är och att det kanske får lov att vara så. Åtminstone ett tag till. Och att istället för att ställa allt på vänt ska jag försöka vara här och nu. Jag började med något ganska fysiskt; jag har äntligen, efter ganska precis tre år i lägenheten, fått upp belysning över matsalsbordet. En vacker fotogenlampa med bra sken, eftersom jag ofta sitter där och syr och gör annat pyssel där jag behöver ljus. Inte minst nu, och resten av läsåret, då mitt arbetsbord har förvandlats till mitt... klassrum. Måste bara komma ihåg att köpa hem mer fotogen. Hah.




måndag 5 april 2021

revival - renewal

Vännen Netti har varit här hela helgen. Vi har tillbringat dagarna tillsammans, på utflykter av olika slag. Mycket ute i naturen, vid havet, ute på Kabusas strandängar eller termoskaffe och kanelbullar i solgasset vid Glimmingehus örtagård, där vi var två av de ytterst få besökarna. Till Ales stenar tänkte vi tagit en längre vandring, men det var kallt igår och det blåste en vass, elak vind. Så vi tog en kortare väg upp. Idag ska vi bege oss ut och plocka ramslök, och sedan packar hon ihop och kör norröver.

Vi har gjort fina och roliga saker men det bästa är ändå samtalen som flyter mellan oss. Att prata med henne ger mig alltid perspektiv och att se den här delen av landet, det jag ju valt att flytta till även om jag inte riktigt känner att jag kan rota mig eller känna att det är hemma, med hennes ögon har fått mig att vilja omvärdera. Sätta mig ner och verkligen tänka, fundera. Ta ett omtag. Jag har så mycket som är bra här och jag måste sluta att på något vis vänta på framtiden och hur jag vill ha det där. Klart jag ska hyra ett litet hus, sedan. Visst ska jag ha en trädgård. Men till dess... så har jag ett mysigt och ombonat hem. Jag har nära till havet och skogen. Till tre av mina barn (och de två små) och till fantastiska utflyktsmål. Jag har några goda vänner och vänämnen. Jag trivs inget vidare med en del saker på mitt arbete - men där finns också några riktigt sköna kollegor och det är verkligen inget fel på våra elever. Jag får göra det bästa av det.

Rätt vad det är kommer en öppning. Nytt jobb? En annan bostad? Men jag måste sluta stå på vänt. Det behövdes på något vis en Netti för att jag skulle komma fram till det. Livet är ju... nu. Det är också sedan... som till exempel en fjällvistelse i sommar. Och andra sköna idéer. 

Så måste det bli. 

Steppin' Out - ELO