leeeedig

Trött. Ja, visst är jag tråkig? Jag vet.

Men jag hanterar den här tröttheten genom att ändå göra saker, bara i en annan takt än tidigare. Igår, till exempel, tog jag äntligen tag i mitt arbetsrum. Det är inte så stort och plötsligt svämmade garn- och tyglagret över och fick inte plats. Så nu har jag gallrat stenhårt bland mina böcker. Jag började med pedagogik, didaktik, språklära och historia. Böcker värda att spara la jag i ett par stora IKEA-kassar och de kommer att flytta hem till Matilda & Mike. De andra ska jag slänga. En massa pluggböcker som jag inte har öppnat sedan det begav sig, bland annat. Sedan skapade jag ordning och reda och dels fick Sigrun betydligt mer plats för sina saker (böcker, pussel, målar- och pysselsaker, playmobilgubbar etc) och dels fick jag plats för stick- och hantverksböcker och så förstås garn och tyger. Men sedan var jag slut. Planen för dagen är att dammtorka och att blocka ett litet stickat plagg (julklapp till Matilda) och lägga ut på torkning på mattan där. I morgon ska jag kanske ta itu med bokhyllan med böcker om religion. Några behåller jag, några flyttar hem till Börringekollektivet och resten åker ut till återvinningen. På hyllorna blir det mer garn och tyg... Orkar jag ska jag sedan dammsuga och våttorka golvet. Så är det fint och fräscht till Johanna kommer, på onsdag. Mitt gamla jag hade gjort hela rycket på en eftermiddag...

Hösten är så underbart fin. Färgerna, luften, ljuset - ljuvligt! Jag beger mig ut i naturen minst en gång om dagen. Lille Floyd gillar! Vi är vid havet, eller i skogen. På helgerna är det stendött vid brukshundklubben sena eftermiddagar och då åker vi dit och han får busa runt (och träna inkallning, agilityredskap mm) och vara kung på hela bygget, innan mörkret blir för kompakt.

Det blir dock ingen resa till Dublin. Mina Opethbiljetter brinner inne. *snyft* Men Johanna har haft en tuff höst, och kom dessutom nyss hem från en sedan länge bokad resa till Aten och öarna, så vi bestämde att hemestra istället. Dock blir det en avstickare till Köpenhamn, med övernattning. Det ska bli så mysigt! I övrigt ska vi umgås med Linus, Nathalie och Börringekollektivet. Det blir nog en sväng ut på Österlen, också. Gott så.

Allting tar slut - Opeth

söndagsreflektioner

Jag tog en sväng vid havet, med lille F. Han älskar att skutta undan för vågorna och att tugga på halvrutten tång och vem är väl jag att neka honom sådana enkla nöjen? Ibland släpper jag honom lös också, vilket han blir särskilt glad över. Det gör väldigt ont i höften att gå i lösan sand så efter en stund gav jag upp och så for vi bort till Sandskogen så jag fick lite annat underlag. Floyd protesterar inte, eftersom skogen innebär nya intressanta dofter och intryck. Nu ligger han här vid mig, i soffan, sover tungt och släpper ifrån sig små fisar som luktar absolut vidrigt. Det är tacken, det...

Jag stickar en petrolblå cowl i mjukaste ull, med ett fint bladmönster. Det ska bli en julklapp. Medan jag stickar har jag nyss lyssnat klart på Gösta Berlings saga. Boken, inte bandet. Jag avslutade Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf häromdagen och blev sugen på sagan eftersom jag läste den för kanske hundra år sedan och hade ganska dunkla minnen av den. Uppläsningen är med Per Myrberg och den är faktiskt helt fantastisk. Vilken berättare hon var, Selma. Och medan Gösta, kavaljererna och de andra upplever det ena äventyret värreän det andra, runt Lövens långa sjö vandrar jag med dem och minns alla färder där i trakterna. Senast i somras när jag var och hälsade på Kia på hennes gård vid Mellanfryken. Men också alla min barndoms och uppväxts utflykter. Och så har jag ju bott något år i Sunne. Jag kunde tänka mig att bo i den trakten igen. Vackert, vilt och vilsamt.

Idag har varit en ganska bedrövlig dag. Ibland blir jag så nere och deppig och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har känt mig ful och otillräcklig. Orörlig och ensam. Ämlig och trist. Ja, visst tar höften ut sin rätt. Mycket vilovärk, men det kan jag stå ut med. Värre är att jag inte kan gå var jag vill och hur jag vill och att jag ständigt är så jeffla trött. Jag har så stora förhoppningar på operationen men det finns annat jag kan och måste göra också. Egentligen är jag ju inte särskilt ensam... jag har ju barn och barnbarn inom räckhåll, jag har ett och annat vänämne här i stan och [lite] längre bort finns en och annan ovärderlig god vän. Men att träffas, att umgås och kunna göra fina saker tillsammans, eller kunna ha goda samtal om sådant som betyder något kräver så mycket av planering, logistik och resande att det ofta känns enklare att låta bli. För mig. Så jag får väl skylla mig själv. Eller skärpa mig.

Men jag har ändå hållit mig sysselsatt. Det känns ändå gott. Jag har kört lite tvätt, bäddat rent och fräscht, varit ute i det fria, blockat två julklappsstickningar, preppat veckans lunchlådor och snyggat lite i allmänhet, här hemma. Om en stund ska jag tända ljus, laga en kanna te, ta fram stickningen igen och kanske se en bra film. Jag tror det får bli A Star Is Born.

I morgon är en annan dag.

Sorterargatan 3 - Gösta Berlings saga

te... massor av te...

Memory Lane, revisited.

Hemma från jobbet idag, för andra dagen. Värk i hals och huvud och pyttelite feber. Småtråkigt och dessutom stressande att min planering lär spricka... Men samtidigt är det vad jag orkar; ligga i soffan under en filt och slötitta på teve. Sticka några varv. Gå ut några pliktrundor med Floyd. Dricka litervis med te.

I helgen hjälpte vi (olika delar av la famiglia) pappa och mamma att flytta. De var och hälsade på hos goda vänner medan det packades, lastades, kördes, lastades ur, packades upp och iordningställdes i nya hemmet. Det gick väldigt smidigt, tack vare en logistisk planering av Guds nåde. Nu bor de i bebodda trakter (Borås), i en trivsam och ganska fint inredd/möblerad ägenhet i ett så kallat trygghetshus. Det blir bra. Det är bra. De har goda vänner där, har bott där tidigare och trivts, pappa är till och med uppväxt där, och det finns familj i närheten. Det är också betydligt närmre att hälsa på dem - åtminstone för mig och brorsan. Pappa är, som alltid, pigg och alert och uppskattade att vi kunde stanna och fika tillsammans innan vi körde hemåt. För mamma är processen, av naturliga skäl, långsammare. Men så småningom ska hon nog också kunna känna att det är där hon bor. Vi la särskild vikt vid att försöka möblera och placera lampor, tavlor och prydnadsföremål på ett sätt att hon skulle kunna känna igen sig. Det var en slitsam helg men det känns gott att kunna hjälpa dem med det här. Mycket återstår, som att skapa vårdkontakter, få stöd i boendet osv, men det betar vi av en sak i sänder.

Indica, 8 veckor

Förra helgen var jag uppe i Småland och hälsade på. Det blev både skogspromenader, kattklapp och tillfällen att träffa vänner och hinna prata med varandra. Tidigare, när jag varit där, har jag känt ett styng av saknad. Funderat på det vettiga i att flytta. Men den här gången kände jag inget sådant. Det var roligt att åka dit. Men det var också roligt att åka hem.

Jag tänker mycket, igen. På livet. Vad som är värt. På hur jag vill ha det. Så brukar jag vanligen tänka när jag inte är riktigt nöjd. Förr hade jag nog tänkt att det handlar singellivet, åtminstone till viss del. Att träffa någon. Men nu... nä, jag är inte alls inne på det. Inte just nu. Det verkar mest jobbigt. Det handlar om andra saker. Till exempel om att bränna av hela sitt liv på arbete, när det finns så mycket annat intressant att ägna sig åt.

Autumn leaves - Chet Baker m fl