brutna löften

Någonstans hörde jag, kanske i morse, att man inte ska hålla på och önska sig att få något, vare sig mindre arbete, bättre hälsa eller fler resor. Önskningarna är orimliga i det att de inte går att uppfylla på det vis man så ofta tror, det vill säga att ta några nya, käcka vanor och trycka in i sitt befintliga liv.

Så mycket bättre att bestämma sig för vem man vill vara. Om jag exempelvis vill vara en människa som verkligen tar hand om sig själv, eller som har mer tid för kreativa projekt blir somliga val enklare att göra; jag kommer att avböja tidskrävande extrauppdrag på jobbet, jag kommer göra klokare kostval och jag kommer att se till att jag kommer ut och rör mig med bättre kvalitet. Vill jag vara en människa som ägnar sig åt natur- och friluftsliv kommer jag att välja bort helg- och semesteralternativ som går åt annat håll och vill jag vara en kreativ människa kommer jag låta färger, symaskin och garnlådor vara redo och oftare ha teven eller datorn nedstängd. Och så vidare. Så jädrans enkelt. Egentligen.

Vem vill jag vara? Jag funderade lite på det på dagens sköna mitt-på-dagen-runda med hunden. En runda som gick genom parken, ner till småbåtshamnen och ut på en lång brygga. Sedan vidare västerut över stränder och promenad vägar längs havet till det kändes som dags att vända hemåt, fast en annan väg. Gott att komma hem och värma spenatsoppan och slå mig ner i fåtöljen och tänka vidare. Jag har ju en aning, en idé. Jag ger den tid att ta mer fast form.

Life On Mars? (Glastonbury 2000) - David Bowie

inhale, exhale

Just nu befinner jag mig i ett veritabelt "stormens öga". Allt är läst, bedömt, återkopplat och alla elevers hittills uppnådda mål är ifyllda och dekorerade med personliga tips pch råd hur man ska komma vidare mot högre mål. Ja, jag har till och med haft några framåtsyftande samtal med elever som vill mer. Vi gör ju inte något nytt, sa min chef när vi hade medarbetarsamtal i höstas och jag hade mage att antyda att jag kände mig trött och stressad - och att det var arbetssituationen som var orsaken. Nej. Kanske gör vi inget nytt. Men vi gör... mer. Av samma saker. Förra läsåret skulle samtliga elevers "uppnådda mål" fyllas i två gånger. En gång i höjd med höstlovet och en gång i januari. Det här läsåret ska vi göra det tre gånger. På så vis ökas arbetsbördan i smyg varje läsår. Något nytt, eller något mer, införs - men inget tas någonsin bort i den andra ändan.

Och pandemisituationen är allvarlig i Skåne. Får vi öppna skolan innan sportlovet, månne?

Mitt andningshål är att ge mig ut. Dagliga promenader med hunden, där en alltid är ordentligt lång så att jag får motion, också. Och helgerna, förstås. I lördags var det underbart väder med sol och en västnordvästlig vind. Några minusgrader. Jag tog med fika och vandrade ute på Kabusa, längs havet och runtomkring Hammars backar. Absolut underbart. I söndags åkte jag en bit inåt landet istället, och vandrade längs Krageholmssjön. Grått och kanske runt nollan. Inga vildsvin, trots att en bekant mött två stycken förra veckan. Två vuxna grisar och två ungar. Och ett koppel med jägare och hund i hasorna... Jag hittade ett fint ställe att ta fram trangiat och laga kaffe. Satt där och glanade ut över sjön och förde meningsfulla samtal med hunden. Det finns planer för kommande helg, också.

Har jag hittat något hus än? Nej, det har jag inte. Men jag spanar. Jag måste väl sätta in en annons i papperstidningen också. Men... drar mig för själva flytten. Fifan sicket tråkgöra.

En god vän (eller ja... vi var i alla fall väldigt goda vänner för några år sedan) har börjat höra av sig. Jag vet inte riktigt hur jag känner med det. Hon är pratsam (ja, fast på Messenger, dårå) och berättar om vad hon håller på med just nu men ställer också frågor till mig om sådant som kommer att uppenbara hur pinsamt frånvarande hon varit i åratal, om jag besvarar dem. Samtidigt har vi haft vansinnigt roligt ihop, genom åren. Nostalgi som kitt för vänskap? Jag vet inte.

Fan också. Uppdaterade jag alla pedagogiska planeringar?

All Tomorrow's Parties - Lou Reed

happy birthday to me

Jag fick den finaste presenten. En hel helg med mina fyra barn. Alla fyra. Inga andra. Jag tror inte det varit enbart vi på över femton år. Jag visste bara att jag skulle hålla helgen obokad och packa med något fint, samt kläder efter väder. Bra skor. Matilda och jag körde i fredagseftermiddagsmörkret mot Kullaberg. I det vita korsvirkeshuset väntade Jenny, Linus och Johanna med brasa, middag och bubbel! Gårdagen tillbringades med vandring från Himmelstorp till fyren. Rejält hårda vindar, blött och disigt. Vi valde först den mer krävande sträckningen, men det var slipprigt och halkigt och vi bestämde oss för att Nimis får vänta. Efter ett tag genade vi över till en något lättare led och fortsatte sedan i den ofattbart vackra skogen. Havet doldes av diset. 

Väl framme vid fyren gjorde vi (nej, inte vi - Jenny!) upp en eld och grillade korv. Sedan var vi rejält trötta och trots alla bra kläder ganska frusna. Då kändes det bra att ha ställt en av bilarna i närheten, så vi slapp gå hela vägen tillbaka. Vi hade inte hunnit innan mörkret, heller. Mycket god middag för alla våra smaker på Hamnkrogen i Höganäs* och sedan mysigt häng hemma i huset. Idag på morgonen blev jag väckt med bubbel, jordgubbar och sång. Paket också! Lång, lyxig frukost och sedan packade vi ihop och körde till Börringe där vi åt tårta med Mike, Kristofer och de små människorna. Linus sambo, Nathalie, jobbade tyvärr.

En helg som manar till eftertanke på så mångaplan.Mina sköna vuxna barn. Att se dem umgås med varandra och inte längrgräva ner sig i skyttegravarna utan kunna diskutera, lyssna på varandra... att se att det finns kärlek mellan dem. Tankar på tid. Tid som gått... där dagarna och veckorna går så sakta - men åren så fort. Att ha en familj. Många minnen som poppar upp; mest glada men också sorgliga, tunga. Så där som det är för alla. Mest av allt; glädje. Tacksamhet, till och med.

The Grand Conjuration - Opeth

*Tryggt glesplacerat och bara några små sällskap.

snart, så...

I fjärran hägrar en veckas ledighet. Eller... fjärran och fjärran - fredag är sista arbetsdagen. Sedan kan jag leva mitt liv i frihet i nio dagar. Jag hade ju tänkt och hoppats på en Oslotripp men så blir det nu inte, på grund av anledningar. I stället blir det lite familjeliv, en dags extrajobb (jag ska jobba med/på högskoleprovet), en middag med goda vänner och så ska vandringskängorna på... jag har inte riktigt bestämt var jag ska vandra, men det hinns med.

I nuet är det naturligtvis en mängd arbete. Omdömen ska skrivas in i systemet, om samtliga elever i mina kurser (ja, andra lärare gör såklart samma sak i sina kurser...). Detta innebär i sin tur att jag går igenom många inlämnade arbeten, tittar på resultat osv. Jag tänkte bli klar idag för imorgon har jag något så ovanligt som ett roligt möte; jag och en kollega snickrar på ett alldeles nytt upplägg för religionsundervisning! 

Jag borde också knåpa ihop en annons och sätta in i gammelmedia (den lokala papperstidningen). Jag vill bo i ett litet hus. Än så länge ska jag nog hålla mig i de här krokarna och att köpa något vill jag inte. I en trakt där till och med kolonistugor går för över miljonen har jag inte heller råd, ens om jag skulle vilja. Men kanske kunde jag hyra mig ett litet hus, inte alltför långt från stan? Samtidigt spanar jag på tänkbara torp, eller små hus, att kanske köpa och sakta rusta så jag kan ordna ett permanentboende på sikt. Där tänker jag i mycket vidare banor. Jag kan tänka mig att bo lite varstans.

A Fine Day to Die - Bathory

vandringar

Sigrun och jag gick en sväng i skogen vid Krageholm igår.  En minivandring. Vi såg ett rådjur och en korp. Vi gillar korpar. Sedan stekte vi pannkakor och lagade kaffe på Trangiaköket, nere vid sjön. Mycket uppskattat. 

Idag for jag lite norrut, med hunden, för att scouta inför en kommande vandringshelg. Jag gick delar av lederna längs Verkeån, från alunbruket till Hallamölla, och sedan en liten bit nere vid Haväng och ut på skjutfältet. Fint septemberväder och gott kaffe i termosen. Synd bara att resten av Skåne också hade bestämt sig för att vara där...

I morgon: jobb. Ett annat liv.

Bridge Over Troubled Water - Simon & Garfunkel

well, hello there...

Att jag inte skrivit på hela semestern, i stort sett, är bra. Det betyder att jag faktiskt gjort annat och att även om jag uppdaterat mina sociala medier (Facebook & Instagram) så har det mest handlat om bilder från olika saker jag gjort. Jag har latat mig, stickat mycket, badat, umgåtts med familj och vänner, läst, gjort små vandringar och andra utflykter, pysslat hemma och sommarens verkliga clou var en två och en halv veckors roadtrip uppåt landet där jag fick in mer ensamcamping, samvaro med mer familj och gamla goda vänner, lite kultur (jag blev lite kär i Alma Löv's Museum of Unexp. Art) och väldigt mycket underbar natur. Inte minst fjällnatur i Vemdalen, Lofsdalen och Grövelsjön - och vägarna däremellan. Sista etappen plockade jag upp en syrra i Örebro och vi träffade våra föräldrar för en picknick i det fria. Syrran följde med mig hem några dagar och det blev både lite turistande på Österlen och storstadsbesök. Jag har helt enkelt haft sju sköna veckor. För en vecka sedan började jag arbeta igen och det kändes liksom helt okej. 

Back In The Old Routine - Strawbs

jamen... semester, då...

Egentligen är det ju idag som är den första riktiga semesterdagen. Torsdagen  var en arbetsdag där chefen gav oss ledigt, och sedan har det ju varit en slags helg i dagarna tre. Men idag... jag vaknade aptidigt, men lyckades somna om till halvåtta. Lugn morgon, med tvätt och annat pyssel och sedan ut till en välrenommerad loppis i Löderup. Men inte hade de just den låga bokhylla i med femtio-sextio år på nacken som jag sökte. Eller... jo... det hade de faktiskt men de hade låtit den stå ute så att faneret släppt och så mycket renoveringsarbete hade jag inte riktigt tänkt mig. Jag får leta på ett nytt ställe, i morgon. Men när jag ändå var i krokarna stannade jag till vid Kabusa, på hemvägen, och tog en lång runda ute på platten, med hunden, och lyssnade på lärkorna och drog in den mättade doften av torra, kryddiga marker. Tacksam för att det inte gick några kor där, just nu. Jag är inte särskilt kompatibel med kor och många kor gillar inte hundar så det hade varit allt annat än optimalt med ett möte därute, där himlen är så hög, så hög.

Till lite sen lunch har jag köpt med mig jordgubbar. Är det sommar så är det. Planen var ett par timmar på stranden, men det är ganska molningt och det kommer många soliga dagar, framöver. Så jag grejar vidare här hemma, kanske tar en kopp kaffe på baktrappen och lyssnar på Ulf Lundell, som sommarpratar. Igår lyssnade jag på Greta. Skönt med tekniken som tillåter att man lyssnar när man vill.

Freelove - Depeche Mode

digitalisering

Vilka galna tre veckor det varit sedan jag kom tillbaka till jobbet. Men så bra det fungerat! Jag är på riktigt imponerad av både kollegor och elever, som tagit detta på största allvar. I en del grupper har banne mig närvaron gått upp. Jag har varit inne på jobbet hela tiden och det har känts bra att ha kollegorna att prata med, stötta och stöttas, även om vi av "naturliga" skäl håller en viss distans. Igår stannade jag faktiskt hemma, dock. Jag tyckte bara att det tog längre tid än vanligt att sjunga upp mig och tog det säkra före det osäkra. Men jobbade som vanligt, förstås.

Det jag tycker är verkligt jobbigt är att det är väldigt dränerande att inte möta elevera i det man kallar verkligheten. Det blir inget energiutbyte, eller vad jag ska kalla det. Och det gör att jag blir mycket tröttare än vanligt. Och kroppen tar stryk. Aldrig har jag väl suttit så mycket på jobbet som jag gjort de senaste veckorna. Plötsligt måste jag sitta stilla hela lektioner, även om vi givetvis bryter av med annat - för eleverna. Men medan eleverna kopplar ner och jobbar vidare har jag meddelanden att besvara, elever som behöver hjälp med hur man skickar in små filmer, kollegor som frågar något... så ofta utnyttjar jag inte pauserna. Vi har alla höj- och sänkbara skrivbord - men vi kan ju inte sitta på arbetsrummen och ha lektioner... och pulpeterna i klassrummen har bara plats för datorn och inte något annat material Så alltså sitter jag... och axlarna och ländryggen värker och knäna bråkar...

Ljuspunkt: naturen! Det har väl inte enbart med stillasittandet i sig att göra - utan nu kan jag ju vara ute och gå mycket mer (även om högerknät jävlas) utan smärtor och det gör jag. Sandskogen, Hammars backar, Sandhammaren, Svartskylles lilla naturreservat... Kanske skulle jag köra ut till Stenshuvud idag? Eller spara det till måndag, då Sigrun kommer hit - om vi båda är friska. Men jag är alltså ute väldigt mycket, har fika med mig och bara njuter. Någon gång har det varit tristväder, men då har jag, efter promenaden, suttit i bilen med kaffetermosen. Vilsamt.

Och även om det innebär ännu mer skärmtid så har den senaste veckan både bjudit på (nå - det var jag som initierade det) ett stickcafé, med några ur det gänget, och en AW, med mina systrar -via Zoom. Attans käckt.

Norwegian Wood (Rare Psychedelic Acid Bootleg) - The Beatles

det var det det

Så gick resten av ledigheten. Mycket vila men också många fina grejer. Höjdpunkten var min roadtrip till Värmland, där jag umgicks med syrran Malin och hennes familj och träffade ett par av mina allra äldsta vänner (vi har känt varandra sen barnsben). Färden gick vidare, via mina föräldrar i Kopparberg, till Netti i Ludvika. Vi drog samma dag upp till Tällberg och stannade där med hennes husvagn. Sedan for vi vidare förbi Älvdalen och Hornberget för att träffa Magnus och Eva i vildmarken och väglöst land, i Härjedalen. Nå, det fanns en väg men om man betänker att det tog en och en halv timme att köra en knapp mil på den, så var det ju inte mycket till väg. Där campade vi, fiskade, satt runt elden och samtalade in i natten och dagen därpå fick vi till en verkligt fin vandring. M & E skulle hem och jobba så vi fortsatte till Mörkret för natten.

Vidare till Grövelsjön där vi stannade några nätter och vandrade, njöt av stillhet och tystnad ute på vidderna, stickade, lekte med hundarna och hade det så gott innan vi körde ner vagnen till Ludvika och så småningom drog vidare till Stockholm. Gemensamma vännen Robban tog hand om Floyd medan vi gick på konsert. Värdefullt! Och vilken show hon bjöd på, P!nk! Grymt bra låtmaterial, fantastisk röst, effektfullt och framför allt ett sjujävla engagemang! Sedan skildes våra vägar på söndagen. Jag droppade av Netti i Älvsjö och körde hemåt.

Sista veckan har varit barnbarnsintensiv. Lille T har fyllt ett år och uppvaktades både lite i måndags, på själva bemärkelsedagen, och i lördags med familj och tårta. Dessemellan har Sigrun varit här och vi har haft det kul.

Synd bara att jag är så in i bängen trött. Benet/höften gör ont hela tiden nu och jag blir uppenbarligen helt slut av att ha ont. I morgon börjar jag jobba igen och även om det känns helt okej, efter sju och en halv veckors ledighet, så kan jag inte låta bli att fundera på hur jag ska orka. En bra sak är i alla fall att jag fått nu tid hos ortopeden i Hässleholm om några veckor. Och så går jag något som kallas som Joint Academy och som kanske kan hjälpa lite (träning och information). Och knaprar värktabletter... Det gick åt en hel del när vi skulle vandra, kan jag meddela. Men det funkade även om jag fick gå sakta och inte tillnärmelsevis så långt som jag ville. Och dagen efter var jag rätt trasig. Men Netti blev också trött och till och med hundarna behövde vila så då tog vi det lugnt, för att sedan ge oss på'at nästa dag igen. Så här efteråt var det värt det. Men nästa år vill jag inte ha det på detta viset.

Nu: snabb hundrunda och sedan sängen. Väckarklockan ställd...

What about us? - P!nk

waiting to exhale - varning för ego-rant

Lördag. Numera låter hunden mig sova till halvåtta, om jag vill. Skönt. Vi har promenerat, han har fått pälsen genomkammad och jag har tagit hand om gårdagsdisken som jag inte pallade att göra igårkväll, efter en lång arbetsdag (men rätt trevlig, med allehanda småsaker att fixa undan och ett trevligt firande av två "guldklockor) och tre timmars kurs på Brukshundklubben (vardagslydnad). Nu dricker jag kaffe, äter en macka och lyssnar på regnet. Senare idag ska jag ut till Börringe och vara barnvakt medan Matilda & Mike går på fest. Det är dem väl unt.

Förra [lång]helgen var mina systrar här. Vi hade kul tillsammans. Det finns alltid intressanta saker att prata om och utöver det vandrade vi vid Stenshuvud (det gjorde jävligt ont i mitt vänstra lår, men jag är enveten) och vid havet, fikade, klappade på garn hos Alpaca of Sweden, var i Kåseberga en sväng och såg oss om på Österlen i största allmänhet.

Jobbet. Jag ser ett slut på ett tungt, stressigt år. Jag skriver ner saker jag kommer på som ska minska min stress nästa år. Saker jag ska göra, men framförallt saker jag inte ska göra. Jag blev glad igår när jag pratade med ett par av lärarna på Estet. Jag ska ha en av deras klasser i religion och det är dels en liten klass (10 elever! Hurra!) och dels en väldigt kul klass. Det ska jag försöka göra något riktigt bra, annorlunda och roligt av!

Kroppen. Ja, eller åtminstone benen... Haha... Jag går hos en naprapat nu. Hon är grymt bra. Hon drar rätt allt i mitt sneda skelett och peppar mig. Första gången konstaterade hon att ett par av mina nackkotor och mitt bäcken är så sneda att det skiljde 2 cm i benlängd. Inte undra på att det gör ont. Hon drog rätt och jag kunde faktiskt känna, i flera dagar, att allt kändes bättre. Men eftersom jag dragits med detta en längre tid rättar det ju knäppelunda till sig på en enda gång. Jag var tillbaka hos henne igår och det mesta hade hamnat snett igen - men inte riktigt lika illa som sist. Jag får fortsätta gå hos henne tills jag får ordning på högerknät, som troligen är roten till hela skiten. Jag har åtminstone en läkartid nu, eftersom jag gjorde en egenremiss till ortopeden, så att jag kan få en möjlighet till röntgen och sedan - förhoppningsvis! - operation av menisken. En titthålsoperation, vilket ju innebär att jag kan åka hem samma dag! Jag längtar så jag blir gråtfärdig. Jag märker ju hur den ständiga smärtan, vid rörelse, sätter sig på mitt psyke och jag tror ibland att livet är slut. Ja, inte livet, alltså, men livet som jag vill ha det. Sweden Rock bestämde jag ju för länge sedan att skippa i år också, men såhär med facit på hand var det ju lika bra. Hur skulle jag kunnat gå och stå hela dagarna där? För att inte talaom halva nätterna... Att "alla andra" är där och har kul är bara lite småbittert. Men att jag troligen inte åker in till Malmö på söndag, för Uncle Acid & the Deadbeats, på grund av samma jeffla smärta - det är bittert på riktigt.

Så... jag är inte särskilt uppåt. Känner mig ensam - och orkar inte med för mycket folk. Paradoxalt. Är trött, men lite för rastlös för att vila. Osv.

Snart, snart är det i alla fall dags för drygt sju veckors semester och jag har inte så många planer men det känns gott. Jag kommer nog ha en del vänner på besök, jag kommer givetvis hänga med Börringekollektivet en hel del och mot slutet av sommaren ska jag då äntligen göra min roadtrip genom mellansverige och hälsa på goda vänner på vägen upp mot Ludvika, och sedan Älvdalen/Särna/Grövelsjön med Netti och våra jyckar. Avslutningen på fjällvandringen blir en repa till Stockholm där vi bl a ska se P!nk, i Globen. Jag hör eventuellt inte riktigt till målgruppen, men jag gillar hennes fantastiska röst och jag gillar hennes texter, så jag tror det blir en kul grej.

Och ska jag se framåt mot annat trevligt så har jag och Johanna redan pratat om att vår höstlovsresa kanske går till Dublin - och isåfall en konsert med Opeth!

Så... får jag bara den där semestern snart kanske jag överlever ett tag till.

Demon of the Fall - Opeth

villhöver

Det är hit man kommer när man kommr hem - Euskeferat

själavård

Ah, dessa små människor, Sigrun och Torvald. Känslan när jag kör ner på gården och inte hinner ur bilen innan Sigrun kommer störtande i sina gula stövlar och vill kramas och visa sin stora solros och berätta om tusen och en saker. Ljuvligt. Och så lilla bebisen som ler så brett att hade han inte öron skulle huvudet trilla av. Gulle. Jag har saknat dem den senaste veckan så att köra ut en sväng idag, och hälsa på hela familjen, hade högsta prio. Matilda har berättat för Sigrun om Assistenten, att han blivit väldigt sjuk och att han inte kunde bli frisk och att han nu är död, och att det är precis som att bara sova, och hon tog det med fattning. Hon tröstade mig idag med att han i alla fall inte hade tappat benet, som hennes docka hade gjort. Vad kan man göra annat är att garva? Och när Mike frågade henne om hon var ledsen för att Sixten är död så sa hon att nejdå, det var hon inte och förresten kunde ju mormor köpa en ny katt. Barn är så ofta väldigt coola och praktiska inför det svåra i livet.

Det blev en avstickare till
Njupeskär, på uppvägen.

Och så fjällen, då. Vilken fantastiskt skön och fin vecka vi haft. Milslånga vandringar i skiftande natur och mestadels med härligt väder, men samtidigt med de blixtsnabba skiftningar som gör att man måste vara på tå, mest hela tiden. Att få hälsa på Eva och Magnus uppe på deras ställe och sitta i det stora köket och skratta och prata och bara vara. Att slappa i den lilla husvagnen med Netti och sticka, dricka hett te och samtala om sådant som är verkligt viktigt i livet. Att prata om livet. Känslor och tankar. Bolla idéer, skratta och flamsa. Allvar. Och hela tiden naturen omkring oss. Sitta i en fjällsluttning med termoskaffe och bara vara tysta. Njuta av färgexplosionerna, den klara, höga luften och dofterna. Lyssna på sorlet och porlandet från oändligt många rännilar, bäckar och åar. Lyckan när en renhjord plötsligt susar förbi. Tillfredsställelsen när man övervunnit sig själv och tagit sig högt, högt upp längs slingriga, steniga stigar och svindelkänslan när vinden däruppe på kalfjället tar tag i en och nästan välter omkull en. Glittret från en tjärn och kvillrandet från otaliga små fåglar.

Jag har mått så fint hela veckan. Lätt om hjärtat. Glad och lugn i själen. Självmedicinering... I augusti åker vi upp till fjällen, igen.

Jóga - Björk

resfeberdrömmar

Jag brukar väl inte direkt jaga upp mig inför resor. Saudiresorna var förstås lite spännande, även i planeringsfasen, men annars brukar mina reseförberedelser handla om att tvätta så att allt är rent och sedan packa på avresedagen, eller möjligen kvällen innan om jag ska resa tidigt. Men trots att det är två veckor kvar (minus en dag, för jag kör norröver direkt efter jobbet på fredagen) tänker jag mycket på vad som ska med. Fjällen, alltså. Äntligen! I så många år har jag velat vandra i fjällen om hösten - och nu blir det verkligen av! Det är mer än två år sedan Netti och jag bestämde att vi skulle göra det tillsammans och av olika skäl var vi tvungna att förlägga trippen till hösten 2018. Och... det är ju NU! Eller ja, om två veckor, då.

Eftersom ingen av oss är det minsta fjällvan har vi bestämt oss för att ha ett basläger på en camping, precis vid sjön, och så göra dagsturer. Vid Grövelsjön finns det gott om vandringsleder av olika utmaningsgrad så vi kommer nog att få vårt lystmäte på knatande. Mike och Matilda har massor av utrustning och har erbjudit mig att låna... allt. Men jag tror inte vi behöver så mycket. Det enda jag verkligen vill låna är deras superproffsiga, lättviktiga kök. Det är ju en del av drömmen; att få laga till en måltid ute i det fria. Och kaffe, förstås. Fast visst ska det vara kokkaffe om man är i fjällen? Det dricker di ju till och med i nordvärmland.

Det enda jag tänker köpa är en powerbank till telefonen. Inte för att jag tänker ringa - men jag vill ta massor av bilder och jag släpar inte med min tunga och, troligen, hyfsat antikverade systemkamera. Det och kanske vandringsstavar? Jag hade inte alls tänkt på ett par sådana. Jag har ju en fin trädgren jag hittat på en av Malins och mina vandringar. Men kanske behövs andra doningar för allt uppför och nerför när man har ett bråkigt knä?

I övrigt är det väl förståndiga kläder som gäller. Och när jag inventerar ser jag att jag har vad jag behöver. Jag har till och med underställ av merino, om det nu skulle bli kallt. Ullstrumpor, att gå på i. Varma tröjor, funktionströjor, vind-och regntät lättviktsjacka i händelse av busväder och mina supersköna vandringskängor. Buffar av mjukaste ull. Lätta, varma vantar, just in case. Som benklädnad tänkte jag först ha sådana där tuffa khakibraller med en massa fickor och grejer men tror nog att varma vinterlöpartights är bättre. Och skönare. Ryggsäck som är stor nog för dagsturer.

Och kikaren! Kikaren ska med!

Ja, sådant tänker jag på den här morgonen när jag har sovit uruselt på grund av katten som nu verkar må mycket bättre och därmed jamat hela natten för att han vill gå ut. Visst kan han få gå ut om natten. Om det inte vore för att han gastar lika högt när han vill in. Efter fem-sju minuter. Jag är mån om grannsämjan och han är högljudd, som vore han en siames och inte en bonnkatt från Långasjö. Och när han fått komma in vill han strax ut igen. Och in. Ja, ni fattar. Så oavsett om jag släpper ut honom, eller ej, håller han på. Och när klockan var strax efter sex tröttnade jag på att försöka somna om. Gick upp, fixade en balja te och kröp tillbaka i sängen och lyssnade på Naturmorgon (och Martin Emtenäs var med! Me like... ;)) och började tänka på fjällen...

När jag tänker på fjällen blir jag glad.

Gånglek från Älvdalen - Jens och Anders Johansson

(som jag missade i Malmö, igår kväll)

ut på tur - aldrig sur

Traditionsenligt har vårt rektorsområde friluftsdag med ettorna dagen innan allt drar igång enligt schema. Lika traditionellt är denna dag en vandring mellan Brösarp och Haväng, med tillhörande stationer (för lära-känna och gruppbyggen) på vägen och lunch ungefär halvvägs. För mig var det dock första gången jag var med (förra året var jag på föreläsning i Kalmar courtesy of förra jobbet) och jag fick då äntligen gå Backaleden, längs Verkeån, ut mot havet. Soligt, rejält kuperat och glatt humör kan väl sammanfatta vandringen i den otroligt vackra naturen. Jag är helt såld och tänker gå där igen, dock i egen regi och inte med 200 elever och 30-talet lärare (hälften av oss gick B - H och andra halvan gjorde tvärtom och så möttes vi vid lunchdags).

Det måste vara ljuvligt att gå där helt ensam eller möjligen i gott samspråk med någon, mellan tystnader, en klar oktoberdag!

Nu är jag dock hyfsat mör och det ska bli skönt att krypa ner under täcket, en stund, med en bra bok.
Men först lite klassisk gammal slowhand...

Walkin Blues - Eric Clapton