arbetslivet

Jag stannade på jobbet alldeles för länge idag igen. Men... jag trivs så bra där. Vi har trevligt. Vi jobbar som fan - men hinner ändå prata med varandra, peppa och tipsa. Eller bolla idéer. Just nu har jag några idéer som jag skulle behöva lite teknisk "support" för att sätta i verket. Så det har jag kunnat vända och vrida på idag, med ett par kollegor - och några elever. Samtidigt dricker vi kaffe och skrattar lite ihop. Lättar våra hjärtan, kommenterar nyheter och småskvallrar på ett rätt gemytligt vis. Några av arbetskamraterna känns minst lika mycket - ja, till och med mer - som mina vänner.

Så det är väl inte så konstigt att jag hellre stannar kvar och arbetar där med planeringar och projekt än tar jobb med mig hem?

Nu är jag dock hemma, efter en cykeltur i ösregn och motvind. På den korta väg jag har hem hann jag bli dyngvåt. Men det var fint att mötas i hallen av två små raringar som snodde runt mina fötter och ville ha gos. Sedan lagade jag mig lite middag. Snabbt. Jag har soffat en god stund nu och det är dags att ta itu med ett trivsamt pyssel.

Jag lekte lite med kameran också. Närbilder på missarna.

Finsemlan är precis som hon ser ut att vara. Ganska laid-back. Cool. Eftertänksam. Myspysig.

... och Lois är precis sån här:

Ett retsamt kvicksilver som hittar på sattyg och bus och retstickigheter mest hela tiden. Kolla in ögonen, bara. Och den suddiga bilden. På de allra flesta bilder jag försöker ta ser hon ut som en förbisvischande demon. Men dessemellan vill hon ligga i knät, eller på min mage när jag ska sova och spinna så hela sängen vibrerar. Myspysig hon också, ju.

Och i köket blommar pelargonerna som om hösten aldrig skulle komma...

(Appleblossom)

(Stjärnpelargon)

meh...

Jag skrev ett jättelångt inlägg här. Jag menar JÄTTELÅNGT. Men deletade det. Det handlade om media och nyhetsbevakning och vad som slås upp stort och vad som mer blir parenteser och en undran om agendan bakom detta urval. Men skitsamma. Orka. Det är helt enkelt för tidigt på morgonen.

Det måste bli bättre ordning på mina sömnvanor igen. Sedan katterna kom hem har jag inte somnat en kväll före elva. Och den här veckan har det verkligen känts på morgonen. De där sekunderna mellan när telefonen börjar spela Aisha (i Cheb Khaleds version, naturligtvis) och jag får benen över sängkanten är svintunga just nu. När jag väl är uppe blir jag snabbt pigg och känner energin sakta fylla kroppen. Men jag avskyr att vara sådär groggy det allra första. Måste göra något åt det.

Nu vet ni vad som väcker mig varje morgon och har gjort de senaste fem-sex åren:



Ja, mina morgnar är (måste vara!) mjuka. Väckningen, duschen, kaffet (som aldrig dricks svart på morgonen). Rytmen.

Sedan kan dagen få komma som den vill. Jag är redo!

(Här ville jag skriva något totalt onyanserat om Syriens galne president också. Men jag avstår. Calme, calme, Magda.)

den långa dagen

Dagen började med tågresa in till Växjö, vid halvåtta. Möte, tillsammans med killen jag är god man för, för att stämma av protokoll från migrationsverkets asylutredningssamtal. Och så tågresa tillbaka till Byn där vi splittade; han gick till skolan och jag till... skolan. Fast inte samma, då.

Sedan har det varit en vanlig arbetsdag med möten, förberedelser, lektioner, sköna samtal och minsann om jag inte hunnit reflektera lite över vadet och huret också. Det är minsann inte varje dag jag hinner det.

Hem en stund för lite snabb middag (favoriten spenatsoppa med ägghalvor) och sedan vidare på ett möte med Kamrater både från Emmaboda och Nybro. Mestadels småprat om att samarbeta mer, stötta och kanske driva vissa frågor på bredare front.

Och nu har jag landat i tevesoffan framför ett program om båtar. Jag orkar inte ens byta kanal, och båtarna är väldigt vackra. Lois Retsticka leker som sören med den bruna fluffmusen, medan Semla ser på, milt överseende. Min hoya, den med de minsta bladen, blommar och det doftar absolut underbart i hela nedervåningen. Jag ska sitta här en stund. Kanske dricka lite te. Och sedan krypa ner under täcket. Läsa lite. Klappa på katterna. Sova. Gott.

om gräs

Jag gick över en annan skolgård.
Några barn tog en genväg,
på sin väg till matsalen.

- Man får inte springa på gräset! ropade andra barn.

- Får man inte? tänkte jag.

Vad har man annars gräsmattor till?

(Självporträtt. Jasmine Steffens. Arbete i plastpärlor.)

väntans tider

En del av höstterminens arbete ligger och väntar på mitt arbetsbord. Böckerna är otåliga. De vill bli bläddrade i. De vill bli lästa. De vill bli vandrade i. De vill bli pratade om och kring. Ja, kanske rentav pratade med?

hundra sätt att rädda världen (no 84)

(Banksy...)

I min något sporadiska serie "Hundra sätt att rädda världen" väljer jag idag påstående No 84.

KONSUMERA MINDRE

Lågenergilampor, eko-kläder, A-klassade vitvaror och kravmärkt kaffe i all ära, men vill du verkligen minska det avtryck du sätter på moder jord krävs större insatser.
Första steget är att inse att du aldrig kan shoppa bort problemet med växthusgaser.
Andra steget är att inse att du därför helt enkelt måste konsumera mindre. Inte hela tiden skaffa nya kläder, även om de är av ekobomull, inte köpa ny bil ideligen, även om den är miljövänlig, inte skaffa en dator till även om den är miljömärkt.
Minns att varje vara redan innan du handlat den har ett koldioxidutsläpp så att säga inbyggd i sig som härrör från tillverkning och transport. Den 24 november är "En köpfri dag". Det behöver inte vara årets enda. Varför inte införa en köpfri dag i veckan? Förslagsvis söndagen. Känns bekant på något vis.

Det där sista känns lite uddlöst, tycker jag. Men det får stå för Johan Tell. Det skulle ju lätt kunna bli att man helt enkelt bara lägger veckohandlingen, och övrig ströshopping, till lördagen? Men annars tror jag han har en idé här. Jag vet många som kör en köpfri månad (mat- och hygieninköp undanräknat), ja till och med ett "köpfritt år"! Eller bara inte köper nytt utan råddar klädinköp med secondhand eller bytesmarknader, liksom annat man kan behöva på liknande sätt.

Idag ska jag i alla fall inte köpa något alls. Jag har vad jag behöver hemma och just kläder får anstå ett tag. Jag har annat för mig, helt enkelt. Dricka morronkaffe, till exempel. ;)

tjejer gör saker tillsammans

Först stickcafé på Pannkakan. Bara Anna och Susanne hade möjlighet att dyka upp, men vi stickade (Anna broderar) och fikade och pratade. Mikael som jobbar där hade faktiskt öppnat för vår skull, men ett par tyska familjer dök också in när de såg att det var öppet, så det var nog inte helt ovärt för honom. :) Himla snällt, i alla fall! Hann prata lite med både honom och Nicke G innan tjejerna kom.

Vi slutade lite tidigare än vanligt på grund av körrepetitionen. Anna var sugen på att börja redan innan och Susanne "värvade" jag under dagen, så efter avslutat stickcafé körde vi ut alla tre till Lindås och repetitionen! Roligt att göra det här också tillsammans!

Susanne har så rätt; att sjunga i kör ger en oerhörd glädje och ett lyft även när man är rejält trött! Jag var rätt slut när vi kom dit, men redan efter en liten stund kändes det som en total energirush att stå där och sjunga och lyssna in de andra. Mycket skoj och skratt blir det också - och en och annan spontanapplåd för varandra. Jag blev så uppslukad att jag helt glömde att jag skulle tagit några kort. När jag kom hem sjöng jag för katterna. De såg faktiskt ut att uppskatta det. Eller så var det bara för att jag kom hem. Och gav dem mat.

Nu tänker jag dra mig tillbaka för idag. Sömnig är jag.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

I Sverige är det inte bara viktigt att passa tider
och följa regler.

Vi har demokrati också.

najs sörprajs

När jag kom från lektionen stod den här på mitt skrivbord:

Vad? En geocache? Här? Hmm...

Öppnade locket och såg:

Tack, du Annhelen som hör bön. ;)

kattliv

Den där Lois... Satan i gatan vilken retsticka hon är! Den lilla ljusbruna leksaksmusen av päls är borta och hon har helt lagt rabarber på den svarta. Hon leker och skuttar med den. Kastar upp den i luften och fångar den igen. Ligger på mattan och rullar runt med den. Gömmer den under sittkuddarna på golvet och "hittar" den igen. Biter och sliter i den och dödar den om och om igen. Allt medan Semla får titta på. Om hon verkar tappa intresset för Lois övningar tar hon (Lois) musen i munnen och paraderar triumfatoriskt fram och tillbaka framför nosen på Semla. Men Semla är cool (eller mesig?) och tittar åt andra hållet.

På nyheterna sägs att lärare är "oväntat" intresserade av att få ut sin lärarlegitimation. Vad är det som är oväntat med att alla som fyller kraven vill ha legitimationen när vi annars, inom en snar framtid, inte får arbeta fullt ut (är man redan tillsvidareanställd, men utan behörighet, får man bl a inte sätta betyg etc när lagen börjar gälla)?

Måndagar är fina grejer, jobwise. En enda lektion idag. Mycket planeringstid utlagd vilket också är just vad jag ska använda tiden till. Planering och arbete med webbaserade delen av kurserna. Funderingar kring inlämningsuppgifter och uppdrag. Några samtal med elever. Var inte oroliga, jag lär fylla min tid. Med råge.

Efter jobbet hoppas jag hinna hem en kort sväng och stimma med katterna innan det är dags för stickcafé och repetition med kören. Borde nog hinna in på bokhandeln också, för att köpa en pärm att ha mina notblad i. Det brukar bli en rejäl bunt, ganska snabbt.

Men än är klockan ung och jag fyller på kaffemuggen och tar in lite fler nyheter.

skönsjungarsöndag

När jag bodde här förra gången var jag med och sjöng i en kör med det fyndiga namnet Köriosa. En profan kör, mind you. Det är viktigt för mig. Kören fick lite bekymmer när vår körledare var tvungen att sluta eftersom h*n hade galet för mycket på gång i sitt liv. Försök med andra körledare gjordes men det ville sig inte. Strax efter jag flyttat lades kören vilande. Men idag återuppstod den! Och det är kul, med tanke på att den alltså funnits, mer eller mindre, i 40 år. I år!

Vår nya körledare är också chef på Kulturskolan och satsningen på att leda vår kör verkar mycket seriös. Idag var det mest att träffas för att se hur många vi blir (vi var 18 idag och det verkar kunna bli några till), bestämma lite kring praktikaliteter som repetionsdagar och liknande. Men vi hann sjunga en stund också. Jag hade sånär glömt bort den fantastiska känslan som uppstår när man sjunger tillsammans med andra och åstadkommer musikalisk magi! Och då var jag ändå hes idag. Men det blir liksom en resonans i kroppen och huvudet som nästan kan få en att sväva, när det vill sig. Det här blir roligt! Och bokade för en julkonsert är vi redan! Spännande.

I övrigt har jag sytt vidare på ett nytt projekt. Mannen var här och vi utväxlade lite grejer. Mormorsrutor, cykel och annat. Det kändes okej, men också lite awkward, att träffas. Vi tog en kaffe, pratades och var som folk. Vi kommer säkert att kunna umgås som goda vänner över en middag utan att det känns konstigt, framöver.

Fika och prat hos Catharina har också hunnits med. Mysigt, konstruktivt och avslappnat - precis som det brukar!

Och Twisted Sisters of Mercy har varit kreativa, de också.

Kvällen är ung och jag ska väl kanske förbereda lite lunchmat tills i morgon. Sticka lite på en sjal. Sy fast pärlor på en annan sjal (fluffig). Läsa.

DÄM. Just NU insåg jag att min känsla av att något krockar med körrepetitionen imorgon faktiskt har bäring på verkligheten. Det är ju höstpremiär för stickcaféet imorgon. Fanfanfan. Nå, jag får väl gå på stickcaféet först och sedan dra därifrån lite tidigare. Logistik är en av mina specialiteter.

vi är vakna...

Det värsta med tidiga helgmornar är det kackiga teveutbudet. Varför börjar morronsoffeprogrammet (bildlikt talat - på TV4 sitter man ju på stolar runt ett bord och på SVT1 har man inget morronsoffeprogram på mornarna, fast där sitter de ju annars i en soffa...) så sent? På de få kanaler jag har och som sänder något är det bara tecknad hysteri.

Jag lär överleva detta s k i-landsproblem. Jag har ju lyckligtvis radio. Och kaffe. Och... katter:



Mjau.

pysselgalore

Oj. Vilken pysselgalore jag har haft i eftermiddag och ikväll!

Jag har både ramat in små Krishnabilder (ur en kasserad skolbok) till gästrummet och sytt mig ett kamerafodral och en till stickpåse, med tillhörande småsakshänge. En av stickpåsarna jag gjort gav jag ju till fina vännen Malin när vi träffades uppe i Stockholm och en ska jag ha själv, men jag får se vad jag gör med de andra. Om jag ska ge bort dem eller om jag kanske rentav ska sälja dem? Kanske finns stickare som vill köpa? Eller kanske kunde de bli fina julklappar? Nå, jag får se. Bilderna ligger i ett av mina album på FB om ni vill kolla (jag kan inte garantera att länken funkar).

Jag glömde som vanligt bort både att äta och dricka när jag väl satt igång. Nu sitter jag dock sedan en stund i soffan, slökollar på Kunskapskanalen, dricker lite vin, knaprar på en bit Västerbotten och orkar inte göra något mer. Jag hade tänkt sy fast en rad med små, små pärlor på den gräddvita fluffiga sjalen jag gjorde klar förra veckan, men jag orkar inte det nu. Kanske gör jag det i morgon. Jag får se. Nyckelordet i allt kreativt är lust. Har jag den så gör jag det. Eller något helt annat!

Semla kollar också på teve och precis som jag så gillar hon Martin Emtenäs skarpt! Kolla bara så hon liksom... dyrkar honom. En misse med smak! ;-)

Mörkret föll tungt och hårt ikväll. Kanske för att det är mulet? Jag tände ytterbelysningen tidigt och nu brinner några ljus i fönstret också, som små uppmuntrande fyrbåkar till eventuella förbivandrare. Fast just ikväll är det nog inte så många som ägnar sig åt att promenera. Det har varit Power End of Summer Meet här idag och kanske rentav cruising ikväll? Vad vet jag? Jag hör hur det mullrar av V8:or emellanåt och mötte ju en del flotta ekipage när jag var ute och gjorde mina ärenden tidigare idag, men i övrigt engagerar jag mig inte nämnvärt i det hela. Raggargrejen är inte min, helt enkelt, även om jag kan uppskatta en läcker bil.

Jag tror minsann vi är rött trötta alla tre, ikväll. The Twisted Sisters of Mercy har busat runt en del och ligger nu utslagna i soffan (Lois) och på skinnpuffen (Semla). Vädret bidrar säkert också. Kvalmigt, minst sagt. Vågar man hoppas på ett brutalt åskväder i natt, kanske?

(Fröknarna vilar lite middag...)

(Semla däckad för kvällen?)

(Lois soffar)

jag fyller min lördag

Jag tror jag har hittat en fin rytm för att både ta det lugnt och hinna med saker på lördagarna. Lugn sovmorgon. Stanna länge i sängen. Kliva upp och slänga in en maskin tvätt medan jag sedan slasar runt lite i nattpajtan och kanske bäddar eller fixar mer kaffe och sedan klär jag mig i lugn och ro, ordnar anletsdragen och kör bort en sväng till Miljöstationen för lite risajklingsfyndande (till exempel två fina, gräddvita lite högsmala blomkrukor, en jättefin lampa i samma färg, några små kakformar till ett kommande pyssel och så lite textilier för slaktning och återanvändning) - allt till det facila priset av 120 riksdaler) innan jag kör vidare ut till Duvemåla Trädgårdscenter (som var öppet - ära vare Amida Buddha!) där jag handlar lite fint till krukorna på grinden och konfererar med trädgårdsmästaren och kommer överens om en beställning varefter jag kör vidare till Kristinas Duvemåla, letar upp en liten skatt och sedan kör hem, hänger upp den där tvätten och hivar in en ny i maskinen och planterar mina Duvemålainköp och av bara farten delar en hoya också.

All denna aktivitet gör mig lite sugen på att äta något så jag lagar mig en stadig lunch och intar denna, under lite slött facebokande, för att sedan hänga tvätt nummer två och så kunna gå upp till arbetsrummet och låta resten av eftermiddagen försvinna i ett härligt töcken av tyger, radio, ljudböcker, skön musik och en och annan katt...

(Hurra för småländska hippies!)

(Vad man kan finna i skogarna kring Duvemåla)

(Alunrot Heuchera, prydnadskål Brassica oleracea och s k silvertrassel pryder nu mina grindstolpar)

(En hoya blir två i nya krukor)

Så har jag i alla fall gjort idag och det känns som om jag använder denna lätt kvalmiga sensommardag väl utan att förta mig det allra minsta. Nu är det dags för tokpyssel, alltså!

sovmorgon

Jomenvisst. Semla och Lois började röra på sig vid sextiden, men när de inte fick någon respons från mig - jag spelade död - la de sig och sov en och en halv timme till. Fullt godkänt. Men sedan var det bråttombråttom för dem att få ner mig i köket så att de kunde få mat. I sin iver springer de runt mina ben och när jag går nerför trappan snor Lois runt fötterna på mig och Semla hinner vesslesnabbt (eller snarare kattsnabbt) springa upp och ner för trappan minst fyra gånger.

Katterna fick mat innan jag satte på kaffe till mig själv. Bara en sån sak, va'? Och sedan drog morronrejset igång, medan jag tog upp datorn och en stor mugg kaffe till sovrummet och sitter här och bara softar nu. Det ser ut att bli en fin dag och jag tänkte glädja mig själv med en tur till Duvemåla för att köpa några växter. Måtte det bara vara öppet idag. Annars lackar jag ur. I övrigt har jag lite textila pyssel i huvudet. Och kanske en promenad?

Mikaela Waltersson tycker att (mp) bör öppna upp för samarbete med (m). De rör sig ju redan åt höger och jag känner mer och mer att jag är glad att jag själv tog steget och klev åt andra hållet. Och apropå det, i nyaste numret av Vänsterpress är det en jättefin artikel och jag blir så himla glad när jag läser den. Den handlar om emmaninjorna i allmänhet och Lise i synnerhet. En härlig kvinna som jag uppskattar väldigt mycket att ha fått lära känna. Och som om inte detta vore nog är det en annan god vän, Lohla-Marie, som skrivit artikeln, och plåtat. Tyvärr ligger den inte ute på nätet än, men en helsida är det!

(Och ja, det är undertecknad som är på bild uppe i ena hörnet... )

Nu är det dags för påfyllning av kaffemuggen!

ballader, vykort och grimascher

Café Himmel och Pannkaka tar sig! Eller så är det bara jag? Nu är det andra fredagen i rad som det bjuds skön livemusik och jag tackar ja. I kväll var det Peter Olsson som bjöd upp till en liten Cornelisodyssé. Han sjöng och spelade i en timme och hur man ska kunna välja ut material för "bara" en timme ur allt det fantastiska som Cornelis gjorde är ju en gåta, men jag tycker ändå han lyckades mycket fint med det.

Vi fick höra såväl Turistens klagan, som Ballad från en soptipp, Blues för Fatumeh (som jag tycker är brutalt vacker), Jultomten är faktiskt död, Po-rom-pom-po´n och Getinghonung Provencale tillsammans med några andra grimascher. Inlevelsen och känslan går inte att ta miste på när Peter sjunger och när han avslutade med en egen låt, som han skrivit till sin dotter, rörde han vid mer än en känslosträng hos oss som lyssnade.

Mäster Cee i all ära, men jag undrar om det inte ändå är i det egna materialet som Peter är som allra starkast? Detta sagt utan att mena att han skulle vara ostark i övrigt.

om vikten av att använda pekpinne

Fjärrisen till projektorn i ett av mina klassrum är borta. Det har den varit hela tiden, men ingen har brytt sig eftersom ingen har använt projektorn eftersom ingen ljudanläggning har funnits kopplad till den. Det finns det nu. Jag fixade det igår. Då stötte jag först på fjärrisproblemet. Eftersom apparaten sitter monterad i taket når jag inte on/offknappen. Det löste jag med hjälp av den här...

(Bild 1. Pekpinne)

... såhär:

(Bild 2. Projektor och pekpinne i skön symbios)

Sedan stötte jag på problem nummer två. Projektorn startade inte, för det fanns ingen strömförsörjning till den. Sladden försvann in i taket men jag kunde inte hitta var den kom ut och inte ens tekniskt mer begåvade kollegan R. fixade att klura ut det. Till slut gick jag till ansvarige J. som frågade om jag tänt lysrören? Nej, det hade jag inte. Men så fick jag veta att om jag bara gjorde det så skulle det vips! också komma ström till projektorn den vägen...

(Bild 3. Väggströmbrytare för lysrörs- och projektortändning...)

Jag gjorde så och fick igång det hela. Det är faktiskt helt nödvändigt för mig att använda projektorn så gott som varenda lektion i den salen så jag drog en lättnadens suck över att det ändå funkade.

Men jag undrar stilla om det verkligen var färdigtänkt när installationen gjordes? För vem vill ha fullt klök på lysrören när man ska se på film/bilder/presentationer/whatever? Och... lamporna i projektorn mår inte bra av att abrupt släckas (vilket lätt kan hända t ex när någon tjänstvillig person snabbt reser sig och släcker de störande lysrören...). Det hade kanske spelat mindre roll om det var vanliga lampor man köper på Konsum för några tior. Men nu är ju projektorlampor så dyra att om de går sönder är det snudd på billigare att köpa ny projektor...

Pekpinnen ska jag också vara rädd om...

och så här...

... ser det ut nu:

Hehe!

på mitt arbetsbord...

... brukar det se ut så här vid åttatiden på mornarna:

Det gör det även idag, denna Fina Fredag!

fint som snus

Det här är en av de där dagarna då jag känner att precis vad som helst kan hända. Jag känner någon slags förväntansfullt pirr i kroppen som oftast betyder positiva grejer. Spännande!

Men så är det ju också Fin Fredag och mycket är tänkt att göras och hända. Arbete (äntligen träffa sista nya klasserna!), samtal med sköna kollegor, möte på pojkarnas boende och så lite skönsång på Pannkakan framåt kvällningen. Den här gången är det Peter Olsson som ska tolka Cornelis. Det tror jag blir väldigt bra. Himla kul också att Catharina hakar på!

Lönedag. Alla räkningar betalda. Också skönt. Fullt upp med roliga pyssel- och trädgårdsprojekt i helgen - om jag vill! Galna katter. Kanske någon mysfika. En trave spännande böcker och ett par roliga mejl att skriva. Och... ja, just det... lite skrivprojekt att bita i också. Om andan faller på.

Begrundande detta fyller jag på kaffemuggen, suckar lätt över The Twisted Sisters of Mercy's framfart och tar in lite nyheter via SVT1:s morronteve.

En annan fråga av vikt är: klackar eller inte idag?

(Låt er inte luras av Semlas änglalika uppsyn. Hon ser ut sådär när hon tänker ut nya sattyg! ;-))

i ett hus vid dagens slut

Jag sitter och ser med ett halvt öga på tevenyheterna. Tripoli. Rebeller. Underjordiska gångar. GaddafiKhaddafiSchmaddafi ligger och trycker någonstans. Orka. Ibland blir nyhetsflödet alltför övermäktigt och jag väljer att fokusera på annat en stund.

Jag har belönat mig själv, efter ett rejält städryck efter jobbet, med ett par mörka chåklabitar, sådana där goda med havssalt i, och ett glas rött. Det är ju trots allt torsdag och man kan inte alltid skjuta upp alla njutningar till den korta helgen. Så nu njuter jag av ett fräscht, mysigt hem, det goda vinet, kattungars stimmande i LC4:an och vetskapen om att det i morgon är Fin Fredag.

Egentligen har jag inget klokt att skriva alls. Huvudet är fullt av tankar men de spretar så till den milda grad att det inte skulle bli något som helst sammanhang om jag skrev ner dem här. Allt från en liten kampanj på jobbet för att få ekologiskt och rättvisemärkt kaffe i maskinen på jobbet till ett syprojekt i vardande och klädfunderingar inför morgondagen, via längtan efter mina barn, tankar på goda vänner och kanske någon rolig fest och planer för en musikhelg framöver.

Och jag undrar, och hoppas, att handelsträdgården är öppen på lördag när jag ska dit.

Apropå det där med att bli poet. Jag tror jag ska ha en röd basker.

Önskelista

Lite respekt. (Ska det vara så jävla svårt, va'?)
Lite tillit. (Vad är problemet?)
Lite uppmuntran. (Är verkligen avund en slags beröm?)
Lite frihet. (Kan du släppa ditt patologiska kontrollbehov?)

god nattsömn

Livet med The Twisted Sisters of Mercy går vidare. Jag tror vi har hittat en dygnsrytm, åtminstone för veckodagarna. Vi lägger oss vid tio, de lever rövare en kort stund i sängen och sedan däckar de. Och sover till ungefär sex och då leker de lite försiktigt, men lämnar inte sängen förrän jag går upp och då jäklar är det bråttom ner till matskålarna! Det fungerar, som sagt, alldeles utmärkt på vardagarna. Hur en lördagssovmorgon ska råddas återstår att se.

Fullpetat schema idag. Den här terminens upplägg är att jag har oerhört softa måndagar och tisdagar (lektionswise, that is), lite mer på onsdagarna och sedan är torsdagen och fredagen späckad. Det är ett upplägg som passar mig bra. Jag får starta i lugn och ro och har gott om tid för både efterarbete och förarbete. Än har jag inte träffat alla mina klasser/grupper och när det är gjort (först i morgon eftermiddag) kommer det att kännas att allt är på plats. Att jag kör tre parallella kurser i religion, till exempel, innebär ju inte att jag kan köra en och samma planering för dem. Hur saker och ting blir beror helt och hållet på hur grupperna är, ju. Vad och hur eleverna vill och hur vi tillsammans kommer överens om att ta itu med kursen. Och skönt är väl det. Hur skulle det kännas att köra samma lektion (långa lektioner, dessutom) tre gånger i rad? Trist och oinspirerat, allraminst.

Nya kameran får följa med till jobbet idag. Vem vet vad jag hittar att föreviga?

När jag kommer hem i eftermiddag står städning och annat hemmapysslande på agendan. Men det är då, det. Nu är det fortfarande tidig morgon. Jag fyller på min kaffemugg, lägger upp fötterna på soffbordet, kollar morronteve på SVT och samlar ihop mig inför dagen.

(Utanför mitt vardagsrumsfönster blommar en sen, ensam och alldeles random vildsådd solros!)

bara sådär liksom

Jag blev kvar alldeles för länge på jobbet idag igen. Jag försvarar mig inför mig själv (ingen annan har ju synpunkter på det, såvitt jag vet, utom Annhelen som ibland - helt retoriskt - frågar om jag inte har något hem att gå till?) med att det är första veckan med eleverna och så mycket som måste bli rätt och bra och att Proper Planning Prevents Pissy Performances och jada jada jada. Egentligen är det ju helt enkelt så att jag tycker om att vara på min arbetsplats och att jag hellre lägger min förtroendetid där än här hemma eftersom jag också tycker att jobbar gör man på jobbet och hemma gör man det inte.

Matt var jag när jag kom hem, eftersom jag glömde lunchlådan i morse och fick hålla till godo med en slatt yoghurt jag hade kvar i kylen på jobbet. Men här hemma fanns ju mat att bara hiva in i micron och när jag gjort det satte jag mig för att äta och ögna igenom posten. Det var snabbt gjort. Emmaboda Tidning tar inte så lång tid, och jag hade inte ens ätit upp innan jag såg att det var skrivarcafé på biblioteket ikväll. Där och då bestämde jag mig helt tvärt och absolut spontant för att kolla in vad det kunde vara. Jag hann precis plocka undan lite, fräscha upp mig och sticka dit.

Jag hade ju ingen aning om vad som kunde förväntas av ett skrivarcafé, eftersom detta var mitt första, men det var helt okej. Vi pratade och fick göra en del associativa skrivövningar (typ: skriv fritt i 3 minuter. Orden ni får är... "sjukvårdarens kläder") och det var ju lugnt för min del ända tills vi skulle läsa upp det vi skrivit, för de andra. Då kände jag mig rätt skakig. Tro mig, det är en himmelsvid skillnad mellan att blogga och då veta att något hundratal människor (och ibland fler) ska läsa det jag skrivit och att sitta vid ett bord med några få människor och läsa sina texter högt. Något helt annat. Och så få feedback på det. Mycket vänligt, naturligtvis. Men ändå.

Nu funderar jag på att gå på en kort skrivarkurs några veckor framöver. Dels för att få input och inspiration och dels (mest, faktiskt) för att få struktur på mitt skrivande och för att kanske få in lite disciplin. Fungerar inte det får jag nog utveckla mina funderingar på att bli en svårmodig rödvinspoet, i stället. En diskbänksrealistisk poet?

Bilden är tagen med min nya kamera, som jag hämtade ut idag. Jag har länge velat ha en liten att ha i fickan när jag inte har lust att släpa omkring på D70:n. Och någon iPhone (med kamera) lär jag inte köpa på hundra år. Så det fick bli denna söta lilla Nikon Coolpix S3100. Billig, lätt och smidig. Nu ska den bara ha ett fint fodral också! Det får bli mitt helgpyssel.

Sjukskötarens kläder

Hans gröna bussarong prasslar lite tryggt och välstruket när han böjer sig över henne, slätar ut den gula landstingsfilten och bjuder henne ett glas vatten att dricka. Hon griper glaset och dricker sig otörstig. När han vänder sig om för att lämna rummet ser hon att bussarongen har en stor reva i ena sidan. Kanske har han fastnat i ett dörrhandtag?

Inte så jeffla kasst för att vara skrivet på 3 minuter. Man kan göra en dikt av det också:

Sjukskötarens kläder

Hans gröna bussarong prasslar
lite tryggt och välstruket
när han böjer sig över henne,
slätar ut den gula landstingsfilten
och bjuder henne ett glas vatten
att dricka.

Hon griper glaset och dricker sig
otörstig.

När han vänder sig om
för att lämna rummet
ser hon att bussarongen har en stor reva
i ena sidan.

Kanske har han fastnat
i ett dörrhandtag?

Hehe! Ba' skojar! ;-)

mittwoch

Fortfarande är det ganska ljust när jag vaknar. Men inte ljusare än att det känns fint att tända ljus till morronkaffet, efter dusch, kattmatning, utrullande av sopkärl till tomtgräns, make-up och annat morgonpyssel.

I Tripoli är läget fortfarande osäkert (KhaddafiSchmaddafi och hans hejdukar vrålar om hur Tripolis gator ska flyta av blod och lava och nyhetsrapporteringen är motsägelsefull och vinglig), den franska feminismen får luft under vingarna i kölvattnet från Strauss-Kahnaffären, Kamprad var mer nazistisk än vad man tidigare vetat och Amy Winehouse hade inga droger i kroppen när hon dog. Nyheterna i korthet enligt SVT. Men just nu funderar jag också på hur vi ska kunna få ekologiskt och rättvisemärkt kaffe i maskinen på jobbet, på uppslutningen kring emmaninjornas första event - firandet av 90 år vid valurnorna - och varför det fortfarande inte finns något Ungdomens Hus här i Byn, trots löften att ta tag i detta, från de styrande.

Katterna har rejsat sedan fem och det är bra. Då sover de gott när jag är på jobbet. Mer och mer kan jag se hur de är två mycket olika personligheter. Semla är mer för att gosa och vara cool. Lois uppför sig som den bängliga lillasystern, retas ständigt med syrran och sover hellre på mattan nedanför soffan än i den, halvt i mitt knä som Semla gillar. Men bägge har den lilla egenheten att de mjauar efter varandra om de är för långt ifrån varandra.

Tankarna på att bli poet finns kvar.

ronny depp

Apropå depp...

en parallell karriär, kanske?

Plötsligt slog det mig. Jag kanske skulle bli poet? Att skriva Den Stora Romanen tar ju åratal. Men en liten obskyr lyriksamling borde jag ju kunna kirra på en helg?

Nä. All respekt till alla de underbara lyriker/poeter som förgyller livet för oss andra. Så enkelt är det förstås inte. Men jag tror alldeles seriöst att jag har en ådra för det. Jag har lekt lite med haikus en längre tid och faktiskt också en del doomlyrik (min egen etikett för det jag skrev då). Allt är inte ren skit, i alla fall. Men publicera det? Njäh.

Jag kanske kunde odla mitt svårmod med basker och svart polotröja och ta det därifrån?

Här är en kille som visste hur man deppar:

(Har ni inte läst Majakovskijs Ett moln i byxor har ni en bekantskap att göra)

tisdagstankar

Vilken vacker morgon. Himlen är ljust grå och en tunn dimma hänger över hustaken och vilar mellan träden. Allt är helt stilla. Inte ett blad rör sig. Gräsmattorna är silvergröna, täckta av tjock morgondagg. När diset lättat kan det mycket väl bli lite sol, tänker jag.

Semla och Lois kör ett morronrace. Smyger på varandra, brottas och jagar fiktiva farligheter och en liten fluffig leksaksmus. Leksaksmusen är ett hett eftertraktat byte. Den som har den morrar hotfullt om den andra närmar sig. Enda gången det händer annars är om jag råkar fördela en liten smakbit av till exempel köttfärs orättvist eller bara inte tillräckligt snabbt. Små tuffingar.

Idag är det alltså skolstart i Emmaboda. Det känns mycket bra. Äntligen kommer eleverna! En skola utan elever är ju ingen skola, utan bara som vilket kontor som helst, om än befolkat med en del sköna kollegor. Jag känner mig riktigt taggad och peppar mig med en ny Zoegasvariant - Sidamo Ethiopia - som jag fick av Pia när hon var här och hälsade på. Mjukt mustig arom. Lite lagom lyx, så här en tisdagsmorgon!

Medan jag dricker mitt goda kaffe tänker jag fortfarande på Educating Rita och litteraturen. Läsningen. Det blir mycket läsning i mina klasser det här läsåret. Inte bara i engelskan, utan också i religionen. Jag tänker plocka in någon skönlitterär bok på temat religion för läsning och analys. Om jag får med mig eleverna på det.

stillsam kväll

(Semla morgonmediterar)

Det blev en lång arbetsdag idag. Klockan var nästan halvsex innan jag var hemma. Men så har jag hunnit med en hel massa småsaker, också. Pysslat undan. Knutit upp lite lösa trådändar. Förberett. Jag känner mig helt i fas med det allra mesta. Så nu blir det åka av!

Väl hemma kändes det trevligt att mötas i hallen av två missar som lojt sträckte på sig och gäspade stort. Jag misstänker att de sovit mest hela dagen. Nu har de busat och ätit och jag hoppas de lever rövare ett tag till så de sover lika snällt som natten till idag. Som små kattänglar.

Och jag... jag härjar inte alls. Jag fixade mig en snabb och god omelett till middag, diskade och slog mig sedan ner i soffan för att se en film jag tänkt se så länge - Educating Rita - med en mugg Darjeelingte. Filmen är gammal (Michael Caine och Julie Walters). Typ nästan 30 år. Men ändå sevärd ur olika perspektiv. Den ställer till exempel frågan om vad som är bra litteratur och vad som kanske inte är det. En av definitionerna på bra litteratur är att den utmanar ens tankeverksamhet. Och den väcker funderingar kring varför vi läser litteratur. Vad gör läsningen av bra litteratur med en människa? Och som om inte detta vore nog berättar filmen en varm historia om vänskap.

Jag är glad att jag satte mig ner och såg den här filmen. Inte bara för filmens skull i sig, utan för att jag ser det som ett gott tecken. Jag är så ofta rastlös och har liksom inte uthålligheten, eller företagsamheten, att se film. Jag läser hellre. Men... jag tror att ett inre lugn börjar infinna sig. Det slags lugn jag behöver för att kunna sätta mig ner och njuta av en hel film. Jag tror det ska få bli många filmer i höst.

Det är en så vacker kväll i kväll och det vore i och för sig skönt med en promenad, men jag passar. Det får bli en annan dag. Nu ska jag se Vetenskapens värld och sticka på en sjal. Kanske skriva lite också. Och lägga mig tidigt. I gott sällskap.

nu är det måndag igen

Och det tycker jag känns fint. Ingen jobbångest här, inte! Däremot en hälsosam pirrig förväntan inför morgondagens möte med eleverna, nya såväl som gamla. Det är en bra sak. Lite nerv ska det absolut vara. Den dagen jag inte känner det ska jag byta jobb. Jag vill ju ge dem det allra bästa och precis som alla andra typer av "performances" krävs det då en smula nerv så att man inte blir tjock och bekväm och försöker vila på gamla lagrar. Varje ny klass, grupp och elev är en ny utmaning eftersom ingen är den andra lik. Däremot är det himla skönt att vila i vetskapen om att jag faktiskt klarar det här. Att jag gör ett gott arbete. Att jag är allt det där som Björklund efterlyser (och en smula flummig ändå!) i fråga om ämneskunskaper och annan kompetens. Den sortens nervositet har jag inte behövt känna på länge.

På morronnyheterna hör och ser jag hur den libyska revolutionen firar nya segrar och rebellerna nu befinner sig inne i Tripoli. Jag gläder mig med dem, även om KhaddafiGaddaffiSchmaddafi inte är riktigt uträknad än. Jag gläder mig, men kan svårligen förstå vad ett sådant krig kostar på för den enskilda människan som befinner sig mitt i det. Och då menar jag inte den galne diktatorn utan Fadime, Ali, Khadidja, Hussein och andra vanliga libyer. När det gäller diktatorn blir det däremot en lustigt ironisk twist att en annons för att skriva sitt testamente ligger mitt i artikeln, i nätvarianten av tidningen... Enligt vad som sades på P1-morgon vill de flesta medelsnittslibyer att karln ska dö. Det är inte utan att man kan förstå dem.

För den som vill ha riktigt bra nyhetsuppdatering, både vad äller Libyen och Syrien rekommenderar jag naturligtvis AlJazeera.

Men det är långt borta det. Som goda världsmedborgare engagerar vi oss såklart i både den arabiska våren, svältkatastrofen på Afrikas horn och den amerikanska ekonomiska krisen. Men det får inte ta överhanden - det finns massor att bry sig om här hemmavid också. Att gräva där man står är något jag alltid ansett vara superviktigt. Vi har en regering som inte, likt Coralines* andra föräldrar, har knappar i stället för ögon, men väl femkronor. De vill att vi ska låta sy på likadana, vi också, så att vi fullt ut blir en del av deras värld...

(Bilden lånad av Nakna Moderaterna)

Begrundande detta fyller jag på min kaffemugg, ser ut i diset utanför och laddar för en ny arbetsdag, den första i en mycket intensiv arbetsvecka. Det är måndag igen.

Jag gillar måndagar!


*för denna litterära referens rekommenderar jag läsning av Neil Gaimans Coraline - eller varför inte se filmen?

så går en dag ifrån vår tid

Jag bestämde redan igår att den här dagen skulle få flyta fritt. Det har den också gjort. Och ändå har saker uträttats. För att lusten har funnits där, helt enkelt. Jag har vankat lite i min trädgård och vävt drömmar om hur jag vill ha den. Jag har lekt med katterna, jag har druckit kaffe, jag har dammsugit och jag har läst. Jag har lagt sista handen vid en varm och fjäderlätt sjal i finaste alpackaull.

Jag har pratat med både Jenny och Matilda i telefon och jag har sytt mig en fin, kaffebrun kjol för arbete och höstpromenader. På köksbänken står veckans lunchlådor på avsvalning.

Så har jag också haft besök av en snickare. Han tittade på min altan och såg inte det minsta förskräckt ut utan lyssnade på hur jag vill ha det och kom med förslag till bra lösningar, som dessutom lär bli kostnadsbesparande. Därtill kollade han också mitt badrum och det visade sig att jag inte alls behöver göra det så omfattande som jag trodde. Visst - golvbrunn måste bytas och badrummet ska helkaklas (mitt val - man kan ju ha matta på golv och väggar också, men det vill inte jag) och porslinet bytas ut. Men så himla meckigt kommer det ändå inte att bli, jag som trodde att golvet var tvunget att bilas upp och stammar etc skulle bytas. Dock ligger detta längre fram i min renoveringsplan. Nu väntar jag med spänning på hans offert för altanen! Hoppas jag har råd att få det gjort redan i höst!

Semla och Lois känner sig allt mer hemma. Vrålbusar. Och vilar mellan varven.

(Nä, de får verkligen inte vara på bordet, men hur ska jag kunna putta ner dem när de är så här söta?)

En fin dag att snart lägga till handlingarna.

visset

Hmpf. Enligt handelsträdgårdens blogg har de nu söndagsöppet mellan 10-13. Glad i hågen körde jag ut till Duvemåla för att inhandla lite växter till krukorna på grindstolparna och till rabatten på framsidan. Men väl framme var det stängt och infarten var spärrad. *muttra*

Så jag fick köra hem igen och tröstar mig nu med att brygga nytt kaffe och läsa två kloka människors tänkande och skrivande, nämligen Josefin och Jonas, och lyssna på Swallow the Sun. Här får ni ett smakprov:



Så. Inget trädgårdspysslande idag. Men när jag surat klart ska jag sy mig en färgglad kjol. I kaffebrunt.

fridens liljor

Äntligen har morronrejset tagit ut sin rätt...


... men det är så dags. Nu vill ju jag kliva upp och njuta en påtår på min soliga altan.

som när barna var små

(Ja, jag väntar på att du ska vakna...)

När barna var små hände det ofta att jag blev väckt vid okristliga tider av att sängen plötsligt var en tummelplats för dem. Om jag trodde att sådana tider var förbi bedrog jag mig. Fett. Jag vaknade vid halvsju av att solen sken och av att jag kände mig iakttagen. Det var jag. Semla satt ungefär tre decimeter från mitt ansikte och liksom bara väntade. Så fort jag öppnade ögonen
började hon prata lite med mig och sedan hojtade hon på Lois och så var cirkusen i full gång. De jagar varandras svansar, brottas och övar saltomortaler. I min säng.

Tio i sju gav jag upp, gick ner i köket för att ge dem mat och fixa kaffe till mig själv. Sedan tog jag med mig kaffe och dator upp till sovrummet och kröp i säng igen. Så här sitter jag nu. Sippar underbart gott kaffe och försöker skriva samtidigt som det pågår ett regelrätt krig i resten av sängen. Ibland får jag banna dem lite eftersom leken tenderar att bli lite väl hårdhänt. Precis som när barna var små. Men om ett par år har det säkert lugnat sig. Tänker jag.

Jag försöker fota dem men de är ju bara stilla enstaka nanosekunder så hur jag än gör blir bilderna suddiga. Samtidigt antyder de ju rörelse...

(Nej, det är inte en katt. Det är två...)

Nu börjar de lugna sig men man behöver ju inte direkt vara raketforskare för att lista ut att de vaknar till och sätter ny fart om jag smyger ur sängen för att gå ner att hämta mig lite kaffe. Precis som när barna var små.