tystnader

Jag vaknar till sol som silas in genom persiennlamellerna. Sätter på radion och ligger en stund och lyssnar på Naturmorgon innan jag hivar benen över sängkanten och går ner för att fixa dagens första kaffekanna. Öppnar altandörren ut mot allt det gröna och friska. Norah Jones på stereon. Ett stort glas kallt vatten. Och så kaffet, då...

Jag tänker om vänskap. Vad det kan vara. Och vad det faktiskt inte är. Det handlar verkligen inte om hur ofta en kan ses eller ens höras av. Ett par av dem jag känner är mina allra närmaste vänner ser jag väldigt sällan, vi ringer nästan aldrig och är inte ens särskilt interaktiva på Facebook. Men vi finns där för varandra. Alltid. Och villkorslöst. Min dörr står alltid öppen för dem (och ibland bjuder jag in, som för att påminna...) liksom deras för mig. Tystnaden betyder bara att en har det bra och fullt upp med själva livet.

Men så finns det de som, på samma sätt som mina vänner, inte hör av sig på långliga tider, eller bjuder in till möten eller interaktion. Trots att vännerna också är tysta (i perioder) så står denna tystnad för något annat. Ett avståndstagande. Skitsnack. Skvaller. Och kanske... missförstånd? Jag vet inte. Men det jag vet är att jag inte längre orkar fundera över detta. Jag orkar inte registrera deras exkluderande beteende. Jag har så mycket annat, berikande, att lägga min energi på. Hur roligt vi än har haft och hur mycket jag egentligen tyckt om dem så får det vara nog nu. Jag har bjudit in, och till, utan att få någon respons. Jag har helt enkelt ingen lust längre att "vänta" på inbjudningar som aldrig kommer, eller tvinga mig på. Nu går jag vidare. Enough is enough.

Dagen idag, då? Jag ska plocka upp lite förstörd fallfrukt och köra till ristippen med. Troligen kommer jag, när skugga infaller, att rensa upp i min enda rabatt, också. Långpromenera. Pyssla. Läsa lite. Göra mig en skön lördag.

Sunrise - Norah Jones