hundtricket

Rosenpelargon från Netti!

Jag har just slagit ett nytt personligt rekord. Aldrig någonsin i mitt
liv har jag så tidigt som den sjätte februari börjat väcka mina pelargoner. Jag brukar komma ihåg dem ungefär vid den tid på våren då man kan sätta ut dem i krukor, och låta dem stå kvar över natten.
Om jag kommer ihåg dem. Jag minns att jag hade ett stort gäng som bodde i ett par papperskassar i min källare, i huset på Parkgatan, över tre vintrar - utan att lämna kassarna alls. Ändå var det flera av dem som faktiskt var liv i och som faktiskt tog sig. Ganska fantastiskt.

Jag bor i en by. Med en bygata. Alla känner alla och det är ganska trevligt för man bryr sig faktiskt, umgås och håller ett öga. Säkert skvallras det friskt också, men det vet jag inget om. Oavsett hur jag lägger upp hundrundorna så börjar och slutar de med några hundra meter på bygatan. Härom eftermiddagen uppstod en smärre trafikstockning då en äldre (?) herre stannade mitt på, med ett stort släp, och vevade ner rutan. Jag trodde han ville fråga om vägen så jag stannade till. Men han ville bara säga att han tyckte jag hade en väldigt fin hund och började sedan berätta om sina egna hundar, alltmedan det bildades en kö av hemkommande bilar bakom honom. Han verkade helt obrydd av detta. I morse när jag var på väg åt andra hållet kommer han körande igen. Stannar. Vevar ner rutan och kommenterar att Floyd är ute och går och att det förstås är trevligt att träffa matte också... och så presenterar han sina egna hundar som hoppar och skäller i baksätet. Och sig själv. Sedan blev han tvungen att köra vidare. När jag kom hem kom jag på att jag inte hade sagt vad jag heter. Och så får det förbli.

Imorgon är det fredag. Skönt. 

Opeth - §5

med näsan ovanför vattnet

Värsta tiden på året, jobbmässigt. Det tar liksom aldrig slut och det är inte bara nationella prov, kurser som snart avslutas, miljarders arbeten (gärna alldeles för sena) som ska läsas, bedömas och så betygssättningen, betygssamtal, de sista dagars heliga som tror de fixar en hel kurs på en vecka och all dokumentation i digtala plattformen. Nej, det är också studentplanering in i minsta ballonguppblåsning, (med formell lunch som mentorerna ska planera - vi slipper dock laga maten...) och så ska det ju vara kul och underhållande också. Mer planering och logistik kring brännbollsturneringen och vuxna människor som inte kan enas om ett utklädningstema för lärarlaget och den dito klacken. Och kursutvärderingar som ska göras... Ett jävla kaos, helt enkelt. Ändå ligger jag som vanligt bra på'at och har redan i praktiken satt betygen i de kurser där jag har treor. Jag vill bara se över det en gång till. Sedan klipper jag betygen för ettor och tvåor av bara farten. Jag är noggrann och har förberett mig ett bra tag. Och så... om drygt tre veckor kan jag släppa allt om än bara för sju veckor. Men ändå, va..... 

Jag är väldigt glad att jag lyckas hålla mina helger fria. Jag arbetar långa vardagskvällar för detta, tro inget annat. Men från fredag eftermiddag till måndag morgon äger jag själv min tid. I helgen som gick körde jag surf 'n turf i lördags (långpromenader både vid havet och i skogen, alltså) och igår fick det bli en inte alltför lång vandring i bok- och blandskog mellan Snogeholmssjön och Sövde. Vacker trakt. Och spännande, med så många vargobsar... men jag såg ingen varg. Ett större djur sprang i torra löv och kvistar alldeles bredvid stigen, vid ett tillfälle, men vegetationen var tät och jag kunde inte se vad det var. Jag gissar på hjort. Lite pulshöjande ändå. Och så kaffe vid ett vattenbryn, så småningom. Det är livet, det. Det är det som klappar min själ medhårs och lovar att bättre tider kommer.

Jag hoppas det. Men det ser lite klent ut på sina håll. Mamma är just nu mest sängliggande, trött och håglös och äter dåligt. Pappa ringer mig nästan varje dag och är orolig och vill förstås prata och ventilera och han har ännu inte gett upp hoppet att kunna ta hem henne för vård i hemmet. Jag och syskonen har försökt få honom att inse det fullständigt orealistiska i det. Han fyller 90 nästa gång och har cancer, förutom den rent allmänna skröpligheten och orkeslösheten. Och så är min halvbror väldigt sjuk. Som om det inte räckte med Parkinsons och spinal stenos fick han för några dagar sedan, i samband med en mycket akut sjukhusvistelse (han är kvar där än) med sepsis och njursvikt, veta att han har en elakartad cancertumör med metastaser i hela kroppen. Hur onödigt är inte det då? Pappa är såklart bekymrad och ledsen också för detta... och det är jag också. Just nu finns inget som kan göras och han orkar inte ta emot ens korta besök, utom från sina två barn, vilket också är frustrerande. Ljusglimten i eländet är hans dotter som ringer och messar och som verkar vara en ovanlig, och fin tjej. Vi peppar och uppmuntrar varandra, hon och jag, så gott det går.

Joråsåatte... så är det här. Men det finns fina ljusglimtar och jag vårdar dem ömt. De två små människorna, mina barn och deras käraste, den utökade familjen och en handfull vänner. En del fina planer för semestern. Jag ville gärna åkt längre norrut, men för att jag ska kunna tillbringa en vecka med goda, sköna vännen Netti så har vi enats om Idretrakten. Vi hade planer på Sonfjället, men det får bli en annan gång. Nu blir det base camp på Fjätervålen och så får våra vandringar utgå därifrån. En tur till Oslo, med lilla Sigrun, ska det också bli. Och så ska jag njuta av naturen häromkring.

Det åååårnar sig.

Depeche Mode - Ghosts Again

beröm

Jag var hos sjukgymnasten idag. Min ständiga oro: att inte få till böjningen. 90 grader är det magiska talet och jag når det inte. Jag gör mina övningar, jag försöker pressa mig och har jag kunna springa flera halvmaresträckor vore det väl själva fan om jag inte skulle klara detta? Men det vill sig inte. Än.

Därför började jag nästan gråta av lättnad när sjukgymnasten var mer än nöjd med vad jag åstadkommit på de två veckor som gått sedan jag var där sist. Sitter jag rakt upp och ner och låter benet bara hänga ner så är det visst 90 grader. Ligger jag på rygg och drar upp knäet mot mig är det i alla fall nästan 80. Och det är mer än godkänt efter bara tre veckor postop. säger hon. 

Hon är numera min guru.

Och medan jag väntar på skjutsen hem kan jag sitta i vårsolen en stund, med mitt bleka anlete. Det finns hopp!

Come Up And See Me (Make Me Smile) - Steve Harley & Cockney Rebel

våren, våren, våren

Nu är den ändå här, den sköna vårvärmen. I söndags var det trädgårdsarbete för hela slanten, ute i Börringe kyrkby. I växthuset frodas redan spenat, lök, tomater och mitt kålexperiment (som jag flyttade ut eftersom man helst inte ska ha kål i växthus), liksom rädisor, morötter och chili. Ute börjar äntligen bondbönorna smyga upp och jag satte ut mina försådda pak choi och mangold. I en låda satte jag några busktomater också - och strösslade ut spenatfrön. I Sigges odlingslåda kommer fröbomberna upp och hon är väldigt spänd på vad det ska bli av dem. Och så vattnade vi och kollade in rallarrosskott, som ju ska vara läckra att äta. Det blir nog att plocka sådana till helgen och testa!

Delar av odlingarna... :)

Det var Mikes födelsedag också, så vi fikade på tårta och glass - och la armeringsgaller (tunga as! Jag har träningsvärk!) på det som snart ska bli grunden till garagebygget.

En liten eventuell plan/möjlighet diskuterades också. Det verkar stört omöjligt att hitta ett litet hus/torp att hyra här i krokarna och pandemisituationen hjälper knappast till när alla ska ut på landet och jobba hemifrån - och svemestra därtill, vilket givetvis öppnar möjligheter till snabba cash för fastighetsägare. Men kanske... om något år, eller så...så är det inte helt uteslutet att jag flyttar tillbaka ut till gästhuset i "kollektivet". Och hyr av dem, istället. Vi får väl se. Det behövs ordnas med ett bättre värmesystem isåfall. Direktverkande el är inte ett alternativ, om vintrarna. Jaja... vi får se...

På jobbet är det som det är. Eller kanske... värre? Det är som att de flesta verkar ha glömt, eller förträngt, att det fortfarande pågår en pandemi? Det är trångt i korridorerna och i klassrummen. Folk (elever och personal) håller inte avstånd och det ryktas om att avgångseleverna ska åka på någon form av klassresor. Kanske inte till Magaluf då, men det är ju lika illa vart de än reser, när de borde vara på hemmaplan och hålla i, ut och avstånd. Jag har egentligen full förståelse för de som hyr de där husen jag vill hyra - och som isolerar sig ute på landet med hemmakontor och morotsland... och då är jag ändå delvis vaccinerad nu.

Apropå resa... så ska jag träffa min yngsta syster ett par dagar (vi är båda friska och skulle detta ändras stannar vi hemma), under helgen. Vi har hyrt en liten stuga ute i en skog, och ska tillbringa ett par dagar i sagda skog och stuga med vandring, naturupplevelser, läsning, stickning och samtal. Mat etc tar vi med, så att vi inte behöver gnussa med andra människor. Det blir fint.

Kayleigh - Marillion

lazy

Hur trött kan man bli? Igår var det fullt ös i trädgårdsarbetet, ute i Börringe, och det var så roligt trots att det var skitväder. Men idag är jag slut som artist. Inte på grund av gårdagen, utan snarare morgondagen. Jag har ont i magen och ingen som helst lust att arbeta. Det känns som att förutsättningarna blir sämre och sämre medan kraven bara ökar och ökar. trots att allt är som det är.

Jag hade egentligen ingen lust att ta mig ut idag, men har man en hund så spelar det inte så stor roll vad man vill. Man måste. Och det gjorde ändå ganska gott för själen att vandra i Hammars backar, i sol och vind. Det doftar så gott, ängspiplärkorna sjunger och snart dyker backsipporna upp. Ingen fika med idag. Det får vara nån måtta på ansträngningarna. Jag har fixat kaffe nu, i stället, och ska strax dricka det. Sedan ska jag ta upp en stickning som fått vila ett tag. Det får räcka så. 

Lazing on a Sunday Afternoon - Queen

denna våren ett liv

Jag arbetar hemifrån nu. De flesta av kollegorna har valt att göra detsamma. Det känns märkligt men också mindre stressigt. Jag får mer gjort på kortare tid och snart har jag inga släpande bedömningar som tvingar mig att knapra novalucol. Men denna trötthet. Heshet. Olustkänslor i kroppen. Lätt huvudvärk och ibland lite yrsel. Allt symptom på corona. Men också på stress. Eller en vanlig, lättare vårförkylning. Härhemma drabbar det i alla fall ingen annan, oavsett vad orsaken är. Och på morgnarna zoomar vi, några av de bästa kollegorna, med våra kaffemuggar och tjötar som vi skulle gjort i vårt gemensamma arbetsrum.

Min och syrran Malins majvandring (ibland Valborg och ibland Kristi himmelsfärd) blir nog inte av. Och vi som till och med bokat oss en liten stuga där i Glaskogen, att vila ut i efter strapatserna. Dels mår ingen av oss riktigt 100och dels ska man ju inte beg sig ut på "onödiga" resor...Planerna för Grövelsjön kvarstår ännu och har plötsligt blivit årets enda reseplan.

Men naturen. Den finns kvar och den är gratis. Sällan har jag varit ute så mycket och gått och fikat och njutit av skog och hav. Det mår själen bra av. Och de små människorna jag hänger med. De är friska och jag inte i riskgrupp så vi har kunnat träffas nästan som vanligt. Rart och fint. På lördag fyller Mike år och om han och Matilda vill gå ut och äta på någon glest befolkad restaurang har jag lovat vara hos barnen. Någon fest blir det ju inte.

Jag läser mer, sover mer, stickar en del och har varit på onlinekonserter, som till exempel Wilmer X från KB, härom lördagen.

Låter det deppigt? Det är egentligen varken min avsikt eller känsla. Bortsett från den här malande tröttheten så tycker jag ändå att livet är ganska okej. Jag odlar i krukor på baktrappen, leker med hunden och har plockat överdrivna mängder ramslök som jag dels frusit in, dels lagt i rapsolja och dels torkat för att göra ramslökssalt av. Jag bakar bröd ganska ofta och har lagat lite rolig mat. Via zoom har jag haft after work och varit med på stickcaféer och jag och halvbrorsan har fortsatt god kontakt med varandra och jag är nästan i fas med mig själv.Det räcker en bra bit, för mig.

Bill & Bull Blues - Wilmer X

tillbaka till verkligheten

Det har varit tio riktigt fina och sköna dagar med mycket utevistelse. Utefika med en kompis. Vandringar i små naturreservat, vid havet och andra smultronställen, som till exempel att följa den lilla Skivarpsån uppströms från utloppet. Nästan fjällkänsla att sitta och fika och värma sig i solen, där ån porlade sig över stenarna. Sigrun och jag tog en heldag vid Stenshuvud, med en avstickare till Glimmingehus, på hemvägen. Lilla Torvald har varit här och sovit över och vi var ute på långa stadspromenader, på spaning efter "tlakto" (grävskopor sorterar lyckligtvis också in som traktorer) och flåglar (det finns, enligt T, tre kategorier av fjäderförsedda tvåbeningar: pippi, anka och flågla).
Och så har jag stickat, läst och vilat. Hälsat på ute i Börringe. Zoomat med syrrorna. INTE tänkt på arbete. En väldigt bra ledighet, helt enkelt.

Smolket i bägaren är att jag för en stund sedan fick veta att Shetland Wool Week är inställd. Jag hoppas det går att få tillbaka pengarna för flygbiljetterna, så småningom. Det blir nog inga utlandsresor alls i år, det har jag ställt in mig på. Men det vore fint om det ginge att resa till Oslo...

Imorgon: jobb.

Place To Be - Nick Drake

digitalisering

Vilka galna tre veckor det varit sedan jag kom tillbaka till jobbet. Men så bra det fungerat! Jag är på riktigt imponerad av både kollegor och elever, som tagit detta på största allvar. I en del grupper har banne mig närvaron gått upp. Jag har varit inne på jobbet hela tiden och det har känts bra att ha kollegorna att prata med, stötta och stöttas, även om vi av "naturliga" skäl håller en viss distans. Igår stannade jag faktiskt hemma, dock. Jag tyckte bara att det tog längre tid än vanligt att sjunga upp mig och tog det säkra före det osäkra. Men jobbade som vanligt, förstås.

Det jag tycker är verkligt jobbigt är att det är väldigt dränerande att inte möta elevera i det man kallar verkligheten. Det blir inget energiutbyte, eller vad jag ska kalla det. Och det gör att jag blir mycket tröttare än vanligt. Och kroppen tar stryk. Aldrig har jag väl suttit så mycket på jobbet som jag gjort de senaste veckorna. Plötsligt måste jag sitta stilla hela lektioner, även om vi givetvis bryter av med annat - för eleverna. Men medan eleverna kopplar ner och jobbar vidare har jag meddelanden att besvara, elever som behöver hjälp med hur man skickar in små filmer, kollegor som frågar något... så ofta utnyttjar jag inte pauserna. Vi har alla höj- och sänkbara skrivbord - men vi kan ju inte sitta på arbetsrummen och ha lektioner... och pulpeterna i klassrummen har bara plats för datorn och inte något annat material Så alltså sitter jag... och axlarna och ländryggen värker och knäna bråkar...

Ljuspunkt: naturen! Det har väl inte enbart med stillasittandet i sig att göra - utan nu kan jag ju vara ute och gå mycket mer (även om högerknät jävlas) utan smärtor och det gör jag. Sandskogen, Hammars backar, Sandhammaren, Svartskylles lilla naturreservat... Kanske skulle jag köra ut till Stenshuvud idag? Eller spara det till måndag, då Sigrun kommer hit - om vi båda är friska. Men jag är alltså ute väldigt mycket, har fika med mig och bara njuter. Någon gång har det varit tristväder, men då har jag, efter promenaden, suttit i bilen med kaffetermosen. Vilsamt.

Och även om det innebär ännu mer skärmtid så har den senaste veckan både bjudit på (nå - det var jag som initierade det) ett stickcafé, med några ur det gänget, och en AW, med mina systrar -via Zoom. Attans käckt.

Norwegian Wood (Rare Psychedelic Acid Bootleg) - The Beatles

familjedag

Matilda högst!

Sigrun softar lite.

Jag skulle på ett stickevent igår, men lyckades inte få hundvakt, så jag fick avstå. Istället åkte jag med Börringekollektivet till Malmö och var med och var publik, och stöttade med markservicen, för Matilda som sprang Malmö Toughest, med en kompis. Fantastiskt skönt väder så det var en fin utflykt, även om både hunden och jag blir rätt trötta av allt folk och tjosanhejsan (nyttigt för honom att socalträna -och kanske för mig också?). Hemvägen fick bli en omväg till Linus och Nathalie i Håslöv. De har fått fint i ordning i huset. Hyra hus är kanske ingen dum idé?

Idag får jag helt enkelt se vad jag hittar på. Kanske tar jag bilen ut till havet, eller till någon skog. Stan ligger i skräpig baksmälla efter den årliga cruisingen, vilken jag lyckligtvis missade det mesta av. Det var bara svårt att komma in med bilen på min gata, när jag kom hem på kvällskanten. Och fullt med skrålande människor mest hela natten. Vad är det med folk som måste bröla och skräna så fort de får i sig alkohol?

Malmö's Toughest? 

Just nu dricker jag i alla fall te, stickar på en ärm till min islandströja och ser, med ett halvt öga, på ett program om Tiny Houses. Just nu en kvinna som i det minimala toalettutrymmet också behöver plats för en kattlåda och en... hundlåda? Alltså, en kattlåda är det ju många som har även om katten ofta är ute, men en hundlåda? Vad är det med amerikaner? Går de inte ut med småhundar? En av Mikes släktingar har för övrigt en liten hund som är deprimerad (ja, får den aldrig gå ut är det förståeligt) och därför medicineras, av veterinär, med antidepressiva och valium. WTAF?

Every Dream Home - Motorpsycho

fo

Jag lägger ännu ett "FO" (Finished Object) till handlingarna. I ett par veckor har jag stickat en sjal, designad av The King of Knitting, Stephen West, som gör en hel del skruvade grejer, men också väldigt mycket läckert och ganska lättburet. Den här sjalen går mest utanför min komfortzon vad gäller färgerna (gult är verkligen ingen färg jag brukar använda) men jag tror ändå den blir en favorit. Mjuk, varm och skön! Nu kör jag vidare på min islandskofta. No rest for the wicked.

Muggen!

Helgen som gick var annars bra på alla sätt och vis. Fredagskväll med övernattning, i Börringe. Bus och lek och sagor med barnen och mys och gott prat och något glas rött med föräldrarna, senare på kvällen. På lördagen passade de Floyd medan jag utförde en välplanerad och mycket rask kommandoräd till Emporia och IKEA. Hur orkar folk ha dessa ställen som sina helgnöjen? Jag var fullständigt slut när jag var klar och kunde köra tillbaka till Rodeys. De skulle iväg till vänner och äta middag och det passade mig fint för jag var ju seg som tusan och tyckte det var skönt att köra hem och krypa upp i soffhörnet med stickning och hund. Och igår var det bland annat minikonstrunda (underbara Argilla krukmakeri, i Löderup, där jag köpte två ljuvliga te/kaffemuggar) och jättegod fika på Olof Viktors - men det skrev jag ju om igår.

Konstig vecka igen; jobba två dagar, vara ledig en, och så jobba två. Och tokfullt med grejer att hinna och göra. Men jag hinner ju i alla fall inte ha tråkigt, på jobbet!

Inside - Stiltskin

tio dagars retreat

Det har varit tio bra lediga dagar. Bäst har varit att jag inom loppet av lovet hunnit träffa, och umgås med, mina barn och deras familjer. Nio intensiva dagar. Ovärderligt.

Idag, den tionde, har jag bara låtit dagen gå. Småpyssel (det blommar fint på baktrappen nu), tvätt och mealprepp varvat med en utflykt till hundparken i Sjöbo, stickning och roligt telefonsamtal med vännen Lena. Senaste avsnittet av Game of Thrones klippte jag till morgonteet. Som avrundning på denna stillsamma söndagsmåndag tog vi en härlig kvällspromenad vid havet, Floyd och jag. Nu lackar jag naglarna, funderar på att se om GoT-avsnittet, för att uppfånga eventuella detaljer jag kan ha missat i morse, och avsluta en etapp på ett av mina stickprojekt.

A-dag i morgon och på onsdag drar läsårets absolut galnaste veckor igång. This, too, shall pass.

Flower Power - Greta Van Fleet

osloliv

Morronkaffe
på norsk balkong

Jag landade hemma i soffan, igår kväll, efter några dagar med döttrarna i Oslo, och deras hjärtevänner. Det har mestadels varit arbetsvecka för dem så vi har inte "hittat på" särskilt mycket. Men det var inte heller meningen med mitt besök; jag ville bara vara med dem. Kramas, pratas, umgås. Och det har vi gjort. Det har varit fint och skönt. Mina vuxna tjejer, med vuxna liv, vuxna bekymmer och dito glädjeämnen. Visst har vi åkt el-sparkcykel och ätit ett par goda måltider ute. Och visst har jag gått en streetart-konstrunda med Floyd och Stitch om morgnarna. Men annars har vi mest bara varit, lite vårslitna som vi var, allihopa. Promenerat, fikat, druckit någon öl och kanske lagat lite mat tillsammans.

Och nu är jag hemma. Idag är det påskafton och innan Börringekollektivet kommer på middag tänkte jag först ha en lite lat förmiddag och sedan köra och handla, och till hundparken i Sjöbo där Floyd kan få springa som en galning och leka med andra lösa hundar. Jag tror Sigrun tänker stanna tills i morgon, och sedan åka hem med Linus & Nathalie som kommer över på lunch.

Måndagen får bli min egen.

Skogsrået/Finngalkn - Faith

Jag tog en liten omväg hem (Grimsholmen, Falkenberg)...

våren, kanske?

Helgen som gick var fin, trots att jag var sjuk när jag kom hem i fredags. Jag körde mitt tvärsäkra kort: tidig läggning med två Panadol Night. BAM,så sover jag som en sten i minst åtta timmar.

När jag vaknade på lördagsmorgonen var jag inte helt kurant, men jag tog två vanliga panodil och for över sundet, till Louisiana, tillsammans med fina kollegan Maria, som känns som ett gott vänämne. Det finns alltid så mycket att se där, men vi valde att koncentrera oss på Picassos keramik. Beundrade de enkla, svepande linjerna, de sköna formerna, lekfullheten, skaparglädjen, fantasin. Åt en lunch ute på terassen (det blev rätt kallt efter en stund) och ägnade oss åt sköna, trevliga samtal. I den tidiga kvällen for vi hemåt,planerandes nya utflykter framöver.

I söndags kände jag mig tillräckligt okej för att haka på kollektivet (med viss utökning) som skulle vandra runt Häckebergasjön. Det är jag glad att jag gjorde. Vilken dag. Sol, ljumma vindar och en fin vandring. Mestadels är det lätt terräng och man kan njuta av dofterna, fågelsången och prasslet av fjolårslöven under skorna. Vi hade med oss fika och i en solig backe satt vi en god stund och aldrig smakar väl kaffet så gott som ute.

Payback igår och idag. Jag är verkligen tokförkyld men att vara hemma från jobbet går helt enkelt inte. En enda tappad dag kan ställa till med oanat elände lite lämgre fram. Så jag har nässpray, panodil, bafucin, pappersnäsdukar och chai i min arsenal. Det funkar, men när jag kommer hem är jag ju helt slut, såklart. Mår jag så här i morgon åker jag in på förmiddagen och tar dagens enda lektion, ställer in eftermiddagens möten och åker hem. För på torsdag och fredag måste jag palla hela dagar, igen...

Come Back Life - Kadavar

tjolahopp, typ

Assistenten gillar också sovmorgonar.

Jag är glad att jag hakade på middagsinbjudan i fredagskväll, till några vänner till M&M som också bor härute i spenaten. Det blev gott och trevligt och jag tvingade mig att vara social. Jag är faktiskt rätt bra på det när jag väl gör det. Bra samtal också - inte bara småbarn och ytflyt.

Igår var jag inne på sy- och stickmässan i Hyllie. Det blev en ganska stor kasse garn och ett par roliga idéer i huvudet. Innan jag for hem sammanstrålade jag med goda låna-ut-stuga-på-Ölandvännen för en långfika. Så lättsamt och välgörande att ses och bara ta upp samtalstråden där vi la den sist.

Och idag har jag kört några maskiner tvätt, lagat middag, sett två filmer (Mudbound och Lady in the Van) och stickat vidare på Sigruns cape. Och ledigheten har ju bara börjat. I morgon ska jag ta mig en liten sovmorgon och sedan åka till London.

Li'l Red Riding Hood - 999

det bakomvarande

Hämta post i månsken är fint.

Arbetsveckan är redan påbörjad. Helgen försvann som en fredagslöning, med film och arbete och Siggehäng och socialiserande (gäster i kollektivet) och veckohandling och läsning. Plötsligt var det måndag igen, och den gick ju fort, den också. Fötterna var lite ledsna så jag satte dem just i ett varmt bad och sedan ska de smörjas in med någon mjuk kräm innan raggsockorna åker på. Himla skönt och jag borde pyssla om dem mycket, mycket oftare.

Arbetet bara rusar på. Snart sportlov och sedan är det bara några veckor till påsklovet. Galet! Jag skulle kunna jobba dygnet runt, men har bestämt mig för att jag bara kan göra mitt bästa och att det får vara good enough. Eller kanske tvärtom? "Hellre en levande hund än ett dött lejon", som det gamla ordspråket säger. Och min lägstanivå är dessutom jävligt hög.

I mitt huvud snurrar tankar på en lägenhet som jag hoppas på och på planer för trevligheter. En fika med en vän i Lund, lite efterjobbethäng med kollegorna, innan sportlovet, och några dagar hos mina tjejer i Oslo under ledigheten. En mörkröd stickning som ska bli en cape till en liten människa, en Londontripp (påsklovet) och junidagar på Öland. Jag hoppas också att någon vill haka på, på en vårlig cykelhelg på Bornholm. Därutöver lite musik, några böcker och bara vara. Det räcker fint som senvinter- och vårplaner. Ja, förutom våren själv, då, som jag längtar efter.

Black Napkins - Frank Zappa

hej och hå

Resekompisen

Vaknade lite tidigt i morse. Utvilad. Ingen huvudvärk. Låg kvar en liten stund och lyssnade på regndroppar mor rutan. Struntade i att jag har minisovmorgon på onsdagar och gick till jobbet i vanlig tid. Och sedan fick jag en sådan där bra onsdag som jag inte haft på jag vet inte hur länge. Onsdagar är mina planeringsdagar (bara en lektion, alldeles mot slutet på dagen) men vanligtvis upptäcker jag vid lunchtid att jag visserligen gjort hundra andra saker, men inget av det jag faktiskt hade tänkt. Idag, däremot, blev det en Planeringsonsdag de luxe. Så nu har jag planerat allt fram till mitten på nästa vecka, då jag har mina sista lektioner för den här terminen. För det här läsåret. För alltid - på den här skolan (fast vi har ju tre heldagar med muntliga NP, förstås...). Men att det blev en så bra arbetsdag har troligen inget alls med avsaknaden av kaffe att göra.

Så, jag tar hand om mig - according to plan - och känner mig lite mindre stressad. Det är bra. Och även om jag köpt den själv, blev jag himla glad när en efterlängtad klassiker anlände idag. Jag har länge behövt en inte-så-stor rygga men har liksom inte kommit till skott. Men nu har jag äntligen köpt mig en skitsnygg reskamrat.

Och så skönt att kunna sitta om kvällen med altandörren öppen och Sixten springer ut och in.

Space Oddity - David Bowie

snällvecka ahead!

Jag känner att den här vintern, och långa, kalla färden mot vad som förhoppningsvis blir ännu en sommar, har tagit ut sin rätt på mig. Trött, sällan utsövd och hyperglåmig är jag. Trasiga knät har bromsat upp mina träningsrutiner, dessutom. Glädjen är liksom inte närvarande.

Så jag tänkte utmana mig själv i veckan som kommer. Jag ska inte bara ge mig själv en lång och synnerligen rask promenad varje dag - jag ska också pigga upp mig med lite hemsnickrad detox som framförallt innebär något jag borde gjort för läääänge sedan, men alltid undvikit som pesten; jag ska inte kaffa på en hel vecka. COLD TURKEY! Sedan får jag se... jag ska såklart inte sluta helt, men helt klart ändra mina kaffevanor. I övrigt ska jag inte stoppa i mig en enda onyttighet och inte så mycket av annat heller. Som om inte detta vore nog ska jag pyssla om mig själv lite extra. Snälla mig med sköna crèmer och ta tag i kvällsmeditationen igen.

Jag ska helt enkelt ge kroppen - och själen - en möjlighet till comeback Big Time. Tycker ni detta låter tjatigt så läs inte bloggen på en vecka.

Vanligen börjar ju alla stora förändringar på måndagar, men eftersom jag också vill överraska mig själv en smula så börjar jag... idag, söndag!

Spring - Vivaldi

(Ja, visst kan den ibland kännas väldigt mainstream,

men... den är ett mästerverk

 och den gör mig alltid glad hela vägen in!)

jobblördag

Krikonträdet blommar!

Med 90 delprov att hinna rätta har den här lördagen gått till historien som en arbetsdag. Nio timmar har det tagit mig men så blev jag nästan klar, också. Sedan återstår bara det muntliga innan betyg kan sättas. Det är inget vidare att man förväntas rätta sina nationella inom ramen för sin ordinarie arbetstid. Det går ju inte. Inte om de ska rättas innan betygssättning. Det finns varken tid, eller arbetsro nog, att göra det. Och då sitter man kvar om kvällarna - eller förstör en solig majlördag.

Någon långpromenad har det inte blivit idag, men jag har tagit ett par korta pauser ute på altanen. Solen har värmt, men det har också blåst lite kallt. Och nu är jag trött. Klyftpotatis, oumph med timjan och vitlök, lättförvällda sockerärter och ett glas rött får runda av den här dagen.

I morgon tror jag att jag ska ta och packa ihop mitt arbetsrum och ett par garderober. Och ge mig själv en runda i skogen. Min själ behöver det.

Invitation to the Blues - Tom Waits

hell week

Nationella proven är över. Nu återstår rättningen. Ettornas är jag klar med. När jag rättat >90 delprov är jag klar med tvåornas också. Om två veckor måste jag ha satt betyg i alla kurser utom en. Dagarna fylls av planering, lektioner, repetitioner, elevers kompletteringar, möten, sena utvecklingssamtal, peppning av stressade ungdomar, prov och rättningar. Och mitt i detta intervju med Skolinspektionen som bestämt att detta är en bra tid att komma på visitation. Hurra, typ. Det är faktiskt inte så mycket som är kul nu. Möjligen tanken på flyttemballaget jag skaffade i Kalmar, i eftermiddags, när jag ändå var där på mammografi. Muntert värre, alltså.

Wild Horses - Rolling Stones

kvällspromenad

Bara någon dag, nu... så slår det ut!

Jag fick så bråttom ut, efter jobbet, att jag glömde ta på mig mer gåvänliga pjucks. Fem kilometers powerwalk i Converse känns i knät idag. Men eftermiddagen var vacker och skogen skön.

Jag blev lite inspirerad där jag gick, så jag ringde en vän som har det tungt och undrade om hen hade ork och lust på en liten kvällspromenad. Jodå. Så efter min pw tog jag bilen iväg, en liten bit, och sedan gick vi, i mer sakta mak, några kilometer till.

Det är något helande och gott över en stilla promenad i vårkvällen, allt under det att man samtalar. I vårt fall pratade vi både om det som tynger och det som ändå känns lätt. Jag tror det hjälpte min vän - och jag kände själv att det var bra för mig. Om inte annat för att jag behöver ta fler initiativ själv till social samvaro, om än i dess enklaste form.

Idag blåser det lite och det ser kallt ut, men solen skiner från molnfri himmel och hittar jag ett litet hörn i lä, kanske jag kan ta en mugg kaffe ute på en bänk, på lunchen.

Walking On Sunshine - Katrina & The Waves 
(Those were the days...)