slut som artist (triggervarning: långt, surt och grinigt rant)

Ett ljus i tunneln.

Fifan. Detta har förbanne mig varit alla måndagars måndag. Allt som har kunnat gå snett har gjort det. En vind och skev dag där en av höjdpunkterna var när jag gav helt fel feedback till en elev. I mina anteckningar hade jag - under "att tänka på"-kommentarerna - bara skrivit "tiden!!!". Eller... nej... jag hade faktiskt också skrivit att talet varat mellan 12:50-13:01 vilket var fem minuters överdrag... men när jag skulle renskriva min återkoppling för att göra den begriplig för hen lyckades jag med konststycket att läsa FEL och tro att det enbart var TRE minuter kort (vilket var under den stipulerade tiden) och sedan svävar jag ut i tankar kring hur gott om tid det var att fylla på med mer intressant info... Snälla? Skjut mig, någon? De andra höjdpunkterna, och lågvattenmärkena, går jag inte in på här. Det är tur att jag brukar ha ordning på saker och ting och att mina elever vet det och visar prov på oändligt tålamod sådana här dagar...

Jag sov ju dåligt i natt. Hade svårt att somna om. Stressymptom. Till morronkaffet får jag ett sms från Johanna som blivit överfallen, tillsammans med en vän, på väg hem i natt. Hon klarade sig oskadd men vännen hade fått ta emot flera slag och sparkar. Tack och lov inga knivar och skjutvapen inblandade (ni tror väl inte att Oslo bara är gensere, olabukser och syttende mai?) och vännen lever och kommer klara sig. Johanna chockad, förstås. Och vad detta innebär för att våga röra sig fritt ute (vilket en måste om en jobbar om nätterna...) vill jag inte ens tänka på. Min första, ytterst primitiva, reaktion på sådana här händelser är att jag genast vill ta hem barnet. Fast... barnet är en ung kvinna på 29 år och vill nog inte.

Och så sådant som bubblar under ytan på arbetsplatsen, elever som kommer och går enligt egenhändigt ihopsnickrade scheman, nästa veckas kompetensutvecklingsaktiviteter där jag sytt ihop en eftermiddag (inte helt själv, men jag hade en idé och yppade den och då går det som det går - jag fick dra det...) och föreläsaren har fortfarande inte hört av sig om innehåll etc och så behöver jag läsa in en bok om digital literacies och hur fan stänger man ner chattfunktionen i Google drive? Sedan lite annat så som ett stabilt och kärleksfullt par, i vänkretsen, som plötsligt annonserar för omvärlden att de går skilda vägar...

Summan av den här grovmortlade kardemumman blev att jag bokade av resten av dagen. Ställde in resten av måndagen, helt enkelt. Ringde en person som jag skulle ha ett [privat] möte med på onsdag och sköt upp det två veckor, ringde och bokade ny sotartid (ja, för jag glömde lägga ut nyckeln...), struntade i gymmet och körde hem. Fyllde på pellets och askade ur pannan (ännu en sak som jag annars kan jaga upp mig för om natten när jag börjar tänka på skenande elmätare), tände många, många ljus och lite rökelsepinnar, wokade nudlar och tog in Lilla Spöket, som fortfarande är vilsen efter att bruschan försvunnit ur tillvaron samt ringde mina föräldrar (ännu en sak som kan skruva upp mig nattetid - det Dåliga Samvetet). Strax ska jag koka en balja te, vira in mig i en filt och fly denna grymma verklighet med några avsnitt Gilmore Girls.

Ny platta (CD) inköpt. Det blir sällan nu. Men givetvis Opeths senaste. Intrikat. Delikat. Och så idag... en man vars texter, musik och röst följt mig hela mitt vuxna liv. Fatta hur jag fasar för budet att han lämnat oss...

On the Level - Leonard Cohen

PS. Det har dock hänt trevligheter också. En 3Dprintad Buddha på mitt skrivbord, i morse (kollegan skulle skriva ut en byst av... Batman, men så bidde det fel...). En bestämd te- och soffhängsdejt med en rar väninna. Och samtalet med pappa. Det var bra, de mår fint och de blev glada, båda två. Jag också.

wooosch!

Det var den helgen, det. Mysig och rolig men också helt utmattande. Som tur var somnade Sigrun före mig igår. Men när hon gjort det orkade jag bara se något avsnitt av GG på Netflix innan jag slutade streta emot och ramlade i säng. Tänk att en enda liten sötunge kan ta så slut på en och få en att gilla det dessutom. Hur pallade jag att ha fyra små? Visserligen var jag yngre - och de var ju inte ett år samtidigt - men samtidigt ägnade jag mig inte åt lyxpassning då. Det var städning och tvätt och matlagning och veckohandling och planering och hundpromenader och aktiviteter och sagor och lekar och trädgård och socialt liv och skolor och jobb och allt...

Jag saknar henne redan, men är så slut att jag knappt orkar krypa upp till sovrummet. Gör dock ett försök från baslägret här i köket.

G'natt.

Pancho and Lefty - Townes Van Zandt

denna veckan... ett liv

Den här veckan, alltså. Måndag jobbade jag över en stund, men hann ändå med en cykeltur. På en träningscykel, då. Tisdag var jobb, sedan möte med utvecklingsgruppen och så, som grädde på moset, lök på laxen, smör på fläsket... nätverkskväll på uni i Växjö om språkekonomi. Kom hem så sent att jag bara inte pallade släpa mig till gymmet i svinottan, på onsdagsmorgonen. Av bara farten glömde jag att jag ju börjar lite senare på onsdagar, kom till jobbet trekvart för tidigt och hann kvista över till högstadiet för ett impromptumöte med IT-gurun Hanna och en första titt på GAFE. Sedan planering och grejer och en fullständigt lysande, rolig idé för att ge eleverna som läser religion möjlighet att visa vad de kan och så blev det en stunds mertid på jobbet och sedan hem och byta om och ut och springa i fallande skymning och dito duggregn och inte ha det minsta ont och liksom bara springa där och fånflina av glädje och hem och göra vad som mycket väl kan vara Världens Godaste PotatisMos och se sista avsnittet av Fångade och ett litet avsnitt av Gilmore Girls (jag är på säsong 6, nu) och däcka i sängen och vakna idag, köra mjuka morronrutinen och sedan till jobbet och därifrån köra till gymmet och dessemellan återkoppla till tretusen elever, ha lektioner, vara badvakt för en klass som hade simning på idrottslektionen och skriva mötesprotokoll och fila på den bra idén och peppa och handleda och till slut sätta igång diskmaskinen och ta med kompostpåsen på väg ut till bilen, på min väg mot träningsanläggningen och så hem och greja med pelletsen och köra en maskin tvätt och sno ihop något ätbart (ja, jag var så totalt fantasilös att det fick bli VGPM idag, igen) och se tre avsnitt av GG medan jag renoverar mina naglar (helgens färg blir den matta Caviar black), hänga tvätten och så stupa isäng och i morgon är det Fin fredag och fullt med lektioner och om jag trodde att jag skulle få slappa i helgen trodde jag fel för jag ska ju "passa" Sigrun medan hennes fader är på killhelg i Budapest och hennes moder är på tjejhelg någon annanstans. Och det ska bli så ljuvligt men troligen också minimalt med sömn för hon somnar ganska sent, kliver upp väldigt tidigt och vaknar några gånger dessemellan.

Men... snart är det ju jullov!

Evening Raga - Ravi Shankar & Ali Akbar Khan

fäng schöj?

Vi chillar, Assistenten och jag, efter ännu en [semi]flitig dag.

Det blev ingen promenad idag. Men... jag har, med viss hjälp av Assistenten, strukit klart badrumsfönstret och av bara farten, när jag liksom ändå hade kluddkläder på mig, tog jag köket också. Inte fönstret utan väggarna, då. Ingen lär märka det utom jag eftersom jag målade det vitt igen, men nu är det fräscht och snyggt. Skrap- och stötmärken och kaffestänk är borttrollade. Och det räcker alldeles utmärkt att jag märker det.

När jag ändå hade stökat omkring alla grejer tog jag tag i surdegarnas surdeg. STÖKLÅDORNA. Jag har tre kökslådor i vilka jag, under de fem och ett halvt år jag bott i huset, tryckt ner precis allt. FUZZ Opethspecial, mynt, mjukbeten för fiske (jo, det är sant... de är snygga och jag hade en idé om att göra örhängen av dem), laddsladdar, gamla telefoner, viktiga papper, oviktiga papper, frimärken, adaptrar, hårspännen, säkerhetsnålar, snören, kvitton, vykort (skrivna och oskrivna) och en triljard andra saker . Och så idag, då. Out of the blue. BAM. En stor papperskasse fyllde jag med skräp. Nu är det fanimej fengshuiat av bara tusan i de där lådorna, och på köpet fick jag plats för det som vanligtvis flyter omkring på bänken ovanför.

Utöver detta har jag mealpreppat lite till och kört tre maskiner tvätt, packat bilen med kassar till återvinning och pant samt dammsugit vilket gör att jag inte har det minsta dåligt samvete för att jag satt i morronrocken till tolv och drack såar av kaffe och åt scones och såg massor av GG-avsnitt. Vilket jag gör nu igen. Assistenten är ute och går en inspektionsrunda, Lilla Spöket jamar efter brorsan (oavsett om hon är ute eller inne och det går mig på nerverna för hon skriker så högt och grannarna tror antagligen att jag torterar henne) och Torsten... har inte synts till idag heller.

I mitt huvud har också en annan idé legat och puttrat ett tag. Arbetsrelaterad. Jag tror jag ska ta upp en lärarblogg, igen. Jag trivdes med att blogga om skolrelaterade frågor, förut. Ja, jag har rentav saknat det. Men någonstans mellan tidsbrist och sviktande självförtroende, bland alla sjukt smarta, pålästa och skolpolitiskt korrekta bloggare med rätt kompisgäng, försvann det. Nu tror jag det är dags att ta upp det igen. Det ska bli roligt!

Peruvian Skies - Dream Theater (live in Paris)

all hail seitan!

Lördagar är veckans bästa dag för att göra allt sådant där hemikring som jag liksom måste göra. Trädgårds- och husägarförpliktelser. Hushållssysslor. Annat. Så det är ju bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Eller snarare komma mig ur myskostymen och lyfta ur tevefåtöljen och lämna Gilmore Girls som hållit mig sällskap till morronkaffet, frampå förmiddagen. Då, när alla grannar, som enligt en hemlig överenskommelse, redan kastat sig ut och snickrar, klipper gräs, gräver. Jag faller för trycket, eller kanske mer utnyttjar det för att komma igång, och tar itu med badrumsfönstret. Går vidare med att laga lite tapeter där Torsten* behagat vässa klorna, när han var nyinflyttad. Jag återkommer till det under dagen och slutresultatet är riktigt bra.

Ute på baksidan av huset står en pall pellets, som levererades i torsdags kväll, och jag tar in den medan jag sneglar på de mindre söta, men väldigt goda, röda höstäpplena som blåste ner för ett par nätter sedan. De är så mycket tåligare än sommaräpplena och kommer bli bra must, så jag plockar upp alla som är fina. Det blir nog en 50-60 kilo. Lika många blir över, men duger bara till kompost. Jag ringer till mobila musteriet och det verkar funka att jag kör och lämnar dem i veckan. Musten ska sedan bli cider. Mike och jag ska brygga!

Vädret är skönt och efter en stund i solen, med en mugg kaffe, rensar jag först upp bland krukodlingarna på altanen och slänger vissna plantor på komposten. Sedan fyller jag en hink med vatten och lite såpa och skurar rent räcket på verandan på framsidan. Det doftar gott av såpan.

Linus och jag har ett projekt inför jul. Vi ska göra den ultimata, veganska julskinkan, På varsitt håll har vi köpt glutenmjöl och börjat experimentera. Inte direkt med julskinka utan mer med att tillverka seitan, vilket visade sig vara plättlätt. Linus gjorde igår och vi körde både telefonkonferens och lite bilder över messengern och i eftermiddags var det min tur. Jag tog varning av hans tips och hade i ganska generöst med kryddor och resultatet blev två smakliga "stekar" och en rejäl batch "grytbitar".
Nu gäller det bara att, så småningom, få till lite mer salt, skinkig smak. Troligen mindre ajvar och lite mer salt och liquid smoke, så är vi hemma. Eftersom jag redan hade lagat seitan kokade jag ris i spadet och sedan ugnsbakade jag brysselkål och morötter och vips! hade jag mealpreppat för ett tag framöver, också. Ja, jävlar...

Efter att ha plockat undan efter dagens dont (Har ni tänkt på hur mycket grejer det plötsligt dyker upp när en pysslar? Penslar, burkar, klädpersedlar, disk, sandpappersblock, handskar, bunkar, skor, katter, påsar...) kommer jag på att jag, förutom lite smakande på seitanet och en morot, inte har ätit något och att jag är vansinnigt sugen på äppelkaka. Sådan där med tunna skivor av höstäpplen, smaksatt med kanel och kardemumma och toppad med smul av havregryn, honung och... här hade jag nästan skrivit "smör" men det blir såklart margarin. Mjölkfritt. Milda gör ett anständigt som fungerar fint och sådant gör jag toppingen av och låter det sedan puttra ihop en god stund i ugnen innan jag smarrar i mig härligheten med en len vaniljsås. Inte den sämsta middagen i mitt liv.

Och nu, då? Ptja... det blir väl som det brukar om lördagarna här i Byn.

Dance Me To The End Of Love - Leonard Cohen

*Jag är orolig för T. Han tar sig en tvådagarsrunda, ibland. Men nu tror jag inte jag sett honom sedan i tisdags, eller rentav måndags. :(

referenser

Referenserna i Gilmore Girls håller mig på tå. Allt från ren popkultur till Grey Gardens. Bästa söndagsmorgonen på länge. Nästan så jag faller för frestelsen att se ännu ett avsnitt innan jag tar den där promenaden. I Gilmore Girllandet är det alltid höst (mer eller mindre). Jag antar att det är ännu en anledning att älska serien. Här, å andra sidan, passerar den förbi alltför fort så jag förmodar att jag måste ut och ta vara på den...

Demon of the Fall - Opeth

e22:an

Vore det inte så dumt för miljön, och så dyrt, skulle jag vilja bara köra omkring hela helgen och njuta av fantastiskt landskap i underbara färger. E22:an genom Blekinge är vanligen inget att skriva hem om, men så här års är det vackert. För att inte tala om rara hus och Brösarps backar och att då och då se glimtar av havet, utåt Haväng. I Kivik mötte jag upp med bland andra Matilda, Mike och Sigrun och så gick vi på äppelmarknad och jag som inte gillar marknader tycker ändå att den var ganska trevlig med mindre tingeltangel och mer... äppelgrejer. Det doftade gott av äpplen och hav och det tycker jag om.

Jag tänkte ta några fina kort på Sigge men hon sov en god stund och sedan ville hon ju gå och en ettåring som vill traska, bland en massa människor som trängs och knuffas och inte ser vad som händer i knähöjd och neråt, ger inget utrymme för fipplande med kameror, mobiltelefoner, skissblock eller vad som nu kan behövas för att fånga världens sötaste och roligaste lilla unge på bild.

Det blev en bild, ändå.
Sigrun och kompisen Miles.

Men vi tittade på många hundar, drack nypressad äppelmust och jag fick många gosiga kramar och några riktigt blöta pussar. Det lever jag fint på.

I morgon är det söndag. Yr.no säger att det ska bli gott väder, så då blir det också söndagsrutin, med långpromenad i skogen, lite tvätt och så Gilmore Girlsmaraton framåt eftermiddagen. Vilket får mig att fundera på om det vore så förbaskat förmätet av mig att önska att det funnes en Luke Dane i mitt liv? Ibland? Bara lite? Nån enstaka gång?

Where You Lead - Carole King