tankar vid dagens slut

På väg hem från mitt arbete gör jag några ärenden. Handlar ett par bortglömda saker och postar ett tungt brev till en god vän. Bilen ber mig om en runda så den hinner bli riktigt varm och jag gör den till viljes. Snön tynger ner skogen jag kör genom och en smal månskära lyser upp den dunkelblå himlen.

Hemma igen skottar jag snö en stund medan temperaturen snabbt faller från -3 till -9. Pellets ska fyllas på, en säng till finaste sonen bäddas och när jag ändå är i farten tar jag ett varv med dammsugaren och städar badrummet innan jag tar itu med matlagningen. Inget fancy idag; en mustig köttfärssås som får stå till sig medan han färdas de knappa tjugofem milen mellan där och här.

Medan jag bäddar gästsängen, skruvar upp elementet lite och lägger fram en stor badhandduk i vackra färger tänker jag att jag faktiskt gärna skulle ha barnen boende hemma. I nästa ögonblick tänker jag... nej, nej... det är inte naturligt. När barn blir vuxna ska de flyga ut och bygga sig egna bon. Något ögonblick senare tänker jag på hur det bara är några få generationer sedan det var den självklaraste sak att livet skulle levas nära. Att en kanske rentav skulle samsas på samma gård... föräldrar... barn... barnbarn... alla med sina givna roller... och i respekt för varandra. Det var inte alltid det fungerade så men jag tänker att jag nog hade stått ut med det. Och ändå... så stolt och glad jag är för mina ungar med starka vingar!

Sedan lutar jag mig mot mina stora röda soffkuddar, lägger upp fötterna på bordet och dricker mitt te medan jag ser på nyheterna. En förfärligt omfattande olycka i Skåne och jag kan inte låta bli att tänka på de av mina vänner som bor i de där krokarna...

Jag tänker tillbaka på min arbetsdag. Terminen rullar igång och vi är alla upptagna. Vi hinner ändå prata med varandra och det finns utrymme för samtal med elever också. Jag är så glad för min arbetsplats. Jag har funnit min hylla i livet på den där lilla skolan. Fint.