parkgatan chainsaw massacre

Mannen kom hit igår kväll. Mys med grillning och samtal över vin och tända ljus. Soft och fredagsfint.

Men idag var det andra bullar! Upp [någorlunda] tidigt och dricka kaffe och frukostera och sedan hämta gallersläpet jag hyrde igår. Tanken var att köra till Kalmar och köpa en kyl/frys på Mediamarkt men de rackarna hade givetvis inte alls kvar priset på det jag kollat in. Själva kylen/frysen fanns, men för tvåtusen fler kronor. Och jag kan vara en enveten jävel. Så jag köpte mig ett på tretti.se - ungefär till det maxpris jag från början bestämt att det fick lov att kosta. Det blev till och med 95 spänn billigare och dessutom gratis hemfrakt.

Men det fanns ju annat att roa sig med. När jag köpte Huset bestämde jag att jag skulle ta väck de där gröna sakerna som skymde större delen av mitt vardagsrumsfönster. Någon slags en och en cypress och jättetrasiga hittepåjärnekar. Och en likadan buske som stod i vägen mitt i gräsmattan. Samt ett halvt dött päronträd på baksidan. Och eftersom Mannen gillar motorsågning så vill jag ju verkligen inte hindra honom från att ha roligt! Tvärtom!

När vi kom ut på förmiddagen såg det ut så här på framsidan.

En timme senare såg det ut såhär...

Och sedan stod det inte på förrän det såg ut så här.

Här vilar nu allt skrafs han sågat ner och sådant som jag passade på att ta med sekatören.

Nu återstår att fundera på vad som kan tänkas trivas på den rätt skuggiga framsidan.

Kanske det ändå blir en rönnsumak? Några fina små buskar eller perenner - och så marktäckare?

Dagens fynd (jag så det igår, men artbestämde det idag) är absolut helt underbart! En... PION! Jag som älskar pioner och gärna vill ha många! Det ska bli spännande att se hur den kommer att se ut när den börjar blomma!

Gårdagens fynd hämtade vi för en stund sedan: 12 kvm vitlaserad ekparkett (Forbo Forshaga, 3-stavs) till gästrummet. Hittade det på Blocket i torsdagskväll för 1100 kråner och slog till direkt. Nypris: 4800... ^^

Nu lagar Mannen middag. Det luktar försmäktande gott och jag är galet hungrig. Resten av kvällen får nog lov att bli väldigt stillsam. Kanske en film, rentav..?

om torsdagarna...

Johanna smsar från Nieuwegein och vill ha ett utförligt recept på blomkålsmoset vi lagade i måndags kväll. Hon får det. Och hon berättar att killarna hon delar bostad med är mycket trevliga och uppenbarligen också artiga eftersom de åt upp allt blomkålsmoset. Eller så gillade de det?

En vän la upp en musiklänk på Facebook. En sådan där låt som väcker vemodiga och fina minnen av en tid som var, från Damien Rices sköna album O. Ni får den av mig:



Skymning ute. Det känns i kroppen (och i min stackars högertumme...) att jag ägnat ett antal timmar åt målning och annat grejande. Ikväll vilar jag med te och Babel och tidigt isängkrypande med godboksläsning. I morgon är det nya aktiviteter: köpa snickerifärg, handla lite mat till kvällen, måla gästrumsväggarna en sista gång, grunda snickerierna och... TADAAAA!!! Premiärklippning av gräsmattan! Som nybliven husägare tycker jag ju att sådant är roligt! I och för sig tycker jag det även annars...

hur tänkte du nu, beatrice?

Jag unnade mig en sov- och slappeförmiddag idag. Fastnade en lång stund på Facebook i en intressant diskussion kring skolan. Kom på att Catharina sagt att hon tänkte kika in och fick så småningom sätta fart så att jag hann duscha och greja lite innan hon kom. Snabb som jag är hann jag till och med vispa ihop chokladkladdmuffins. Det satt fint med kaffet! En gassig pratstund i solen på altanen fick vi också.

Efter lunch drog jag på mig målarkläderna och tog itu med andra strykningen av gästrummet. Taket är klart nu, men det ser ut som att jag behöver dra väggarna en sista gång i morgon. Efter en snabb fikapaus grep jag mig också an att skrapa rent dörrarna från den tapet som satt i speglarna. Det gick på knappt två timmar med hjälp av en vattenspruta, en Japanspackel med ergonomiskt grepp (tack, Jenny! :-)) och en sjujävla envishet.

Medan jag gick där och jobbade i eftermiddags lyssnade jag, min vana trogen, på P1. Två gånger hörde jag Beatrice Ask uttala sig i det aktuella fallet (Patrik Sjöberg m fl) med pedofilövergrepp. Personal i barnomsorg, förskola, grundskola och gymnasieskola anmodas alltid lämna ett utdrag ur belastningsregistret så att det blir klart att man inte har några domar på sig, avseende exempelvis sexuella övergrepp på barn. Men Beatrice Ask står där och tycker att det ska man inte få begära i idrottsrörelsen (vilket man önskar sig) eftersom det skulle vara orättvist mot de som kanske begått något enstaka brott i sin ungdom och därmed skulle få sämre chanser att komma in i arbetslivet. Hur tänkte du där, Beatrice? Skulle inte eventuellt brottsbelastade inom barnomsorg och skola i lika hög grad riskera minskade chanser på arbetsmarknaden, på grund av någon enstaka ungdomssynd?

rösta på gösta? nää...

När Jonas Sjöstedt var här igår pratade han om AAU (Assigned Amount Unit). En AAU är som en utsläppsrätt.

Sverige har många AAU. Vi beviljades, enligt Kyotoprotokollet, 75 miljoner st/år. Det intressanta är att vi har massor av AAU över. Såpass mycket att det i nuläget motsvarar ett års utsläpp av växthusgaser. Att vi har ett så stort överskott betyder att vi i vårt land inte är alltför bedrövliga på att inte släppa ut en massa skit i vår miljö. Vi försöker åtminstone skärpa oss på vägen mot en hållbar utveckling.

Jag undrar hur många som vet att vårt AAU-överskott är så stort? Och... jag undrar hur många som vet att alliansregeringen har för avsikt att inte alls "döda", eller spara (bägge alternativen är tillåtna), dessa AAU - vilket vore det mest klimatsmarta - utan i stället sälja dem vidare, och på så sätt "hjälpa" något annat land att häva ut extra mycket klök i miljön, i stället. Som om miljö- och klimatfrågan inte är global..? Som om det hjälper om vi cyklar till jobbet och låter andra köpa rättigheter att ta bilen, i stället? Så mycket trovärdighet i den regeringens miljöpolitik.

Å andra sidan... några miljarder kanske rättfärdigar en försäljning?

Eller inte. De som tycker att det är för jävligt kan ju skriva på listan här.

alldeles plötsligt

Aktiv dag med arbete, proviantering, biblioteksbesök (vilket födde en idé om ett möjligt uppsatsämne), köra lite skräp till Miljöstationen och så måla tak och väggar i gästrummet. Laga lite pastamiddag och så...

... bara sådär... från ingenstans och överallt... blev jag lite... skör.

Olle vet hur det kan vara.

skratteförvaltning?

"Ett gott skratt förlänger livet", sägs det. Det förlänger dessutom mungiporna.

"Ett gott skratt och djup sömn är den bästa kuren", påstår irländarna. Jag sover åtminstone väldigt gott.

"Skrattar bäst som skrattar sist" är ett annat ordspråk. Det är jag inte alls säker på. Jag tror det viktiga är att man skrattar överhuvudtaget.

Och det är det som är problemet. Jag pratade (på sajbervis) med Annhelen igår och vi pratade om att skratta och plötsligt slog det mig; jag skrattar alldeles för sällan. Det var ingen rolig insikt. Jag kunde hålla mig för skratt, liksom.

Skratt är allvarliga saker. Det är nödvändigt för vårt välbefinnande och vår hälsa, såväl mentalt som fysiskt. När vi skrattar får våra magmuskler arbeta och pulsen ökar. Bland annat sköldkörtelhormoner frisätts, vilket stärker vårt immunförsvar, liksom endorfiner som hjälper till att minska halten av stresshormoner. Skrattet är dessutom ett socialt verktyg som hjälper oss att bonda med andra (fast just i samband med mitt arbete skrattar jag ganska mycket, viket ju känns bra) och som om inte det vore nog hjälper skrattet oss att se mer positivt på exempelvis utmaningar som dyker upp. Humor som strategiskt vapen får inte undersk[r]attas.

Det påstås att det inte spelar någon roll varför man skrattar. Det lär tydligen fungera till och med med den typen av konstlat skratt som förekommer vid skratterapisessioner. Kroppen känner liksom bara av att man skrattar och bryr sig inte alls om vad skrattet beror på; en vansinnigt rolig film, en skön replik från någon eller ett rent hittepåskratt. Men det räcker inte att gå omkring och småle à la Mona Lisa. Man ska skratta stort, högt och mycket!

Intressant. Jag behöver skratta mer. Vad göra? Kanske skulle jag ordinera mig två roliga historier varje dag plus en lättsam komedi? Eller kanske ett avsnitt av The Mighty Boosh, åtminstone? Jag skrattade faktiskt när jag såg 2½ Men i måndags kväll, och jag skrattar när jag ser det här också:



Nu ska jag dricka ur mitt kaffe och gå till jobbet några timmar. Dags för muntlig examination för de elever som igår skrev tenta i ReB. Samt ett par möten med andra elever. Sedan tror jag att jag ska ta tag i målningen av gästrummet.

Åkejrå. Ni får en till. Sedan får ni leta själva:

möteskväll

Jag blev så tom inombords när Johanna åkt. Mina hjärtetrådar strävar emot när de tänjs ut på det där viset. Men de går inte av. De är superelastiska och räcker flera varv runt jorden. Per barn. Men... ändå. Ont gör det. Jag har fått två uppdateringar under kvällen. Hon kom planenligt fram till Kastrup. Och så smsade hon när hon gick ombord på planet. Hon är nog framme på Schiphol om bara några minuter! Spännande!

Jag skingrade tankarna genom ett besök på biblioteket och sedan körde jag hem och diskade, plockade, dammsög, städade badrummet och hivade i en maskin tvätt. Läste lite. Sedan var det dags för möte med Jonas Sjöstedt, i Folkets hus. Jag har läst hans blogg emellanåt men har i övrigt inte så stor koll på honom. Han visade sig vara en god och avslappnad talare, påläst och balanserad. Pratade bland annat om SJ, om Eurokrisen, om att sälja ut statliga bolag av ideologiska skäl och det vidriga i att riskkapitalbolag (med säte på Jersey och andra håll där de slipper betala skatt) får tjäna fett med pengar på skolverksamhet, sjukvård och äldrevård - för våra skattepengar! Det ger mig energi att fortsätta på min inslagna väg, den leder åt rätt håll! Det finns massor att göra och Någon måste göra det! Denna Någon behöver faktiskt inte vara Någon Annan. Det kan ju till exempel vara... jag? Eller... du?

Dagens citat får bli det här: "Sådana som engagerar sig i [politiken] är sådana som misslyckats på de flesta andra plan." (Med reservation för att det kanske inte är exakt ordagrant - dock missades inte andemeningen.)

smittad

Jag är på jobbet. Det fanns helt enkelt inga andra möjligheter att lösa det för några elever som hade tenta att skriva. Munta i morgon.

Johanna är hemma. Hon har varit synnerligen rastlös det senaste dygnet och det smittar av sig. Jag blir nervös fast jag vet att hon varken kommer att missa tåg till Kastrup, flyg till Schiphol, mötande kompis eller anslutande tåg till Utrecht. Snart är den sista eleven färdig med sin tenta. Då drar jag hem på stört. Så kan vi vara stissiga tillsammans, Johanna och jag. Igår hade vi åtminstone att göra; tvätta bilen, handla, tvätta, väga resväskor, blondera, läsa, grilla och sånna goa grejjer. Idag blir det mest att vanka omkring och vänta på att det är dags att köra ner till stationen (ja, jag bor väldigt nära men hennes väskor är tunga så varför dra dem en endaste meter mer än nödvändigt en dag som denna?).

minnet

Mitt minne kan ibland vara fullständigt glasklart och totalt superskärpt. Oftast är det det. Och i de fall jag tvekar om jag ska komma ihåg något brukar jag notera det i den sönderfallande kalender jag ständigt bär med mig. Att ta med min nyinköpta sekatör hem var ju ändå inte ett kom-ihåg av den digniteten att jag trodde jag skulle behöva skriva upp det. Antagligen hade det inte hjälpt om jag skrivit ner det, heller. Men nu är den alltså glömd. I Blekinge. Och björkarna som har musöron och allting. Jag får helt enkelt köpa någon apbillig variant på ICA så att jag kan gå loss på rosorna senare idag...

men kom igen nurå!

Vid frukostbordet samtalar vi om engagemang. Scouter och knattefopollstränare. Föräldrar som fiffar på barnens skolgårdar.

Men... engagemanget sviktar. Eldsjälarnas antal krymper. Vad beror det på? Och det handlar inte bara om engagemang för barnen - egna eller andras - utan om samhället i stort. Cocooningen breder ut sig och alla värnar om sig och sitt. Solidariteten tunnas ut. Många blir om inte osynliga så åtminstone osedda. Den allmänna förväntan tycks vara att Någon Annan ska ordna med saker och ting. Om man överhuvudtaget bryr sig och ännu inte helt vuxit fast med ändalykten i den bekväma tevesoffan där man matas med chips och skådespel, detta folkets opium.

Men om vi slutar bry oss? Om vi slutar tro att vi, var och en, faktiskt kan göra skillnad? Om vi ger upp försöken att åtminstone gräva där vi står? Om vi slutar försöka? Slutar engagera oss? Stagnerar?

Hur blir det då..?

påskafton

Mannen skiftar däck, Johanna sköter sitt och jag sitter inne och lyssnar till fåglalåt därutanför. Varmt och soligt ute. En ljuvlig vårdag. Men som den anti-solfascist jag är har jag inga problem med att vara inne. När jag känner för det. Och ibland går jag ut och njuter. Om en stund ska jag göra det.

Johanna och jag tog på oss att kompletteringsproviantera och då passade jag på att köpa mig en ny sekatör (den gamla jag hittade i skogen bakom huset i Sköndal är spårlöst försvunnen) och 20 liter färg (10 till tak och 10 till väggar). Samt två par ballerinaskor. Jag får se vad jag kan göra av den kombinationen under veckan som stundar.

överraskningar

Jag gillar överraskningar. Åtminstone de trevliga! Och i min trädgård blir jag nu överraskad varje dag. Se här vad vi hittade, Johanna och jag, när vi tog en förmiddagspromenad kring ägorna:

(en blyg humla)

(en udda tulpan I)

(en smal tulpan)

(en udda tulpan II)

(en udda tulpan III)

(vad är detta för buske?)

Alla Johannas prylers är uppkånkade på vinden nu. Det var sannerligen tufft att fixa. Trappan är brant och väskor och kartonger och säckar var blytunga. Men vi påminde oss om att vi en gång, i vår lägenhet i Falkenberg, faktiskt flyttade ett piano tvärs genom lägenheten - och naturligtvis klarade vi dagens beting, också!

Vi har dessutom hunnit att, i omgångar, njuta sol och vila på altanen.

en hjältinna i slängkappa

Jag har en ny favorithjältinna. Hon har modigt befunnit sig där det hettat till under denna vinter och vår (och långt före det också, förstås). Hon har rapporterat från ett kokande Tahrirtorg i Kairo. Från ett blodigt Benghazi. Och nu senast -och suveränt roligt gjort! - inifrån det för journalister stängda Syrien. Hon lyckades prata sig in i detta slutna land genom att påstå sig vara... dramapedagog. Jag har försökt hitta ljudklippet från P1 så jag skulle kunna länka till det, men har inte lyckats än (hittar jag det under dagen så uppdaterar jag det här inlägget). Jag flinade högt för mig själv när jag hörde henne berätta om det.

Och fler än jag har naturligtvis lyssnat. Hos Mats på Tysta tankar hittar jag en undran om hur en dramapedagog kan tänkas se ut. Och min omedelbara reaktion var att "men... hon har naturligtvis en kultursjal på sig!" Sedan bildgooglade jag henne och minsann... på 11 av de 15 första bilderna som ploppade upp så hade damen i fråga verkligen sjal!

Mina vänner. Jag ger er en riktig hjältinna från det mycket verkliga livet. En kvinna som bär en hjältinne-cape - i formen av en... kultursjal! Jag ger er... Cecilia Uddén!

dit och tillbaka igen

Det är alltid en märklig känsla att komma tillbaka till Falkenberg. Där har jag, till största delen, vuxit upp och efter några års sejour både åt norr och sydost återvände jag när barnen var riktigt små. Ja, Linus är till och med född där. Det är nog det närmaste jag kommer något som kan liknas vid rötter. Men jag är färdig med staden. Den lockar mig inte - mer än till korta besök. Det har inte med förändringarna att göra (höghus vid den gamla infarten, en ishall, en massa rondeller och ett delvis ombyggt centrum osv). Snarare med allt det som inte förändrats. Jag hinner knappt parkera bilen innan jag springer ihop med bekantingar och gamla fulmönster.

Men gårdagens soliga eftermiddag såg jag till att fylla med något av det som är det bästa med Falkenberg. Något av det jag verkligen kan sakna här borta i min självvalda, småländska exil. Först och främst och alltid och sist men aldrig någonsin minst: mina barn. Igår måtte planeterna stått på rad där ute i universum för jag hade lyckan att träffa tre av de fyra i flocken! Samtidigt! Och "svärsonen" Johnathon därtill! Och så husesyn i Linus nya lya (fiiiiin!) och sköna samtal och en god sallad innan det var dags att vända åter, österut. Kärlek. Det är det det är.

Och det blev ju knappast sämre av att vi en god stund kunde sitta ute i trädgården till det som under ett antal år var mitt andra hem; det legendariska Stålboms Konditori.

(Personerna på bilden har antagligen inget att göra med nånting. Alls.)

En kort promenad tog mig och Johanna förbi ett annat verkligt legendariskt ställe - Västra Bageriet. Ett gammaldags bageri. Gammaldags i den bemärkelse att de nog inte har ändrat någonting alls på den här sidan 1930. Där bakas bland annat den likaledes legendariska systerkakan, som kan fås med extra glasyr, fullständigt tidlösa småkakor och en sällsamt god, stenugnsbakad limpa, generöst kryddad med kummin. En sådan (limpa) köpte jag och i skrivande stund avnjuter jag en macka av denna, tillsammans med ett särdeles gott morronkaffe.

Kanske smakar kaffet extra gott för att en koltrast sjunger för full hals? Eller för att solen skiner från en än så länge molnfri himmel? Eller kanske för att detta är första dagen på mitt efterlängtade påsklov? Eller för att det ligger en Johanna och sussar sött, i ett av rummen på övervåningen? Det får vara hur det vill med det. Det är i alla fall precis i framkanten av en Fin Fredag (eller, som britterna säger om just denna särskilda fredag - Good Friday) och den ska avnjutas!

Två saker jag älskar med Falkenberg fick sparas till nästa besök; en promenad längs Ätran upp mot Hertings gamla kraftverk och en dito på stranden. Men just ån... och havet... kommer att finnas kvar. Så det gör jag en annan gång, helt enkelt.

GLAD PÅSK, förresten!
(Jag har t o m pyntat upp på fläktkanten, i mitt kök!)

repris

Jahaja. Nu är det sådär igen. Soligt. Inte varmt. Men soligt.

Det är bra för idag ska jag köra till västkusten. Och hem igen. En dotter och hennes prylers ska hämtas. Hon ska flytta till Holland, med lätt bagage. Så himla behändigt, då, att mamma just köpt ett Hus och råkar ha en helt tom vind där man kan förvara en hel massa saker! Men mest behändigt blir ju ändå att få rå om sin älsklingsjohanna över hela påskhelgen! MYS!

Fika med sköna vänner av finaste slag igår kväll. Det blev lite sent men what the heck. Hur ska man bara kunna bryta upp från så Goda Samtal? Skratten flödade, liksom de viktiga insikterna, kreativiteten och dessutom förundran över den tid som var vår ungdom och de stordåd som då uträttades. Det är så sant... att varje människa har en historia att berätta. Vi borde berätta mer! Och - ännu viktigare - vi borde lyssna mer! Låt oss göra det.

vitsippspromenix

Berättade jag om min och Ingrids pedagågiska promenad, igår? Så mycket pedagogik blev det inte avhandlat just igår - vi hade så mycket annat att uppdatera oss på och resonera om! - men det blev nästan en hel timmes "gå". I solsken och värme. Bland ulliga små hästar och mattor av vitsippor. Det var en fin promenad. En vårpromenad. Utan kamera, dock.

Idag är det mindre vårligt. Eller så är det just det det är; det är ju ändå april och vädret har fullt upp med att skifta skepnad minst varannan dag.

Dymmelonsdagen idag, denna "stilla", eller Tysta, vecka. Ordet "dymmel" kommer från den träkläpp som fick ersätta den vanliga kläppen i kyrkklockan, för att åstadkomma ett tystare ljud. Denna apterades kanske just på onsdagen? Den onsdag då, enligt de senaste forskningsrönen, den första Nattvarden kan ha intagits?

Här är varken Tyst eller ens särskilt Stilla. P1-morgon mässar i köket och på stereon kör jag Miles Davis, som morgonmusik. I källaren risslar och rasslar det från pelletsbrännaren.

asocial

Jag är trött, frusen och känner mig extremt asocial. Dagen förlängdes med Kalmarresa, i ett godmansärende. Väl hemma möttes jag upp av Mannen som så rart lånar mig sin bil och släpet, så jag kan köra till bästkusten på torsdag för att hämta Johanna - och en del av hennes pinaler. Vi har bara tillbringat kvällen framför datorn (han) eller med näsan i en bok (jag) och nu orkar jag inte ens det utan vill bara krypa ner under duntäcket och sova.

G'natt.

Pst. Status på ögonstenen: sommardäck på och bakre bromsskivor + dito klossar bytta. Jag själv: typ 2.200 spänn fattigare. Men bilen lär ju hänga med ett bra tag till.

en plats i s(t)olen

Varmt var det när jag gick hem från jobbet, via affären för att posta ett pelargonpaket, i eftermiddagssolen. Jag gick rakt igenom Huset och ut på altanen och sjönk ner i sköna korgfåtöljen en timme, med Bellefleur. Sedan blev jag fullständigt galet urlakad och gick in för att - helt i enlighet med måndagstraditionen - laga i ordning veckans luncher (och kvällens middag). Av röd och gul lök, en bit kassler och prinskorv av god kvalitet och en del annat kolijox snitsade jag ihop en gryta av stroganofftyp, till vilken jag kokade fullkornspasta. Det kommer att räcka till ett par middagar också, om jag vill.

Just när jag börjat hacka löken ringde Annhelen och försökte lura med mig ut på en lång skogspromenad. Attans så skönt det hade varit - men jag undrar om jag hade pallat. Dessutom (fast det tänkte jag inte på just då) så är mina däck olagliga (sommardäck på imorgon!) och bromsarna kass (nya belägg imorgon!). Men en annan kväll så ser jag fram emot en sådan fin promenad.

Nu ska jag kolla The Kennedys på SVT Play och sedan inta horisontalläge.

Fare thee well...

pelargonmorgon

Medan andra muggen kaffe svalnar till drickvänlig temperatur passar jag på att vattna mina pelargoner, som står i flera av Husets fönster. Alla tar sig fint och jag skickar t o m två på export till västkusten. Tyvärr upptäckte jag, när jag vattnade, att jag missat packa ner den ena av två Appleblossom Rosebud. Nå, den missade får väl stå på tillväxt här och lämnas över vid tillfälle.

I eftermiddag ska jag toppa stjärnpelargonen så den blir lite mer buskig. Undras om det funkar även för engelska pelargoner?

Zarembas skriverier har rört upp känslor och tankar i skolsverige. I svallvågorna (debatt i tidningar, bloggar jag läser etc) kan jag skönja en skiljelinje mellan skolledare och lärarutbildare å ena sidan - och lärare och föräldrar å den andra. Linjen är inte knivskarp, men tydlig nog. Detta betyder inte att alla skolledare är onda och att alla lärare är goda. Eller tvärtom. Det betyder bara att vi ser skolan från något olika infallsvinklar. Vilket i och för sig inte är så "bara".

Jag tänker inte skriva mer om artikelserien nu. Om skolan ska jag skriva, däremot. Och jag tänker att diskussionerna går vidare - även med mina kollegor. Det behöver skolan! En ständigt pågående debatt. Samtal kring kunskapssyn och lärandeprocesser.

(Två zonaler blommar bredvid varandra...)

slummer

(Glasskulptur av favoriten Kjell Engman)

Lat söndag. Åtminstone ganska lat. Jag har faktiskt putsat alla mina fönster - om än bara på insidan. Utsidan funderar jag på att leja ut. När jag googlade fönsterputsare+emmaboda var första nappet... min granne. Så bra. Ingen framkörningsavgift, då!

I övrigt har jag småplockat med tvätten och läst, medan Mannen rekondat sin bil. Jag tror minsann att jag till och med slumrade till en stund i min sköna soffa.

Och så har jag lekt lite med kameran.

(Grannhuset upp-å-ner i en rosengömmas glasknopp)

Nu ska jag lägga mig, läsa en liten stund och sedan sova.

i levande elevers sällskap

Jag återkommer till Zarembas artikelserie: Peter Wolodarski har skrivit klokt här, tycker jag.

en lördag i mitten av april

Fika med Catharina

Ormöga

Syrener!

Blyga violer

Grillen I

Grillen II

Grillen III

svart kaffe och poesi

"Sovmorgon" har kommit att bli ett relativt begrepp här hemma. Idag vaknade jag strax före sju, låg och slumrade lite och strax efter sju kände jag att det var lika bra att kliva upp och fixa mig lite kaffe.

Det är fint att kunna sitta i timmar, om man så vill, och dricka kaffe, slösurfa (Barometern, Östran och DN på nätet i skön blandning med bloggpromenad och fejsbokande) och läsa bok. I sängen läser jag Yiyun Lis De hemlösa och vid köksbordet/i soffan läser jag Joyce Carol Oates Bellefleur.

När jag kollade min mail upptäckte jag att jag bokat ninjacafé samma kväll som jag har biljett till en författarkväll med Theodor Kallifatides, på biblioteket. DÄM. Å andra sidan är det ju något av ett kvitto på att mitt sociala liv nu nått önskad nivå! En härlig blandning av vänner, engagemang, arbete och intressen - och så Mannen, förstås. Dessa saker fyller mig med energi. Och den energin behöver jag. Jag lever bara nu. En gång. Slå mig till ro (läs: stagnera) är inte ett alternativ. Eftergiften är förstås Huset; här har jag slagit mig till ro i den bemärkelsen att jag tror jag ska bo här resten av mitt liv, faktiskt.

För en stund sedan var jag nere i tvättstugan och la in en maskin. När jag passerade pelletsförrådet tyckte jag det sjunkit undan anmärkningsvärt mycket, om jag jämför med förbrukningen tidigare. Ska hålla ett öga på det och kanske måste jag ringa rörisen och fråga hur han ställde in brännaren, när han var här i tisdags. Utetermometern visar för övrigt 11.4 grader men det kändes betydligt kallare när jag var ute och hängde tvätt, nyss.

Igår kväll hann jag äntligen läsa klart Maciej Zarembas sista artikel i serien. Igenkänningsfaktorn är hög, både hos mig själv och många kollegor. Jag har tidigare, inte utan viss stolthet, hävdat att jag är en flumpedagog. Det är jag fortfarande. Men jag anser ändå att kunskap är viktigt. Jag hävdar till och med att en viss form av kunskapsförmedling (a k a "katederundervisning", detta olyckligt valda ord) måste till - men att formerna för denna kan varieras i det oändliga och är helt meningslös om den inte i synnerligen hög grad fokuserar på elevernas egen vilja och engagemang. Därför tycker jag t ex att gedigna ämneskunskaper är något nödvändigt, hos en lärare, liksom utbildning i pedagogik och didaktik för ett visst stadium. Ska jag undervisa på gymnasiet bör jag helt enkelt vara kalibrerad för det. Det finns alldeles för många som kvackar i ämnen, och på nivåer, de inte har behörighet för. Kommunerna som huvudmän är otillräckliga då beslutsfattarna inte har den kompetens, eller insikt, som behövs för att fatta rätt beslut. Våra folkvalda på högre nivåer har inte heller - alldeles oavsett politisk färg - haft det fokus de bör ha. Kejsaren är helt enkelt naken - och det verkar som om en del av Zarembas kritiker tycker det är genant, och möjligen också känner sig själva en smula tunnklädda? Zarembas berättelse är en berättelse som många av oss delar. Den måste han få lov att berätta - även om det också finns andra berättelser.

Igår fyllde förresten Tomas Tranströmer år. Åtti bast skojar man inte bort. Jag har under mitt långa läsliv snubblat över honom ibland, men aldrig riktigt fastnat för hans lyrik. Det kan bero på att jag överhuvudtaget inte läst så mycket lyrik, förutom på senare år (bortsett från Ferlin, Fröding, Ekelöf och Dan Andersson och en hel del rocklyrik) och då har jag haft fullt upp med Sonja Åkesson, Bruno K Öijer, Bob Hansson, Majakovskij & co. Men nu kanske det kan vara dags? Bättre sent än aldrig, liksom? Så igår lånade jag hem hans Samlade dikter, lite peppad av bland annat veckans Babel. Det är inget man sträckläser. Jag tänkte mig mer läsa den så som jag äter smågodis. En liten bit här och en liten bit där och plötsligt har man satt i sig hela påsen. Vill ni smarra? Här är ett litet salt bildäck:

I gryningen trampar människomassorna igång vår tysta planet.
Vi är alla ombord på gatan, det är trängsel som på en färjas däck.
Vart är vi på väg? Räcker temuggarna? Vi kan skatta oss lyckliga som hann ombord på den här gatan!
Det är tusen år före klaustrofobins födelse.

Bakom var och en av oss som går här svävar ett kors som vill hinna upp oss, gå förbi oss, förena sig med oss.
Någonting som vill smyga sig på oss bakifrån och hålla för ögonen och viska "gissa vem det är!"

Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur sår som vi inte vet om.

(Ur För levande och döda, 1989)

Något att suga på en stund...

fiiiiin fredag!

Jag vaknade alldeles av mig själv innan solen riktigt nått över Byns horisont. Utanför var himlen blå. Låg kvar några minuter och lät kroppen komma ikapp hjärnan. Tassade upp över vitmålat golv och tände några ljus i mitt köksfönster och medan jag duschade puttrade moccamastern klart en halv kanna Blue Java. Kontroll av termometern visade 2.2 minusgrader (ute). Inte förvånande när det är klart väder och det ändå bara är mitten av april.

Det ser ut att bli soligt hela dagen och för att välkomna mig själv hem i eftermiddag (efter arbete och sedan möte på boendet för ensamkommande flyktingpojkar) drog jag rätt utemöblerna på altanen och hängde ut ett par sköna fleecefiltar. Bara att dimpa ner där, när jag kommer hem.

I helgen får Sverige celebert besök; självaste Dalai lama (den 14:e i ordningen). En inkarnation av bodhisattvan Avalokiteshvara (jag har lovat mina elever att de varken behöver lägga det namnet på minnet - eller ens försöka uttala det...). Ett "hav av visdom" (vilket "Dalai" kan översättas med, lite slarvigt) som sprider goda vibrationer och föreläser för oss västerlänningar om hur vi ska kunna uppnå lycka.

Men också en hårdför herre med tuffa nypor. Inte minst på hemmaplan. Han gillar inte homosexualitet, till exempel. Eller oralsex. Eller abort. Möjligen gillar han inte sex överhuvudtaget. Han är ju faktiskt munk. Och han är av den uppfattningen att what goes around comes around (kallas också karma... ;-)) - in absurdum. Så sjukdomar och naturkatastrofer, liksom krigstrauman och annan dukkha ("lidande", ungefär) är faktiskt ditt eget fel. Han är inte heller särskilt tolerant vad gäller dissidenter och de olika yttringar buddhismen visar i Tibet. Enligt vissa källor ska han dessutom ägna sig åt exempelvis nepotism. Oh well...

Nu har temperaturen krupit över nollan och jag fyller på min kaffemugg. Det blir en Fin Fredag, igen!

elevkonsert

En elevkonsert kan vara "Köp varm korv" på hjärtskärande blockflöjt och allmän falsksång. Men den kan också vara en riktigt grym afton som bjuder på allt från Gabriellas sång och Imagine via en egenhändigt komponerad stänkare - modigt och fint framfört i nästan akustisk version - och en originell tolkning av Paranoid till Papa Roach's Hollywood Whore - allt serverat av entusiastiska, musikaliska och kompetenta ungdomar, varav några har mycket stor potential!

Konserten jag var på ikväll var av det senare slaget. Jag är väldigt glad att jag gick dit!

Nu ska jag dricka upp mitt te och sedan krypa i säng med en bok. I morgon är en ny dag!

Och... som sagt... om jag vore sportintresserad skulle jag nu hoppa och skutta av glädje över Färjestads snart-guld! ^^,

mongoler, mongoler, mongoler!

Änteligen har jag fått tummen ur och beställt fjärde boken i Conn Igguldens serie om Genghis Khan och hans ätt - Ogedai: Empire of Silver. Det ska få bli min påskläsning! Mumma!

Idag kommer Maciej Zarembas sista artikel i serien om skolan, och den ska jag studera med intresse. Jag har försökt följa delar av [skol]bloggvärldens diskussioner kring såväl innehåll som skribent men har misslyckats att hitta en röd tråd. En del läser artiklarna med stor igenkänning och andra är bara förbannade och menar att han inte har någon pejl alls. Någon - AFK, dock - sa att han är DN:s motsvarighet till Janne Josefsson. Det får vara hur det vill och folk får sura ihop så mycket de vill - jag anser ändå att han har en poäng (ja, flera!) med den berättelse han ger. Jag är fullt kapabel att inta hans tankar med en nypa salt och tänka själv. Han gav, i förra artikeln, en känga till forskarvärlden - men det innebär ju knappast att han menar att skolforskning är av ondo. Snarare att sådan forskning kanske inte ska bedrivas med en politisk agenda i baktanke... För övrigt kan man lyssna på Zaremba i P1-morgon om en stund. Det ska jag göra!

Jag har annat att fundera på också. Min mage försöker prata med mig om sina känslor. Men innan jag skriver något om det här behöver jag tänka färdigt. Kanske också bolla det med någon klok människa.

Jobwise blir det en bra dag; massor av välbehövlig planeringstid (i morgon en liten introduktion i ideologier som t ex feminism, marxism och humanism - och det ingår i ReB-kursen om nu någon får för sig att jag ska ägna mig åt indoktrinering av de ungas sinnen...), en fenixfika med kollegan Lorenzo och kanske någon mer, och så avrundning på gymmet tillsammans med kollegan Anna. Ikväll blir det elevkonsert i den lite tuffare andan - jag måste plocka fram mina öronproppar!

hehe

Rätt snyggt!

taggigt värre

Lång dag på jobbet. Jag var trött fram mot eftermiddagen. Klasskonferensen som avslutade arbetsdagen gick ändå rätt geschvint. God liten kaka till kaffet höll humöret, och blodsockernivån, uppe. Men jag var rätt sticksig när jag kom hem. Jag tror Mannen fick känna på det, när han ringde. Men ibland känns omtankar som föreläsning, förmaning och pekpinneri - oavsett hur väl menat det kan vara. Särskilt när jag är på kaktushumör.

Efter att ha matat på mer pellets i brännarförrådet, målat sängbord och ätit en tallrik pasta är jag nu lite mjukare, men har en hård nervknut inuti magen och är i stort behov av att sova. Dock är det kanske lite tidigt än..?

Här är lite mer sticks, fast av en annan sort:

en vanlig onsdagsmorgon

Medan jag dricker mitt morronkaffe kikar jag ut genom fönstret. Kvarteret är vaket - det lyser åtminstone i närmaste grannhuset, och två kvinnor passerar min grind med målmedvetna steg. Kanske är de på väg till tåget? Jag har tänt ljus och lyssnar på P1-morgon. Tänker på kvällen som var igår. Det var intressant att få en inblick i hur mitt fackförbund arbetar med såväl löne- och arbetstidsfrågor som utbildningspolitik. Visst blev det en och annan paj kastad mot det andra lärarfacket men samtidigt som det irriterade mig med den typen av sandlåderetorik så kan jag inte låta bli att vilja kasta lite själv också, på ett fackförbund som bär en stor del av ansvaret för att statusen på vårt yrke sjunkit som en sten - och därmed också löneutveckling, förtroende och respekt.

Men det är inte bara Lärarförbundets agerande som är orsaken till hur det ser ut idag på många håll. I morgonens DN kan man på huvudledarplats läsa om hur forskarna svikit, de också. Hur de kanske suttit lite för intimt i beslutsfattarnas knä, emellanåt.

Som det är nu tror jag - och många av de kollegor jag ofta samtalar med om det - att staten helt enkelt måste ta ett större ansvar för skolan. Kommunerna, generellt, har inte den kompetens som krävs för huvudmannaskapet, helt enkelt. Därav de skeva fördelningarna. En skola för alla? BAH! Det är ett lotteri. Och det har inte så mycket med monetära resurser att göra som med resurser i form av beslutsfattare som vet vad skola och utbildning faktiskt handlar om.

Muttrandes över detta ska jag, om en stund, traska till min arbetsplats och flumma omkring. Låta eleverna söka sin kunskap själva. Eventuellt ge dem en wikipedialänk? Låta eleverna själva planera resten av terminen. Vad sägs om temaveckor fram till sommarlovet? Ett spännande och utvecklande tema skulle kunna vara "vattnets betydelse för sjöfarten"? Kanske skulle jag också se om jag kunde kvacka och vikariera lite i fysik? Eller kanske tyska? Alla kan ju vara lärare. Ämneskunskaper och behörighet är oviktigt. Kunskapsförmedling är fult. "Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” (Det där sista snodde jag ur Orwells 1984.)

den stora vårtröttheten

Ja, jag tror det är den jag drabbats av. Jag är trött, trött, trött. För länge sedan bestämde jag att åka in till Kalmar på fackets årsmöte, ikväll. Nu ångrar jag det. Som fan. Jag skulle hellre vara hemma och ligga och läsa i soffan. På sin höjd. Men jag får stå mitt kast.

Samtidigt gör vårljuset mig glad. Kvällarna är så fina nu och det kan ju också vara på det viset att jag vill vara hemma från Kalmar för att jag vill sitta invirad i en filt på min altan..? Jag har liksom blivit väldigt hemkär sedan jag flyttade. Kär i mitt hem. Jag vill vara här mycket och ofta och helst alltid. Jag lämnar Huset med en liten saknadstagg på morgonen och när jag kommer hem på eftermiddagarna känns det som att det välkomnar mig hem! Tacka XVII för att jag då inte vill kvista iväg till Kalmar på fackmöte...

Idag kom Zarembas fjärde artikel i serien om skolan. Han får tjockt med kritik från alla möjliga, och en del omöjliga, håll men jag tycker ändå att artiklarna är läsvärda. Okej att han handskas en smula vårdslöst med en del siffror och uppgifter... samtidigt berättar han en annan historia än den vi vanligen matas med i media. En berättelse som också ska berättas. En berättelse som också ska läsas. Tas in. Reflekteras över.

I morse hade jag en rörkille här. Dags för finjustering av inställningarna på pelletsbrännaren och instruktion i hur man tar loss brännaren och askar ur det som uraskas skall. Det verkar inte särskilt knepigt alls. Ska nog gå fint! Jag kände mig sådär härligt lättsinnig och köpte mig en Grovis (föravskiljare), av bara farten! Och så fixade han en irriterande läcka vid min tvättmaskin, också. Bara sådär, liksom. You've gotta lööööv handymen! (Även om de kostar, ibland...)

Nu ska jag räta upp mig, sparka liv i mig själv och traska ner till mötesplatsen varifrån vi ska samåka in till Kalmar. This too shall pass...

kvällning

Arbete.
Stickcafé.
Middag med mannen.
Sova.

Min dag i korthet. Mellan raderna står det mer.

tankar för dagen

Jag har en morgonritual. Ett måste. En hang-up, om ni så vill. När det lilla programmet Tankar för dagen går av stapeln i P1, 06.50, måste jag ha bäddat, duschat, klätt mig och sminkat mig och sitta vid bordet och dricka mitt morronkaffe. Programmet brukar bara vara 5-6 minuter men det är en stillsam uppsamling inför dagen som komma skall.

Idag pratade en trygg skåning om att resa i tiden. Han hade hittat en leksaksbil från sin barndom. Han hade inte hållit den i sin hand på kanske trettio år och nu tog den honom med på en resa tillbaka till när han var fyra år.

Vart tar tiden vägen? Vad är det som händer? Hur kan man gå och lägga sig som fyrtioåring och vakna som femtioåring - snudd på, i alla fall? Mest märks det relativt barnen. När Jenny var här hittade vi en nostalgilåda som vi glatt rotade i. Lager efter lager med teckningar, småsmåsmå kläder (vänta nu... det var väl ändå bara härom året som Johanna hade den där pyttetröjan på sig, när vi kom hem från BB?), sagoböcker och de allra första trevande skoluppsatserna. Och foton! Vi skrattade gott och mindes tillsammans. Och ändå... det gör ont när jag tänker på det. Det var en fin tid. Tiden med mina barn har alltid varit fin, även när det varit turbulent och tonårigt och skrubbsårigt. För det har varit mina barn. Vår kärlek. Och ändå... Tog jag vara på det? Uppskattade jag det tillräckligt då? Då, när allt bara rusade på och vardagen skulle skötas och planeras och fungera? Läxor skulle läsas, det skulle skjutsas till aktiviteter och kompisar och läsas gonattsagor och älskas och veckohandla och tvättas och hunden skulle rastas och det var föräldramöten och kratta-skolgårds-dagar och umgås med vänner och... Jag hoppas det och känner en anings brådska att hinna älska dem många, långa år till.

Medan jag tänker detta fyller jag på kaffemuggen, ser ut i den ljusgråa morgonen och tänker att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har en härlig flock. Försigkommen, framåt och kärleksfull. Heja er, ungar! Ni är så BÄST!




Men det där med tidens allt snabbare flykt... har jag inte löst... än.

innehållsrik helg

(Ormöga - Omphalodes verna)

I fredags, efter jobbet, körde jag ner till Mannen i Blekinge och sedan fortsatte vi vidare till Helsingborg för att hälsa på hans föräldrar. Kvällen förflöt lugnt och avkopplande och tur var väl det; vi är rätt trötta på fredagskvällarna...

Upp tidigt på lördagen och efter kaffe och påhälsning av Mannens ena syster med dotter och vovve gick vi runt och kikade på alla "svärmors" loppis- och auktionsfynd. Det är dags för dem att flytta till ett mindre stället och de gör sig frenetiskt av med grejer från 40 års samlande. Många fina grejer! Jag fick allt möjligt som jag blev väldigt glad över - trädgårdsmöbler, motorgräsklippare, handjagare, vackra glasgrejer, en korgstol med fotpall (men den köpte jag av rena principskäl), sticksaker och en del annat smått och gott. Efter lunch gjorde vi (Mannen och jag) en snabbräd till IKEA för att inhandla en del saker som jag planerat i förväg. Faktum är att det kostade mindre än jag tänkt mig. Hur ofta händer det, va'? Och jag hittade det jag tänkt mig!

På väg tillbaka till Mannens föräldrar kikade vi inom hans syster (samma som kom på kaffe på morgonen) och drack en kaffe och pratade en stund. Det blåste som sören men i lä var det ändå fint att sitta ute en stund och njuta av solvärmen.

Så småningom kom vi oss hemåt. Vilket i det här fallet innebar Emmaboda. Bära in grejer och sedan softa i soffan en stund med ett glas vin innan det var sovdags.

Upp tidigt idag också. Mannen behövde komma sig hem i god tid före tolv då han väntade besök och sedan behövde plugga för ett prov som ska hållas imorgon. Innan frukosten hann han, helt flinkt, få upp belysningen i hallen, den jag köpte på IKEA igår.

Resten av dagen har jag pysslat omkring här hemma. Sovrummet är nu vitare än någonsin. När sängborden är klara (jag har målat dem en andra gång i kväll) ska jag lägga upp en bild. Jag har dammsugit och snyggat. Planterat om mina största krukväxter och möblerat lite på altanen. Grävt ner snöklockor, ormöga, lavendel, en tuva allium av lite udda slag och så en tuva av någon sorts näva och en lavendel (som jag delade till två). Det var så varmt och skönt ute att jag passade på att räfsa färdigt i trädgården och köra undan högarna som blev. Som tack för det fick jag en stor blåsa i handen, trots att jag bar handskar. Till slut kände jag mig ganska slut och gick in. Bakade goda muffins, med fyllning av havre och kardemumma, och satt en stund och läste på altanen. Min altan kommer att bli ett härligt sommarum! Där är banne mig sol från tidig förmiddag ända till solnedgången! Ljuvligt!

(Altanräcket är inte särskilt vackert. Men lugna och fina - det finns planer för det också! ;)

Sedan kom Catharina förbi en sväng. Vi drack te och smarrade muffins. Pratade och kikade på tapeter till hennes lägenhet. Hon fick låna med sig en bunt flyttkartonger också.

Efter att ha läst igenom en klassuppsättning uppsatser återstår nu för mig bara att släcka ner mitt hus och krypa till kojs med Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter. När JCO berättar bra så berättar hon bättre än de flesta! Detta är en sådan bok!

(Snöklocka a k a Klosterlilja - Leucojum vernum L.)

solen blev till regn

Vädret är ombytligt. Men vad annat är att vänta av april? Det soliga vårliga byttes raskt mot grått och duggregn.

Men jag har det Fint ändå. Har roligt på mitt arbete och ser fram emot en trivsam och smått familjär helg. I skrivande stund sitter jag och lyssnar till en väggklockas högljudda tickande (mycket störigt... jag ska banne mig plocka ur batterierna...), dricker varm choklad och stöttar elever som skriver lite uppsats, på engelska. Själv skriver jag på en inköpslista för ett kommande IKEA-besök. Lagom sistalektion för veckan!

Om en stund bär det ut i friheten.

fint!

Hur kunde det bli fredag så här snabbt? Nå. Jag klagar inte. Fredagar är Fina grejer! Den här fredagen är inget undantag, efter vad det verkar! Soligt, bara lätta moln och vinden har avtagit. Kjol och tröja ton-i-ton idag (beige), svarta strumpor och skor med klackar. Det är banne mig VÅR!

Detta firar jag med... kaffe!

Gårdagens guldkanter blev förmiddagsfikan på Fenix med Catharina och träningen med Anna efter jobbet. Jag får se vad som kan få guldkanta den här Fina Fredagen.

Maciej Zarembas artiklar lämnar mig ingen ro. Jag blir mer och mer övertygad om att staten borde ta tillbaka ansvaret över skolan, på något vis. Jag tror det skulle göra skolan mer likvärdig för många fler! Många kommuner är uppenbarligen inte kapabla att verka som vettiga huvudmän för skolverksamheten, antingen det handlar om ekonomi eller visioner. Eller ren kunskap, för den delen, om vad skolan egentligen är och betyder. I detta lotteri kan jag ändå känna att jag dragit en vinstlott, som det är nu. Jag råkar arbeta på en trivsam arbetsplats och kan känna ren och skär arbetsglädje så gott som varje dag! Men det förtar inte den känsla av obehag, maktlöshet och frustration jag känner när jag studerar Zarembas skriv. Läs själva! I synnerhet den första artikeln får håret att resa sig i nacken på mig.

Här är lite mer skriv, från torsdagens DN, för den som bryr sig. ;-)

tankeverksamhet

16.45 mailade jag Barometern och undrade vart artikeln tagit vägen.
17.05 var den införd igen. Eller "uppdaterad" som det stod.

Säkert inget konstigt alls. Och ändå... en händelse som ser ut som en tanke.

blues!

Ett inlägg om otur följt av ett med Bill & Bull ger den självklara kopplingen till...

skumtimmen

Märkligt, sa Bill. Under dagen lades artikeln, som jag skrev om tidigare, ut på Barometerns nätvariant. Jag, och fler, kommenterade den. Och nu är den borta? Skumt, sa Bull.

otur

Enligt Barometern (dagens pappersvariant) har tanken på att flytta gymnasieskolan till högstadiets lokaler väckts hos teknik- och fritidsnämnden här i kommunen. Detta skulle innebära en besparing på 2mkr/år. Synnerligen kortsiktig besparing if you ask me.

Visst. Det skulle kapa av kostnaden för hyran av gymnasieskolans lokaler. Naturligtvis. Men ur någon annan påse med skattepengar skulle kommunen få köra ut pengar med långtradare för att kompensera kringliggande kommuner för alla elever som skulle välja bort Vilhelm Moberggymnasiet. För vem tror på allvar att någon vill gå kvar tre år i sin gamla högstadieskola??? Redan idag upplever en del elever att gymnasiet och högstadiet inte är tillräckligt åtskilda. Följden skulle dessutom (inom en snar framtid) bli att en redan hårt ansatt och, mot konkurrerande skolor kämpande, gymnasieskola skulle tvingas lägga ner. Och vad skulle inte det kosta?

Ibland blir jag mörkrädd över de folkvalda och hur de ibland [har otur när de] tänker...

klass

Vad är det med de här "klass123-varningarna"? Något nytt påfund som får mig att undra hurpass curlade vi ska vara egentligen? Om man ändå lyssnar/tittar på väderrapporterna kan man väl själv räkna ut att om det ska blåsa till exempel 33 sekundmeter under natten så är det kanske läge att ta in tvätten? (Det är det ju ändå för bara en slarvig husmor/husfar skulle väl lämna tvätten ute sådär?) Varningarna får kanske snarare den effekten att det skrämmer upp folk? Och lär oss alla att vi inte behöver tänka ut saker och ting själva? Och vad det får för konsekvenser för resten av samhällslivet tänker jag inte berätta. Det får ni klura ut på egen hand... ;-)

Det blåser rätt bra här, förresten. Men risken för sjöfarten på ER-sjön är minimal. Själva sjöfarten är också minimal just där.

Av olika anledningar, men ändå närbesläktade, har jag den senaste tiden kommit att fundera en del över härskartekniker. Jag har också fått tillfälle att se dem praktiseras. Mycket intressant. Intressant men också provocerande. Jag fick senast igår tillfälle att räkna till tio innan jag öppnade käften - eller som det var i just detta fall; skrev något alltför bitskt. (Det handlar alltså varken om min arbetsplats eller min relation.) Kanske kommer jag att utveckla detta närmare, framöver.

sopigt

Jag glömde dra ut soptunnan på gatan igår kväll, innan jag gick och la mig. Men det gör inget - för jag kom ihåg det idag! Nu står den så fint och prydligt ute på gatan och väntar på sopbilen. Jag har inte fått några instruktioner om exakt var/hur den ska stå så jag hoppas innerligt att jag gjort rätt. Jag sneglade på hur grannarna gjort och gjorde likadant. Förr i tiden var det ju sopgubbar som gick ut och såg till att tunnan lyftes upp på sopbilen, men nu görs det med en liten "arm" som sitter på sopbilen och då antar jag att det vill till att tunnan är placerad på ett mycket korrekt vis.

Nya sedlar idag. Märkliga kandidater har föreslagits när det gäller vilkas ansikten som ska pryda dem. Astrid Lindgren känns ju rätt självklar, men Lisbeth Salander? Victoria och Daniel är ungefär lika sexigt som förslaget om en älg, men de känns ändå klart mer logiska än Zlatan (eller för den delen knarkaren Mikael Persbrandt... då hade jag hellre velat ha Kenta och Stoffe där!). Nå. Under dagen får vi veta. Spänningen är olidlig. Eller... kanske inte.

Grått och vått i det sydöstra hörnet av Småland idag. Men också milt. Det gillar jag!

Uppdatering kl 07.44:
Jag kan meddela att jag hade placerat tunnan väldigt fint eftersom bilen kunde tömma den utan mankemang. Skönt! Jag hade inre visioner om arga sopgubbar som var tvungna att kliva ur sin bil och därvidlag bli ännu argare och kanske rentav ringa på min dörr för att skälla på mig... *phew*

kamomill

Kamomillte är gott. Försiktigt rogivande. Det sitter fint efter arbetsdag, träning och middag. Jag dricker det medan jag ser ett teveprogram om hemlöshet och, på Facebook, diskuterar sjukförsäkringssystemet och alliansens sunkiga människosyn. Samtidigt funderar jag - och har gjort en god del av eftermiddagen - på Maciej Zarembas senaste artikelserie, som handlar om skolans värld. En serie som berör och upprör.

Den första artikeln har ni här och här är den som fanns i dagens DN. Nästa del kommer på söndag.

Och... det här är en bengalkatt. Den är inte billigast - men hur fin är den inte? Efter vad jag inhämtat är det dessutom en trevlig ras. Hmm....



~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Dagsintag: 1410 kcal
Dagsuttag i form av träning/motion: 604 kcal
TOTAL: 806/1300 kcal
Känsla: förnöjd

solstrålar

Mycket om strålning i media i dessa dagar. Allvarliga saker. Men... jag vill ändå mest glädjas åt den solstrålning jag utsätts för just nu! Himlen är blå. Solen skiner. En koltrast sjunger på ett tak någonstans i närheten. Ljuvligt!

Idag blir det en dag utan lektioner. Mina tisdagar ser sådana ut. Åtminstone fram till påsk. Men jag är knappast sysslolös, för det. Planering, handledning, rättningar och annat mys fyller upp hela min arbetsdag som sedan avrundas med ett sent möte. Men jag ska faktiskt försöka ta mig en kort promenad på lunchen och tanka lite ljus och syre!

Nu: påtår!

på spåret

Att komma till gymmet är lite som att komma hem. Det känns skönt att byta om och samtidigt växla några ord med random människor som befinner sig där och sedan omslutas av själva träningslokalen. "Min" träningscykel stod där och väntade på mig och en dryg timmes träning blev det. I morgon ska jag ta tag i styrketräningen, också!

Arbetsdagen har annars varit bra. Vi har gjort de saker jag planerade att vi skulle göra på de olika lektionerna och därutöver har jag hunnit prata med både elever och kollegor. En bra dag, helt enkelt. Skulle jag önska något vore det möjligen att jag hade haft tid att å ut på lunchen och ta mig en skön promenad i solen! Men det hinner jag ju imorgon! Jag fick i alla fall en liten stunds sol när jag tog ett litet räfspass också, när jag kom hem. En bit i taget så är jag snart klar!

Nu är jag sådär skönt dödstrött och ska laga mig en mugg te och sedan ta in lite nyheter, på teve, liggandes i min soffa. Utanför är himlen molnfri.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Dagsintag: 1970 kcal (alldeles för mycket, även om jag sedan tränade ner till under 1300... men nu har jag inga mer feta rester kvar i kylen!)
Dagsuttag i form av träning/motion: 699 kcal
TOTAL: 1271/1300 kcal
Känsla: trött men glad

slappemåndag

Vilken bra idé det är, detta att vi bär softa träningskläder till jobbet på måndagarna, Annhelen och jag. Fler kunde gott haka på! Det enda luriga är att min kropp och hjärna tar bärandet av slappekläder som ett incitament för att vilja stanna hemma och lata sig. Därav blir dock intet. Tvärtom. Nytt schema nu ger maxat antal lektioner på måndagarna och efter jobbet tar jag nu upp stafettpinnen igen och beger mig till gymmet. Det som ska pysslas med i Huset tar inte längre all fritid i anspråk och inte har jag en massa möten intryckta den här veckan, heller.

Igår gjorde jag förresten något som jag annars gör max en gång per halvår. Som mest, alltså. Jag hade tagit hem en bunt tentor för rättning. Till yttermera visso rättade jag dem också. Det lyfte en börda från mina axlar och nu går det nog ett halvår igen innan jag gör något liknande. Jag tar mycket hellre rejält långa dagar på min arbetsplats, för att sedan kunna känna mig absolut ledig när jag är hemma. Men de här tentorna - eller snarare rättningen av dem - gick det fanimej troll i. Fullständigt omöjligt att få till sådan arbetsro att jag kunde göra dem klart på jobbet. Det var inte helt enkelt här hemma, heller, eftersom Mannen dök upp. Men det var ju ändå ett kärt besök och medan jag arbetade fick han sysselsätta sig på egen hand. det gjorde han med viss bravur - och fixade ett extra eluttag åt mig, i köket. Nu slipper jag flytta kaffebryggaren varje gång jag ska göra mig kaffe. Vilket ju är rätt ofta. Lagade middag gjorde han också, förresten.

Haha... man vet att man bor i en liten By när ens son ska komma och hälsa på och batteriet i hans telefon har dött så han inte kan använda GPSen eller ringa och få en vägbeskrivning. Det enda han visste var att jag bor ganska nära ICA och i ett äldre hus. Så han bestämde sig för att helt enkelt köra omkring i kvarteren nära ICA och se om han kunde se min bil någonstans... Det tog honom knappa tio minuter att hitta rätt! Han hade visserligen sett Huset på bild också, men ändå... *s*

showtime

Ovanpå köksfläkten har jag ett skåp. Eller snarare en ful gömma, som ska dölja någon sladd och själva fläktröret. På fläkten tycker jag om att ställa saker, som t ex kaffeburken och kryddväxter. Jag ville dölja de fula grejerna med en skiva, som jag tänkte målat vit. Mannen kom på den superfiffiga idén att man kunde måla skivan med griffelfärg istället. Jag ville ha en vit ram runt den. Så Mannen mätte och sågade till skiva och lister och ordnade med en fästanordning och jag målade, satte på listerna och monterade fast skivan. Så här bra blev det:

I övrigt har jag en fin söndagsmorgon. Facebook, svartvitt naturprogram med Nils Linnman på SVT1 (programmet heter Minnenas television och även om jag hellre sett något bra från National Geographic, t ex, så pallar jag inte de hjärndödande barnprogrammen på t ex Barnkanalen eller i TV4) och en bloggpromenad. Skönt. Resten av dagen ska ägnas åt att rätta tentor i EnC. Och kanske kommer Mannen förbi en sväng.

Jag saknar min flock. Ska använda telefonen flitigt idag!

långlördag

En del dagar lyckas man fylla mer än andra. Om man gör det utan större ansträngning och utfyllnaden består av angenäma saker blir det riktigt fina dagar. En sådan dag har det varit idag.

Vi sov tills vi vaknade. Jag vaknade lite före Jenny och hann smyga ner i köket och fixa kaffe innan hon kom tassande. Vi drack vårt kaffe och tog det lite lugnt innan vi så småningom stack iväg på en liten runda uppåt Åfors. Jag passerade Åfors i onsdagskväll och blev störtkär i det lilla brukssamhället någon mil norr om Byn. Så idag återvände jag, i det bästa av sällskap. Jenny älskar mysiga hus och charmiga miljöer och i Åfors fick hon sitt lystmäte.


Vi stannade till vid glashyttan. Själva hyttan var stängd ( det var ju lördag) men butiken var öppen och den är ju inte bara butik utan också som ett galleri där vi kunde strosa omkring och njuta av Bertil Valliens, Kjell Engmans och Ulrika Hydman-Valliens underbara och fantasieggande glaskonst. Bertil och Kjell är mina absoluta favoriter - Kjell för färgerna och formerna och Bertil för fantasin och den spännande symboliken. Till all lycka visade en vänlig kvinna oss några av Bertils glashuvuden som var arbetsprover och som därför såldes till ett lite lägre pris. Ett blått huvud inneslutande ett rött metallhjärta fick bli min födelsedagspresent till Jenny!

Efter glasdrömmarna promenerade vi lite i samhället, njöt av atmosfären och beundrade de hundraåriga gamla bruksbostäderna. Jag skulle inte vilja bo i Åfors. Men det är ett litet smultronställe! Jag ska åka dit ibland och bara glädjas.

Vi körde vidare till Algutsboda och sedan hem mot Emmaboda via Johansfors/Broakulla. Besökte färgaffärens härligt röriga övervåning med allsköns pynt och inredning och sedan handlade vi lite middagsmat. En fika på Fenix gick om intet eftersom de stängde redan klockan ett, så vi åkte hem och tog en fika i köket istället. Satte en deg och medan den jäste gick vi ut och räfsade löv och kvistar en stund. In igen och baka bullar och sedan svängde Jenny ihop en potatisgratäng.


Och lagom till middagen var klar kom Linus! Två av mina älskade ungar på samma dag. Ljuvligt! Jag har min käraste... jag har goda och fina vänner... men... mina barn... de är det absolut dyrbaraste, käraste och finaste jag har! Och så bor vi så spritt. En i Stockholm, en i Falkenberg, en i Oslo och om ett par veckor en i... Utrecht. Så... att bara träffas... prata... umgås... äta middag och skoja med varandra och samtala om gamla minnen... det känns som något verkligt lyxigt och fint!


Nu har de åkt mot västkusten för att tidigt i morgon bitti köra upp till Oslo, där Jennys John väntar på henne och där Johanna har packat och ska åka med tillbaka till Sverige, stanna några veckor (och bland annat komma hit över påsk!) och sedan flytta ner till Utrecht, då.

Mitt Hus känns vemodigt tomt. Jag saknar dem. Men vi ses snart igen.