Och det är Fredag. Även semesterfredagar är Fina. Den här dagen har jag vissa planer för. En tvätt ska tvättas, ett Hus ska städas och viss proviantering genomföras. En grande finale på semestern förberedas, lite lätt. En långpromenad måste det också bli, men den tänkte jag ta under den sena eftermiddagen, eller kanske tidiga kvällen. Och så tänkte jag sy. Något. Jag får se vad. Men för att allt det andra ska bli av får sömnaden vänta till sist. Annars vet jag hur det blir.
Men först är det morronkaffe på altanen och lite stilla kontemplerande över livet... hur fantastiskt starkt och härligt det kan vara... och samtidigt så oerhört skört. På ett ögonblick kan det vara över. Förberedda kan vi kanske inte vara men vi kan vara noggranna med att aldrig missa ett tillfälle att tala om för, och visa, människor att vi älskar dem, tycker om dem, uppskattar dem. En ung man, som tillbringat mycket tid i vår familj i mer än femton år... är inte mer. En hjälpsam, humoristisk, omtänksam och rolig kille som alltid ställde upp för andra. På en sekund var hans liv plötsligt slut, i ett brutalt möte mellan en motorcykel och en älg. Vi sörjer honom. Saknar. Och mina tankar går hela tiden till hans mamma och pappa. Inga föräldrar ska behöva överleva sina barn. Och ändå händer det. Hela tiden. Hur orkar man?
Jag ska ringa alla mina barn senare idag (nu sover de, eller jobbar). De vet att jag älskar dem men det tål att sägas igen. Och igen.
Och samtidigt ska jag ta itu med alla vanliga saker. För just sådant är också livet. Obönhörligt går det vidare. Ibland kan vi ställa oss på vänt en stund. Men sedan måste vi vidare. Annars rinner livet ifrån oss. Också. Och så hade även Simon velat ha det. Så hade han också gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar