uppstuds

Jag kanske överdrev lite igår, när det gäller arbetet. Jag stressar upp mig, för att bli klar i... väldigt god tid.  I princip skulle jag kunna sätta alla betyg den här veckan. I princip. Detta eftersom jag så gott som alltid ligger i framkant. Kan jag säga att jag stressar för att... slippa stressa? Jag gjorde just det, i alla fall. Sa det, alltså. Så vilopulsen är rätt okej, jag sover gott de allra flesta nätter, och det brusar inte mer än vanligt i huvudet. Jag har varit med ett tag. Och efter semestern tar jag emot min sista mentorsklass. Operation: nedräkning börjar.

Brorsan mår lite bättre men orkar inte prata i telefon eller ens smsa. Pappa var vid gott mod,när vi pratades vid för en stund sedan, eftersom mamma varit piggare, ätit och druckit idag. Han oroar sig för all provtagning, magnetröntgen och whatnot han ska göra i slutet av veckan men tycker också det ska bli skönt att kanske få en del klara diagnoser och eventuellt också prognoser.

Jag har fyllt i uppsägningen av lägenheten nu. men inte skickat in den än. Jag hinner, jag flyttar ju inte förrän i september. Sitter här med en mugg kaffe och funderar på... att jag blir lantis snart. Gruvar mig för flytten. Packa,kånka, bära... göra mig av med barlast. Funderar på om det finns någon som köper CD-skivor nuförtiden. De är inte värda särskilt mycket, men jag vill ju inte bara skicka dem till en loppis, heller. Undrar om jag kommer känna mig isolerad därute. Eller om det kommer vara skönt att komma hem om kvällarna, elda i kaminen och njuta tystnaden. Jag funderar på möjliga vandringsvägar med hunden och hur jag ska göra med resorna till och från jobbet. Praktikaliteter mest, ändå. Jag tror det bli bra. Egentligen kanske jag borde tänka på vad jag ska göra sedan, också. Ha en plan för när familjen flyttar tillbaka hem igen. Men... det löser sig säkert. Annars kanske jag gör slag i saken och skaffar mig en husbil. Det är också en lösning, förstås. 

Jag hade en del abbat jag tänkte skriva om här och num men tankarna vill inte riktigtordna sig i snygga rader. Jag gör ett nytt försök, kanske redan imorgon.

   Midsommarnatt -  Marc Jungermann

oh no, it's raining again...

Lille Floyd har hittat en pinne, igen...

Sista tiden har varit väldigt märklig. Jag har arbetat heltid och ändå haft en heltidsanställd vikarie. Det mest intressanta är hur mycket jag haft att göra, trots att Vikarien har tagit hand om lektionerna. Men igår blev jag färdig med precis allt. Rubbet är i box. Alla bedömningar och återkopplingar gjorda, allt är dokumenterat in absurdum och efter sptorlovet får Vikarien sväva fritt. Jag är lugn. Det blir bra. Dels för att Vikarien är bra. Och dels för att undertecknad kommer fortsätta bedöma, återkoppla osv - eftersom betygen, så småningom, ska sättas av... mig.

Men imorgon är det alltså dags för ett nytt försök att få ett nytt knä. Det enda som skulle kunna förhindra det är att jag, helt ovetandes om eventuell smitta och trots att chefen tyckte jag skulle isolera mig och jobba hemma i veckan som gick, skulle testa positivt. Jag vågar inte riktigt tro att det äntligen ska hända. Men det är i sista momangen om jag inte vill ha sommaren förstörd av kryckor, rehab, fan och hans moster.

Sommaren är alltid helig, men i år ännu lite mer. Johanna, och hennes kille, har gjort det norskaste som finns; de har köpt sig hytta ute i skogen bland berg, dalar, älvar och sjöar, ett par timmar norr om Oslo! Och när de undrar om inte jag vill komma och stanna en vecka (minst)... då tackar jag ja (och börjar packa lite i förväg... ;)). Bada i älven, gå i skogen hela dagarna och leta pinnar och sedan sitta och elda upp dem hela kvällarna. Hurra!

Jag har ju andra fina sommarplaner också, men detta kan bli Äventyret.

Det känns dock lite tidigt att sitta här och tänka på sommaren när det regnar på tvären ute... och i fredagskväll när jag körde hem från Ängelholm (var där för att prata och fika med en kompis) snöade det lovikkavantar! Det var inte jättekul i mörkret på E6:an. Men med bra musik går det mesta!

When The Levee Breaks feat. John PaulJones [Playing For Change]

veckorna

Från morgonens hundrunda...

Oj, så snabbt veckorna ändå rullar på. Var det inte måndag typ igår? Det är med lättnad jag laddar för veckans kortaste arbetsdag (jag slutar tolv på fredagar!). Energin är låg om vardagskvällarna. Jag gör enbart det nödvändiga; lagar något enkelt att äta, eller äter yoghurt med müsli, och går ut med hunden. Lyssnar på ljudbok eller podd och stickar lite.  Det är torftigt, men det får vara så. Idag började jag nio och slutade straxefter tre vilket innebär att jag har ite mer ork och jag såg till att utnyttja momentum. Var hungrig när jag kom hem, men gick direkt ut med hunden, fixade något snabbt att äta vid köksbordet och sedan vek jag tvätt, städade badrummen, diskade och torkade undan allt medan min robotdammsugare (jo, jag har en sådan... det är en rescue dammsugare... familjen som hade den kunde inte ha den kvar pga vettskrämt barn... och min gamla oldschooldammsugare var trasig så jag var i verkligt behov av en) gör sin del av jobbet. Vattnade växterna och ansade ett par av dem. La in några räkningar för betalning. När Robban (jag tänkte att dammsugaren kan heta så) var klar våttorkade jag golven och sedan tog jag ut soporna. Nu är mitt hem återigen trivsamt och ganska fräscht och resten av kvällen ska jag sitta här i soffhörnet med stickningen och endast göra avbrott för kvällspromenaden med Floyd och tillagning av något gott te.

Imorgon blir träning efter jobbet (jag har tagit upp styrketräningen sedan ett litet tag och det händer något bra i huvudet på mig när jag gör det) och sedan ska jag packa och köra upp mot Blekingegränsen där jag och en god vän hyrt en stuga ett par dagar. Vi ska inte göra något särskilt; bara umgås, samtala, gå långa sköna promenader och äta gott (hon är en fenomenal kock). Njuta av att hösten smyger sig fram.

skogen

Helgerna är heliga. Inget arbete får utföras. Efter ett dygn med familjen, ute i Börringe kyrkby, far jag hem och vilar. Tröttman är påtaglig och lite besvärlig. Frampå söndag förmiddag samlar jag ändå ihop mig och far ut till en närbelägen skog med hund och ryggsäck. Vi går på en skogsväg och, var och en på sitt vis, njuter av de mättade dofterna. Luften är ännu ganska varm, sländor surrar över gläntorna och en rådjursfamilj gör sig ingen större brådska över vägen, lite bakom oss. När vägen så småningom mynnar ut i mer öppen trakt vänder vi helt enkelt om och går samma väg tillbaka. Jag vet ett ställe, helt nära sjökanten, där man kan sitta på en gammal trädstock och dricka sitt kaffe. En god stund sitter jag bara där och tänker på just ingenting. Hunden har blivit bättre på att stilla sig vid sådana tillfällen och reagerar inte ens när ett par tjejer plötsligt töltar förbi borta på vägen, med sina islandshästar. Sedan går vi tillbaka till bilen under tystnad. 

So Young at Heart - Judson Crane

semester

Jag har haft semester. Inte bara från jobbet utan också från mycket av sociala medier. Jag har instagrammat och lagt ett inlägg om dagen på Facebook, men i övrigt lagt tid och energi på annat. Familj. Vänner. Ljudböcker. Stickning. Vandringar. Livet.

Jag har försökt komma underfund med saker. Det eviga: vad ska jag göra med detta mitt liv? Hur vill jag ha det med saker och ting? Jobbet. All annan tid - den fria. Jag skulle gärna gå ner i arbetstid, men... det skulle kosta mig för mycket när jag en gång ska gå i pension. Så... jag har bestämt mig för att min strategi istället ska vara "good enough". Jag är trött på att engagera mig, vilja utveckling och förändring. Det är inte det att jag inte vill bli vassare på mitt arbete, eller ifrågasätter huruvida vi behöver skruva på allt bra vi gör och se vad som kan bli ännu bättre. Jag orkar bara inte brinna för det längre. Jag har tappat lusten. Jag vill bara göra ett förbannat bra jobb visavi eleverna.

I övrigt vill jag...odla min trädgård. Utveckla och fördjupa mina intressen och mina relationer med familj och vänner. Upptäcka nytt, rentav. Ha tid att se och uppleva allt det goda i det lilla livet.

I helgen som gick var jag och hälsade på min kusin Annette och min faster. Fastern bor i Grundsund, detta ljuvliga lilla fiskeläge på Skaftö, nästan ute i havsbandet. Så lättsamt. Så enkelt. Bara vara. Vandra, samtala, äta gott. Sitta på en klippa och bara glo. Varför kan inte livet alltid få vara så? Med en grupp elever ser jag på ett TED Talk om att How to find and do the work you love. Och jag känner mig som en fejk. Visst gillar jag mitt arbete. Visst har jag ofta kul och visst trivs jag med att arbeta med ungdomarna och jag har en del verkligt sköna kollegor, men... gör jag verkligen det jag älskar? Svar: nej. Om jag kunde välja fritt - utan att behöva tänka på de ekonomiska konsekvenserna - skulle jag inte arbeta heltid på en skola. Jag skulle göra något helt annat.

Och så är det stressen. Jag försöker vara uppmärksam på mig själv och se eventuella varningssignaler. Och jag ser till att ha trevligheter att se fram emot under hösten så att mitt fokus inte enbart ligger på jobbet och alla förväntrningar där. Imorgon, till exempel, har jag bjudit hem några sköna kvinnor på middag. Det blir fint!

Och... det får väl bli lite Stones, ändå...

The Spider and the Fly - Rolling Stones

svinotta

När jag har möjlighet att sova till halvåtta, ja, då vaknar jag fem... Nu är klockan sju och hunden har fått en morronpromenad, jag har duschat och dricker nu en rejäl mugg kaffe. Hett och svart. 

Stressen är påtaglig. Jag tycker till och med att det är jobbigt att hiva ner lite grejer i en väska och sticka iväg, för ett par dagar. Men jag kör på. Snart semester. För min del lättar det redan i studentveckan, för då tänker jag vara klar med allt. Allt. Sådant som hjälper mig är att ta mig ut i naturen, även för kortare stunder. Att vara ute i Börringe och hänga, eller arbeta i trädgården. Här hemma är det tyst och stillsamt. Tittar inte ofta på teve. Lyssnar på ljudbok (just nu Shuggie Bain, av Douglas Stuart) men ibland är det svårt att hålla fokus. Min roliga, komplicerade, härliga stickning har jag lagt åt sidan och har lagt upp en fullständigt mindless sjal. Det blir meditativt. Jag lägger mig tidigt om kvällarna. Avslutar dagen med att lyssna på någon guidad meditation. Det funkar nog hela vägen till mitten av juni. 

Kaya - Bob Marley
(Tack för påminnelsen, Cuby)

våren, våren, våren

Nu är den ändå här, den sköna vårvärmen. I söndags var det trädgårdsarbete för hela slanten, ute i Börringe kyrkby. I växthuset frodas redan spenat, lök, tomater och mitt kålexperiment (som jag flyttade ut eftersom man helst inte ska ha kål i växthus), liksom rädisor, morötter och chili. Ute börjar äntligen bondbönorna smyga upp och jag satte ut mina försådda pak choi och mangold. I en låda satte jag några busktomater också - och strösslade ut spenatfrön. I Sigges odlingslåda kommer fröbomberna upp och hon är väldigt spänd på vad det ska bli av dem. Och så vattnade vi och kollade in rallarrosskott, som ju ska vara läckra att äta. Det blir nog att plocka sådana till helgen och testa!

Delar av odlingarna... :)

Det var Mikes födelsedag också, så vi fikade på tårta och glass - och la armeringsgaller (tunga as! Jag har träningsvärk!) på det som snart ska bli grunden till garagebygget.

En liten eventuell plan/möjlighet diskuterades också. Det verkar stört omöjligt att hitta ett litet hus/torp att hyra här i krokarna och pandemisituationen hjälper knappast till när alla ska ut på landet och jobba hemifrån - och svemestra därtill, vilket givetvis öppnar möjligheter till snabba cash för fastighetsägare. Men kanske... om något år, eller så...så är det inte helt uteslutet att jag flyttar tillbaka ut till gästhuset i "kollektivet". Och hyr av dem, istället. Vi får väl se. Det behövs ordnas med ett bättre värmesystem isåfall. Direktverkande el är inte ett alternativ, om vintrarna. Jaja... vi får se...

På jobbet är det som det är. Eller kanske... värre? Det är som att de flesta verkar ha glömt, eller förträngt, att det fortfarande pågår en pandemi? Det är trångt i korridorerna och i klassrummen. Folk (elever och personal) håller inte avstånd och det ryktas om att avgångseleverna ska åka på någon form av klassresor. Kanske inte till Magaluf då, men det är ju lika illa vart de än reser, när de borde vara på hemmaplan och hålla i, ut och avstånd. Jag har egentligen full förståelse för de som hyr de där husen jag vill hyra - och som isolerar sig ute på landet med hemmakontor och morotsland... och då är jag ändå delvis vaccinerad nu.

Apropå resa... så ska jag träffa min yngsta syster ett par dagar (vi är båda friska och skulle detta ändras stannar vi hemma), under helgen. Vi har hyrt en liten stuga ute i en skog, och ska tillbringa ett par dagar i sagda skog och stuga med vandring, naturupplevelser, läsning, stickning och samtal. Mat etc tar vi med, så att vi inte behöver gnussa med andra människor. Det blir fint.

Kayleigh - Marillion

revival - renewal

Vännen Netti har varit här hela helgen. Vi har tillbringat dagarna tillsammans, på utflykter av olika slag. Mycket ute i naturen, vid havet, ute på Kabusas strandängar eller termoskaffe och kanelbullar i solgasset vid Glimmingehus örtagård, där vi var två av de ytterst få besökarna. Till Ales stenar tänkte vi tagit en längre vandring, men det var kallt igår och det blåste en vass, elak vind. Så vi tog en kortare väg upp. Idag ska vi bege oss ut och plocka ramslök, och sedan packar hon ihop och kör norröver.

Vi har gjort fina och roliga saker men det bästa är ändå samtalen som flyter mellan oss. Att prata med henne ger mig alltid perspektiv och att se den här delen av landet, det jag ju valt att flytta till även om jag inte riktigt känner att jag kan rota mig eller känna att det är hemma, med hennes ögon har fått mig att vilja omvärdera. Sätta mig ner och verkligen tänka, fundera. Ta ett omtag. Jag har så mycket som är bra här och jag måste sluta att på något vis vänta på framtiden och hur jag vill ha det där. Klart jag ska hyra ett litet hus, sedan. Visst ska jag ha en trädgård. Men till dess... så har jag ett mysigt och ombonat hem. Jag har nära till havet och skogen. Till tre av mina barn (och de två små) och till fantastiska utflyktsmål. Jag har några goda vänner och vänämnen. Jag trivs inget vidare med en del saker på mitt arbete - men där finns också några riktigt sköna kollegor och det är verkligen inget fel på våra elever. Jag får göra det bästa av det.

Rätt vad det är kommer en öppning. Nytt jobb? En annan bostad? Men jag måste sluta stå på vänt. Det behövdes på något vis en Netti för att jag skulle komma fram till det. Livet är ju... nu. Det är också sedan... som till exempel en fjällvistelse i sommar. Och andra sköna idéer. 

Så måste det bli. 

Steppin' Out - ELO

snart påsk, pt III

På radion pratade de om den arabiska våren, i morse. Jag minns den så väl. Jag hade mitt livs influensa och låg fullständigt däckad en vecka (sjukskriven i nästan tre). Fick taktikäta panodil för att kapa febertopparna så jag klarade av att gå till toaletten. Orkade inte läsa. Inte titta på teve. Men... jag lyssnade på teve och uppdateringarna från framförallt Egypten. Det var då Cecilia Uddén blev min idol. Det är hon inte längre (jag har inga idoler, tror jag?) men hon är fortfarande en kvinna jag tycker är grymt cool och vars arbete jag uppskattar väldigt mycket. Påläst, initierad och med en personlig touch på sina reportage.

Vilken blomma?
Trodde först tätört...

Men nu är jag frisk. Jag coronatestar mig varje vecka nu eftersom vi har elever inne som sedan (vanligen under helgen) visar sig ha Covid och då måste vi, pga hyfsad närkontakt, testa oss. Jag fick nyss besked, igen, att jag inte är smittad. Men det är en knepig tid vi lever i just nu. Och det knepiga håller på att normaliseras. Det är fullt naturligt att blänga på folk på ICA som envisas med att gå mellan samma hyllor som en själv, till exempel. En bra sak är ändå att folk har slutat kramas i tid och otid. Jag tycker om att kramas. Med dem jag har en känslomässig relation till. Barn och barnbarn. Riktigt goda vänner jag inte sett på länge. Men ytligt bekanta och arbeskamrater? Njäh.

Idag var det trimning för Floyd, i Tomelilla. På väg dit kom jag på att han nog behövde rastas lite, så jag svängde in vid Benestads backar och så följde vi stigen ner mot Fyleån, en bit. Jag hade verkligen inte skor lämpade för vandring i väta och lera, så det blev en försiktig promenad men så underbar. Solen värmde upp söderbackarna och det doftade av uppvärmd växtlighet och av röken från ett par rishögar som någon eldade. Små blå blommor kämpade sig upp genom det gula fjolårsgräset och högt, högt över dalen gled två havsörnar på uppvindarna. Jag borde haft med mig en kaffetermos och inte haft en tid att passa... En liten pärla. Inte mycket till vandringsställe eftersom det längre bort längs ån är tillträde förbjudet pga djurskydd. Men en fin plats för en stilla utflykt, bara. Med en filt, en bok...

Ute i Börringe går det framåt med odlingarna. Matilda har börjat sätta ut en del av plantorna i växthuset och i en bädd där har jag satt mitt vitkålsexperiment - resten av en vitkålsstock som fått stå i lite vatten tills den både fått rötter och flera nya knoppar. Jag klöv den i fyra delar och planterade dem. Det blir kul att se vad det blir av den. Täckbäddarna har fått både hästgödsel, lite bokashivatten och strössel av mycket näringsrik jord och vi byggde en liten inhägnad av en väldig massa kompostgaller. Det kanske håller hararna ute? Och ärtväxter i behov av klätterställningar har vad de behöver. Här hemma har jag under eftermiddagen skolar om de flesta av mina små plantbebisar. Jag tar resten i morgon. Sedan ska de få stå tills det är dags att flytta hemifrån, dvs ut i landen. Några (busktomater, chilisar och kryddor) ska bo i krukor på min baktrapp här i stan. När jag är ute och kör håller jag nästan på att köra av vägen i mina spaningar efter potentiella små hus/stugor att hyra. Men jag hittar inga. Inte heller har mina annonser i gammelmedia (YA pappersversion) och sociala medier gett någon som helst utdelning. Enda öppningen hittills var ett härligt litet hus som var PERFEKT - bortsett från att det låg i Onslunda som är lite för långt bort... DÄM.

Jag får väl återgå till planen att hitta ett torp någon annanstans. Ha det som fritidshus tills jag slutar jobba (eller hittar ett jobb nära det tänkta torpet) och sedan som permanentbostad. Värmland, here I come. Eller kanske Småland? Halland?

Jag har det skönt här i ledigheten. Idag var första dagen som var helt min egen; hittills har det varit världens bästa små människor och andra delar av la famiglia för hela slanten. Så ville jag ha det. Jag tankar glädje, energi och kärlek. Imorgon är också en egendag och på fredag kommer min sköna vän Netti ner med hundar och husvagn. Vi ska ägna helgen åt små vandringar och sköna samtal.

Here Comes the Sun - Nina Simone

snart påsk, pt II

Den här arbetsdagen. Och sedan ledigt i tio dagar. Tio dagar då jag ska koppla bort arbetet helt och hållet och enbart ägna mig åt det som när mig. Familjen, naturen, vandringar - och över själva påskhelgen långväga påhälsning av en av mina allra godaste vänner. Vännen kommer med husvagn (och tre hundar) så vi har möjlighet att umgås på ett hyfsat smittsäkert vis. Jag ser fram emot härliga samtal, god mat och avkoppling. Det bli dagsvandringar, utefika och förtältshäng.

Motorcycle Emptiness - Manic Street Preachers

ordning och reda

På fredag ska jag träffa en läkare. Det är skumt att boka läkare nuförtiden. Man får svara på en massa frågor via sms och en sköterska frågar om något hänt de senaste månaderna som bidragit till mitt välmående.Välmående? Jag ifrågasätter ordvalet och hon menade tydligen motsatsen. Hm. Nå, vi får väl se vad det ger. Kanske kan jag få någon bra strategi att få mer energi? Något tillskott? Jag äter mycket tillskott redan (vitaminer & mineraler) som vegetarian och nästan-vegan, och vid blodgivningen för några veckor sedan sa de att jag har väldigt bra värden. Men den här tröttheten... den liknar inget jag tidigare varit med om. Jag dyker ner i arbetet. Det "måste" jag ju sköta. Jag försöker ligga i framkant och inte låta rättningshögarna växa. 

Och så försöker jag vara strukturerad även i övrigt. Inte spara disken. Ordning och reda i byrålådor och garderob. En god vän uppmuntrar sig själv med att föra bok över sina klädutgifteroch sedan klappa sig på axeln när hon räknar ihop ett år och bara har köpt (nytt och andrahands) för 1165kr. Jag köper verkligen inte särskilt mycket kläder, så detta kan ju faktiskt bli lite roligt, ändå. Visserligen har det bara gått en månad och jag har bränt av 1850 spänn ungefär... men det var inköp jag behövt göra länge (tre t-shirts i merinoull, korta och långa ärmar och en praktisk men säkert helt otrendig vind- och vattentät jacka från Didriksons - allt detta absolut nödvändigt för att ha det nöjsamt när jag är ute) och när jag funderar kan jag faktiskt inte komma på vad jag mer skulle behöva under året? Kanske ett par träningsskor, typ "walking". Kanske inte?

Hunden var hos frisören idag. Då åker man till Tomelilla och medan han blir ansad brukar jag sitta på ett franskt café (jo... de spelar franska chansons, ägaren bär liten hatt och kallar mig "Madame"... och han är faktiskt fransman, så han kommer undan...) och dricka gott kaffe och sticka. Så även idag. Det kändes som en treat. Jag kan diock inte säga att jag satt där och tittade på folk, för idag var jag helt själv. Så till den milda grad att en snubbe stack in huvudet och undrade hur länge jag hade öppet idag. 

En kär kollega och vän gjorde sin sista arbetsdag idag. Nu går hon i pension och jag kommer sakna hennes glada sällskap och kloka tankar. På jobbet, that is. Vi ses ju utanför den sfären då och då, som väl är. I morgon fyller hon år. Jag måste komma ihåg att ringa henne.

The Partisan - Leonard Cohen

inhale, exhale

Just nu befinner jag mig i ett veritabelt "stormens öga". Allt är läst, bedömt, återkopplat och alla elevers hittills uppnådda mål är ifyllda och dekorerade med personliga tips pch råd hur man ska komma vidare mot högre mål. Ja, jag har till och med haft några framåtsyftande samtal med elever som vill mer. Vi gör ju inte något nytt, sa min chef när vi hade medarbetarsamtal i höstas och jag hade mage att antyda att jag kände mig trött och stressad - och att det var arbetssituationen som var orsaken. Nej. Kanske gör vi inget nytt. Men vi gör... mer. Av samma saker. Förra läsåret skulle samtliga elevers "uppnådda mål" fyllas i två gånger. En gång i höjd med höstlovet och en gång i januari. Det här läsåret ska vi göra det tre gånger. På så vis ökas arbetsbördan i smyg varje läsår. Något nytt, eller något mer, införs - men inget tas någonsin bort i den andra ändan.

Och pandemisituationen är allvarlig i Skåne. Får vi öppna skolan innan sportlovet, månne?

Mitt andningshål är att ge mig ut. Dagliga promenader med hunden, där en alltid är ordentligt lång så att jag får motion, också. Och helgerna, förstås. I lördags var det underbart väder med sol och en västnordvästlig vind. Några minusgrader. Jag tog med fika och vandrade ute på Kabusa, längs havet och runtomkring Hammars backar. Absolut underbart. I söndags åkte jag en bit inåt landet istället, och vandrade längs Krageholmssjön. Grått och kanske runt nollan. Inga vildsvin, trots att en bekant mött två stycken förra veckan. Två vuxna grisar och två ungar. Och ett koppel med jägare och hund i hasorna... Jag hittade ett fint ställe att ta fram trangiat och laga kaffe. Satt där och glanade ut över sjön och förde meningsfulla samtal med hunden. Det finns planer för kommande helg, också.

Har jag hittat något hus än? Nej, det har jag inte. Men jag spanar. Jag måste väl sätta in en annons i papperstidningen också. Men... drar mig för själva flytten. Fifan sicket tråkgöra.

En god vän (eller ja... vi var i alla fall väldigt goda vänner för några år sedan) har börjat höra av sig. Jag vet inte riktigt hur jag känner med det. Hon är pratsam (ja, fast på Messenger, dårå) och berättar om vad hon håller på med just nu men ställer också frågor till mig om sådant som kommer att uppenbara hur pinsamt frånvarande hon varit i åratal, om jag besvarar dem. Samtidigt har vi haft vansinnigt roligt ihop, genom åren. Nostalgi som kitt för vänskap? Jag vet inte.

Fan också. Uppdaterade jag alla pedagogiska planeringar?

All Tomorrow's Parties - Lou Reed

stayin' alive

Vinterkörsbärsträdet blommar

Det är som det brukar, så här års. Med extra allt. Jag tycker ändå att distansundervisningen flyter på bra. Men det är dränerande. Som uppmuntran har jag Johanna här ett tag. Hon tröttnade på att sitta instängd hemma i Oslo och distansstudera och kom på att hon ju lika gärna kan göra det på den här sidan gränsen. Det är fint att ha hennes sällskap.

Jag funderar på om huvudvärken jag haft sedan igår morse är ett symptom, eller om det bara är gammal hederlig trötthet och småstress som tar ut sin rätt. Och är det lönt att låta sig testas? Jag träffar väldigt få människor. Och testerna kan inge en falsk trygghet; jag kan ju testa negativt och bli smittad i samma sekund.

Torvald hälsade på,
i helgen

Med jämna mellanrum funderar jag på om jag ska fortsätta skriva här. Så även nu. Antagligen gör jag det. Fortsätter, alltså. Det blir troligen lite mer luft i livet om en dryg vecka...

Men jag lever, jag arbetar, jag läser (just nu Lundells Vardagar 3), jag promenerar och jag stickar. Personer jag träffar: mina barn med hjärtevänner, och de två små. En skön kollega och jag kör morronkaffe via Zoom två morgnar i veckan. Jag och systrarna kör AW lite då och då - också digitalt. I övrigt håller jag kontakt med omvärlden via sociala medier.Jag var inne en sväng på jobbet i måndags och träffade inte en kotte i de öde korridorerna. Ur led är tiden.

Suzanne - Leonard Cohen

happy birthday to me

Jag fick den finaste presenten. En hel helg med mina fyra barn. Alla fyra. Inga andra. Jag tror inte det varit enbart vi på över femton år. Jag visste bara att jag skulle hålla helgen obokad och packa med något fint, samt kläder efter väder. Bra skor. Matilda och jag körde i fredagseftermiddagsmörkret mot Kullaberg. I det vita korsvirkeshuset väntade Jenny, Linus och Johanna med brasa, middag och bubbel! Gårdagen tillbringades med vandring från Himmelstorp till fyren. Rejält hårda vindar, blött och disigt. Vi valde först den mer krävande sträckningen, men det var slipprigt och halkigt och vi bestämde oss för att Nimis får vänta. Efter ett tag genade vi över till en något lättare led och fortsatte sedan i den ofattbart vackra skogen. Havet doldes av diset. 

Väl framme vid fyren gjorde vi (nej, inte vi - Jenny!) upp en eld och grillade korv. Sedan var vi rejält trötta och trots alla bra kläder ganska frusna. Då kändes det bra att ha ställt en av bilarna i närheten, så vi slapp gå hela vägen tillbaka. Vi hade inte hunnit innan mörkret, heller. Mycket god middag för alla våra smaker på Hamnkrogen i Höganäs* och sedan mysigt häng hemma i huset. Idag på morgonen blev jag väckt med bubbel, jordgubbar och sång. Paket också! Lång, lyxig frukost och sedan packade vi ihop och körde till Börringe där vi åt tårta med Mike, Kristofer och de små människorna. Linus sambo, Nathalie, jobbade tyvärr.

En helg som manar till eftertanke på så mångaplan.Mina sköna vuxna barn. Att se dem umgås med varandra och inte längrgräva ner sig i skyttegravarna utan kunna diskutera, lyssna på varandra... att se att det finns kärlek mellan dem. Tankar på tid. Tid som gått... där dagarna och veckorna går så sakta - men åren så fort. Att ha en familj. Många minnen som poppar upp; mest glada men också sorgliga, tunga. Så där som det är för alla. Mest av allt; glädje. Tacksamhet, till och med.

The Grand Conjuration - Opeth

*Tryggt glesplacerat och bara några små sällskap.

sigge skådar

Sigrun kom och hälsade på i helgen. Lördagen ägnade vi åt loppisbesök (fångsten blev ett par Bamsetidningar i mint condition, för en krona stycket), lekplatslek vid Saltan (fast jag tror vändan ner på stranden, där vi gick längst ut på en av de långa pirerna och tillbaka på stranden skrev vi varandras namn i sanden med jättebokstäver, uppskattades minst lika mycket) och pyssel här hemma. På söndagen tog vi med oss bullar, clementiner och varm choklad (te till mig) och knatade i Sandskogen. Om man väljer de mindre stigarna blir det tillräckligt äventyrligt för en femåring, med klätterträd, vildsvinsspår och kul stenar att försöka komma upp på. Fikat intog vi där klitterna hänger ut över stranden, med ett dropp på två-tre meter. Vi dinglade med benen, skalade clementiner och filosoferade i solvärmen. Sigge hade med sig den lilla kikaren jag köpte till henne, när vi var på Skånes djurpark, och hon satt och spanade ut över vattnet. Tillbaka i skogen igen använde hon den för att försöka upptäcka ekorrbon uppe i furorna.  

Idag har jag haft min första jobba-hemifrån-dag. Jag gillar det. Jag har ett helt annat fokus utan att känna mig det minsta stressad. Två veckor till att börja med, men inte ens chefen tror att det stannar vid det. Trist att inte ha riktig kontakt med eleverna - i övrigt känns det okej. Och definitivt mer in control än när vi började med distansundervisning i våras.

Och så har jag en ny telefon. Jag byter sällan. Bara när jag måste. Och nu var jag tvungen eftersom skärmen är på väg att lämna in på den "gamla" (två år är ju inte mycket för en telefon, tycker jag). Den flimrar och blir mörkare och mörkare. Antagligen har den åkt i golvet en gång för mycket. Skärmen är hel, men antagligen skadad ändå. Och jag kan omöjligen vara utan telefon. Så idag fick jag hämta ut den nya och installera och småpyssla. Jag känner mig hyfsat teknisk när jag kan göra sådant på egen hand. Men jag tappade det nästan när jag, på väg ut med hunden, upptäckte att mitt headset/in-ears inte passar ihop med luren. Så nu har jag beställt en liten adapter. Mycket med det elektriska.

Jag var ju ute på Ravlunda och tältade för ett tag sedan, bland får och en och annan häst. Jag har span på en vintersovsäck och eftersom jag upplever det som ett väldigt fint ställe att campa på så har jag en liten idé om att sticka ut igen, någon kväll, och testa värmen i sovsäcken. Men så såg jag det här...

... och blev lite betänksam. Jag är verkligen inte rädd för en enstaka varg men jag vet inte om det är hundar i allmänhet eller jakthundar i synnerhet som en del vargar inte riktigt är förtjusta i och det vore ju lite trist om lille Floyd blev vargmat. Fast... kanske är det bara en vilsekommen en som råkat driva liteför långt bort? Och mänsklig närvaro kan tydligen också verka avskräckande. Jag fick berättat för mig idag att 2012 var det tydligen ett helt gäng vargar (flera olika individer säkerställda via DNA) som härjade bland fåren på Österlen och att en del frivilliga sov ute på betesmarkerna just för att verka avskräckande på vargarna - och det verkar ha fungerat. För övrigt är ju vargen oftast skygg och att få se en ärnog något man bara kan drömma om. Dock... jag har hört den - och det var mäktigt.

Inga svar än på min "annons" om att hyra hus. Men jag är optimistisk. Det kommer! Och till dess är det ju inte som att jag sitter i sjön.

Look At Yourself - Uriah Heep

just ranting

På gårdagens morronmöte gick jag in och var arg. Sådär så att jag knäppte händerna i knät och andades i fyrkant. Jag var inte irriterad på något särskilt, utan i största allmänhet eftersom de där mötena ytterst sällan är effektiva och att det inte går att gå därifrån med en tillfredsställande känsla av att faktiskt ha hunnit göra det som står i den ambitiösa dagordningen. Det var likadant igår. Självfallet hann vi med ett par bra saker. Resten fick skjutas på framtiden igen, vilket innebär att det kommer att ligga och skava till nästa gång. 

Befriande är dock de samtal jag har med en del kollegor. Vi diskuterar viktiga saker som har med vår undervisning att göra likaväl som reflekterar över vår situation eller ventilerar mer privata tankar. Jag är också mentor för en nyexad kollega och våra samtal känns relevanta och är ofta uppmuntrande, för oss båda.

I lördags var det familj för hela slanten. Jag körde in till Malmö och strosade runt med Jenny, vi åt lunch och sedan gick vi på Disgusting Food Museum. Kul och intressant. Lagom ansträngande. Sedan körde vi ut till Börringe och hängde med dem. Middagen var, som så ofta, tio personer runt matbordet. Kul prat och god mat. Hemma igen såg jag The Lady in the Van, på Netflix. Fin liten film. Och vi kan alla hamna där. It's a fine line... I söndags var jag bara hemma och pysslade. Tog en lång promenad vid havet med hunden. Lagade veckans lunchlådor och stickade. Såg The Social Dilemma, vilket stämde till viss eftertanke även om det egentligen kändes en smulaförenklat och det inte var några direkta nyheter som levererades.

Idag har jag lite sovmorron. Jag sov inte längre än jag brukar utan ser i stället till att ha väldigt gott om tid att lyssna på nyheter, dricka mitt kaffe, fundera. Om en stund ska Floyd får en ordentlig runda inna jag beger mig till saltgruvan.

Come Give Me Love - First Aid Kit

vi skrattar inte längre

Jag distanserar mig från jobbet. Jag som en gång brann för yrket, för eleverna och för möjliga förändringar och utveckling har helt tappat min jobbmojo. Jag tycker fortfarande om den del av yrket som handlar om elever, undervisning och lärande. Jag tycker också om många av mina kollegor. Resten är mest skit. Jag är så inihelvete trött på att springa på varenda boll i den heliga ökade-måluppfyllelsens och ökad-kvalitet-i-undervisningens namn. Det är inte friskt att man som lärare utöver undervisning, mentorskap och det som därtill hör, ska arrangera resor och nu jättekulig ersättning för uteblivna sådana med stora krav på innehåll och förväntningar på utfall m m, ta emot potentiella elever på besök, vara involverad i marknadsföring, meditera med eleverna (Erasmusprojekt med positiv psykologi som huvudinnehåll), tvingas att varje termin - för varje klass - ha minst ett ämnesövergipande samarbete utan att få tid avsatt för inventering, planering och förarbete av detta, genomföra risk- och konsekvensanalyser för beslut som redan fattats en våning upp, instagramma allt kul vi gör på programmet (jo, det är sant -och vi förväntas alla ta vår del av detta), ha undervisning av tvåor och treor på delvis distans, och en grabbnäve andra saker som var och en är riktigt bra - men som blir totalt insane när det ska genomföras simultant och helst under käcka tillrop. Skolledningen låter meddela att uttryck för stress på grund av alla kringuppgifter är en ickefråga då det inte finns några sådana.

Flera kollegor mår dåligt, är helt eller delvis sjukskrivna och/eller trötta, desillusionerade och modlösa. Värst av allt: vi skrattar inte längre. Vi skojar inte. Driver inte. Vi biter ihop och vadar vidare i sörjan. Möjligen småler vi lite bittert åt någon kollegas trötta sarkasm.

Men helgerna. Då lever jag. Jag är själv eller umgås med familj och vänner. Förra helgen var jag i Gränna och på Visingsö med mina systrar och i lördags hyrde jag stuga med två gamla kollegor (och goda vänner) från Emmajävlaboda. Det var fint. Bäst var kanske att jag körde uppåt redan i fredags. Parkerade i Haväng och vandrade en bit ut på Ravlunda skjutfält där jag satte upp mitt tält, där marken börjar falla ner mot havet. Det blir tidigt mörkt nu, men jag fick ställt allt i ordning och sedan satt jag där vid trangiat och lagade en enkel middag, kokade te och tittade på stjärnorna och de blinkande ljusen tvärs över Hanöbukten (kanske Hällevik?). När nattkylan blev för rå kröp vi in i tältet, hunden och jag, och somnade gott. Vaknade till soluppgång och tog en lång promenad innan det blev grötfrukost och nybryggt kaffe.

Autumn Leaves - Eric Clapton

att vara förälder

I lördagskväll samlades vi, några stycken i familjen, på en mysig restaurang. Matilda fyllde 38 häromdagen (vart tog tiden vägen???) och vi firade med gemensam middag. Mike tog ett foto av mig och Matilda. På fotot är Matilda lika gammal som jag var när livet var så ini helvete trasigt och jobbigt. Barnens fars alkoholism hade blommat ut fullt och allt ar bara kaos. Inte så mycket utåt, eftersom jag brände av allt jag hade för att försöka skapa så mycket trygghet jag kunde för barnen, men tillräckligt för att alla omkring oss skulle veta. Så även mina föräldrar. 

Ändå var det inte förrän flera år senare, när jag skilt mig och bodde med barnen i en lugn och trivsam lägenhet inne i stan, som min mamma en gång sa något i stil med att "ja, vi visste ju hur du hade det". 

Det gör fortfarande ont att tänka på det. Hur kunde de veta och inget säga eller göra? Inte ens lite uppmuntran? En smula stöd? Om jag visste att Matilda (eller något av mina andra barn) hade en jobbig situation skulle jag göra allt jag kunde för att finnas där. 

Alltid har jag lärt mig något...

Every Morning - Keb' Mo'

vandringar

Sigrun och jag gick en sväng i skogen vid Krageholm igår.  En minivandring. Vi såg ett rådjur och en korp. Vi gillar korpar. Sedan stekte vi pannkakor och lagade kaffe på Trangiaköket, nere vid sjön. Mycket uppskattat. 

Idag for jag lite norrut, med hunden, för att scouta inför en kommande vandringshelg. Jag gick delar av lederna längs Verkeån, från alunbruket till Hallamölla, och sedan en liten bit nere vid Haväng och ut på skjutfältet. Fint septemberväder och gott kaffe i termosen. Synd bara att resten av Skåne också hade bestämt sig för att vara där...

I morgon: jobb. Ett annat liv.

Bridge Over Troubled Water - Simon & Garfunkel

well, hello there...

Att jag inte skrivit på hela semestern, i stort sett, är bra. Det betyder att jag faktiskt gjort annat och att även om jag uppdaterat mina sociala medier (Facebook & Instagram) så har det mest handlat om bilder från olika saker jag gjort. Jag har latat mig, stickat mycket, badat, umgåtts med familj och vänner, läst, gjort små vandringar och andra utflykter, pysslat hemma och sommarens verkliga clou var en två och en halv veckors roadtrip uppåt landet där jag fick in mer ensamcamping, samvaro med mer familj och gamla goda vänner, lite kultur (jag blev lite kär i Alma Löv's Museum of Unexp. Art) och väldigt mycket underbar natur. Inte minst fjällnatur i Vemdalen, Lofsdalen och Grövelsjön - och vägarna däremellan. Sista etappen plockade jag upp en syrra i Örebro och vi träffade våra föräldrar för en picknick i det fria. Syrran följde med mig hem några dagar och det blev både lite turistande på Österlen och storstadsbesök. Jag har helt enkelt haft sju sköna veckor. För en vecka sedan började jag arbeta igen och det kändes liksom helt okej. 

Back In The Old Routine - Strawbs