segmåndag

Jag känner mig lite smårisig. Absolut inte sjuk, men lite matt i lacken och småsnuvig. Ingen träning idag, alltså. I stället stoppade jag ner en rättningsbunt i ryggsäcken och gick hem, efter arbetsdagens slut. Jag sitter i soffan, låter teven stå på lite i bakgrunden och rättar med raggsockarna på. Bara diagnoser och det går kvickt.

Det blev ju väldigt jämnt mellan blocken i valet. Och SD gick framåt om än inte så mycket jag befarat, på riksplanet. I kommunerna var de dock starka, särskilt här i Skåne. Här i Ystad var det bara sossarna som fick fler röster till riksdagen och i kommunvalet landade de på tredje plats, efter (S) och (M). Fifan, så trist. Jäveltrist, till och med. Däremot är jag inte rädd. Jag har inte ångest. Jag är inte skräckslagen. Enligt somliga i mitt facebookflöde borde jag vara det. Jag borde ligga i fosterställning och gråta och tycka att stora delar av Skåne nu är No-Go-zoner. Det gör jag inte. Men jag önskar hett och innerligt att det ska gå att få en del av SD-väljarna att tänka om genom sansad debatt. Att det inte funkar att kalla dem alla för rasister och nazister torde nu framstå som glasklart. Det är helt kontraproduktivt och i början försökte jag framföra detta men det togs inte så väl upp och sedan blev jag, och andra som tänkte ungefär likadant, helt överröstade. Att jag vill vänster är ju ingen hemlighet, men jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så att alla som vågar ifrågasätta metoden, när målen är gemensamma, blir misstänkliggjorda. Debattklimatet snävas in. Åsiktskorridoren finns. Tyvärr.

Nå. Röster återstår att räkna. En regeringsbildning blir knepig. Jag har prov att rätta. I morgon är det tisdag.

Kayleigh - Marillion

tisdagarna

På något vis verkar mina tisdagar bli riktigt bra, trots det extremt hetsiga schemat. Det är roliga lektioner med kul elever och är jag bara väl förberedd känner jag mig inte det minsta stressad. Jag hinner till och med fixa med lite extragrejer och ha ett och annat gott samtal med kollegorna, därtill.

Efter jobbet förtidsröstade jag på Rådhuset. Jag hade tänkt att vänta till söndag, men kom på att det gör säkert resten av Ystad också. Bättre ha det gjort. Av bara farten cyklade jag uppför en sjukt lång backe, till Rusta, och köpte en rulle fönsterfilm. Jag tycker det är jobbigt att behöva ha ögonkontakt med grannarna, när de går till jobbet om morgonen, och jag äter min frukost. Så nu satte jag en film på en bit av rutornas nedre del. Det ser faktiskt ganska fint ut. I övrigt är det inte särskilt mycket insyn i min lägenhet. Eller.. jo, det är det, men inte på ett vis som är störigt. Förutom vid köksfönstret, då.

Ibland ställs man inför knepiga situationer som lärare. Den här veckan sökte en elev upp mig, i egenskap av religionslärare (inte någon av dem jag undervisar), för att hen mår väldigt dåligt. Hen har sakta men säkert kommit till insikt om att hen absolut inte tror, men befinner sig i ett sammanhang där ett "avhopp" blir kontroversiellt. Vi pratade en lång stund och kom så småningom fram till kärnan... Finns det en gud som kan har rätt att bestämma, sätta upp levnadsregler och belöna eller bestraffa oss, beroende på hur vi lever vårt liv? Efter ett visst övervägande och ha varit noga med att jag verkligen bara yppade min egen, högst privata, åsikt talade jag om att jag, personligen, inte tror att Gud finns. Alls. Hen såg märkbart lättad ut. Sedan pratade vi om den lagstadgade religionsfrihet vi har och hur detta inte bara handlar om rätten att ha vilken tro man vill - utan också rätten att inte tro alls. Jag (som har mer erfarenhet av avhopperi än de flesta har en aning om... snudd på svart bälte, faktiskt) berättade att om det blir tungt och jobbigt på något vis så finns det, förutom att såklart komma och prata mer med mig, bra organisationer som man kan vända sig till och som erbjuder stöd och hjälp.

Men det var ett udda samtal och först tänkte jag att det kanske inte var helt professionellt av mig. Men vad tusan... jag arbetar med människor. Medmänniskor. Klart som tusan att jag erbjuder en axel att luta sig mot, eller en hjälpande hand, när någon mår så uppenbart dåligt. Och det är inte första gången detta händer mig. Jag har peppat elever att välja sin egen väg, tidigare. De är ju unga vuxna, oftast myndiga, och har rätt att själva forma sitt liv och sin framtid.

Shine On You Crazy Diamond - Pink Floyd

men helvete, då

Gårdagens händelser i Stockholm ligger som en fuktig och lite sticksig filt över lördagen. Samtidigt går ju livet vidare. Katten behöver borstas, pellets kånkas in och kaffe drickas i vårsolen på min altan. Jag är inte överraskad - men väldigt ledsen, orolig och inte så lite arg - över denna terrorattack. Vad har vi för självbild om vi inbillade oss att vi skulle förskonas? Jag tänker detta medan jag är tacksam för att mitt Facebookflöde inte skummar över av självgoda vad-var-det-jag-sa eller förnumstiga köksbordsutredare, för att inte tala om de som säger sig redan "veta", ha en orsak fastställd, liksom en plan... Uppenbarligen har jag kloka och sansade vänner.

Lugn helg här, alltså. Själv. Men det är ju inget ovanligt. När jag körde till gymmet igår, efter jobbet, passerade jag Systembolaget. En tanke fladdrade förbi... om jag skulle stanna till och köpa lite gott rött, kanske? Men jag konstaterade i samma stund att jag har ett schysst förråd här hemma. Och att det beror på att jag helt slutat med ens ett endast glas vin, om jag inte har sällskap. Det känns totalt ovärt att öppna en flaska enbart för mig själv. Men nästa helg och några helger framöver har jag gott om trivsamt sällskap (la famiglia i olika konstellationer) så då, kanske?

Planen för dagen är den där förbenade pelletsen, då. Och kanske en sväng med dammsugaren. Möjligen en promenad. Gott så.

Imagine - John Lennon

tgif

Jobb.
Löpning.
Styrketräning.
Posta ett brev.
Köpa hem broccoli och frukt.
Köra hem.
Tömma träningsväskan.
Byta om till lite slappekläder.
Laga middag.
Dricka ett glas vin medan ugnen gör sin del.
Ringa far och mor, som har gäster och inte har tid att prata (bra det).
Äta.
Kolla dokumentären Rebellerna, på SVT Play, och må lätt illa. En fanatisk fundamentalist är en fanatisk fundamentalist är en fanatisk fundamentalist.
Bli sömnig.
Fundera på att krypa ner under täcket och lyssna vidare på Potensgivarna. En ytterst lättsam, och lite småputtrig, roman, som gjord för långa löpturer och tidiga kvällar.
Men... först ska jag se Borgen, på Kunskapskanalen. Verkligen härligt nördigt och underbart, i största allmänhet.

A Day In The Life - Jeff Beck

söndag...

Torsten och jag kollar nyheterna. Torsten tycker att
människor generellt är dumma.

Gråkulen morgon. Har nyss vaknat och fått på kaffet. Tänkte sitta här och kaffa och kolla på Downton Abbey på SVTPlay. Två katter är ute och en tredje vägrar lämna sin sovkudde. Jag förstår honom.

Mer effektfullt när det är tänt...

Skev dag igår. Allt fokus hamnade, av förklarliga skäl, på nyheterna från Paris. Dessutom skulle jag ju ha en latdag. Det hade jag, men fick ändå dammsuget, badrummet städat, disken diskad och köket snyggat. En eftermiddagsrunda med löparskorna. Bland annat sprang jag genom neonparken*. Tyvärr var den inte tänd, vilket annars är himla fint.

Löpningen rensar hjärnan. Jag springer där och tänker på allt - och inget. När jag är klar har saker och ting fallit på plats och efter dusch och middag var jag redo att verkställa något jag beslutat. Nu är det gjort och jag lär förbli singel ett bra tag... So be it. Jag kan ju alltid springa... Och det känns helt rätt. En lättnad. Dagen hade varit fulländad om jag hade haft några vänner - eller någon enda - samlade runt mitt matbord, för samtal, god mat och några flaskor rött...

Trist debatt på sociala medier om hur alla som nu stöttar Frankrike är hycklare för att de inte har Libanons eller Iraks flaggor på sina avatarer, eller Syriens, för den delen. Jag orkar inte med den sortens självrättfärdiga typer. Det är visserligen alldeles sant att även om media rapporterade händelserna i Beirut och Bagdad så fick de ingen större uppmärksamhet på sociala medier men de Duktiga gjorde själva inget för att sprida de nyheterna, heller. Och hur förfärlig den än må vara så fungerar närhetsprincipen så att det som händer på närmre håll påverkar oss i högre grad. När ett sådant dåd sker på så nära håll som Paris, som många dessutom har personliga kopplingar till, blir vi mer tagna än när samma sak händer någon annanstans även om vi faktiskt inser att det är samma lidande, för alla som drabbas... Men det orkar jag inte säga på Facebook. Jag tror jag ska lägga upp en jättesöt kattbild i stället. De som känner mig vet vad den står för och resten... well, de fattar väl inte, då.

Jag tänker på älskade lilla Sigrun och den värld hon ska växa upp i och jag saknar henne så mycket. Nästan två veckor tills vi ses igen...

Take Me To Church (acoustic) - Hozier

*Festivalområdet i Rasslebygd a k a Emmabodafestivalen

a song for...

A Song For Europe - Roxy Music

...

Torsdag eftermiddag. Lektionen direkt efter lunch. En elev visar mig Aftonbladets nyhetssida i sin mobil. En skolattack. I mellanmjölkens land. Vi läser nyheterna tillsammans och pratar om det men eftersom informationen är så knapphändig, i det läget, så fortsätter vi arbeta efter en stund. Vi ses första lektionen idag och vi behöver nog prata vidare.

Måndag eftermiddag. Med en grupp elever hamnar jag i samtal kring skolskjutningar och den oundvikliga frågan dyker upp; kan det hända i Sverige också? Flera tror inte. Jag påpekar lite stillsamt att det inte enbart händer i USA utan också på senare år har skett i Tyskland, England och Finland - så... det är nog bara en tidsfråga innan det händer i Sverige. Det blev en KORT tid och jag önskar att jag hade haft fel. Hade delar av samma elevgrupp igår eftermiddag strax efter vi fått höra de första nyheterna från Trollhättan och flera var oroliga och upprörda. Jag tror vi får fortsätta samtalet idag...

I andra forum bubblar diskussionerna upp igen, om skolan som en icke offentlig miljö (somliga verkar förvånade att en skola faktiskt inte är en plats för allmänheten att uppehålla sig på) och att det måste kontrolleras hårdare vilka som kommer in. Men hur? Vakter? Skalskydd med lås, accesskort och koder? En del tycker att lärare ska lära sig försvarstekniker eller kampsport. Någon säger att lärare borde få ha vapen. Eh? Jag har ingen lösning men är övertygad om att såväl problem som lösning ligger på en annan nivå...

Some Die Young - Laleh

because first impressions last?

Badhytter, Scarborough South Beach. 2014.

Jag vet inte riktigt vad andra gör när de står i dessa oundvikliga köer. Själv försätter jag mig i kö-mode och låter tankarna fara. Ibland kommer jag på något jag glömt plocka på mig på min vandring genom butiken och oftast går jag inte ur kön utan tänker "mañana, mañana" och hoppas komma ihåg det nästa gång jag handlar. Detta gäller dock inte jordnötssmör (Green Choice Crunchy).

Andra gånger, som till exempel idag, roar jag mig med att i smyg studera mina medköare. Det händer att jag funderar över vilka de är och diktar ihop historier i mitt huvud, om deras bakgrunder och liv.

Scarborough South Beach. Här kan man va'!

Idag tänkte jag på markörer. På vad det är som gör att en oftast med en enda blick kan klassa in en människa, stoppa hen i ett socialt fack, baserat på ett första intryck. Och vad är då detta första intryck? Kroppshållning. Klädsel. Frisyr. Det går att pinpointa vem som har lufsig tröja och slitna gummistövlar för att hen är en skogsromantiker som flyttat hit bortifrån och vem som bär en mycket snarlik utstyrsel för att det faktiskt är den enda utstyrsel de har, för årstiden. En ser aldrig en tjänsteman i en stor, bylsig blårutig fleecejacka av den modell som kan köpas hos torghandlare och inte heller ser en något av samhällets olycksbarn bära en ljusblå skjorta med slank, svart kavaj över.

Robin Hood's Bay. 2014.

Emellanåt kollar jag lite på vad folk har i sina varukorgar och vagnar. Det är väldigt mycket läsk och helfabrikat och chips och hotdogs och frysta "hamburgare" och vitt bröd och godis i somliga och jag har verkligen inte med det att göra, det vet jag. Men what's been seen cannot be unseen. Jag försöker (med varierande framgång) tänka att de just den här gången handlar till en spontan grillfest eller ett plötsligt barnkalas och att de vanligen prioriterar annorlunda. Även innehållet i kundvagnen är en slags markör. Och egentligen är det väldigt knepigt. För dålig "mat" är inte billigare än bra sådan. Snarare tvärtom.

Och jag kan ju ha alldeles väldigt fel i mina antaganden. kanske odlar man själv sina grönsaker, har en liten hönsgård och jagar till husbehov. Eller så gör man det inte.

Och jag har fortfarande inte med det att göra. Men jag kan inte heller stå och blunda, där jag står i kö. Då skulle jag trilla omkull för jag har nog ett lite halvkasst balanssinne. Och en inre drift att småpekpinna. Ja, jag erkänner det gärna. Men min tanke är individens väl. Att kanske skulle en känna sig piggare och gladare om en lagade, och åt, lite näringsriktigt käk, än om en inte... och sedan tänker jag att var och en måste få göra sina egna val och att bakom såväl rutiga fleecejackor och slanka svarta kavajer klappar hjärtan, rinner blod och finns en vacker själ.

Sedan hivar jag upp mina politiskt korrekta matvaror... quinoa, råris, kvarg, mager fisk, broccoli, kål och ekologiska äpplen, kokosmjölk och rättvisemärkt kaffe... och hoppsan! där slank det visst med två kexchoklad... och kravmärkta russin, "grönt" jordnötssmör (om jag kommit ihåg det) och havregryn... betalar och går ut. Där sitter Pamela med sin lilla pappmugg och tycker det är kallt och jag nickar och håller med och lägger en slant i muggen och vi säger hejdå och allt är frid och fröjd. Eller så är det inte det.

Hur eller hur. I morgon åker jag till England med 53 elever och 4 kollegor. Katt- och husvaktarängel kirrad. Lilla röda resväskan packad. Huset dammsuget och växterna vattnade. Passet på plats.

Robin Hood's Bay. 2014.

Och det här med resor. Det blir fan ingen som helst ordning med träningen. Jag var visserligen på gymmet igår men jag lät packning och förberedelser och ett kallt ösregn stoppa mig från att ta min sköna tisdagsspringtur idag. Jag har inte sprungit på en vecka. Och det gör mig ledsen på mig själv. Dock... springkläder och dito skor ligger i resväskan och löprundor är uttänkta. Och... jag ska inte resa i all evighet, Jag glider tillbaka i kära, goda rutiner så snart jag är hemma igen.

Scarborough Fair - Simon & Garfunkel

socialchock

Bjuden på middag i fredags kväll. Långlunch med Annhelen igår. Och så trivsam fika med min gamle lumparkompis Lasse idag (vi konstaterade att vi inte setts - om vi än hörs lite nu och då - sedan efter Helloweens spelning på KB, i Malmö, Allhelgona 2003... fast jag vill minnas att vi sågs på någon pub först och sedan gick till KB...). En så social helg, hemma i Byn, kan jag inte minnas när jag sist hade. Och jag har gillat det! Känner mig glad och tankad på energi, laddad inför arbetsveckan.

Enda smolket var att jag missbedömde precis hur varmt det faktiskt var ute idag, denna fantastiskt soliga och våriga söndag, när jag frampå eftermiddagen skulle ut på ett planerat långpass. Jag hade skalat av mig jacka, mössa, vantar och buff och hade upptill bara på mig en lätt, långärmad funktionströja och en tunn kortärmad dito. Ändå blev det alldeles för varmt (plus att det är lite fel tid i månaden, om en säger...) och det blev bara 9 km. En besvikelse men också en lärdom. Jag lyssnade på kroppen och tvingade den inte vidare utan sprang hemåt. Men... jag ruvar på en gruvlig hämnd nästa helg! Hehe.

En vän till mig, Helena, skrev ett så bra inlägg på Facebook idag att jag frågade henne om jag kunde få använda det här i bloggen. Det fick jag.

"Varför har vi en kvinnodag?!" sitter folk och undrar irriterat idag. "Det är ju så löjligt och så jävla meningslöst!" 

Vi har en internationell kvinnodag därför att det varannan minut dör en kvinna pga taskigt utförda aborter och undermålig mödra- och förlossningsvård. Vi har denna dag för att småflickor gifts bort för att föräldrarna inte har råd att ha dem kvar hemma och de blir därmed gravida och får föda sina barn utan någon som helst professionell vård. I många fall är flickornas bäcken inte färdigutvecklat och alldeles för trångt, förlossningen tar uppemot en vecka och barnet föds först när det har dött och därmed krympt så att det kan passera förlossningskanalen. Oftast har kvinnorna då så pass bestående skador i underlivet så att fistlar uppstår och de kan inte längre hålla sin urin och avföring. Detta löser man genom att tvinga dem att bo avskilt i små skjul på tomten. Ja, förutsatt att de ens överlever förlossningen då, alltså. 

Vi har denna dag för att det saknas mellan 60 och 100 miljoner kvinnor i Sydasien, Nordafrika, Mellanöstern och Kina. Miljoner flickor saknas i Indien där man gruppvåldtar kvinnor så till den brutala grad att deras inälvor faller ut och de dör. För att de förtjänar det. De har ju varit ute sent... Där ultraljud utförs och flickfoster aborteras eftersom familjerna inte vill satsa ekonomiskt på en flicka. Där pojkarna premieras i livsnödvändig sjukvård, vaccinationsprogram och låt mig inte börja gällande skolgång. Vem har inte sett bilderna på de små kinesiska flickebarnen som bundits fast i stolar, nedkissade och nedbajsade och totalt övergivna? 

Vi har denna dag för att småflickor dagligen könsstympas i vår värld för att behaga sina framtida män. "Vadå, pojkar omskärs ju också!" skriker många. Ja. Jag tycker att det är fel också om det inte föreligger någon medicinsk anledning men de flesta av dessa omskurna pojkar får inte svårigheter att gå för resten av livet, kraftiga infektioner vid månatliga menstruationer och de behöver inte klippas upp med sax för att kunna ha samlag eller föda sitt barn. Bara för att sedan bli ihopsydd på nytt. 

Är en kvinna inte omskuren anses hon smutsig och värdelös. Ibland skärs bara lite bort, ibland skärs inre och yttre blygdläppar samt hela klitoris bort och slidan sys ihop till ett knappnålsstort hål. Bedövning? Vad är det? Håll fast henne bara... Klitoris består för övrigt av dubbelt så många nervändar som hela penis så ni förstår kanske hur känsligt det är. Läkningen efter detta består ofta av att benen binds ihop hårt och att modern kokar te. Många dör av infektioner. Skulle du raka dig i ansiktet med ett rostigt rakblad? Jag tror inte det, va? Vet du att man inom förskolan får information om hur man ser tecknen på att könsstympning är på väg att hända eller, förbjude, redan har hänt hos barn och elever? 

Vi har denna dag för att kvinnor i Sverige jobbar gratis från den 13 november och fram till årsskiftet VARJE ÅR eftersom vi tjänar 87% sämre än männen. Varje år mördas 12 av våra kvinnliga medmänniskor av män som påstått sig älska dem. 12 000 anmälningar görs gällande kvinnomisshandel och mörkertalet är sannolikt mardrömslikt. Sitt och roa dig över Gudrun Schyman, gör det, det är ju rätt skitsamma och det tycker nog hon också. Faktum kvarstår att vi inte lever i ett jämställt och jämlikt land. Forskning kring kvinnosjukdomar får inte i närheten så bra anslag som forskningen kring mäns sjukdomar. Förlossningsskador är vanliga och behandlas av läkare med en axelknyckning och ”det hör till”-attityden. 

Vi har denna dag för att den är internationellt sett är viktig. Den kanske inte är viktig för dig men i det stora hela så är inte du särskilt viktig heller. Ingen tvingar dig att "fira" den på något sätt. Du behöver inte köpa blommor, klä ut dig, laga en jävla massa mat eller sjunga sånger offentligt. Det krävs inget ris med hönsfjädrar i, inget träd i vardagsrummet eller presenter. Vi har en dag för eftertanke gällande kvinnors situation i världen. Du kan dra dina unkna skämt och framstå som lite av ett fån. Gör det för all del. Det är inget att bry sig om. 

Vi har en sådan dag även för männen. Varför har vi dessa dagar? Jo, för att det behövs i vår värld. För att vi behöver förstå bättre så vi kan göra bättre. Det är inte okej att man ska löpa en betydligt högre risk att dö bara för att man tillhör ett visst kön. 

Ja jävlar... Nu "blev jag väl ett sånt där jävla feministäckel." Nej. Jag är realist, humanist och jävligt less på folks förbannade idioti. Blir du kränkt nu så... tough shit."

Tack, Helena, för att du tänker och skriver så bra! TACK!

More Blues and Blues Sounds - Pontus Snibb

skammen

Bertil Vallien

Jag har sett dem. Ni har sett dem, ni också. Vi går förbi och låtsas som vi inte ser. Förstulet lägger vi ibland ner en ynkans slant i en liten bucklig pappersmugg och hastar vidare. Någon tackar översvallande för de ynkans pengarna och vi blir lite generade.

Han har tjockt svart skägg och sitter på någon av de fyra posteringar som tiggarna i Byn bedömt som möjliga att kanske få sig en slant på. Jag brukar ge honom en peng när jag ser honom. Papperspengar. Det har jag råd med. Han blir glad och vi önskar varandra en fin dag, eller god jul och snart ett gott nytt år. När jag passerar med bilen och han sitter utanför Systembolaget brukar han vinka och le. Jag vinkar tillbaka. Och ler.

Hon har ett lite runt ansikte och det lilla som syns av håret, under lagren av mössor och sjalar, är mörkt och hennes händer är brunbarkade och varma när hon tar mig i handen. Oftast sitter hon utanför ICA invirad i filtar och täcken med en liten pappmugg framför sig. Ibland dricker hon te, eller om det är kaffe, ur en liten mugg som hon kupar händerna kring. När jag passerar brukar jag ge henne en peng. En papperspeng. Det har jag råd med. Hon tar min hand och kramar den hårt och ibland pussar hon på den. Det känns alldeles fruktansvärt att någon pussar en på handen för en tjuga, eller ens en femtilapp. Jag rodnar över hela kroppen.

Att dessa två, och ett par andra, har ett sådant bedrövligt liv i sitt hemland att de måste fara norrut, till  vår avlägsna By med sin snö och iskyla (idag är det minus trettonkommanio när jag tassar upp och kollar termometern), för att tigga ihop sitt levebröd är en SKAM. En skam att inte alla människor kan få sin utkomst på ett värdigare sätt än så. En nationell skam. En jävla EU-skam. De avhumaniseras och deras eländighet förminskas genom påståenden att de är organiserade, eller för den delen genom att kalla dem "EU-migranter". De är MÄNNISKOR, för tusan hakar. Människor med namn. Män och kvinnor, mammor och pappor, någons barn och någons käraste. Desperat gör de vad de kan för att dra försorg om sig själva och sina familjer även om detta innebär något av det mest förnedrande som finns - att tigga rika människor (och i jämförelse är vi alla rika) om små smulor. Skulor, rentav...

Igår var Marius och Pamela på samma ställe. Han hade fixat ett par mackor och en mugg med varmt att dricka till henne. Han log mot mig och presenterade henne som sin fru. Vi tog i hand igen och önskade varandra god fortsättning. Men när jag låg hemma i min mjuka säng, med magen full av god mat, under mitt härliga fluffsiga duntäcke undrade jag vafan det betydde. God fortsättning på... vad? Och för... vem?

Turn the Tide - Spiritual Beggars

easy like sunday morning

En stillsam och trivsam helg i hemmets och vilandets tecken. Lite teve, lite SVT Play och lite äpplen. Katter och spenatsoppa med ägg.

Jag låter ofta lördagarna vara hyfsat flitiga, med tvätt och dammsugning och annat pysslande, samt en liten springrunda om förmiddagen. Igår var det Äppellördag. På en mycket rimlig nivå, vilket slutade med 2½ flaskor äppelsaft, med kanel och vanilj (lika god kall som varm), och ett par småburkar äppelchutney, med chili och ingefära. En smaklig efterrätt blev det också, att avnjuta med vaniljsås. Är det äppeltider så är det. Det var mysigt att sitta i soffan, frampå kvällskanten och smaska i mig något sött medan jag såg Lasse Hallströms En kille och en tjej på SVT Play. Smårolig och ett varmt tidsdokument över den tid som var mina tonår. Av bara farten såg jag också första avsnittet av nya säsongen av Please Like Me, på SVT Flow.

Det är skönt att vakna av sig själv om söndagsmorgonen och inte behöva fundera på vad klockan är, utan bara känna efter om det kan vara läge att gå ner i köket och göra kaffe. Den här valdagen låter jag SVT1 gå i bakgrunden medan jag hänger i soffan med Sixten och slösurfar. Jag ringer Matilda och vi pratar en stund om lite allt möjligt i allmänhet och om det förestående besöket i synnerhet. Smider lättsamma planer. Sedan ringer Jenny, på väg till ett jobb, och det blir prat om träning och gluten och... livet. Sköna vännen Malin och jag chattar via FB en stund. Fler lättsamma planer och fina grejer att se fram emot!

Sixten Soffliggare.

Jag får sådan lust att ta en lång promenad runt Byn, men vill inte gå själv och dessutom måste jag vila benen om söndagarna. Måste. Hur vilsamt det sedan är för resten av systemet att vara uppkopplad hela denna ödesdigra valsöndag kan ju diskuteras. Jag har nerverna utanpå. La min röst redan i torsdags och kan bara hoppas att de varma, empatiska och kloka krafterna överröstar de andra. Jag tror jag ska ägna mig åt en film, eller två, under eftermiddagen och kvällen...

Låna DVD på bibblan - så härligt old-school!

Jag funderar också på att ha en trivsam höstlördagsmiddag, som jag hade förra året. Kanske borta i slutet av oktober, eller november, när hösten kopplat greppet och varm samvaro är ett fint sätt att avnjuta den? Samla några sköna människor och äta lite gott och lösa ett och annat världsproblem.

Jag var en sväng till Duvemåla också, och köpte på mig ljung,
i fyra olika färger. Vit, rosa, lila och röd. 

Plötsligt skiner solen. Jag går ut på altanen en stund, med en bok.

Easy (Like Sunday Morning) - Cas Haley

apartheid...

Hind, Matilda & jag

Min sköna saudiska vän Hind skriver på Facebook och berättar hur hon och en kvinnlig arbetskamrat häromdagen blivit anmodade att lämna cafeterian i det nya kontorshuset, där hon arbetar, då de skulle äta lunch. De blev inte ens direkt anmodade utan meddelandet gick via en manlig kollega. Hur frustrerande det än må vara, att somliga saudiska män uppenbarligen är så känsliga för kvinnligt sällskap att de inte kan äta i samma lokal, så är detta inget en kvinna kan sätta sig upp mot. Så idag gick de ner till cafeterian för att köpa mat att ta med ut och efter det tog det inte ens trettio minuter innan hon fick ett mejl med cafeterians nummer så att hon/de fortsättningsvis kan ringa in sina lunchordrar och få dem levererade till avdelningen...

Så går det alltså till i den stora [saudiska] världen utanför Aramcos compound, där det förvisso finns avskild sittning för den som så önskar, i Dining Hall, men det vanligaste ändå är att män och kvinnor äter i samma matsal och understundom till och med vid samma bord...

Men det är ju inte alltid bara männen som vill upprätthålla en strikt moral och segregation. När jag skulle flyga hem blev det lite dålig stämning då en djupt beslöjad ung kvinna först inte ville sitta på anvisad plats, eftersom hon tyckte att det verkade bekvämare vid den plats hon själv valt, och sedan blev hon arg för att en man hade mage att sätta sig bredvid. Att det var hans plats verkade hon tycka var helt irrelevant och att han skulle ta hennes egentliga plats fanns inte på kartan - då hade han ju fått sitta bredvid en annan kvinna, som inte var villigare hon. Lösningen blev att hon fick ta sin anvisade plats och så sitta där och sura bakom niqaben, bredvid en annan lika beslöjad kvinna som inte hade samma sofistikerade utstrålning. Nästa gång får hon väl köpa upp en hel rad, dårå...

Frontier Psychiatrist - The Avalanches

det viktigaste är ju att det ser fint ut utåt gatan

Ansikte av Bertil Vallien.

Jag gick en lång promenad igår. Delar av promenaden går uppe i skogen, delar inne i Byn. Idylliskt som fan, tänkte jag, medan pulsen drevs upp och andhämtningen blev lite tyngre och softshelljackan skyddade fint mot både vind och väta.

Men... i ett av husen bor en inte helt ung kvinna som gråter sig till sömns om kvällarna, för att ensamhetsklumpen i magen inte vill släppa. I ett annat bor en medelålders man som vikit ner sig men ändå inte kan sluta fråga sig själv om detta var allt livet hade att ge. En tjej som brottas med känslan av att aldrig riktigt duga. Ett stiligt par som har allt... utom barn. En kille som inte vågar vara den han är. Ett osynligt barn som kryper långt in under sängen varje gång föräldrarnas flaskor dyker fram. Någon som äter för mycket. Eller för lite. Som inte har råd med studentbalen - eller mat över långhelgen. Någon som slår - och någon som blir slagen. Vi känner dem inte, för de skyltar inte med sina öppna sår. Vi ser dem inte, för utåt gatan ser allt så fint ut. Men bakom gardiner, persienner och gasolgrillar finns de. I den här Byn, som i alla andra.

Så tänkte jag på promenaden. Igår. Idag tänker jag annat. Men... de bor kvar.

Idag är en annan dag. En dag med ganska blå himmel och ett löftesrikt ljussken från öster. Tidigare den här terminen sa jag att "det en inte hinner innan påsk hinner en inte" (gammalt lärarordspråk). Nu är vi nästan framme. Vi har hunnit massor. Vi kan defilera rakt in i påskhelgen med huvudena högt. Planering, förberedelser, hårt arbete och kaffe lönar sig. Framförallt kaffe. Bäst jag tar mig en mugg till.

God Is Dead? - Black Sabbath

... som väntar på dem

Det blev lite "sent" igår. Middagsklubben hade "sammanträde". Mycket käck idé - att ses hos varandra en onsdag i månaden och äta god, men vardaglig, mat och prata en stund i gott sällskap. Vi körde hemåt vid nio så det blev ju inte oerhört sent, men för en sömnberoende som jag räcker det att inte släcka lampan förrän en stund efter tio för att jag ska vara lätt groggy när väckaren ringer. Men nu är jag vaken och klar, dricker kaffe, starkt och mycket, och laddar för en ny dag.

Lite utmanande långlektion drar igång min arbetsdag. Planerad och klar. Det gäller att variera vad vi gör när passen är lite längre. Sedan har jag en del att fixa, elever som ska komplettera arbeten, kvällens Öppet Hus ska förberedas lite, möte med IKT-gruppen och jag behöver göra lite sammanställningar över de kurser som avslutades vid jul. Tänkte hinna svischa iväg och träna också, och sedan köra tillbaka till skolan i god tid till kvällens aktivitet.

Ikväll är det premiär för Fittstim - min kamp, med Belinda Olsson. SVT1. Jag vill se men med tanke på min dygnsrytm får det vänta tills imorgon kväll.

Jag läste den här artikeln av Nina Björk för några dagar sedan. Den lämnar mig ingen ro. Hon resonerar bland annat kring Magdalena Anderssons (S) ord:

"Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men vårt budskap till Sveriges ungdomar är enkelt: Vi står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv."

Och jag röstar inte (S) men önskar SÅ att detta kunde får lov att vara varje ung människas morgon. Jag önskar att alla inga fick sitta som jag gör, om morgnarna, och dricka hett, svart kaffe, se ut genom fönstret... ut i mörkret... och veta att de har ett mål och en mening med sin dag*... ... och jag önskar så att de ungdomar som till exempel har en skola att gå till... skulle uppskatta detta mer. Att de skulle se det som en rättighet att ta vara på, och bevaka! Det önskar jag, den här svarta januarimorgonen då snön lyser med sin frånvaro och termometern ligger och dallrar på nollan och jag snart ska bege mig ut i detta - på väg mot en arbetsplats som väntar på mig - och på många unga män och kvinnor. Kräv något av mig också!

Dancing Barefoot (Patti Smith cover) - First Aid Kit

* vilket en givetvis kan ha utan att gå till ett jobb eller till en utbildningsinstitution, men jag tror ni fattar...

andra advent, dårå

Drygt åtta minus ute. Arton inne. Plus. Jag slänger i en säck pellets till, sätter på kaffet (inte glömma kanelkryddan!) och medan det puttrar klart hänger jag en tvätt, tänder ljus, petar igång Spotify och plockar upp ett litet fulpyssel jag jobbade med igår.

Så här sitter jag nu i en himla massa mys, i raggsockar, och lyssnar på skoldebatt i Godmorgon, Världen! Vems är egentligen felet att Sverige hamnar så lågt i PISA? Det verkar viktigare att reda ut den frågan - och försöka hantera det ytterst pinsamma i att världens bästa, främsta och inte minst präktigaste land hamnar på en så förnedrande plats? Va? Att Finland, [Syd]Korea och Japan hamnar högre kan vi ju ta. Det vet ju alla hur självuppoffrande och extremt fokuserade de är (och bara titta på deras självmordsstatistik... jojomen...)... men... ska Världens Duktigaste Världsbästa Land verkligen behöva finna sig i att Estland, Portugal och Ungern placerar sig högt över oss? Vavava? Och så ska vi försöka bestämma vems FEL det är.

Vet ni. Jag skiter i det. Vems fel det är, alltså. Det är så fruktansvärt ointressant och det enda sandlådebataljen för med sig är en förklaringsmodell till varför det ser ut som det gör. För om skolan, eleverna och kunskaperna verkligen vore viktiga skulle vi behöva göra enad front och fejsa problemen. Men det är väl ändå naivt att tänka sig, eller hur?

Som lärare kan jag också - ganska ofta! - gripas av stark lust att starta en Riktig Revolution. Ett UPPROR. Bygga barrikader av uttjänta teveapparater, slitna möbler, politiska beslut och förlegade läromedel och sedan klättra upp på dem och tala om att vi egentligen har förutsättningar att ha en helt fantastisk skola för... ALLA. Inte bara för the A-team utan för precis alla. Det handlar om vilja. Politisk vilja. Och ARBETSRO.

Dessutom hade det inte skadat om lite fler lärare följde med upp på barrikaderna och påtalade för omvärlden att vi kan, vi har förmågorna och de pedagogiska förutsättningarna, vi har ämneskunskaperna och vi kan vara precis hur bra som helst - i stället för att knyta näven i fickan på lärarrummet och... kvida lite tyst.

AVANTI!

i mitt soppkök pt ii

Plötsligt händer det...

Jag funderar, på förekommen anledning, varför beslut ska vara så besvärliga att ta i en så liten kommun som den jag bor, arbetar och betalar skatt i. Två stenkast från mitt kvarter ligger en stor, delvis tom, gammal disponentvilla som skulle kunna vara en alldeles fantastisk möjlighet för exempelvis [ideell] ungdomsverksamhet. Förslag på att göra den till ett "Ungdomens hus" har funnits sedan minst två år, men det blir kalla handen. Förvisso hyrs en mindre del av huset redan idag ut till en förening, men jag kan inte se varför inte fler än en verksamhet skulle kunna samsas om vad som måste vara 2-300 kvadratmeter? Varför har inte kommunens politiker/beslutsfattare nappat på detta? Varför LYSSNAR de inte på ungdomars och andra medborgares tankar och önskemål? Tror de att de sitter där de sitter som en slags självändamål? Minns de inte längre att de är förtroendevalda? Glömmer de att de är utbytbara?

En annan tanke, och önskan, är Köttfri måndag. Jag skrev ett blogginlägg om det i januari, i år, efter en mailväxling med kommunens kostchef. Hon verkade inte förstå vad jag pratade om, överhuvudtaget. Om en är kostchef i en kommun som slår mynt av sitt miljö- och fair tradetänkande kanske en åtminstone borde vara påläst? Jag kan inte tänka mig annat än att såväl kostchefer som politiker måste uppdatera sig? Ständigt? Om de inte gjort det när det gäller en såpass känd företeelse som köttfri måndag - vad är det då de är inlästa på?

Det undrar jag.

Calm Like a Bomb - Rage Against the Machine

johan stänger - och öppnar nytt!

Johan Kant stänger nu sin bloggserie, bloggar vidare om annat skolrelaterat och öppnar en ny dörr för sakliga samtal kring elevers demokratiska rätt till kunskap!

En skola åt helvete, del 17: Nu stänger bloggserien

johan tar nya tag!

Här är Johan Kants senaste drapa! Härligt!

En skola åt helvete, del 16: Vad gör vi nu?

Killing In the Name - Rage Against the Machine

mkay..?

Egyptisk myndighetsperson eller kanske hovrättsråd?
Same shit. Different name.

Nytt försök att få bilen fixad. Den här gången går det vägen. Den får stå på verkstan tills jag kommer hem från Saudi. Men jag får mig en lagom promenad till jobbet. Det är faktiskt ganska skönt att röra sig en stund innan jobbet. Vore jag inte så urbota lat och älskade mina långsamma morgnar så mycket skulle jag kunnat gå en sådan promenad (fast lite trevligare omgivning än infarten till Byn, då) varje dag. Rent hypotetiskt, då.

Jag läser i DN om pojkars resultat i skolan. Artikeln handlar om en specifik skola, Frejaskolan i Gnesta, där man under en längre tid arbetat medvetet med normkritik, bland annat genom att ifrågasätta mansrollerna, och där pojkarnas resultat successivt har höjts och hur klimatet på skolan också förbättrats. Men det som fångar min tanke är egentligen det som står i spalten till höger om artikeln. Att studier anses omanligt. Det är lite spännande, tycker jag, eftersom högre studier och dito läroanstalter under hundratals år varit manliga bastioner. Pendeln har svängt under de senaste hundra åren och som så ofta med pendelrörelser så svänger det rejält i "början". Jag undrar hur det ser ut om ytterligare femtio, eller hundra år - är situationen mer jämlik då? Inget superseriöst i denna fundran och ingen vidare utveckling. Mer som att jag tänker högt. Jag gör det ibland.

Och så lyssnar jag i detta NU på Cecilia Uddén - denna fantastiska journalist! - som bryter ihop och börjar gråta när hon pratar med den egyptiske företrädaren för vad-det-nu-var som är så jeffla cynisk och nedlåtande och som tycker att syriska flyktingars öden verkligen inte är hans sak... och jag vill bara gråta, jag också. Och jag tänker... att vi aldrig pratar om sådana här saker över fikabordet på jobbet, eller annorstädes. Men... det blir ju så dålig stämning, då...

Apropå dålig stämning så kan en ju verkligen börja undra över dem som sitter i Göta Hovrätt. De kan alltså inte förstå upprördheten över deras senaste bedrift; den att sänka skadeståndet till den flicka som smygfilmats av sin kille, när de hade sex. Killen la sedan ut filmen på olika porrsajter. Hovrätten försvarar sitt domslut med att det ju är så vanligt nuförtiden att folk är öppna med sitt sexliv. Ehm. Okeeeey..? Men om en är öppen med andras sexliv, då? En kan ju få hjärnblödning för mindre...

Know Your Enemy - Rage Against the Machine

hemlöshet och faitradefika

Jag ser facebookuppdateringar om snö och vinterkyla. Här är det fortfarande nästan sju plusgrader men vintern kan skicka ut en förelöpare vilken dag som helst. Igår, på en av mina lektioner, pratade vi om hemlöshet och om den väldigt tunna linje som skiljer "oss" från "dem". Det kunde lika gärna vara någon av oss. Det kan lika gärna vara någon av oss, som just nu har ett tak över huvudet, en säng att sova i och en mugg hett, svart kaffe att avnjuta om morgonen. När temperaturen börjar krypa neråt tänker jag extra mycket på dem som inte är så lyckligt lottade som jag själv. Jag tror de finns även här i Byn. Kanske måste de inte sova i en trappuppgång, eller utomhus, men på nåder hos en kompis eller mot utbyte av lite extra kroppsvärme hos någon annan... För det är också hemlöshet. Att inte ha ett eget hem. Inte kunna låsa en dörr om sig. Inte ha ett eget krypin, torrt och varmt, där man rår sig själv. Och jag undrar - vad görs för dessa? Jag tycker ansvaret för allas välfärd ska ligga på samhället men vi kan alla göra något för våra medmänniskor, om det så bara är att i förväg betala en kopp kaffe och kanske en macka, för någon. Jag har ännu inte sett någon skylt om Suspended Coffee här i Byn. Vilket inte hindrar en från att göra det ändå... Idag kan en dessutom göra det med en särskild knorr, då det är fair tradefikadag, idag. Att vara schysst mot de som bor närmast är också ett sätt att vara extra hygglig...

Eftermiddagen är vikt åt The Twelfth Night, för alla våra elever och personalen. Teater via digital bio, ungefär. Det blir nog kul, tänker jag!