good enough

Min taktik verkar fungera. Det är good enough som gäller på arbetet och sakta, sakta känner jag att den intre stressen lägger sig. Fortfarande god undervisning, naturligtvis. Men det där andra... arbetsgrupper, projekt... det får andra göra. En dag upptäcker väl de också att de är utbytbara brickor och att ingen tackar dem - på slutet.

Så vad gör jag då? Jag lyssnar på ljudböcker, stickar, promenerar med min hund, umgås med familjen och med några vänner som också gillar att träffas på ett avspänt vis. Jag syr, lagar, tänker, skriver ibland och går på gym ett par gånger i veckan. Visst tar jag hem en del arbete (rättningar) men jag gör det i min takt och för att kunna känna lättnad. Det fungerar.

Trivsam middag hos god vän igår. God mat, vin och samtal. Våra intresseområden spretar lite, men det fungerar ändå fint. Idag var jag på utflykt med en annan god vän. För längesedan kom vi av någon anledning att prata om det märkliga stället Yangtorp och bestämde oss för att köra dit en dag, och kika. Idag var dagen. En vacker färd norrut genom odlingslandskap och ädellövskogar och plötsligt, bland bondgårdar och highland cattle, låg det där. Ett vitt schabrak till kinesiskt bygge. Vi hade bokat biljett och fick inträde. Såg oss om i bygget, vandrade i parken och drack te i mjuka fåtöljer med varm belysning och dämpad kinesisk musik. En svag doft av rökelse. Det må vara hur det vill med mästare och finansiella skandaler och kändisbråk... det är ändå en stilla, vilsam plats man har skapat. Vi var båda glada att vi inte bara lät besöket bli en i sanden utglidande tanke.

På Yangtorp drack jag ett väldigt gott te med smak av äpplen och knäck. Jag började fundera över varför jag dricker så mycket kaffe, när te är så mycket godare. Jag fann inget svar. Jag ska inte sluta dricka kaffe, men jag ska dricka mindre av det och mer av teet. Jag inbillar mig att min själ behöver det. Jag ska ta med mig ett riktigt gott te till jobbet också. Ge mig själv en testund de där långa tunga dagarna.

Annars, då? Jo, på höstlovet åkte jag upp till Oslo för att träffa mina tjejer och deras hjärtevänner. Det var sköna, fina dagar tillsammans - utan större åthävor. Att bara vara. Tillsammans. Promenera längs Akerselva, följa med Jenny ut till jobbet på Bygdøy och besöka det nya Munchmuséet med Johanna. En ale på Johannas nya jobb (metalstället Rock In), laga libanesisk mat tillsammans, och en kaffe på Jennys balkong. Hjärtat varmt. Och så hem och låna hem världens bästa små människor, några dagar. Lek, bus och läsning. Kärlek. 

Karma Police - Radiohead

detta har hänt...

Gott sällskap i skogen!

Nä. Jag bara skojade. Inget särskilt har hänt. Men livet... det fortsätter och det känns (peppar, peppar) som att något av den där galna, inre stressen lagt sig. Jag tror att det kan ha att göra med mitt val att ägna mig åt good enough, på jobbet. Jag gör givetvis det jag ska, men nappar inte på så mycket, låter andra köra sina race utan att förebrå mig själv för att jag inte är med på allt. Förra helgen tog jag mig till och med en helt isolerad egenhelg. Jag insåg att jag haft ett, eller två, sociala engagemang varje helg ända sedan inne i semestern. Det ser likadant ut framöver och oavsett hur mycket jag vill det och hur fint det kan vara var jag väldigt trött. Matt. Så jag bokade mig en helg med mig själv, bara. Fixade, pysslade, var ute på kortare vandringar, drack kaffe ute i spenaten och sov ordentligt. Det funkade. Jag behöver väl balans, helt enkelt. Jag är fortfarande inte nöjd med hur det är med allt tryck på jobbet - men jag har ändrat förhållningssätt. Jag har förtydligat, för mig själv, vad som faktiskt är viktigt.

Nu ser jag fram emot en kul utställning i helgen och nästa helg åker jag upp till Oslo och stannar några dagar. 

Blågrön kragskivling!

helgerna

I helgen som gick träffade jag en god vän, och tidigare kollega. Vi hade hyrt en liten stuga längs Ynde byväg, i Blekinge, och vi liksom bara... var. Åt gott, drack gott vin (hon är kännare på riktigt och väljer alltid mycket goda viner) och pratade. Trots att vi är en bit in i september var fredagskvällen så ljum att vi kunde sitta ute till sent, sent. Och inga mygg! Lördagskvällen var också ljummen, men regnstänkig så då satt vi inne. Och dessemellan besökte vi en lite kul gårdsbutik, strosade lite längs vattnet i Sölvesborg och promenerade med hunden i bokskogen. På söndagen tog jag den långsamma vägen hem. Stannade till vid Haväng och tog mig en strandpromenad i duggregn. Tittade på båtarna i Skillinge hamn. Vågor som bröts och skummade på Löderups strand och sedan en liten, misslyckad, svampexkursion i en blandskog. Men det spelade liksom ingen roll att jag inte hittade någon svamp... det är bara så skönt att följa sina infall och låta saker hända. Jag behöver det.

Helgen som kommer. På fredag vinprovning med några kollegor. Hälften av gänget har fått förhinder och det känns som att vi kanske skulle skjutit upp hela träffen... På lördag tänkte jag, om det inte är busväder, ta med mig Sigrun och Torvald till Ystads djurpark. Föräldrarna ska på fest i Köpenhamn, så jag ska stanna över till söndagen. Vi ska nog hitta på lite fina grejer tillsammans.

Arbetet rullar på. Mycket att göra och jag blir fort trött. Men jag väljer att fokusera på eleverna och undervisningen och det känns just nu väldigt bra. Resten får bli som det blir. Nui höst har vi ämnesträffar i religion och det känns som att det kan komma ut något konkret och användbart av det. Då ökar också motivationen. Studieresor ska också planeras. Jag tänker att eleverna kommer att uppskatta detta och om jag orkar tänker jag absolut resa tillsammans med dem. Men så ska det planeras och bokas och grejas och... jag har inte tid och ork till det, riktigt. Jag får väl bita ihop, typ. Och ha siktet inställt på helgerna.

Songs from the Wood - Jethro Tull

veckorna

Från morgonens hundrunda...

Oj, så snabbt veckorna ändå rullar på. Var det inte måndag typ igår? Det är med lättnad jag laddar för veckans kortaste arbetsdag (jag slutar tolv på fredagar!). Energin är låg om vardagskvällarna. Jag gör enbart det nödvändiga; lagar något enkelt att äta, eller äter yoghurt med müsli, och går ut med hunden. Lyssnar på ljudbok eller podd och stickar lite.  Det är torftigt, men det får vara så. Idag började jag nio och slutade straxefter tre vilket innebär att jag har ite mer ork och jag såg till att utnyttja momentum. Var hungrig när jag kom hem, men gick direkt ut med hunden, fixade något snabbt att äta vid köksbordet och sedan vek jag tvätt, städade badrummen, diskade och torkade undan allt medan min robotdammsugare (jo, jag har en sådan... det är en rescue dammsugare... familjen som hade den kunde inte ha den kvar pga vettskrämt barn... och min gamla oldschooldammsugare var trasig så jag var i verkligt behov av en) gör sin del av jobbet. Vattnade växterna och ansade ett par av dem. La in några räkningar för betalning. När Robban (jag tänkte att dammsugaren kan heta så) var klar våttorkade jag golven och sedan tog jag ut soporna. Nu är mitt hem återigen trivsamt och ganska fräscht och resten av kvällen ska jag sitta här i soffhörnet med stickningen och endast göra avbrott för kvällspromenaden med Floyd och tillagning av något gott te.

Imorgon blir träning efter jobbet (jag har tagit upp styrketräningen sedan ett litet tag och det händer något bra i huvudet på mig när jag gör det) och sedan ska jag packa och köra upp mot Blekingegränsen där jag och en god vän hyrt en stuga ett par dagar. Vi ska inte göra något särskilt; bara umgås, samtala, gå långa sköna promenader och äta gott (hon är en fenomenal kock). Njuta av att hösten smyger sig fram.

skogen

Helgerna är heliga. Inget arbete får utföras. Efter ett dygn med familjen, ute i Börringe kyrkby, far jag hem och vilar. Tröttman är påtaglig och lite besvärlig. Frampå söndag förmiddag samlar jag ändå ihop mig och far ut till en närbelägen skog med hund och ryggsäck. Vi går på en skogsväg och, var och en på sitt vis, njuter av de mättade dofterna. Luften är ännu ganska varm, sländor surrar över gläntorna och en rådjursfamilj gör sig ingen större brådska över vägen, lite bakom oss. När vägen så småningom mynnar ut i mer öppen trakt vänder vi helt enkelt om och går samma väg tillbaka. Jag vet ett ställe, helt nära sjökanten, där man kan sitta på en gammal trädstock och dricka sitt kaffe. En god stund sitter jag bara där och tänker på just ingenting. Hunden har blivit bättre på att stilla sig vid sådana tillfällen och reagerar inte ens när ett par tjejer plötsligt töltar förbi borta på vägen, med sina islandshästar. Sedan går vi tillbaka till bilen under tystnad. 

So Young at Heart - Judson Crane

semester

Jag har haft semester. Inte bara från jobbet utan också från mycket av sociala medier. Jag har instagrammat och lagt ett inlägg om dagen på Facebook, men i övrigt lagt tid och energi på annat. Familj. Vänner. Ljudböcker. Stickning. Vandringar. Livet.

Jag har försökt komma underfund med saker. Det eviga: vad ska jag göra med detta mitt liv? Hur vill jag ha det med saker och ting? Jobbet. All annan tid - den fria. Jag skulle gärna gå ner i arbetstid, men... det skulle kosta mig för mycket när jag en gång ska gå i pension. Så... jag har bestämt mig för att min strategi istället ska vara "good enough". Jag är trött på att engagera mig, vilja utveckling och förändring. Det är inte det att jag inte vill bli vassare på mitt arbete, eller ifrågasätter huruvida vi behöver skruva på allt bra vi gör och se vad som kan bli ännu bättre. Jag orkar bara inte brinna för det längre. Jag har tappat lusten. Jag vill bara göra ett förbannat bra jobb visavi eleverna.

I övrigt vill jag...odla min trädgård. Utveckla och fördjupa mina intressen och mina relationer med familj och vänner. Upptäcka nytt, rentav. Ha tid att se och uppleva allt det goda i det lilla livet.

I helgen som gick var jag och hälsade på min kusin Annette och min faster. Fastern bor i Grundsund, detta ljuvliga lilla fiskeläge på Skaftö, nästan ute i havsbandet. Så lättsamt. Så enkelt. Bara vara. Vandra, samtala, äta gott. Sitta på en klippa och bara glo. Varför kan inte livet alltid få vara så? Med en grupp elever ser jag på ett TED Talk om att How to find and do the work you love. Och jag känner mig som en fejk. Visst gillar jag mitt arbete. Visst har jag ofta kul och visst trivs jag med att arbeta med ungdomarna och jag har en del verkligt sköna kollegor, men... gör jag verkligen det jag älskar? Svar: nej. Om jag kunde välja fritt - utan att behöva tänka på de ekonomiska konsekvenserna - skulle jag inte arbeta heltid på en skola. Jag skulle göra något helt annat.

Och så är det stressen. Jag försöker vara uppmärksam på mig själv och se eventuella varningssignaler. Och jag ser till att ha trevligheter att se fram emot under hösten så att mitt fokus inte enbart ligger på jobbet och alla förväntrningar där. Imorgon, till exempel, har jag bjudit hem några sköna kvinnor på middag. Det blir fint!

Och... det får väl bli lite Stones, ändå...

The Spider and the Fly - Rolling Stones

livet... igen...

Var ska jag ens börja? Jag har semester och landat ganska väl i den. Mitt hem är genomstädat, jag har varit på en härlig liten mini-roadtrip med lilla Sigrun och Jenny. Vi tältade vid Gyllebosjön och ute på Stora Alvaret och sedan sov vi i mjuka sängar hos vännen Erika i den småländska skogen. Midsommar firades lugnt och mysigt med familj och utvidgad familj. Bullar har bakats. Stickprojekt har framskridit. Jag har till och med hängt med en vän en dag, för lite jobbsnack och för en utflykt till Simrishamn.

Men allt har överskuggats av att mina föräldrar råkade ut för en olycka i sitt hem för två och en halv vecka sedan. Pappa snubblade på en tröskel och föll. Kunde inte resa sig (det visade sig vara en höftfraktur) och var nog avsvimmad och omtöcknad en hel del. Mamma, som är långt gången i sin demens, blev såklart rädd... lyckades välta en stor spegel över sig och efter att ha virrat omkring lite, blödande men lyckligtvis inte svårt skadad fysiskt, la hon sig helt sonika ner på golvet i hallen. Pappa kunde inte förmå henne att hämta mobiltelefonen och de hade båda tagit av sig sina larmarmband... Detta hände någon gång på lördagseftermiddagen och det dröjde till söndag lunch innan de saknades... (Nej, de hade ingen som helst hemtjänst...). Sedan blev det två ambulanser och sjukhus och operation (pappa fick ny höftled) och vistelse på var sitt korttidsboende (mamma på ett för dementa) och vårdplaneringsmöten via telefon och resor till och från Borås för alla oss syskon för att hälsa på dem och för att ordna i hemmet (de var relativt nyinflyttade och pappa hade inte klarat att både packa upp och ordna och ta hand om mamma... han är trots allt 87 bast... och det var lite rörigt och ostädat) och fixa med allehanda praktiska saker.

Nu har pappa fått komma hem, han har hemtjänst sex gånger om dagen plus besök av fysioterapeut och hemsjukvården, och han repar sig ganska snabbt. Är uppe och går med sin rollator, sitter vid köksbordet och äter, brygger kaffe och kollar e-post vid skrivbordet. Det känns bra och vi rings varje dag. Mamma har fått förlängt med sitt korttidsboende i väntan på en plats på ett bra vårdboende för dementa. Jag hälsade på henne i måndags. Jag hade med mig mjukiskläder i fina färger som hon tycker om och vi drack kaffe och åt kanelbullar och tittade på foton i min mobiltelefon. Hon kände inte igen vårt gamla fritidshus i Folkared och tyckte att det unga paret på bröllopsfotot var vackra och glada (hon och pappa, februari 1960) osv. Men när jag visade ett foto på henne själv som tvååring sa hon tvärsäkert: "Det där är ju jag!"...  Hon hade ingen aning om vem jag var, men hon gillade mig och ville gärna att jag skulle stanna. 

Så många tankar som snurrar i mitt huvud. Så många känslor. Pappa känner jag mig trygg för. Vi har, och har alltid haft, en stabil relation. Mamma och jag? Not so much... Ganska trasigt, bitvis. Inget gemensamt att tala om. Mest tystnader. Men ändå känner jag en stor ömhet för henne nu. Det var fint att sitta och hålla henne lugnande i handen och prata sakta, försöka hitta saker långt bak i tiden som hon kanske skulle minnas, som stranden på Ringsegård, gamla släktingar och sådant. Lugna henne när hon blev rädd och ledsen och tydligt mindes någon slags kaos med trasigt glas, att hon inte visste vad hon skulle göra så hon bara la sig ner och sedan kom det massa folk och alla tittade elakt på henne och skrek att det var hennes fel (troligen snäll ambulanspersonal som dök upp och redde ut saker och ting)... och säga att de nog inte alls var arga utan kanske mer oroliga och rädda att hon skulle vara svårt skadad och att de ju hjälpte henne till sjukhuset osv osv... Som att tala med en orolig tvååring. Sorgligt. 

Det återstår fortfarnde en del praktiskt att ordna, mest för mamma då, och det kommer bli en hel del körande upp till Borås framöver, men nu är det som det är och det är bara att tugga i sig. Jag ska ändå ha semester och försöka komma ner, och stanna, i varv. Återhämta mig och ägna mig åt sådant jag finner lust och glädje i. Symaskinen står framme, jag har stickprojekt, jag har massor av läsning, jag har familj och vänner att träffa, utflykter att göra och upplevelser att ha.

Just idag har jag absolut inget planerat. Det är då jag bryukar komma igång med saker. Känns bra. Och skulle jag råka se hela S4 av In Treatment, so...what?

Lascia ch'io pianga - Händel

svinotta

När jag har möjlighet att sova till halvåtta, ja, då vaknar jag fem... Nu är klockan sju och hunden har fått en morronpromenad, jag har duschat och dricker nu en rejäl mugg kaffe. Hett och svart. 

Stressen är påtaglig. Jag tycker till och med att det är jobbigt att hiva ner lite grejer i en väska och sticka iväg, för ett par dagar. Men jag kör på. Snart semester. För min del lättar det redan i studentveckan, för då tänker jag vara klar med allt. Allt. Sådant som hjälper mig är att ta mig ut i naturen, även för kortare stunder. Att vara ute i Börringe och hänga, eller arbeta i trädgården. Här hemma är det tyst och stillsamt. Tittar inte ofta på teve. Lyssnar på ljudbok (just nu Shuggie Bain, av Douglas Stuart) men ibland är det svårt att hålla fokus. Min roliga, komplicerade, härliga stickning har jag lagt åt sidan och har lagt upp en fullständigt mindless sjal. Det blir meditativt. Jag lägger mig tidigt om kvällarna. Avslutar dagen med att lyssna på någon guidad meditation. Det funkar nog hela vägen till mitten av juni. 

Kaya - Bob Marley
(Tack för påminnelsen, Cuby)

våren, våren, våren

Nu är den ändå här, den sköna vårvärmen. I söndags var det trädgårdsarbete för hela slanten, ute i Börringe kyrkby. I växthuset frodas redan spenat, lök, tomater och mitt kålexperiment (som jag flyttade ut eftersom man helst inte ska ha kål i växthus), liksom rädisor, morötter och chili. Ute börjar äntligen bondbönorna smyga upp och jag satte ut mina försådda pak choi och mangold. I en låda satte jag några busktomater också - och strösslade ut spenatfrön. I Sigges odlingslåda kommer fröbomberna upp och hon är väldigt spänd på vad det ska bli av dem. Och så vattnade vi och kollade in rallarrosskott, som ju ska vara läckra att äta. Det blir nog att plocka sådana till helgen och testa!

Delar av odlingarna... :)

Det var Mikes födelsedag också, så vi fikade på tårta och glass - och la armeringsgaller (tunga as! Jag har träningsvärk!) på det som snart ska bli grunden till garagebygget.

En liten eventuell plan/möjlighet diskuterades också. Det verkar stört omöjligt att hitta ett litet hus/torp att hyra här i krokarna och pandemisituationen hjälper knappast till när alla ska ut på landet och jobba hemifrån - och svemestra därtill, vilket givetvis öppnar möjligheter till snabba cash för fastighetsägare. Men kanske... om något år, eller så...så är det inte helt uteslutet att jag flyttar tillbaka ut till gästhuset i "kollektivet". Och hyr av dem, istället. Vi får väl se. Det behövs ordnas med ett bättre värmesystem isåfall. Direktverkande el är inte ett alternativ, om vintrarna. Jaja... vi får se...

På jobbet är det som det är. Eller kanske... värre? Det är som att de flesta verkar ha glömt, eller förträngt, att det fortfarande pågår en pandemi? Det är trångt i korridorerna och i klassrummen. Folk (elever och personal) håller inte avstånd och det ryktas om att avgångseleverna ska åka på någon form av klassresor. Kanske inte till Magaluf då, men det är ju lika illa vart de än reser, när de borde vara på hemmaplan och hålla i, ut och avstånd. Jag har egentligen full förståelse för de som hyr de där husen jag vill hyra - och som isolerar sig ute på landet med hemmakontor och morotsland... och då är jag ändå delvis vaccinerad nu.

Apropå resa... så ska jag träffa min yngsta syster ett par dagar (vi är båda friska och skulle detta ändras stannar vi hemma), under helgen. Vi har hyrt en liten stuga ute i en skog, och ska tillbringa ett par dagar i sagda skog och stuga med vandring, naturupplevelser, läsning, stickning och samtal. Mat etc tar vi med, så att vi inte behöver gnussa med andra människor. Det blir fint.

Kayleigh - Marillion

hoppsan

Jag trodde jag skulle skriva mer här i april, efter den sköna ledigheten och allting. Men så blev det inte. Fullt upp på jobbet, bland annat med ännu en lärarstudent, och Den Stora Tröttheten om kvällarna. Helgerna har varit fina, med häng ute i Börringe där vi har grejat i trädgården, fixat med saker och ting, lekt och umgåtts med de små människorna, plockat nässlor och kokat god soppa på dem till barnens förvåning, ätit annat gott, kollat film osv osv. Jag åkte faktiskt ut i fredags igen, men kände mig rätt hängig så jag stannade en stund på lördagen för att sedan dra hem och vila. Det blev upptakten till detta årtiondes (ja, hittills, då) dundrigaste förkylning. Brutal hosta, sårig hals, the works... Givetvis tog jag snabbast möjligt ett covidtest och det var lyckligtvis negativt. Det kändes moraliskt bra eftersom det känns lättare att försöka kurera och härda ut något med ett förväntat förlopp än ett vingligt virus. Idag hostar jag fortfarande så det river ur lungorna på mig, men jag har ingen feber och halsen känns något bättre. Jag är snäll mot halsen med halstabletter, yoghurt och ibland glass. Te med honung också. Mest synd är det nog om hunden som har sin tråkigaste vecka så här långt, i sitt lilla hundliv. Jag promenerar honom men orkar knappt leka med honom. Men han är tapper och förstående och idag, på eftermiddagen, gick vi lite bortöver till en stor gräsplan där han brukar få jaga runt och leka utan koppel. Det såg ut som att han uppskattade det!

Bortsett från att jag mått/mår så risigt har det varit nyttigt att vara hemma och inte orka göra något. Inte ens något kreativt. Jag tänkte idag att jag kanske skulle plocka upp stickningen, men än har det inte hänt... Så jag lyssnar på ljudböcker och poddar, ser på YouTubekanaler, teveserier och en och annan film. I eftermiddags såg jag Captain Fantastic på rekommendation av vännen Robban. Kanske är det för att jag är lite golvad redan, men det var en fin, rörande och filosofisk film om en man som har många barn, i olika åldrar och som "uppfostrar dem i vildmarken, tränar dem, pluggar med dem hemma, men så en dag tar deras hospitaliserade, psykiskt sjuka mamma livet av sig och plötsligt måste denna hippieaktiga alternativfamilj ge sig ut i ett samhälle de inte känner till mycket om och träffa människor som de sällan eller aldrig skulle träffa annars. Bra drama, intressant, välspelat, roligt ibland, sorgligt ibland. (Robbans sammanfattning) 

Jag tänker mycket också. Bland annat på det jag skrivit om här tidigare. Att en del saker är som de är och att det kanske får lov att vara så. Åtminstone ett tag till. Och att istället för att ställa allt på vänt ska jag försöka vara här och nu. Jag började med något ganska fysiskt; jag har äntligen, efter ganska precis tre år i lägenheten, fått upp belysning över matsalsbordet. En vacker fotogenlampa med bra sken, eftersom jag ofta sitter där och syr och gör annat pyssel där jag behöver ljus. Inte minst nu, och resten av läsåret, då mitt arbetsbord har förvandlats till mitt... klassrum. Måste bara komma ihåg att köpa hem mer fotogen. Hah.

Sweet Child O' Mine - Captain Fantastic Soundtrack

revival - renewal

Vännen Netti har varit här hela helgen. Vi har tillbringat dagarna tillsammans, på utflykter av olika slag. Mycket ute i naturen, vid havet, ute på Kabusas strandängar eller termoskaffe och kanelbullar i solgasset vid Glimmingehus örtagård, där vi var två av de ytterst få besökarna. Till Ales stenar tänkte vi tagit en längre vandring, men det var kallt igår och det blåste en vass, elak vind. Så vi tog en kortare väg upp. Idag ska vi bege oss ut och plocka ramslök, och sedan packar hon ihop och kör norröver.

Vi har gjort fina och roliga saker men det bästa är ändå samtalen som flyter mellan oss. Att prata med henne ger mig alltid perspektiv och att se den här delen av landet, det jag ju valt att flytta till även om jag inte riktigt känner att jag kan rota mig eller känna att det är hemma, med hennes ögon har fått mig att vilja omvärdera. Sätta mig ner och verkligen tänka, fundera. Ta ett omtag. Jag har så mycket som är bra här och jag måste sluta att på något vis vänta på framtiden och hur jag vill ha det där. Klart jag ska hyra ett litet hus, sedan. Visst ska jag ha en trädgård. Men till dess... så har jag ett mysigt och ombonat hem. Jag har nära till havet och skogen. Till tre av mina barn (och de två små) och till fantastiska utflyktsmål. Jag har några goda vänner och vänämnen. Jag trivs inget vidare med en del saker på mitt arbete - men där finns också några riktigt sköna kollegor och det är verkligen inget fel på våra elever. Jag får göra det bästa av det.

Rätt vad det är kommer en öppning. Nytt jobb? En annan bostad? Men jag måste sluta stå på vänt. Det behövdes på något vis en Netti för att jag skulle komma fram till det. Livet är ju... nu. Det är också sedan... som till exempel en fjällvistelse i sommar. Och andra sköna idéer. 

Så måste det bli. 

Steppin' Out - ELO

snart påsk, pt III

På radion pratade de om den arabiska våren, i morse. Jag minns den så väl. Jag hade mitt livs influensa och låg fullständigt däckad en vecka (sjukskriven i nästan tre). Fick taktikäta panodil för att kapa febertopparna så jag klarade av att gå till toaletten. Orkade inte läsa. Inte titta på teve. Men... jag lyssnade på teve och uppdateringarna från framförallt Egypten. Det var då Cecilia Uddén blev min idol. Det är hon inte längre (jag har inga idoler, tror jag?) men hon är fortfarande en kvinna jag tycker är grymt cool och vars arbete jag uppskattar väldigt mycket. Påläst, initierad och med en personlig touch på sina reportage.

Vilken blomma?
Trodde först tätört...

Men nu är jag frisk. Jag coronatestar mig varje vecka nu eftersom vi har elever inne som sedan (vanligen under helgen) visar sig ha Covid och då måste vi, pga hyfsad närkontakt, testa oss. Jag fick nyss besked, igen, att jag inte är smittad. Men det är en knepig tid vi lever i just nu. Och det knepiga håller på att normaliseras. Det är fullt naturligt att blänga på folk på ICA som envisas med att gå mellan samma hyllor som en själv, till exempel. En bra sak är ändå att folk har slutat kramas i tid och otid. Jag tycker om att kramas. Med dem jag har en känslomässig relation till. Barn och barnbarn. Riktigt goda vänner jag inte sett på länge. Men ytligt bekanta och arbeskamrater? Njäh.

Idag var det trimning för Floyd, i Tomelilla. På väg dit kom jag på att han nog behövde rastas lite, så jag svängde in vid Benestads backar och så följde vi stigen ner mot Fyleån, en bit. Jag hade verkligen inte skor lämpade för vandring i väta och lera, så det blev en försiktig promenad men så underbar. Solen värmde upp söderbackarna och det doftade av uppvärmd växtlighet och av röken från ett par rishögar som någon eldade. Små blå blommor kämpade sig upp genom det gula fjolårsgräset och högt, högt över dalen gled två havsörnar på uppvindarna. Jag borde haft med mig en kaffetermos och inte haft en tid att passa... En liten pärla. Inte mycket till vandringsställe eftersom det längre bort längs ån är tillträde förbjudet pga djurskydd. Men en fin plats för en stilla utflykt, bara. Med en filt, en bok...

Ute i Börringe går det framåt med odlingarna. Matilda har börjat sätta ut en del av plantorna i växthuset och i en bädd där har jag satt mitt vitkålsexperiment - resten av en vitkålsstock som fått stå i lite vatten tills den både fått rötter och flera nya knoppar. Jag klöv den i fyra delar och planterade dem. Det blir kul att se vad det blir av den. Täckbäddarna har fått både hästgödsel, lite bokashivatten och strössel av mycket näringsrik jord och vi byggde en liten inhägnad av en väldig massa kompostgaller. Det kanske håller hararna ute? Och ärtväxter i behov av klätterställningar har vad de behöver. Här hemma har jag under eftermiddagen skolar om de flesta av mina små plantbebisar. Jag tar resten i morgon. Sedan ska de få stå tills det är dags att flytta hemifrån, dvs ut i landen. Några (busktomater, chilisar och kryddor) ska bo i krukor på min baktrapp här i stan. När jag är ute och kör håller jag nästan på att köra av vägen i mina spaningar efter potentiella små hus/stugor att hyra. Men jag hittar inga. Inte heller har mina annonser i gammelmedia (YA pappersversion) och sociala medier gett någon som helst utdelning. Enda öppningen hittills var ett härligt litet hus som var PERFEKT - bortsett från att det låg i Onslunda som är lite för långt bort... DÄM.

Jag får väl återgå till planen att hitta ett torp någon annanstans. Ha det som fritidshus tills jag slutar jobba (eller hittar ett jobb nära det tänkta torpet) och sedan som permanentbostad. Värmland, here I come. Eller kanske Småland? Halland?

Jag har det skönt här i ledigheten. Idag var första dagen som var helt min egen; hittills har det varit världens bästa små människor och andra delar av la famiglia för hela slanten. Så ville jag ha det. Jag tankar glädje, energi och kärlek. Imorgon är också en egendag och på fredag kommer min sköna vän Netti ner med hundar och husvagn. Vi ska ägna helgen åt små vandringar och sköna samtal.

Here Comes the Sun - Nina Simone

snart påsk, pt II

Den här arbetsdagen. Och sedan ledigt i tio dagar. Tio dagar då jag ska koppla bort arbetet helt och hållet och enbart ägna mig åt det som när mig. Familjen, naturen, vandringar - och över själva påskhelgen långväga påhälsning av en av mina allra godaste vänner. Vännen kommer med husvagn (och tre hundar) så vi har möjlighet att umgås på ett hyfsat smittsäkert vis. Jag ser fram emot härliga samtal, god mat och avkoppling. Det bli dagsvandringar, utefika och förtältshäng.

Motorcycle Emptiness - Manic Street Preachers

lazy

Hur trött kan man bli? Igår var det fullt ös i trädgårdsarbetet, ute i Börringe, och det var så roligt trots att det var skitväder. Men idag är jag slut som artist. Inte på grund av gårdagen, utan snarare morgondagen. Jag har ont i magen och ingen som helst lust att arbeta. Det känns som att förutsättningarna blir sämre och sämre medan kraven bara ökar och ökar. trots att allt är som det är.

Jag hade egentligen ingen lust att ta mig ut idag, men har man en hund så spelar det inte så stor roll vad man vill. Man måste. Och det gjorde ändå ganska gott för själen att vandra i Hammars backar, i sol och vind. Det doftar så gott, ängspiplärkorna sjunger och snart dyker backsipporna upp. Ingen fika med idag. Det får vara nån måtta på ansträngningarna. Jag har fixat kaffe nu, i stället, och ska strax dricka det. Sedan ska jag ta upp en stickning som fått vila ett tag. Det får räcka så. 

Lazing on a Sunday Afternoon - Queen

snart påsk

Det var så skönt att vara ledig nio dagar i sträck. Jag hann både hänga med familjen, mysa med de små människorna, vara ute i naturen, sticka, läsa, sy, sova och gå rejäla rundor varje dag. Men just när jag verkligen började känna att jag var på väg in i ett någorlunda avkopplat tillstånd... så var det dags att börja arbeta igen. Men... det är bara fyra veckor till påskledigheten!

Till dess tar jag en dag i taget, försöker att inte komma efter med bedömningar etc och ser till att värna min fritid, med långa promenader och stickning.

Where Are We Now? - David Bowie

slask

Det har kommit ner mer vitt nu. Men det är blött och slabbigt. Fördel: det är milt och fint och att klä på sig för en kort hundrunda tar inte längre tid än själva rundan. 

Sovit nio timmar i natt. Trött och seg ändå, men det får gå. Tre arbetsdagar kvar och sedan en veckas ledighet. Det måste gå. Jag viker undan från magkänslan som nästan varje morgon säger till mig att strunta i jobbet, sjuka mig och krypa tillbaka ner under täcket. Tre dagar. Det ska gå.

Planerna för ledigheten är varken många eller särskilt storvulna. Lite häng i Börringekollektivet. Jag och Jenny ska låna med oss Torvald in till Malmö för ett besök på reptilcentret, vid Folkets Park. Sigrun följer med mig hem, för någon dag. Och på fredagen ska jag, om väglaget tillåter, köra upp till Borås och hälsa på min halvbror. Det blir fint. I övrigt: mycket utevistelse. Och så ska jag sticka. Mycket. Samt provköra min nya symaskin. Nej, den är inte ny-ny, utan jag har köpt den av en god vän till min syster, som insåg att hon knappast behöver tre symaskiner. Den är bara nyare, och fungerar bättre, än den maskin jag har dragits med de senaste åren.

I lördags var förresten den syrran här och körde workshop i att brodera på stickat, för en coronasäker liten grupp i vårt stickcafé. Det var roligt! Fribroderi har ju liksom inga särskilda begränsningar och när man lärt sig olika tekniker så är det bara fantasin som sätter gränser. Jag broderade på ett par handledsvärmare. Det blev inte jättesnyggt, men jag hade roligt och övning ger, soḿ bekant, träning. Jag går här och funderar på vad jag ska sätta nålen i härnäst. 

Syrran hade familjen med sig och på lördagskvällen var det familjemiddag, ute i Börringe. Sådant värmer.

Lascia ch'io pianga - Joyce DiDinato (G F Händel)

tuesday rant

Läkarbesöket gick väl rätt bra. Trevlig läkare som tog sig tid och lyssnade. Frågade. Och undrade om jag kollat min sköldkörtel? Det hade jag ju inte, så jag fick lämna blod på labb och nu i veckan ska jag få återkoppling på proverna och ett nytt möte. Naturligtvis hade jag en lite bättre dag i fredags och är glad att jag ändå gick dit, trots att det var frestande att inte.

Helgen har jag tillbringat med Sigrun. Vi skulle äventyrat på Stenshuvud i lördags, men det blev snöväder med drev så vi äventyrade här i krokarna i stället. Givetvis hade vi med oss mackor och varn choklad. Sigrun tyckte att nötväckans hojtande var lite läskigt men den såg ju verkligen inte farlig ut. Och sedan såg hon en större hackspett, och en rödhake av bara farten. Dagen efter såg hon några andra fåglar och blev inspirerad att rita av dem, med hjälp av fågelboken. Det är fantastiskt vilket minne och sinne för detaljer barn har. Hon kände direkt igen dem i fågelboken och missade inga detaljer när hon ritade. Något streck blev väl lite för långt men på det hela taget blev det ju bra teckningar av en femåring. Engelsk översättning, dessutom.

Och så jobbveckan. Sigrun blev kvarsnöad här i söndags, så hon var med hela dagen igår; förmiddagen med distansmöten/lektioner och eftermiddagen på plats i skolan, med våra treor. Inga problem alls. Snabb kaffemugg när Matilda hämtade henne, och sedan körde de hem så nätt och försiktigt på den luriga E65an.

Idag har jag mest haft planeringsdag och suttit och nördat ner mig lite i engelsk litteraturhistoria, för treor. En lektion också. Den var tung. En del elever fungerar verkligen bäst när man kan ses afk. Det gör nog jag också.

Det bästa på hela dagen: att, efter jobbet, ta bilen och köra ut till havet och gå en halvmil i sandskogen, medan snöflingorna dansade i vindarna. En after work i min smak.

A Design For Life -  Manic Street Preachers

ordning och reda

På fredag ska jag träffa en läkare. Det är skumt att boka läkare nuförtiden. Man får svara på en massa frågor via sms och en sköterska frågar om något hänt de senaste månaderna som bidragit till mitt välmående.Välmående? Jag ifrågasätter ordvalet och hon menade tydligen motsatsen. Hm. Nå, vi får väl se vad det ger. Kanske kan jag få någon bra strategi att få mer energi? Något tillskott? Jag äter mycket tillskott redan (vitaminer & mineraler) som vegetarian och nästan-vegan, och vid blodgivningen för några veckor sedan sa de att jag har väldigt bra värden. Men den här tröttheten... den liknar inget jag tidigare varit med om. Jag dyker ner i arbetet. Det "måste" jag ju sköta. Jag försöker ligga i framkant och inte låta rättningshögarna växa. 

Och så försöker jag vara strukturerad även i övrigt. Inte spara disken. Ordning och reda i byrålådor och garderob. En god vän uppmuntrar sig själv med att föra bok över sina klädutgifteroch sedan klappa sig på axeln när hon räknar ihop ett år och bara har köpt (nytt och andrahands) för 1165kr. Jag köper verkligen inte särskilt mycket kläder, så detta kan ju faktiskt bli lite roligt, ändå. Visserligen har det bara gått en månad och jag har bränt av 1850 spänn ungefär... men det var inköp jag behövt göra länge (tre t-shirts i merinoull, korta och långa ärmar och en praktisk men säkert helt otrendig vind- och vattentät jacka från Didriksons - allt detta absolut nödvändigt för att ha det nöjsamt när jag är ute) och när jag funderar kan jag faktiskt inte komma på vad jag mer skulle behöva under året? Kanske ett par träningsskor, typ "walking". Kanske inte?

Hunden var hos frisören idag. Då åker man till Tomelilla och medan han blir ansad brukar jag sitta på ett franskt café (jo... de spelar franska chansons, ägaren bär liten hatt och kallar mig "Madame"... och han är faktiskt fransman, så han kommer undan...) och dricka gott kaffe och sticka. Så även idag. Det kändes som en treat. Jag kan diock inte säga att jag satt där och tittade på folk, för idag var jag helt själv. Så till den milda grad att en snubbe stack in huvudet och undrade hur länge jag hade öppet idag. 

En kär kollega och vän gjorde sin sista arbetsdag idag. Nu går hon i pension och jag kommer sakna hennes glada sällskap och kloka tankar. På jobbet, that is. Vi ses ju utanför den sfären då och då, som väl är. I morgon fyller hon år. Jag måste komma ihåg att ringa henne.

The Partisan - Leonard Cohen

verklighetsflykt

Oj, vilken lång text jag skrev här. Men jag tog bort den. Lika bra det, tror jag. Ägnar mig åt jobbet, istället. På ren och skär vilja. I övrigt flyr jag den så kallade verkligheten genom att vara ute i naturen, och genom att läsa om andra som är det. Just nu lyssnar jag på en ljudbok om en random snubbe som vandrat Appalachian Trail, i sex månader. Och följer en vlog om en kvinna som bor i sin husbil, på heltid, i Skövdetrakten. I wish...

Seasons in the Abyss - Slayer

inhale, exhale

Just nu befinner jag mig i ett veritabelt "stormens öga". Allt är läst, bedömt, återkopplat och alla elevers hittills uppnådda mål är ifyllda och dekorerade med personliga tips pch råd hur man ska komma vidare mot högre mål. Ja, jag har till och med haft några framåtsyftande samtal med elever som vill mer. Vi gör ju inte något nytt, sa min chef när vi hade medarbetarsamtal i höstas och jag hade mage att antyda att jag kände mig trött och stressad - och att det var arbetssituationen som var orsaken. Nej. Kanske gör vi inget nytt. Men vi gör... mer. Av samma saker. Förra läsåret skulle samtliga elevers "uppnådda mål" fyllas i två gånger. En gång i höjd med höstlovet och en gång i januari. Det här läsåret ska vi göra det tre gånger. På så vis ökas arbetsbördan i smyg varje läsår. Något nytt, eller något mer, införs - men inget tas någonsin bort i den andra ändan.

Och pandemisituationen är allvarlig i Skåne. Får vi öppna skolan innan sportlovet, månne?

Mitt andningshål är att ge mig ut. Dagliga promenader med hunden, där en alltid är ordentligt lång så att jag får motion, också. Och helgerna, förstås. I lördags var det underbart väder med sol och en västnordvästlig vind. Några minusgrader. Jag tog med fika och vandrade ute på Kabusa, längs havet och runtomkring Hammars backar. Absolut underbart. I söndags åkte jag en bit inåt landet istället, och vandrade längs Krageholmssjön. Grått och kanske runt nollan. Inga vildsvin, trots att en bekant mött två stycken förra veckan. Två vuxna grisar och två ungar. Och ett koppel med jägare och hund i hasorna... Jag hittade ett fint ställe att ta fram trangiat och laga kaffe. Satt där och glanade ut över sjön och förde meningsfulla samtal med hunden. Det finns planer för kommande helg, också.

Har jag hittat något hus än? Nej, det har jag inte. Men jag spanar. Jag måste väl sätta in en annons i papperstidningen också. Men... drar mig för själva flytten. Fifan sicket tråkgöra.

En god vän (eller ja... vi var i alla fall väldigt goda vänner för några år sedan) har börjat höra av sig. Jag vet inte riktigt hur jag känner med det. Hon är pratsam (ja, fast på Messenger, dårå) och berättar om vad hon håller på med just nu men ställer också frågor till mig om sådant som kommer att uppenbara hur pinsamt frånvarande hon varit i åratal, om jag besvarar dem. Samtidigt har vi haft vansinnigt roligt ihop, genom åren. Nostalgi som kitt för vänskap? Jag vet inte.

Fan också. Uppdaterade jag alla pedagogiska planeringar?

All Tomorrow's Parties - Lou Reed

yoga för stela män

Skitväder, Sandhammaren,
förra söndagen

Medborgarskolan skickar reklam till mig. Yoga för stela män. Ja, det kanske vore något? Gratis prova-på. Gymmet blir inget av, som det nu är. Vi har ett på jobbet som inte ärså välbesökt men väldigt litet och därmed känns det för mycket om vi så bara är två där. Å andra sidan finns naturen och där finns det nästan hur mycket plats som helst och är det skitväder är det ju bara att klä mig ordentligt. Lille hunden är alltid pigg på äventyr och gillar även... hundväder.

Norr om Kåseberga, i lördags

I lördags vandrade vi i backarna runt Kåseberga och Ales stenar, Jenny, Kristofer och jag. Milt väder, lite sol borta vid horisonten och ingen vind. Medhavt kaffe och mackor satt fint nere i hamnen, mot slutet av rundan. Sådant mår jag bra av. Jag har bestämt mig för att göra det minst en gång varje helg - oavsett väderlek. Självmedicinering.

It's Begun To Rain - Mahogany Rush

Vore det till uthyrning hade jag slagit till.
Direkt!