Vännen Kia skriver till mig att allas våra hem kan vara Museums of Lost and Found Relationships... och det är vackert sagt, tycker jag. Vackert och klokt.
För så är det. I varje rum finns något som minner om andra. Ett ting, en tanke. Jag går genom Huset och minns, tänker, längtar... och jag tänker att det är så även hemma hos er?
5 kommentarer:
I det här huset var jag redan som barn. 2-3 år gammal. Från ett rum minns jag en batteridriven leksaksbil och inget mer än det. Från ett annat rum alla medicinburkar till pappan i huset som snart skulle gå bort. Sedan hyrde en dansk familj med 7 ungar och det såg ut som kriget. Jag gillade tjejen som var lika gammal som jag och hette Pia. Mamman var fullkomligt galen på alla ungar och hon skällde ofta ut oss efter noter. Därefter bodde en nästkusin och klasskompis här under hela grundskolan. Var jämt här då. Där jag har sovrummet numera hade min kompis sitt rum. Där rappade han mig en gång med ett hopprep så det blev två jävulskt röda märken på låret. Min syster hyrde huset ett år på 80-talet. Jag har bott här i 17 år nu tror jag. Med två olika sambos, den andra hade tre barn. Då var här liv. Fyra år var jag borta från huset, men har snart bott här fyra år igen. Själv. Här har varit fler fester än det går att räkna, inte sällan med massor med folk. Särskilt när jag bodde här på 90-talet med min första sambo. Dessa fester har dessutom varit värsta koppleriverksamheten. Tre par i vänkretsen har träffats på partaj och de håller alla fortfarande. 20-25 år. Bl.a. min syster och hennes man. Det här huset är mitt öde. De flesta minnena är sorgliga tänker jag. Jag har för avsikt att flytta, men det går kanske inte?
I vandringskulturer, som nomader och judendomens diaspora t.ex. ligger hemkänslan och identiteten hos berättelser och historier istället för föremål och väggar. Hemkänslan bär man även med sig, inombords.
fast vissa saker är enklare om man slipper vara mobil. Teknik tex... råkade posta samma inlägg 2 ggr...
WOW, att leva så mitt i livsminnena. Själv är jag ju mer en nomad, som Ming beskriver, och bär så många av minnena inuti. Men kanske just därför blir de andra minnena/påminnelserna så viktiga? Jag har en gammal dockvagn som var min mormors för över hundra år sedan. Den har jag släpat med mig i varje flytt... Böckerna. Foton på barnen. Allsköns knick-knack som kanske ligger djupt nere i en låda. Jag har massor, massor av rötter - men de ligger väldigt ytligt och jag blir inte klok på om det är en bra sak, eller inte...
Samtidigt pratar vi väldigt mycket, jag och barnen. Om det som varit, inte minst. Och de verkar bli nomadiserande, de också. Deras hattar ligger slängda lite varstans...
Men visst kan du flytta, Cuby. Om du nu måste/vill?
Skicka en kommentar