själavård

Ah, dessa små människor, Sigrun och Torvald. Känslan när jag kör ner på gården och inte hinner ur bilen innan Sigrun kommer störtande i sina gula stövlar och vill kramas och visa sin stora solros och berätta om tusen och en saker. Ljuvligt. Och så lilla bebisen som ler så brett att hade han inte öron skulle huvudet trilla av. Gulle. Jag har saknat dem den senaste veckan så att köra ut en sväng idag, och hälsa på hela familjen, hade högsta prio. Matilda har berättat för Sigrun om Assistenten, att han blivit väldigt sjuk och att han inte kunde bli frisk och att han nu är död, och att det är precis som att bara sova, och hon tog det med fattning. Hon tröstade mig idag med att han i alla fall inte hade tappat benet, som hennes docka hade gjort. Vad kan man göra annat är att garva? Och när Mike frågade henne om hon var ledsen för att Sixten är död så sa hon att nejdå, det var hon inte och förresten kunde ju mormor köpa en ny katt. Barn är så ofta väldigt coola och praktiska inför det svåra i livet.

Det blev en avstickare till
Njupeskär, på uppvägen.

Och så fjällen, då. Vilken fantastiskt skön och fin vecka vi haft. Milslånga vandringar i skiftande natur och mestadels med härligt väder, men samtidigt med de blixtsnabba skiftningar som gör att man måste vara på tå, mest hela tiden. Att få hälsa på Eva och Magnus uppe på deras ställe och sitta i det stora köket och skratta och prata och bara vara. Att slappa i den lilla husvagnen med Netti och sticka, dricka hett te och samtala om sådant som är verkligt viktigt i livet. Att prata om livet. Känslor och tankar. Bolla idéer, skratta och flamsa. Allvar. Och hela tiden naturen omkring oss. Sitta i en fjällsluttning med termoskaffe och bara vara tysta. Njuta av färgexplosionerna, den klara, höga luften och dofterna. Lyssna på sorlet och porlandet från oändligt många rännilar, bäckar och åar. Lyckan när en renhjord plötsligt susar förbi. Tillfredsställelsen när man övervunnit sig själv och tagit sig högt, högt upp längs slingriga, steniga stigar och svindelkänslan när vinden däruppe på kalfjället tar tag i en och nästan välter omkull en. Glittret från en tjärn och kvillrandet från otaliga små fåglar.

Jag har mått så fint hela veckan. Lätt om hjärtat. Glad och lugn i själen. Självmedicinering... I augusti åker vi upp till fjällen, igen.

Jóga - Björk

hejdå, assistenten

Sixten, imorse. Sovandes i favoritfåtöljen.

Att ha husdjur har en förfärlig baksida. Förr eller senare dör de ifrån en och ibland måste man till och med fatta det svåra beslutet att låta dem somna in. I Assistentens fall blev det förr...

Efter en tids elände med sjukdom och veterinärbesök och medicineringar och ynk (vilket bara väldigt sjuka katter hänger sig åt) och håglöshet och snabba återfall så snart en medicinkur tog slut hade jag fått en remiss till djursjukhuset i Malmö, i eftermiddag. Sixtens njurar skulle ultraljudundersökas och de skulle också passa på att kolla vad det var som fick halva hans huvud att svullna upp och liksom trycka ut ögat. Jag var redan förberedd, av veterinären här i stan, att det kunde röra sig om en tumör. Den underbara, lugna, trygga veterinären, inne på djursjukhuset, började med ögat. Sedan behövde han inte kolla resten av katten.

En tumör. En rätt stor tumör. Inget att göra åt, såvida man inte skulle ta ett prov för att bestämma art av tumör och sedan låta Sixten få strålbehandling. NO FRECKIN' WAY att jag utsätter min varma, mjuka vän för sådant. Han skulle bara lida mer än han redan gjorde (han har inte kunnat äta sedan i fredags...) och inte förstå varför. Jag hade ju redan hunnit tänka igenom möjliga scenarion och fattade mitt beslut där och då; att avkorta hans lidande. Så, han fick somna in i mitt knä och jag grät. Jag gråter fortfarande, efter flera timmar.

Han var inte bara en katt. Han var Assistenten. Han var Satan (i två år, innan han flyttadehem till mig). Han var kattfan. Han var Sixten Sorkbane. Han var sjukt social och rolig och gos och mys och en som alltid var glad att se mig. Jag var med när Jenny hämtade honom, som en liten ulltuss, i Långasjö och efter ett par år i Oslo fick han flytta hem till mig. Fem roliga år blev det, tillsammans. Jag hade tänkt mig åtminstone tio till.

Jag kommer naturligtvis över detta. Det gör jag. Det känns gott att få resa iväg imorgon och ha annat att göra och tänka på. Men glömma honom kommer jag omöjligen att kunna. Han var verkligen en katt på tusen, allraminst. En härlig personlighet. En vän.

Och vem ska väcka mig inatt, minst fyra gånger och vilja gå ut? Och in. Och ut. Och... ja, ni fattar.

Sov så gott, min fina pälskling.

söndagsliv

Jag var ur sängen före åtta. I köket, på bänken, stod en bröddeg på jäsning och jag delade upp den i tre delar, formade dem till limpor och lät dem jäsa upp ordentligt medan ugnen blev het. När brödet var klart smakade det ljuvligt tillsammans med ett par muggar kaffe. Sedan städade jag en stund medan jag lyssnade klart på Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek. Vattnade växter och vek tvätt. Gick ut med sopor och kompost. Ansade krukväxterna på baktrappen och fyllde på kattens uteskål med friskt vatten. På gatan utanför huset där jag bor har ovanligt många människor promenerat förbi, finklädda och med röstkort i händerna. Det känns gott att se.

Vid tolvdraget kom Matilda, Mike och barnen och vi åt sötpotatissoppan jag gjorde igår, och brödet jag bakat. Enkelt, mättande och väldigt gott. Sedan fyllde vi upp kaffetermosen och körde ut till djurparken. Där finns många slags gräsätare och i år har de också skaffat in ett par fina servaler. Djuren har gott om plats i stora hägn och visst är det fint med jakar, alpackor, bufflar och annat. Men jag tycker synd om zebrorna som visserligen kan röra sig över en ganska stor areal men det är ju inte den vidsträckta savannen, precis. Sigrun gillar ändå mest att leka med de afrikanska dvärggetterna, rida på en ponny, leka i en grön traktor och testa klätterredskapen i lekparken. Torvald sover sig igenom hela besöket. Han vaknar inte ens när vi fikar så Matilda får i sig både kaffe och bulle utan att samtidigt amma. Lyxigt värre... Medan Sigge klättrar och åker stor rutschbana sitter vi och samtalar om politiken, om val och om möjligheter.

Morgondagen är förberedd. Det är min tur att fixa frukost till arbetslagsmötet och jag har köpt lite pålägg och juice. Jag tar med mig en av limporna jag bakade också. Träningsväskan är packad och kläder framlagda. En matlåda står i kylskåpet. Nu lutar jag mig tillbaka i soffan, ser en dokumentär om Ester Blenda Nordström och stickar några varv på en pippiklänning till Sigrun. Sixten sover bredvid mig, hårt hoprullad.

Une Nuit À Paris - 10cc

fredagskväll

Måndag - fredag på 8 sekunder blankt. Åtminstone är det så det känns. Men jag klagar inte. Veckan har varit bra med jobb, träning, en smula socialiserande och lite förberedelser för Sigruns kalas, som går av stapeln imorgon. Prickasenter köpta och inslagna. Ett par hörlurar och två Alfonsböcker.

Ikväll äter jag ugnsrostade rotsaker med biffar av Anammas formbara färs och ser Tannbach på SVTPlay, i min ensamhet. Sixten är ute på vift och det är honom väl unt. Han verkar något piggare och äter lite. Ny antibiotika- och kortisonkur och jag hoppas den gör susen. Hos veterinären i tisdags tyckte de han skulle magnetröntgas, till det facila priset av 8-10000 kr (försäkringen täcker inte), eftersom han har en konstig svullnad bakom ögat. Jag var tvungen att avböja, men de tog blodprov som visade att hans njurar inte fungerar som de ska. Det har jag absoult inte märkt. Han dricker och kissar som han ska. Detta vill de kolla med ultraljud (som försäkringen täcker) och samtidigt, trodde veterinären, kanske de kan ta en kik bakom hans öga. Jag sätter mitt hopp till antibiotikan, kortisonet och en tillfällig njursvikt...

Vera & Comfortably Numb - Roger Waters

(Friends arena... jag var där... har ännu inte landat... vill inte)

god jul!

Ja, men så var den då här - JULEN. Jag önskar mina tappra läsare en synnerligen GOD sådan! Kram på er!

Deck the Halls - Pentatonix

- Bah. Humbug, säger Assistenten.

sammanfattningsvis

Det var ju rätt livat igår, eftersom Matilda och hennes kära väninna Agata, hade fixat en babyshower för en annan kär väninna, Sofie. Tjejerna har hängt ihop sedan de gick på högstadiet och för mig, som sett dem växa upp från hyfsat vilda tonåringar till sköna, vuxna kvinnor är det ju alltid roligt att se dem tillsammans. Givetvis var det fler tjejer här och ett par barn, dessutom. Men det var ju inte min fest så jag var med en stund och kunde sedan dra mig tillbaka och ha det lugnt och skönt.

Idag skjutsade jag sista väninnan till flyget, rev av veckohandlingen och sedan tog vi en lång, solig promenad, Matilda och jag. Sigrun hade låtit sig övertalas att åka i vagnen och däckade nästan direkt och vi gick där i riktigt rask takt och njöt av landskapet, ett par kronhjortar (de är stora!), värmen och gott samtal. När vi kom hem pysslade vi lite i trädgården på baksidan, lekte med Sigrun och drack kaffe i solskenet. Minsann om vi inte hittade ett par kanelbullar i frysen också. Jag bakade dem förra söndagen, men hade glömt. Sixten bidrog till den trivsamma stämningen med att gå och hämta sig en liten sork att snacksa på, till mellanmål. Sigrun tyckte det var spännande. Ja, hon såg inte när han mumsade i sig den lille gnagarens främre halva, utan bara när den låg och såg ut som den sov...

Förkylningen går det sådär med. Jag tog ett par Panodil, i morse, och sedan har det känts rätt okej. Nu börjar jag känna mig rätt slut så jag får väl förbereda lite för morgondagen och sedan krypa ner under täcket. Jag har bara femtioåtta timmar kvar av Atlas shrugged och det är inte ens två veckor kvar tills Ken Folletts A Column of Fire släpps på Storytel. Lägga sig tidigt innebär en god stunds lyssning innan ögonen trillar ihop. Åtminstone är det vad jag tänker. I själva verket hinner jag sällan lyssna mer än en kvart innan jag glider bort. Lika bra är väl det, kanske.

Wish You Were Here - Pink Floyd

mittwoch

Sixten Sorkbane vilar ut efter kvällens jakt.

Om jag går upp bara tio minuter tidigare, på onsdagar och torsdagar, hinner jag ner en sväng till gymmet, på jobbet, innan arbetsdagen börjar. Idag cyklade jag en timme och det var faktiskt riktigt skönt. Särskilt efteråt. Energinivån var god när jag kom upp på översta våningen, där mitt arbetslag huserar.

Bra arbetsdag. Gott samtal med en kollega som kan visa sig vara en bra samarbetspartner. Generös, kunnig och ganska prestigelös. På en av lektionerna såg vi en bit av The Secret Life of Walter Mitty och det där Islandssuget drabbade mig med orkanstyrka. Måstemåstemåste, till sommaren! Eller... påsk? En del planeringsfix hanns med. Och sedan dra som en fredagslöning för att hinna hämta Sigrun på förskolan i Svedala. Det kändes så gott att se hennes glada ögon och få en gosig kram och sedan åka hem medan vi spelade musik och sjöng. I morgon ska jag lämna henne. Det återstår att se om det är lika livat.

Utanför min dörr ligger en död mus. Tack för den, Assistenten. Jag orkar inte ta bort den nu. Prokrastinerar. Jag hinner i morgon bitti. Innan lämningen.

You've Got a Friend - Carole King

söndagsmorgon

Bara Matilda, Sigge och jag i huset. Resten av klanen åkte till Öland över helgen. Igår gjorde vi ärenden i Svedala, på Emporia (osexigt men går mycket snabbare än om man ska hitta parkering inne i stan och sedan gå till olika affärer...) och IKEA (Sigrun behöver en liten garderob och en förvaring för leksaker). Vi shoppade inga massor men fick tag på det vi tänkt oss. Jag hittade till och med ett par snygga skor/boots i svart mocka - något jag ville ha men inte trodde jag skulle hitta. Vi lät allt ta den tid det behövde ta och när vi kom hem lekte jag med Sigrun, och diskade och plockade, medan Matilda skruvade möbler och målade en dörr. När Sigge somnat tog vi oss varsitt glas vin och såg en film, Looper, som var alldeles lagom klurig (tidsresor och deras möjliga konsekvenser) innan vi sa go'natt.

Nu sover de andra två och jag njuter en kopp kaffe medan en maskin tvätt rullar och Sixten Näbbmusbane är ute på jakt. Efter att ha uppgraderat sig till mindre sorkar får han väl byta namn, även om han nu mest fångar - och drar hem... - möss, som han äter upp hälften av. Oftast huvudändan. Inte så kul att städa bort, men jag är samtidigt lite stolt över den rackaren. Åratal av bortklemande har inte kunnat sudda ut hans jaktinstinkter.

Idag ska jag ta mig en lång promenad, tänkte jag, och så är det dags för veckans storhandling, som jag brukar ta på mig att göra. Annars blir det en lugn och fin dag. Hoppas jag,

I morgon är det måndag, igen.

To Be By Your Side - Nick Cave

kaos, pt iii

Krysseboda. My happy place.

Allt har varit galet rörigt sedan förra helgen. Min flytt och få någorlunda ordning i min del av huset och samtidigt renovering av rum och få katten att känna sig som hemma och så huset fullt av folk. Förutom Matilda, Mike, Sigrun och jag är det ju Grandma Barb, Aunt Brenda och Cousin Ciaran. Flytthelgen var dessutom Mikes gamle barndomsvän från Alaska, Brian, här och nu i helgen var Jenny och Kristofer här, från Oslo, plus att Linus och Nathalie kikade förbi på fredagen och på lördagen grillade vi allihop och då var Matildas bästis Sofie här också. Enstaka vänner kikade förbi och sa hej, gick husesyn och fick sig en kaffe också, under dagen. Ja, ni fattar... Därför kändes det som en slags lättnad när jag körde upp till Byn, i söndags, för att kolla flyttstädningen och äta middag (och sova över) hos Lena och hennes man. Igår var jag in till oralkirurgiavdelningen i Kalmar för att få öppnat en spricka i tandbenet (troligen orsakad av cykelvurpa 2008...) och det var en snabb affär (dock är jag svullen och lite öm idag, men det ser ut att läka bra och stygnen ska trilla bort av sig själva) och sedan gjorde jag några hittepåärenden i Byn, långfikade (dvs drack kaffe och läste - fick ju inte äta förrän frampå kvällen) och som sista anhalt träffa mäklaren och köparna på banken och avsluta husaffären. Nu är jag fri.

Men det kändes ändå vemodigt att lämna Byn. Denna hatkärlek... jag har ändå bott där i elva år och det sätter sina spår. Ny är det dags för nya.

Och så denna "sommar". Kallt, grått och blåsigt verkar vara grundinställningen och enstaka avvikelser i form av sol känns överraskande och nästan lite... udda. Det är synd för det är så fint här runtomkring huset. Jag skulle vilja sitta ute, sola, ha det gott, läsa eller skriva, leka med Sigrun och lyssna på det hysteriska fågellivet. Allt från små, sköra sångare till kaxiga glador. En stork har jag också sett! Istället får jag dra på mig jacka när jag måste göra mig ärenden utanför huset. Trist. Som fan.

Men.... annars är det bra. Jag har stereo igen! Kan spela mina CD-skivor! Och det gör jag! Och Sixten - numera även känd som Näbbmusbane - är hemtam nu. Går ut och in och bevakar sitt nya, stora revir. Sover gott på någon soffa mellan varven. Och jag har tre veckor kvar av min semester!

Emigrantvisa - Jan Johansson

Bräkneån

kaos, pt ii

Myspaus med Kung Sixten I, av Parkgatan, aka nussenosen
 a k a Assistenten

Det har funnits stunder, den här veckan, när jag fått lust att sätta eld på kåken. Men så är det ju när en ska flytta. Man ska liksom över den där puckeln. Och nu är det klart. Återstår bara att ta ner kökslampan, köksgardinen, skruva ner gardinstångsfästena och få ner mina stora utekrukor i ett par lådor så är jag helt klar. Om nu bara de vidtalade gubbarna kommer och bär bort kylen & frysen i källarn, sängen och annat skrafs så tror jag att jag packar in småpinaler i bilen och kör ner till Börringe i eftermiddag. Erica har redan lovat vakta katt och hus isåfall. På lördag är jag, i vilket fall, tillbaka med lastbilen.

I natt drömde jag om en god vän. Mitt hemliga hopp, på något vis. Fast drömmen handlade bara om att vi plötsligt, och överraskande, var kollegor. Och det var gott nog.

Hope I Don't Fall in Love with You - Tom Waits

boxing day

Annhelen fick inte med sig alla hyllorna idag...

Att flytta är bra fysisk träning. Annhelen, som köpt mina bokhyllor, undrade om hon kunde hämta dem idag på eftermiddagen så det var ju bara att köra igång, efter morronkaffet (som drog ut lite på tiden för är jag ledig så är jag, ju). Nu är alla böcker inte bara nerpackade utan också sorterade. I lådor märkta med BOOKS, och en bokstav som avslöjar den alfabetiska ordningen, ligger böckerna som Matilda & Mike ska ta hand om. På mina kartonger står det antingen bara BÖCKER (vilket talar om att det är böcker jag ska ha i en bokhylla) - och det står det bara på tre kartonger! - eller BÖCKER REL/HI/osv för de jag ska magasinera i något framtida vinds- eller källarförråd.

Assistenten kvalitetssäkrar.

Av bara farten har jag också plockat ner spel, pussel och mina få andra små föremål som bott i hyllor och på fönsterbrädor. CD-skivorna ligger nerknökade i två tunga kartonger (alla fick inte plats så de resterande hamnar väl i någon slags randomlåda) och DVDerna har jag avhänt mig, sånär som på enstaka juveler. Även musikDVDerna. Tittar folk ens på sådana nuförtiden? Ja, alltså... någon gör det ju uppenbarligen eftersom ett par stycken hörde av sig och den som var först fick hela kassen. Jag tänker som så att har jag inte kollat på dem de senaste fem åren lär jag inte sakna dem.

Men böckerna. Nå. Jag får framledes definiera mig som något annat än en som har en förfärlig massa böcker. Läsare kommer jag alltid att vara men jag är ganska tvärsäker på att jag inte kommer att sakna all denna barlast. Däremot har jag köpt mig en CD-spelare. Spotify i all ära, men ibland vill jag spela mina CD-skivor. Vem vet? Kanske skaffar jag mig rentav en vinylspelare, någon gång?

Nu är jag ganska slut. Det får bli tidig läggning ikväll. I morgon ska jag ta prylgarderoben, städskrubben och skafferiet. Några köksskåp också. Det blir ingen avancerad matlagning mer, för min del, i det här köket.

Lullaby - Leonard Cohen

cat lady?

Morgonens kaffesällskap på Altanen...

... undras om han kommer att gilla att bli skåning?

assistenten och jag

Jag hjärtar den här lille killen.

Det har blivit ett par timmar på altanen idag också. Jag är trevligt brun, nu.

För övrigt har jag både små- och storpysslat här hemma. Egentligen tänkte jag bara plocka ihop en del mindre grejer och sortera upp men så ringde Linus och medan vi pratade jobbade jag på (headset är praktiskt) och plötsligt hade jag rensat ut hela garderoben (minus vinterkappor etc) med något av Konmarimetoden; jag har bara sparat de plagg som jag trivs i och som - framförallt! - gör mig glad.

Kvar hänger just dessa plagg, i garderoben (det är ju lite tidigt att packa ner dem), och på sängen ligger en liten hög som jag ska fundera över. Oerhört skönt! Dessutom har jag gett bort fem lastpallar (hämtade!), min gamla gräsklippare (till paret som köpt huset) och sålt alla mina bokhyllor (för avhämtning efter midsommar, så jag hinner packa ner böckerna). Sixten har, i vanligt ordning övervakat och dessutom kvalitetssäkrat flyttlådorna genom grundligt genomförda stickprovskontroller.

It's all in a day's work!

Perfect Day - Lou Reed

livet, liksom

Altanen, 06:40

Igår hade jag en sådan där bra dag då jag lyckades varva lugn avkoppling med grym effektivitet. Jag hann ha en lat morgon, köra två vändor till Miljöstationen (och då inte bara bli av med en massa att kasta bort utan dessutom en del annat, fungerande, som förhoppningsvis kan finna sin plats i andra hem), sola på altanen, med ljudbok, dammsuga och snygga lite, läsa en halv pappersbok i kvällssolen, med jordgubbar och vin, och sedan ha fransk filmkväll. Balans.

Lunchdags!

Idag är det betydligt svalare och mulet och det passar mig bra. Jag har sovit bra, även om Kung Sixten I av Parkgatan behagade komma hemramlandes fyra i morse, och på sällskapligt humör, dessutom. Det tog en stund att somna om...

Om en stund ska jag börja rensa och packa lite till. Jag är ute i väldigt god tid, men å andra sidan kommer en hel månad att trilla bort; det är England, Sweden Rock, en Malmöhelg och så midsommar i Oslo. När jag är tillbaka därifrån är det bara några dagar innan M & M flyttar (jag har lovat hjälpa till) och veckan efter går mitt flyttlass. Så min framförhållning kommer att betala sig!

Det kanske låter som att jag har en väldig massa att rensa ut. Egentligen har jag inte det, men på de sex och ett halvt år jag bott här har jag givetvis hunnit samla på mig en del - fast lite omärkligt, sådär.
Hur det än blir med lägenhet kommer jag ju att flytta till mindre än jag har nu, så en del av bohaget tänkte jag också sälja. Det är också skönt att ha gjort i god tid.

Förrätt!

Jag har haft tillfälle att tänka mycket den här helgen. Eller... egentligen hela veckan. Jag har tänkt mycket om två saker: vänskapens kärna och det faktum att det känns som att jag får en s k nystart på mitt liv i sommar, vilket känns både spännande och... läskigt. Vad ska jag göra av det? Vad ska det bli av mig? Vad vill jag? Jag återkommer till detta framöver.

Jag har nu överlevt sex dagar utan kaffe. Jag tänkte låtit det här bli den sista kaffefria dagen, men... just nu doftar det ljuvligt av nybryggt kaffe utifrån köket och det ska smaka underbart med en mugg!

The Band - Me And My Kites w. Tony Durant

simultanförmåga

Lite tulpanlycka

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men jag känner mig både galet lat och väldigt flitig. Simultant. Samtidigt som jag mest suttit och skrivit, skissat och trivselpysslat (jag kommer inte på något bättre uttryck, just nu), och haft lite dåligt samvete för det, har jag krattat igenom trädgården, vårstädat i pionrabatten, sopat och tagit fram möblerna på altanen, tvättat fem maskiner tvätt, askta ur pannan och fyllt på pellets, dammsugit, bäddat rent och mealpreppat för minst två arbetsveckor framöver. Och då har jag ju dessutom sett fyra, eller fem, avsnitt av Marco Polo och tagit en kort promenad. Så all in all är jag kanske ändå inte en helt igenom depraverad och dekadent latmask?

Förvisso borde jag nog ta mig en ordentligt promenad nu, men solen fösvann och det är sådär otrevligt snålkallt som det kan vara ibland. Dessutom är det här en sådan dag då jag inte har den minsta lust att gå ut och gå själv. Så jag stannar inne.

Assistenten övervakar
vårstädningen.

Jag ska inte överdriva och säga att jag längtar efter måndagen men efter en helg som denna känner jag mig utvilad (att bara kunna få sova tills jag vaknar av mig själv gör underverk för min ork och mitt humör även om det, som idag, händer att jag vaknar strax efter sex) och tycker att det ändå blir helt okej att jobba några dagar till.

Nu blir det nog inte mycket mer gjort idag, i alla fall. Man får inte göra flitiga och nyttiga saker i mitt hus på söndagskvällarna. Heller.

Things I Used To Do - Chuck Berry

kattliv

I mitt flöde på Facebook seglar det ofta förbi uttalanden, filmer, bilder, citat med mera som ställer religion och vetenskap emot varandra, eller kanske snarare parallellt (aldrig mötas de två...), och som alltid framställer [natur]vetenskapen som det enda rättesnöret, det som uppenbarar Sanningen för oss. Jag är helt för vetenskapen, och de som känner mig vet att mitt intresse för religion helt och hållet är betraktarens, utifrånperspektivet (om än med en hel del inifrånerfarenheter), men något naturvetenskapen inte kan ge oss är den etiska kompassen. Jag kan åtminstone inte se hur vi, med hjälp av naturvetenskapen, ska kunna navigera i förhållande till varandra, hur vi ska kunna fungera tillsammans, visa varandra omtanke och kärlek, hur vi ska kunna känna värme, uppskattning och respekt för varandra - och för naturen - och hur vi ska kunna utvecklas på de områdena. I takt med alla våra vetenskapliga, tekniska, ekonomiska framgångar blir vi allt ensammare. Ju mer de sociala medierna växer ju mer isolerade blir vi. Isolerade och handlingsförlamade. Timme ut och timme in sitter vi med näsan i skärmen istället för att ta oss ut, om så än bara för en kort promenad, en fika på ett café eller ett samtal med en främling på ett tåg. Det blir till och med allt svårare att ses över en bit mat, ett par glas vin och sköna samtal, vänner emellan. Jag tar min tillflykt till humanioran. Litteratur, konst i en vid bemärkelse, film, musik, filosofi. Humanioran och naturen själv.

Vad vill jag ha sagt med detta? Inte en jeffla aning, faktiskt. Bara en lördagsmorgonsfundering efter tio timmars djup sömn, Lundströms bokradio och tre muggar kaffe, med het sojamjölk. Ett småstyggt regn knäpper mot fönsterglasen, termometern visar 0,2 och i soffan ligger Sixten som en liten värmeboll och bryr sig inte ett skvatt om det jag just skrivit. Vadårå? Han får ju kill under hakan och kattgodis och har inga sömnproblem. En skulle kanske ha fötts till en katt.

Come Away With Me - Norah Jones

godmorgon

Är det inte typiskt att när jag är ledig och kan sova hur länge som helst så vaknar jag ändå aptidigt och ger upp vid sextiden och går upp? Sixten blev glad åt sällskapet i alla fall och när jag bryggt en kanna kaffe låg han i mitt knä i fåtöljen medan jag "mediterade" en stund. Kallt ute nu. -10,9. Klart väder. En bra dag att kanske slänga ut allt i frysen, på altanen, och frosta av? Det får bli dagens projekt. Det och att tappa upp cidern på flaskor. It's a plan!

The Blower's Daughter - Damien Rice

tankar om havet vid havet och långt därifrån

När jag springer där vid havet föds så många tankar. Känslor bubblar upp till ytan. Saknad. Längtan. Sådant jag i efterhand grunnar på och försöker reda ut. Ska jag verkligen stanna här i Byn så länge till? Tänk om jag fick ett jobb närmare havet (det Riktiga, alltså... det åt väster)? Skulle jag ta språnget? Sälja huset och dra upp rötterna, som ändå hunnit en bit ner på djupet, och plantera om mig? Jag vet inte. Väl hemma igen känns det ganska hypotetiskt, men jag har bott här i ganska exakt nio år nu och det är en väldigt lång tid. I min värld.

Jag tänker på vad jag skulle sakna om jag lämnar den här trakten och om det skulle vara värt det? Jag gillar ju verkligen både min arbetsplats och mitt jobb men... det finns fler skolor och andra arbetskamrater. Skogen? Nja, det finns ju definitivt andra skogar... Vännerna? Givetvis, men... dem jag verkligen umgås med här är lätt räknade. Och vänskapen skulle ju förbli. Jag ser mig själv i ett annat hus, kanske ett lite mindre, med havet så nära att jag kan höra bruset av det. Det är dock enbart en dröm. En fantasi. Lika gärna kunde jag bo i en bokskog och ta bilen ner till havet. Jag vet inte... jag längtar helt enkelt någon annanstans. Och jag gör det rätt ofta.

Eller... så känner jag mig bara ensam. Men jag kanske hellre är ensam någon annanstans...

"Ensam" är ju också ett relativt ord. Jag har en skön familj och jag har fina vänner. Det är ovärderligt. Men jag har också sociala behov. Och jag är så jeffla trött på att oftast vara den som ordnar, fixar, bjuder in om det överhuvudtaget ska hända något. Det finns undantag, det finns det, men... de är få. Troligen skulle det vara precis likadant någon annanstans. Det fattar jag. Men... alltid detta "men"...

Det är sådant havet gör med mig. Väcker en saknad, en längtan och tankar på något annat. Kanske är det bara rastlöshet? Eller... kanske en önskan om ett annat slags liv?

Det är tidig eftermiddag. När en har en bebis i huset blir det ganska tidiga morgnar, även om jag vaknade alldeles av mig själv. När klockan var tolv hade vi ätit frukost, långpromenerat, städat huset och varit på affären och handlat. Nu sovs det middag. Bara jag som är vaken. Jag tror jag ska göra Sixten sällskap...

Dazed and Confused - Led Zeppelin

första advent

Det är alltså redan december. Innan vi vet ordet av är det midsommar. Just sayin'.

Jenny är på gång att vakna och kaffet är klart. Disken från Jennys smarriga lammiddag igår kväll är undanstökad. Det blev en, nej två, omgångar TP, också. Mycket skratt och en och annan vädrad frustration över "orättvisa" frågor. Det är roligt att umgås med barnen. Och det är ju det jag gör här i Oslo. Det har varit het och supergod thaimiddag hos Johanna och Andreas, stros på stan, trängsel i julhandeln, mor-och-döttrarlunch, fikor, kattgosande, inköp av diverse pysselattiraljer på Panduro, godis och kramar. Middag här hos Jenny, då. Kärlek. Och än på några timmar åker jag inte hemåt. Vi ska hinna äta lunch ihop i ett härligt, soligt Oslo, till exempel. Och hänga gardiner!

Men först: kaffe.

Need Your Love So Bad - Fleetwood Mac

dagarna

Det är änna lite tomt i Huset utan Katten

Semesterns nittonde dag (arton kvar, nu...) börjar med Aïcha. Väckning, alltså. Elektrikaren (betoning på i:et) kommer om en stund och jag vill vara uppe när han gör det. Det ska bli skönt att få ström på ovanvåningen igen, även om det är småcharmigt att gå och lägga sig i ljuset av ett värmeljus i en röd lykta. Varken huvud eller kropp vill vara med på noterna men här ges ingen pardon. Det är bara att kliva upp och medan kaffet puttrar klart drar jag in tunnorna från gatan och vattnar mina "odlingar".

Så nu sitter jag här. Byn ligger alldeles tyst sånär som på något fläktsus som jag tror härrör från hyreshusen nere på Järnvägsgatan. Lite fåglar tjattrar i träden och en hare skuttar lojt över tomten. Jag har sett honom (henne? hen!) några dagar nu och antar att det finns matnyttiga grejer att hämta här i trädgårdarna. Harar är stora som små rådjur.

I skrivande stund hörs också rasslet från grannens L grusade uppfart. Grannen B, från mittemot, kommer cyklande med en kasse i handen. Han kliver upp på L:s altan och knackar på dörren. Jag antar att det vankas gemensam frukost för herrarna och jag tycker det är väldigt mysigt med deras vän- och gemenskap. Blir nästan lite... avundsjuk på det där enkla, självklara. Fast bara lite. Jag har mina karaktärsfel, men avundsjuka är inte ett av dem.

Monkey Man - Amy Winehouse