hundtricket

Rosenpelargon från Netti!

Jag har just slagit ett nytt personligt rekord. Aldrig någonsin i mitt
liv har jag så tidigt som den sjätte februari börjat väcka mina pelargoner. Jag brukar komma ihåg dem ungefär vid den tid på våren då man kan sätta ut dem i krukor, och låta dem stå kvar över natten.
Om jag kommer ihåg dem. Jag minns att jag hade ett stort gäng som bodde i ett par papperskassar i min källare, i huset på Parkgatan, över tre vintrar - utan att lämna kassarna alls. Ändå var det flera av dem som faktiskt var liv i och som faktiskt tog sig. Ganska fantastiskt.

Jag bor i en by. Med en bygata. Alla känner alla och det är ganska trevligt för man bryr sig faktiskt, umgås och håller ett öga. Säkert skvallras det friskt också, men det vet jag inget om. Oavsett hur jag lägger upp hundrundorna så börjar och slutar de med några hundra meter på bygatan. Härom eftermiddagen uppstod en smärre trafikstockning då en äldre (?) herre stannade mitt på, med ett stort släp, och vevade ner rutan. Jag trodde han ville fråga om vägen så jag stannade till. Men han ville bara säga att han tyckte jag hade en väldigt fin hund och började sedan berätta om sina egna hundar, alltmedan det bildades en kö av hemkommande bilar bakom honom. Han verkade helt obrydd av detta. I morse när jag var på väg åt andra hållet kommer han körande igen. Stannar. Vevar ner rutan och kommenterar att Floyd är ute och går och att det förstås är trevligt att träffa matte också... och så presenterar han sina egna hundar som hoppar och skäller i baksätet. Och sig själv. Sedan blev han tvungen att köra vidare. När jag kom hem kom jag på att jag inte hade sagt vad jag heter. Och så får det förbli.

Imorgon är det fredag. Skönt. 

Opeth - §5

frihet?

Så... på onsdag hävs alla restriktioner, alltså. Jag vet inte riktigt vad det gör för skillnad för mig. Visst, jag kan gå på krogen, på bio, konserter och sådant om jag vill. Men... det vill jag ju ganska sällan. Att stanna hemma när man är sjuk och att tvätta händerna är ju vanligt folkvett (och ja, det är sedan ett bra tag slut nu med att peta i mig två alvedon och gå till jobbet när jg mår risigt...hoppas jag). Och det vore tacknämligt om folk kunde respektera min komfortzon även när pandemin är över, tack. 

Det känns naturligtvis ändå hoppfullt att fler länder öppnar upp och att det kan bli möjligt att resa. Ja, det känns faktiskt så lovande att jag fick lite feeling häromdagen och köpte flygbiljett till Färöarna (skarven september/oktober). Måtte det kunna bli av! Jag ska åka med några vänner jag lärt känna via stickningen (jo, man kan faktiskt hitta nya vänner så) och syftet med resan är garn, stickning och vandring. Och lunnefåglar, förstås!

Jag har fortfarande inte fått nytt operationsdatum och jag är helt slut i huvudet av det. Ovisshet tär. På lördag ska jag gå på stickkurs (sticka brioche) som min lillasyster håller och jag hoppas faktiskt att jag inte får tid den här veckan. På jobbet är jag i full gång med att läsa/bedöma/rätta järnet och planera slutet av terminen medan vikarien tar hand om lektionerna och det känns konstigt att inte vara ute med eleverna en massa, men jag tror ändå att detta är det bästa. Vikarien är bra och flera av kollegorna trivsamma och jag gillar ju verkligen eleverna och behöver inte stressa just nu och ändå är det inte alls kul att gå till jobbet. Jag övertalar mig själv varje dag. Lyfter mig i håret.

Nu i helgen har i alla fall den älskade lilla Torvald varit här och hälsat på. Han gillar havet och stranden och åker hellre dit än till lekplatsen. Idag, på förmiddagen, var vi en god stund ute på en strand i närheten och letade havsglas och han hittade en eka full med vatten som han sjösatte pinnar, en kork och en flipflop i... Det är min kille det! Till slut blev det för kallt och vi gav upp, körde hem och gräddade pannkakor.

Söndag ikväll och jag skulle kunna gå och lägga mig nu. Men lille Floyd måste ha mat strax och sedan en kvällsrunda innan jag kan krypa ner under duntäcket. Sedan, så...

People Are Strange - The Doors