det pratar vi inte heller om

Jag tänker på något jag läste, för ett tag sedan, i Caitlin Morans How To Be a Woman (en bok som alla borde läsa - kvinnor och män i alla åldrar!).

Caitlin skriver om sin uppväxt och bland många andra saker skriver hon om sin kropp och hur svårt och tungt det var för henne att bli vän med den, ta hand om den och faktiskt acceptera den. Och nu tänker jag helt enkelt bara citera en bit ur hennes bok här:

"But why did I get fat? Why was I eating until I hurt, and regarding my own body as something as distant and unsympathetic as, say, the state of the housing market in Buenos Aires? And why - while it's obviously not wholly advisable to swell up so large that, on one very bad day, you get stuck in a bucket seat at a local fair, and have to be helped out by your ex-headmaster, Mr Thompson - is being fat treated as a cross between terrible shame and utter tragedy? Something that - for a woman - is treated as something inbetween sustaining a sizeable facial scar, and sleeping with the Nazis? Why will women happily boast-moan about spending too much ('... and then my bank manager took my credit card and CUT IT IN HALF WITH A SWORD!'), drinking too much ('... and then I took my shoe off and THREW IT OVER THE BUS STOP!') and working too hard ('... so tired I fell asleep on the control panel and, when I woke up, I realised I'd PRESSED THE NUCLEAR LAUNCH BUTTON! AGAIN!') but never, ever about eating too much? Why is unhappy eating the most pointlessly secret - it's not like you can hide a six-KitKats-a-day habit for very long - of miseries?
/.../
But imagine if - instead of taking heroin - Keef* had started overeating and got really fat instead. If he'd really got into spaghetti bolognese, say, or kept coming on stage holding foot-long Subway Meatball Subs, and pausing in between numbers to have a bit of a chomp. Wandering down to Alphabet Street, twitching, four hours on the clock, desperate to scote Dairylea. Long crazy nights after gigs, in penthouses, nubile dollies scattered across the room, and Keith in the centre, sprawled across a silk-draped Emperor-sized waterbed, eating salt and vinegar Hula Hoop sandwiches and Tunnock-s teacakes off a tray.
/.../
Because people overeat for exactly the same reason they drink, smoke, serially fuck around or take drugs. /.../ No - I'm talking about those for whom the whole idea of food is not a pleasure, but one of compulsion. For whom thoughts of food, and the effects of food, are the constant, dreary, background static to normal thought.
/.../
In a nutshell, then, by choosing food as your drug - sugar highs or the deep sopoforic calm of carbs, the Valium of the working classes - you can still make the packed lunches, do the school run, look after the baby, pop in on your mum and then stay up all night with an ill five-year-old - something that is not an option if you're caning off a gigantic bag of skunk, or regularly climbing into the cupboard under the stairs and knocking back quarts of Scotch.
/.../
Overeating is the choice of carers, and that's why it's come to be the lowest-ranking of all addictions. It's a way of fucking up yourself whilst still remaining fully functional, because you have to. Fat people aren't 'indulging' in the luxury of their addiction making them useless, chaotic or a burden. Instead, they are slowly self-destructing in a way that doesn't inconvenience anyone. And that's why it's so often a woman's addiction of choice. All the quietly eating mums. All the KitKats in office drawers. All the unhappy moments, late at night, caught only in the fridge-light."

Och jag fundrar på orsakerna till att just ätande är så skamfyllt. Ätande och övervikt. Varför människor (både kvinnor och män) som är överviktiga ses över axeln. Betraktas som ointelligenta, lata och fullständigt karaktärslösa. I en utsträckning som alkoholister, läkemedels-, sex- och spelmissbrukare och rökare aldrig kommer i närheten av. Har Caitlin rätt? Är det för att det framförallt är ett kvinnligt missbruk? Och... är samhällets attityd till någon hjälp?

Det fundrar jag på.

Sedan kan en ju också reflektera över de attityder en överviktig person möter när hen försöker bryta sitt beteende och möter kommentarer som "bantar du nu igen?"... "Äsch... det är bara att äta mindre och röra på sig mer..." eller "men du är ju fin som du är" eller "men nu räcker det väl, ändå..?" eller faktiskt inte tar "nejtack!" för ett svar när de bjuder på sådant den överviktiga personen vill undvika, utan trugar vidare. Sådana och andra kommentarer som en inte behöver vara paranoid för att uppfatta som att andra känner sig hotade på något vis... som att deras egna fördomar om individen ska komma på skam om hen plötsligt har en någorlunda normalviktig kropp - och därmed inte kan betraktas som lat, ointelligent och fullständigt karaktärslös?

Halfway Up The Stairs - Rodriguez

*Keith Richards

packad och glad

Nej. Ba' skoja', ju. Men jag har har packat (det tog vid pass 12 minuter) och är klar, vilket innebär att växterna är vattnade, disken diskad, golven dammsugna och badrummet städat. Naglarna nylackade, soporna uttagna och alla mina elektriska gadgets (telefon, iPod och Kindle) är laddade. Utom laptopen då, men den får stå på laddning i natt. Middag har jag ätit också.

Jag hann väl med det jag tänkt på jobbet, också. En sista VideoScribe, till exempel, innan sjudagarstrialen går ut. Korrläsa en elevs projektrapport. Baföratt liksom.

Pride of Man - Quicksilver Messenger Service

Nu ska jag göra ett litet översättningsknäck. Återkommer senare. Tror jag.

valborg...

Valborgsmässoafton. Eller, som jag föredrar att se det, en vanlig tisdag. Det har regnat och blåst i natt och det ser ut att fortsätta under dagen, även om en sned sol just nu lyser på regnmolnen så de ser ännu svartare ut. Varm tröja på. Det var kallt på jobbet igår, och det hör inte till vanligheterna. Grannen är redan ute och gräver några tag i sin trädgård. Han har en stor grävmaskin.

Mike har lagt upp ett kort filmklipp, på FB, från morgonens utflykt till IKEA (de ligger en timme före oss och i Saudi öppnar IKEA alltså 07:00...). Matilda ser trött ut och jag ser att hon valde den... svarta abayan. Heh. Och medan de är där infaller bönestunden så ljudet han fått med är en böneutropare över IKEAs högtalarsystem. Kassorna och restaurangen stänger 40 minuter men en får gärna gå omkring och shoppa... Och Matilda är inte den enda kvinnan, så det finns alltså kvinnor även på det saudiska IKEA trots att deras katalog försökte få oss att tro annorlunda... Nå. Hon ser för övrigt ut att ha det bra och äventyret fortsätter!

Bob Hansson på Tankar för dagen. Gott att lyssna på honom. Just det. Måste mejla honom om hans föreställning här. Det känns lite nervöst. Att mejla Bob Hansson, alltså. Hur löjligt är inte det, då?

Med rödpenna genom livet - Bob Hansson

trejävlatusen

Detta är mitt tretusende inlägg, i den här bloggen. Förjävla galet. Har jag inget bättre för mig?

"Traditionellt" lottar jag ut något jag gjort själv för att högtidlighålla när jag passerar ett tusental. Den här gången tänker jag lotta ut ett par gosiga virkade tofflor. De är tillverkade av finaste, mjukaste ull från lamm och får som min sköna vän Kia föder upp uppe i Fryksdalen. Nu kanske någon tycker att det är en dum grej att lotta ut ulltofflor när det änteligen börjar bli vår och varmt igen, men oavsett vad vi alla försöker förtränga just nu så är sommaren väldigt kort och när höstkylan kommer krypande tillbaka kan det ju vara skönt att köra ner fötterna i ett par värmande laddor.

Så här kommer de att se ut, men "skaften" blir högre så att de sitter fint på foten

Äsch förresten, de går snabbt att göra så jag lottar ut två par (till två personer, dårå)! Ett par som passar storlek 38/40 ungefär och ett par som passar typ 42/44. Storlekarna är lite svårbedömda, men den som vill vara med får väl helt enkelt tjangsa!

Den som är sugen kan mejla mig på magdalenaronnby[snabela]gmail.com och eftersom jag ändå kommer att vara på resande fot kan vi säga att ni får t o m måndagen den 6 maj på er att göra det. Kom ihåg att ange vilket av paren du vill vinna! Lottningen kommer att ske under skumma, men betryggande former. Nu har jag ju ingen katt som kan sköta det, men jag kommer nog på något..

D'yer Mak'er - Led Zeppelin

inte så himla enkelt

Fasiken vad det är svårt att bedöma och betygsätta projektarbeten. Ett par av dem är klockrena MVG:n. Det visste jag innan jag ens satte mig ner för att slutläsa dem eftersom jag följt processen och har sett hur fint och målmedvetet dessa elever har arbetat. Men ett par av de andra ger mig ont i magen. Seriöst. Det svåra är att jag så gärna vill godkänna dem, men hur jag än vänder och vrider på dem är det antagligen inte möjligt. Det står inget om examinatorns goda vilja i betygskriterierna...

Så blev jag sittande lite för länge med en ny VideoScribegrej. Den här gången med prat till. Jag visar den inte här för jag sparade den i jobbdatorn. Jag är lite kär i VideoScribe. Det blir ju så jääääkla proffsiga grejer! Jag ska ha det programmet - eller snarare appen. Jag får väl krypa till korset och skaffa mig en platta.

England på onsdag morgon, alltså. Jag har tvättat. Men inte packat. Jag gör det väl imorgon kväll. I morgonkväll ska jag också handla. Och dammsuga. Pyssla lite så det ser fint och trevligt ut när jag kommer hem. Ladda iPoden och Kindlen. Det hinns med. Passet och en adapter har jag letat upp.

Mörkgrått och löften om regn på kvällshimlen. Långchatt med en av mina systrar. Om fulmönster. Livspussel. Om att räcka till. Att känna att en duger. Att en är bra. Göra svåra val. Varje dag.

Nu: te. Vetenskapens värld. Musik.

Marrow of the Earth - Opeth

full speed ahead

Förbereda. Skriva ut. Tänka ett varv till. Genomföra lektion. Improvisera. Laggande nätverk. Samtala med elev. Planera. Läsa projektarbetsrapporter igen. Diskutera med kollega. Luncha. Tänka. Kopiera worksheet. Fixa papperstrassel i kopiator. Fixa papperstrassel i kopiator. Nästan ge upp. Fixa lite mer papperstrassel. Hämta kaffe. Racerblogga. Glömma dricka kaffet. Skynda till nästa lektion.

Kvar: lektion. Gemensam bedömning av projektarbeten med kollega. Visa hur VideoScribe funkar. Utvecklingssamtal (det sista!). Och säkert något mer. Som laggande nätverk, till exempel.

It's all in a day's work!

den hemliga bloggen

Sofi Oksanen på Babel igår kväll. Hon har skrivit dagbok sedan hon var sex år. Sedan slutade hon. Jag undrar om hon sparat dagböckerna?

Jag har också skrivit dagbok sedan jag var sju år. Men jag kände mig aldrig trygg med dem. En ständig oro att min mor skulle läsa. Senare barnens far. En annan man med vilken jag hade en relation. Så efter hand har jag slängt dem. I början när jag bloggade hade jag en parallell, analog.  Men sedan skippade jag det. Jag skriver vad jag vill i min blogg. Nästan. Rättare sagt: jag skriver exakt vad jag vill. Men jag publicerar inte alla inlägg.

Ibland funderar jag på att börja skriva en för hand, igen. Bara för att jag kan, liksom. 

Måndag morgon, alltså. Huset är inte helt varmt, men nu åker inte värmen på igen. Jag värmer först upp med en varm dusch och så med hett kaffe. Nyheter i min radio. Världen är inte heller särskilt varm idag. Cynism verkar vara temat för dagen - den kollapsade textilfabriken i Bangladesh, lobbyism och vapensmuggling & piratbekämpning. Hej och hå. Mitt i allt elände sticker enskilda, varma goda människor ut - jag fokuserar på dem.

Idag är första dagen på en elvadagars arbetsvecka. Jag ser fram emot den med blandade känslor. Visst ska det bli väldigt roligt att resa med elever och kollegor. Vi brukar ha mycket trevligt på de där tripparna. Men det blir också långa dagar, ett ganska späckat program och alldeles för lite sömn.

Monday, Monday - The Mamas & The Papas

utsikt från min soffa...

På Kunskapskanalen idag gick (går) ett galet program om Nordlandsbanan. Resan från Trondheim till BodØ  tar tio timmar och filmen upplevs i realtid, fast den är filmad genom fyra årstider. När jag började frysa ute på altanen gick jag in, satte på teven och la mig i soffan under en filt. Slötittade lite på filmen - jag skulle gärna göra en lång tågresa, jag älskar att åka tåg, och gärna norröver! - och somnade sedan gott, någon timme. Hur gött som helst.

Sedan slängde jag i sista maskinen tvätt och lagade mig en god middag. En stor driva fint skurna grönsaker och en biff av fint malen, mager nötfärs och så lite goda krydderier på det. Gott så.

Nu ska jag ha tevekväll och jag tror jag ska ge mig själv ett skönt fotbad, dessutom. Det är skönt att köra ner fötterna i hett vatten, med något fint salt i, och så bara slappna av. Fundera över så vitt skilda saker som scientologi (religion eller rent geschäft?), naturlivet på den arabiska halvön och intressanta författare... det blir en bra avrundning på helgen.

Don't Cry My Lady Love - Quicksilver Messenger Service

söndagseftermiddagstankar

Helt planenligt drog jag på mig en skön fleecetröja, virade en tunn sjal runt halsen och gick ut. Ungefär i halvtid blev det lite väl varmt, så jag drog av mig sjalen. Jag trodde halva Byn skulle vara på benen men jag mötte knappt en enda mänska. Det gör inget. I öronen hade jag en av Skolsnacks senaste podcasts. Givetvis handlar den om skolan, ur lite olika perspektiv. Skillnaden mellan problembaserat lärande och... problemlösning. Om att det absolut inte får vara någon form av FOFO-pedagogik, vilket var ett nytt begrepp för mig (Fuck Off and Find Out). Att det också måste finnas ett massivt ryggstöd, för eleverna, i form av seminarier, föreläsningar, underlag, tydliga frågeställningar, struktur och en riktning. Därför handlar en problemlösande pedagogik inte om flum, om att släppa eleverna helt lösa eller att som lärare undandra sig sitt ansvar - tvärtom. Sedan pratade de om Håkan Hellström, som jag gillar. Det gick tydligen inte så bra för honom i skolan. Han passade inte in. Som så många andra...

En parallell drogs... ett samtal om att de lyckade och högpresterande eleverna är de som blir sedda - och tvärtom; de som inte blir sedda och bekräftade, som inte känner att någon bryr sig... lyckas inte. Det håller jag med om. Fast inte i mitt eget fall. Jag blev aldrig sedd*, utom relativt mina "akademiska" prestationer. Det var aldrig någon vuxen som någonsin frågade mig hur jag mådde, som såg att det ibland var illa ställt och som visade att det inte var okej. Och ändå - eller just därför? - hade jag alltid högsta betyg. I allt (utom idrott och slöjd...).

När jag gick genom skogen, uppe vid Krysseboda, spanade jag efter lämpligt material till en ordentlig vandringsstav. Men de jag hittade var antingen för korta, för klena eller för krokiga. Jag fortsätter leta, för det är så himla skönt att ha en sådan när en går långt.

Nu sitter jag på altanen och det är riktigt skönt. När solen är framme. När den går i moln blir det lite väl kallt, trots att jag har en mugg värmande kaffe bredvid mig. Strax är det dags att hänga en tvätt och sedan tänker jag nog stanna inne. Det ser ut att bli allt molnigare.

Stepp, min stepp - Jan Johansson

*Jo... en gång, i tredje klass, hade vi en ung och glad vikarie som faktiskt brukade stanna i korridoren och prata med enskilda elever. Hon var sagolikt duktig på att teckna, ibland gav hon bort sina alster och hästteckningnen hon gav mig hade jag kvar i många år. Ulla Jerndin, heter hon. Tänk att jag minns det fortfarande. Underskatta aldrig kraften i att bry sig om, att se... Jag minns inte en enda av de andra lärarna på den skolan...

same procedure as every weekend

Söndagsmorgon. Stil i P1 och sedan Godmorgon världen. Nybryggt kaffe. Kuddar och prassligt täcke. Solstrimmor genom nedfällda persienner. All tid i världen.

Men också en tillbakalutad plan. En tvätt till att köra. En promenad att ta. En och annan podcast att lyssna in. En sol att njuta vid en altanvägg. Och tre timmars SVT2-tittande (en fin söndagstradition). Ikväll blir det Scientologins hemligheter, Det vilda Arabien (vilket ju känns mer relevant än någonsin att kolla in!) och så avrundning med Babel, som ikväll bjuder på både Lars Lerin och Sofi Oksanen.


Eftersom nätverket i skolan låg nere i fredags måste jag också göra ett par snabba förberedelser till måndagsmorgonens lektion. Temat är York och vi ska kolla på lite av dess historia och kanske blir det lite övernaturligheter också...

Did You Give The World Some Love Today, Baby - Doris

appappapp

Jag har en ny app. Det var Johanna som tipsade mig om den. En skriver in vad en äter och motion och liknande och så håller den reda på in- och uttag och det är just en sådan grej jag behöver som en av delarna i min ambition att styra upp mitt liv, på de områden där jag är minst nöjd (eller snarare mest onöjd) med mig. Jag har testkört den hit och dit några dagar.  Den är också kompatibel med RunKeeper vilket är en bra grej.

Det verkar knasigt men att hålla lite räkning på kost och träning på det här viset känns faktiskt ganska peppande. Jag har inget behov av att läsa bloggar om sådant, eller chatta med likasinnade eller skriva upp/leta recept eller vafan som helst. Jag vet exakt hur en balanserad kosthållning ser ut och eftersom jag inte ägnar mig åt några avancerade träningsformer behöver jag inte läsa så mycket mer om det heller. Åtminstone inte för att bara komma på rätt spår igen.

Men jag behöver the accountability. Och det får jag via appen, som just nu är gratis. Är jag fortfarande nöjd med den efter England kan jag tänka mig att betala för de utvidgade funktionerna. En av de fiffiga grejerna med den är att en kan scanna av EAN-koder för att få reda på exakt näringsinnehåll etc.

The Daily Planet - Love

med en liten släng av letargi

Eftermiddagen har fått gå i läsandets tecken. Jag har läst ut Uglies nu och den ger The Hunger Games tjockt med spö, alla dagar i veckan. Jag tror den kan bli riktigt, riktigt bra till en av mina klasser i höst. Klart roligare läsning och  flera intressanta teman att arbeta med. Så får det bli. Nu ska jag fundera på en till... till en annan årskurs. Fast inte ikväll, förstås.

Nu serverar jag mig själv ett glas rött, låter Leonard Cohen ta över stereon en stund och tar mig en bloggpromenad. Tvätten är hängd och middagsdisken diskad. Det fanns gott om Johannas goda blomkålsmos kvar, från igår, och det värmde jag och åt med rökt skinka. Så slapp jag laga middag.

A House Is Not a Motel - Love

långsam lördag

Jag inrättar min lördag. Ingen lust att gå ut. Mörka, trista moln. Gott. Då stannar jag inne! Låter P1 bara rulla på, lyssnar och tänker, dricker kaffe, äter lite saltlakritsglass (det vore ju hemskt om den skulle förfaras), pratar lite med Jenny i telefon, läser några kapitel i Uglies (jobb, egentligen...) och kör en ordentligt blandad playlist i Spotify. Funderar på att låta odlingarna flytta över till krukor. Lite större, lite bättre. Slänger en svart tvätt i maskinen.

Tanken snuddar vid den nyligen avslutade relationen och det snudd på omöjliga att fortsätta vara goda vänner i ett sådant läge, oavsett vad som blivit sagt. Goda vänner hör ju av sig någon gång, om det så bara är några korta ord på FB, eller något sms. Vi gör inte det. Jag tror inte vi är goda vänner. Troligen inte ens vänner. Jag är inte förvånad. Livet går vidare!

Bläddrar lite i min kalender. (Jo, jag kör en old-school, i papper.) Snart en jobbresa. Sedan kommer Jenny och hälsar på och en fest väntar. Festival. Öppna Pensionat Ronnby för säsongen. Midsommar. Semester. London? Stockholm? Oslo? Stugan? Familj. Vänner. Det blir bra, det!

Den senaste veckans sena finkvällar tar ut sin rätt. Kanske jag skulle sträcka ut mig i soffan, med en filt och en film?

Peruvian Skies - Dream Theater

byns bästa

Över köksbordet filosoferar vi kring varför Johanna vaknar hela tiden, om nätterna, när hon är här. Hon säger att sängen är superskön, så det kan inte bero på det. Men vi tror att det kan bero på att det är så otroligt tyst här i Byn. På Grønland ligger det, dygnet runt, som en ljudmatta över allting... polis- och ambulanssirener, hundar som skäller, högljudda grannar och ett ständigt trafikbrus. Här kan en, om natten, tro att en bor mitt ute i skogen. är en inte van vid det kanske en vaknar av... tystnaden?

Nu har jag vinkat av henne vid tåget och som alltid känns det som ett ett stort hål mitt i magen. Men det växer snabbt igen. Det är ju bara som det ska vara, att barna kommer förbi, stannar några dagar och sedan drar vidare. Och jag har ju en del att göra den här helgen. D

Ska bara...

Pastime Dreamer - Crawler

trägen finner

Året är 1979. Det är en sen kväll, eller kanske en tidig natt, i Sysslebäck. Jag har flyttat hemifrån, men är hemma och hälsar på. Ligger i sängen och lyssnar på ett radioprogram med favoriten Kjell Alinge. Café Midnatt - med musik från mjuka maskiner.

Kjell spelade ofta lite udda och skön musik. Så även denna kväll. Just som jag ligger där och nästan är på väg att glida bort... hör jag en låt... en helt fantastisk låt... som absorberar mig...

Vem som gjorde låten måste ha påannonserats i början av den innan jag vaknade till igen. När jag kom hem till mer civiliserade trakter (nåja... Sunne... men musikaffären i hörnet av Storgatan/Bryggargatan skojade en inte bort) skyndade jag mig till den lokale skivhandlaren. Som tyvärr inte kunde hjälpa mig trots att jag gav honom titeln på låten. På den tiden lusläste jag varenda nummer av NME också, men inte hittade jag något om låten där heller.

Så småningom kom internet in i mitt liv (typ 93-95?) och med oregelbundna mellanrum har jag sökt efter den där låten utan att någonsin lyckas. För en stund sedan... gjorde jag en sökning igen - kanske är det två eller tre år sedan sist? - och... den kom upp som första alternativ. Med en YouTubelänk...

Den som läste mitt blogginlägg i morse kanske såg att jag lyssnade på Free, där legendaren Paul Kossoff ingick? Efter att Free upplösts gick Kossoff vidare och bildade så småningom Back Street Crawler. Men Kossoff hade tunga drogproblem och under en flygresa 1976 klappade hans hjärta ihop. Bandmedlemmarna beslutade sig för att köra vidare, med det något kortare namnet Crawler (samt nytt skivbolag och ny manager)...

... och nyss hittade jag alltså den här:

Sold On Down The Line - Crawler

*lycka*

stadsresa

Jag inser att det är ett bra tag sedan jag var i Växjö, när de hunnit lägga igen ett av spåren vid stationen, flytta butiker och öppna nya fik. Ändå kan jag inte säga att jag direkt saknat stan. Visst är det mysigt att, som idag, strosa lite, kolla i några butiker, köpa wettexdukar på LAGERHAUS och en bok om Andy Warhol på Skivan & boken - där jag för övrigt på ett rådigt vis kan ha räddat en ung mans (tillika en av mina komvuxelever) om inte liv så i alla fall urinblåsa och heder genom att ge honom en femma så han kunde uppsöka närmaste bekvämlighetsinrättning - och så fika på väldigt mysiga cafét vid gamla Palladiumbiografen. Men också skönt att komma hem igen.


Vi har hunnit handla hem lite kött och grönsaker också, och om en timme eller två har Johanna lovat laga mat. Gutt, som di säger här i Småland.

Kvällen lovar att bli lugn och skön. Middag, som sagt. Musik (just nu Rodriguez). Kanske någon film eller läsa lite. Prata. Luta oss tillbaka helt enkelt.

Cause - Rodriguez

here we go again

Huh. Fredag. Trött. Eller snarare... sömnig. Varannandagsväder. Men regnet gör gott för växtligheten.

Note to self: ring trädgårdshjälpen, O, ye procrastinator!

Sömnbrist eller ej så är avsikten att göra en Fin Fredag av den här dagen. Yttre attribut kan vara en svart klänning, ett snyggt halsband och röda naglar. Men det handlar nog ändå mest om ett mindset. Så svart, hett kaffe, lite schysst morgonmusik och goda förhoppningar brukar vara det som stämmer mitt sinne i en fin tonart.

Förhoppningarna på den här dagen handlar givetvis mest om en lång eftermiddag och kväll med Johanna (förlåt att jag är lite tjatig...) men också om goda timmar på jobbet. Glada ögon hos elever, ett gott möte med en högt värderad kollega, fredagsfika i god gemenskap och meningsfulla arbetsuppgifter.

Så... då kör jag väl igång, dårå!

I'll Be Creepin' - Free

aaw

Kollegan Karl-Johan hade som vanligt gjort ett tokbra jobb med ett mycket brett och roligt quiz (kul regler och lite klurig lagindelning ökade på spänningen) och många av kollegorna slöt upp. Så småningom promenixade vi bort till Amigo för en bit mat och lite god dryck, för oss som slapp köra bil. Johanna anslöt på vägen och jag tror hon kom igenom en lärarmiddag utan större trauman.

Nu sitter vi vid köksbordet med varsin laptop emellan oss och slösurfar och småpratar. Tidig läggning för mig ikväll, också. Jag känner mig tråkig men jag måste orka jobba imorgon. Dock går jag nog hem rätt tidigt och planen är att åka in till stan (Växjö troligast) och strosa och fika. Jag säger bara en sak: LAGERHAUS! Sedan åker vi hem och lagar god mat och hänger. Hur sent som helst, ju!

Kolmörkt ute. Kvarteret ligger tyst. Snart gör jag det också.

Cowgirl In The Sand - Neil Young

homecoming queen

På min ytterdörr hänger en skylt. Det är en välkomstskylt som Johanna hängt dit.  På altanen hade hon dukat med kaffe och frukt, mot solväggen. Norah Jones i stereon. Jag blir bortskämd.

Nu ska jag försöka fetignorera en enveten huvudvärk och ladda om för AW med kollegorna. Först lite häng och aktivitet på jobbet och sedan middag på Hotel Amigo. Johanna ansluter där.

Come Away With Me - Norah Jones

andens seger över materien iii

Torsdagar är viktiga arbetsdagar. Det är då jag hinner tänka, reflektera, pröva nytt och planera. Idag har jag bland annat börjat testa det här:

Första gången. Kan utvecklas. Ska dessutom göra en voiceover men det får bli imorgon. Nu väntar Johanna på mig, därhemma!

med lättare andetag

Jag vaknar redan vid fem, men lyckas somna om i små portioner. Det är ljuset. Det bådar gott för mitt humör framgent. Och jag känner mig inte så trött som en skulle kunna tro. Jag kom i säng i vettig tid igår men det är annat också. Gårdagen var en sådan där dag som ger mer energi än den tar. Inte minst att Johanna är här. Promenaden. Samtalen. Föreläsningen. Middagssällskapet. Det gör mig glad. Och då blir jag piggare. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag bor helt enkelt i fel hörn av Sverige. Å andra sidan är de flesta hörn av Sverige fel om jag skulle vilja bo närmre mina barn - dels för att de bor så spritt (och bara Linus bor ju i landet, faktiskt) och dels för att de är hyfsat mobila. Så det är att gilla läget, bara. Och ses när vi kan. Dessemellan ringa, skajpa, chatta, smsa... Och det går ju faktiskt bra. Jag märker att jag egentligen blir som mest missmodig när jag överhuvudtaget upplever att mina mellanmänskliga kontakter blir för glesa, eller meningslösa. Utanför arbetstid, alltså. När jag arbetar blir det ju lätt overload, i stället.

Idag är det torsdag men jag ska inte KBT:a idag, utan gå till jobbet lika tidigt som vanligt. Däremot är planen att gå hem tidigare så att jag hinner umgås med Johanna. När hon vaknat... ;)

Men först ska jag dricka kaffe, lacka om naglarna, lyssna vidare på P1-morgon och ta en sväng på Facebook. Jag la upp en länk till en artikel i Aftonbladet igår och det blev en massa diskussioner kring det hela. Jag är inte tillräckligt påläst och insatt för att kunna debattera tillräckligt vasst i sak, när det gäller den frågan, men jag vet hur det är att känna utanförskap (om än av helt andra skäl) och jag ser vad jag ser bland unga människor jag möter och om ett tredje omklädningsrum skulle kunna göra livet mer uthärdligt för en enda av dem (och dessutom möjliggöra för deltagande i skolidrotten utan att det blir övermäktigt jobbigt) så what's the deal liksom?

Kaffe. Nu.

Broken Promise Land - Weeping Willows

lyx!

Att komma hem och mötas i dörren av Johanna och så få nybryggt kaffe och macka och prat till det. Det är glassigt, det. Att hon dessutom lurade ut mig, tröttare än tröttast, på en skön promenad är schysst topping på den glassen!

På biblioteket ikväll var det föreläsning av Dick Harrison på temat "Robin Hood och andra sociala banditer" och vi pallrade oss dit för en smula allmänbildning. Det var fullsatt. Utsålt. Och han bjöd på en... show, snarare än en föreläsning. Spirituellt, medryckande och säkert ganska sant... ;)

Efter biblioteket styrde vi hemåt igen, i skymningen, och snodde ihop en god och lätt laxmiddag. Nu sitter vi här, med tända ljus, och bara lutar oss tillbaka och småpratar. Väntar på att maten ska bli klar. Sedan får det nog vara läggdags för mig. Inget sudd inatt, alltså.

A Song For Europe - Roxy Music

andens seger över materien pt II

Och nu vet jag hur en gör memes också!

Citat: Douglas Adams

Den här bilden ska jag lägga upp till mina elever...

andens seger över materien

Ha! Nu har jag lärt mig något nytt igen. Jag har klurat och letat i telefonen (en Samsung Galaxy SII) men inte kunnat begripa hur en gör en skärmdump ifrån den. Inga direkt frenetiska ansträngningar utan mer när jag känt att det funnits ett påkallat behov och då har det ju liksom varit försent...

Men NU vet jag!

Senaste podcastarna i min att-lyssna-på-lista...

Let The Sunshine In - Hair

bring the sunshine in

En har husdjur.

Det kanske inte var min allra bästa idé, den att sitta uppe och bubbla med Johanna till halvett i natt... men så värt det, ändå. Vaknade i vanlig tid och bara det att se ut på en blå himmel, från horisontalläget i sängen, piggade upp mig.

Lite Tranströmer, en dusch och två muggar kaffe senare är jag som vanligt igen. Möjligen kommer nattsuddandet att straffa sig framåt eftermiddagen, men det kan jag leva med.

Det är så fantastiskt det här med att ens barn är... vuxna. Och beter sig som sådana. Jag hör från vänner med vuxna barn (och från unga vänner) att många faller tillbaka i barn- och ungdomens fulmönster så snart de kommer hem till sina föräldrar, men hittills har jag inte sett några sådana tendenser alls. Självklart skämmer jag bort (fattas bara!), lagar älsklingsrätter och småpysslar - men vi delar också (utan tjat... ;)) på undanplockning och disk och annat praktiskt. Och det kan hända att de har både handlat och fixat käk när jag kommer hem från jobbet, ibland.

Vi pratar om jobb, träning, familjen, vintern, spännande framtidsplaner, relationer, gemensamma vänner, katter och hundar och kärleken och tja... livet, liksom. Mycket skratt och något allvar.

Fear Of A Blank Planet - Porcupine Tree

t.t.

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen."

While I'm Still Strong - Weeping Willows

vårvindar friska

Det blåser verkligen rejält nu. Kraftiga byar som får altantaket att smälla och knaka. Men det sitter kvar trots att det måtte ha minst trettio år på nacken... Fördelen med blåsten är att alla gråmoln blåst bort och att kvällshimlen är vacker. Enstaka tussar flyger över himlen och träden vajar tungt. Jag var frusen och trött efter jobbet och föll till föga och vred upp pannan lite. Jag är så jääävla trött på att frysa och ska åtminstone inte göra det inomhus - det är illa nog att behöva göra det så fort jag går utanför dörren.

(Ja, jag gnäller... jag vet... det var supervarmt och skönt i helgen och det är bara april och jada jada jada... it's my blog and I whimper if I want to... - and yes, I'd love some cheese with that whine, thank you... ;)

Hur eller hur står en nyfixad coleslaw och väntar, medan klyftpotatis - slungad med flingsalt, färsk timjan och rapsolja smaksatt med rostad vitlök - och kyckling med mera vitlök och rara örter sprider väldofter från ugnstrakten. Vill vi vara fräcka och glamma till det så här en tisdagskväll så kan jag nog jaga upp en flaska vin också. I köksfönstret brinner värmande ljus. Om en halvtimme ska jag möta älsklingsjohannan!

Och som om inte detta vore familjemys så det räcker har jag fått nästan en och en halv timme med sonen i telefon, också... Sweet!

Face of Melinda - Opeth

jag borde väl...

... ta en långpromenad. Köra en maskin tvätt. Ringa trädgårdshjälpen. Beställa pellets. Vika tvätt och lägga undan. Skriva ett par mejl. Såptvätta verandaräcket på framsidan. Vårstäda i altanhörnan. Bry mig. Men... njäh. En annan dag, kanske. Det blåser ju.

Så jag lyssnar på nyheterna och slösurfar. Om en stund ska jag bädda i gästrummet åt fin Johanna och börja förbereda middag. Möta vid stationen. Viktiga saker.

Arbetsdagen har varit bra. En del allvar och en del skratt. Energiflöde vid bokprat i en klass. Stillhet och full koncentration i en annan. Lite sharing is caring och förberedelser för nationellt prov.

World Book Day idag, förresten...

I'm Reading a Book - Julian Smith

tisdag, då

Vaknar efter en lång natts skön sömn, strax före halv sex. Sätter på radion och ligger och drar mig en god stund. Lyssnar, med en tredjedels öra, på kortversionen av gårdagens Ring P1 och sedan är det någon morgongudstjänst. Ibland blir det så, eftersom jag ständigt har radion på om morgnarna (och annars också...), att jag lyssnar på de där andakterna och det är inte helt sällan som de är ganska sekulära. Det är inte alltid en präst, imam eller rabbin som håller i dem. Ibland inte ens en troende person utan det blir mer av lite soft myslivsåskådning. Inte för att det spelar mig någon roll, jag tror ju inte på någon gud överhuvudtaget, men det känns en smula signifikativt för delar av det religiösa livet... Släta ut och över... stryka längs med... Och lika bra är väl det.

Det är ljusgrått ute och sex plusgrader. När jag går omkring i mitt hus och vattnar planteringarna och pelargonbebisarna känns det lite kyligt. men nu ska inte värmen på något mer, det har jag bestämt. Så jag drar på mig ett par goa sockar och en tröja. Häller upp hett, svart kaffe och tar mig en bloggpromenad. Den här tisdagen behöver en mjuk start. Som de flesta tisdagar.

Vädret passar ihop med mitt humör. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta itu med den lite sega, trista delen av mig. Den som inte jobbar och har kul utan som smiter med mig hem efter jobbet eller sitter på sängkanten och väntar när jag vaknar. Eller... jo... egentligen gör jag ju det. Jag behöver jobba med mig själv. Tillåta mig att må bra, även om det kräver en hel del hårt arbete. Jag behöver göra upp en plan för det. En rimlig sådan. Och hålla mig till den.

It's No Good - Depeche Mode

gränsdragningar

Arbetet och den fria tiden flyter ihop när jag gör en omläsning av Scott Westerfelds Uglies (lite närmare den här gången) och dels gör det med tanke på en av mina elever som också läser den och dels med sikte på höstterminen då jag tror att den ska bli en av mina kursböcker - för de nya ettorna.

Läsaren dras snabbt in i handlingen och det finns mycket att reflektera och samtala om, i den. Frågor om utseendefixering, hur långt vi är beredda att gå för vårt yttres skull, vad det egentligen innebär att vara en människa, att vara sann mot sig själv, att bli vuxen - både fysiskt och känslomässigt - och kritik mot ett Big Brothersamhälle som disinformerar och detaljstyr inte bara medborgarnas liv utan också deras tankar, känslor och relationer...

Her Eyes Are a Blue Million Miles - Captain Beefheart

survival of the fattest

Så överlevde jag måndagen och hade dessutom roligt på vägen! Som vanligt rusar allting på och det är svårt att få ens andrum, ibland. Å andra sidan är en stor del av det som nu tar upp min tid ganska omfattande förberedelser för undervisningen. Ett arbete som jag anser vara en av de absoluta grundförutsättningarna för att nå goda resultat. Visst finns det gamla beprövade grejer som en kan använda ibland, men ska jag inte själv dö av tristess måste allt uppdateras. Och en lärare som ligger död bakom katedern av pur leda lär knappast inspirera sina elever till några stordåd.

För ettorna handlar det om ett litteraturprojekt som ska löpa terminen ut, parallellt med andra saker. Säga till dem att gå till bibblan och fixa sig en bok och sedan snoka upp förra årets instruktioner kring bokanalys och så gå och brygga mig en mugg kaffe? Skulle knappast tro det, va'? Jag har slängt alla dylika från förra läsåret. Några grundgrejer som är bra att utgå ifrån har jag ju förstås i huvudet och så prövar jag några nya anfallsvinklar. Redovisningen har jag ett antal uppslag för, men tänkte först höra vad eleverna själva kan tänkas ha för idéer kring den.

Men nu är jag hemma och ägnar mig åt andra saker. Matlagning, till exempel. Köttfri måndag på er!

Castles Made of Sand - Jimi Hendrix

allt löser sig...

Matilda ringde från Dhahran, medan jag drack mitt morgonkaffe. De trivs redan fint och blir väl omhändertagna. En av Mikes vänner bor helt nära och de har också träffat en del av grannarna. Amerikaner mestadels, men det bor även en del saudier i compoundet. Hon får gå klädd precis som vanligt (typ linne och  halvkort/halvlång kjol) men tar på sig en långärmad skjorta när hon går in i någon affär, dels av respekt för affärsinnehavarna som ofta är saudier och dels för att luftkonditioneringen håller innetemperaturen på kylskåpsnivå. De har hunnit med en tur på IKEA också och samma klädsel funkade bra även där, trots att det ligger utanför compoundet. För säkerhets skull hade hon med sig en sjal också, men kände inget behov av att använda den. Det kan dock vara bra att vara försedd med lite extra kläder om Klädpolisen skulle dyka upp. De är män och får inte prata med kvinnor så de är utrustade med pinnar som de han hötta med, eller peta på olämpligt klädda kvinnor med - om de till äventyrs inte har en man med sig som kan bli utskälld för deras räkning... Och inte har de sett några läskiga djur heller, som t ex skorpioner. Än.

Och jo... det ordnade sig med Dracula. Det ordnar sig alltid.

Det blev spännande högläsning (jag upphör aldrig att fascineras av högläsningens magi... hur även den bängligaste artonåring blir helt stilla och sjunker in i berättelsen...) illustrerat av ett bildspel jag satt ihop... samtal om Whitby... om jet... om James Cook... om  Whitby Goth Weekend... om shopping och om teknik, eftersom några haft problem att få fungerande länkar till sina podcasts.

Apropå lektioner ska jag ta och risajkla fredagens lek med Svengniorna i eftermiddag, fast i lite förenklad form.

Nu är kaffemuggen påfylld och jag ska ta itu med ett schysst upplägg för ettornas litteraturprojekt.

I Can't Be Satisfied - Eric Sardinas

ja, då kör vi väl då...

När jag står vid köksbordet och plockar ner grejer i väskan funderar jag på dagens första lektion. Jag har en vag idé om vad jag tänkte att vi skulle göra men kan inte riktigt greppa den. I stora drag har jag det helt klart för mig, men jag försöker verkligen erinra mig om jag förberedde några detaljer? Inte så att jag detaljplanerar mina lektioner, det skulle inte funka så bra, utan mer som att jag exempelvis plockade ut de där bilderna jag tänkt visa och om jag kom ihåg att bokmärka ett par filmklipp som relaterar till ämnet för dagen. Men jag kommer inte på det. Vanligen gör jag sådant på torsdagar och fredagar, men förra veckan gick i 190 och mitt minne sviker mig... och jag blir nästan lite rädd. Håller jag på att bli senil eller är det bara allmän overload?

På vår skola åker vi till England med alla tvåor som läser de teoretiska programmen (från och med nästa år hoppas jag att det också blir tillsammans med alla industrielever som valt att läsa steg 6) och vi åker alltid till norra Yorkshire. I år har jag haft som ambition att arbeta med helt vanliga moment på lektionerna, veckorna innan, men med utgångspunkt i just Yorkshire. Så eleverna har arbetat med artiklar om Scarborough (där vi ska bo) i allmänhet och ett par ställen vi ska besöka, i synnerhet. Exempelvis en artikel om en stor renovering på Sixth Form College där vi gör ett studiebesök och där också Patrick, en av våra guider, jobbar som lärare. Och utifrån den ombyggnade har eleverna sedan fått skriva argumentativa artiklar med egna förslag till face-lift eller make-over på vår egen skola. Tills idag ska de ha gjort en podcast om Anne Brontë. Osv osv.

En av dagarna besöker vi Whitby och det är en väldigt pittoresk och typisk liten engelsk kustsmåstad, med koppling till Bram Stoker och Dracula, som delvis utspelar sig där. Så min tanke idag är att låta lektionen kretsa kring ett utdrag ur just Dracula och lite annat smått och gott. Det minns jag i alla fall. Och de där bilderna hinner jag väl plocka ihop nu på morgonen. Om jag inte redan gjort det... Hm...

I övrigt ser jag fram emot en fin vecka tillsammans med Johanna! I morgon är hon här!

Expecting to Fly - Buffalo Springfield

åfors...

Nej, det vita är inte snö eller is!

Den här gången hade jag inte lämnat något i förväg till Kina. Jag har helt enkelt haft för mycket omkring mig för att komma över en tröskel och min enda önskan var att sitta i ett hörn och skriva. Och det fick jag verkligen. Fast jag satt inte i ett hörn... Det gjorde vi när vi, traditionsenligt, började med fika och prat. Kinas lilla skyddade hörn var varmt och skönt att sitta i.

Hur det än är kommer vi alltid in på orden och språket... Och jag har nu ett namn på Boken! När det var dags att kavla upp ärmarna och börja jobba kunde jag sitta mer än två timmar i sträck på en solig altan med en brusande å och massiv fågelsång som ljudkuliss, och bara skrivaskrivaskriva.

Och nu är träffarna över för den här gången. Vi utvärderade dem tillsammans och var alla överens om att de verkligen varit fruktsamma, att de tillfört något viktigt till själva skrivprocessen men att vi också haft roligt längs vägen. Jag känner mig väldigt glad och tacksam att jag fått lyssna till glimtar - helt fantastiska sådana! - ur de andras liv. Och en vet aldrig... kanske kommer vi att mötas igen. Kina spånar lite på en skrivardag, gärna på någon lite avskild och naturskön plats. I såfall vill jag vara där!

Och när jag räknade, i slutet av dagen, hade jag skrivit tretusentrehundrasjuttiosex nya ord... slutet närmar sig - och jag vet fortfarande inte hur det ska sluta!? Spännande!

Cinnamon Gitl - Neil Young

helgdagsmorgon

När väckningssignalen ljuder sitter jag redan vid köksbordet. Bredvid mig en mugg kaffe. I stereon Neil Youngs platta After the Goldrush och i kylen ligger pajdegen och väntar på att tryckas ut i en form och sedan fyllas med olika sorters ost, körsbärstomater, soltorkade dito, färsk basilika och svarta oliver och en äggstanning.

Ute skiner solen och i källaren mullrar pannan. Jag drog ner shunten helt igår, när solen värmde mitt hus så gott men när jag kom hem på kvällen hade temperaturen sjunkit till en ynka plusgrad så jag drog på lite igen. Jag gör så idag också, tror jag.

En kreativ, energisk och stimulerande dag väntar, i Åfors. Skrivarträff hos Kina i Kvarnstugan. Sista för i vår och min ambition är att slutföra Boken och ta reda på vad jag gör sedan? Tanken är väl att se om någon galning kan tänka sig att publicera den. Det är tanken - och drömmen. Om ingen vill det så kan en ju ge ut på eget förlag, eller via t ex Vulkan. Nåväl... drömmar...

Don't Let It Bring You Down - Neil Young

ällebäck, alltså

En kör mot Nybro och i höjd med Örsjö, strax innan en kommer ut på 25.an, svänger en vänster och hamnar i... Ällebäck. Där tar en till vänster igen, in på en smal grusväg, lite lagom tjälskadad, och strax är en framme. Det här är The Tea Room, som drivs av Åke & Maureen.

The Tea Room är alltid värt en utflykt! Ikväll är det Neil Youngkväll och slutsålt. Det betyder att vi är kanske 45 gäster. Några har kommit i god tid och ätit buffé och andra - som jag - kommer en stund innan det börjar, beställer ett ljuvligt gott te (jag kör, mind you) och en smörgås. Annhelen & Co är redan på plats och har paxat en plats i en mjuk soffa till mig.

Det vi bjuds på är en riktigt, riktigt bra föreställning där fakta, bakgrunder och anekdoter ur Neil Youngs liv, och ofta kopplat till hans låtar vilket ger en ny förståelse för några av dem, varvas med galet bra tolkningar av dem. Allt proffsigt, roligt och engagerat framfört av Carl-Otto Johansson (Orphan Songs) - en man som jag misstänker lever och andas Neil Young.

Jag blir så sjukt pepp. Nu måste jag ha en Neil Youngperiod igen, känner jag! Jag har redan inventerat skivhyllan, konstaterat att den duger - men definitivt behöver kompletteras! Jag börjar här:

Helpless (Live at Massey Hall - 1971) - Neil Young

ordnung muß sein

Nu är större delen av tomten räfsad och uppsnyggad. Igelkottsparadiset är påbättrat. Jag skulle nog kunna gå en runda till men det får vänta lite, isåfall. Solen sken och varm blev jag. Utbytte glada ord med grannen Fatima som förmanade mig att inte jobba för hårt. Ehm. Ingen risk.

Bilen har fått en ordentlig rengöring inuti också. Skräpplockning, dammsugning och avtorkning. Bagageutrymmet organiserades upp och städades ur. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Rent och fräscht. Nu kan bilen få sunka ihop ett bra tag, igen.

Nu gör det faktiskt lite ont i ryggen men å andra sidan återstår av dagens "måsten" bara att laga ihop en paj att ta med till skrivarträffen i morgon. Lugna puckar, liksom.

tala om böcker

Lena Kjersén Edmans Tala om böcker. Boksamtal på bibliotek i skola och på nätet. Jag läser den inte rakt igenom. Jag börjar med den första delen om olika begrepp, boksamtal och läsprojekt och sedan läser jag det sista avsnittet, som handlar om ungdomar på högstadiet och gymnasiet. Jag ska fundera idag och sedan läsa om en del.

Budskapet, så här långt, slår kanske inte in några dörrar men jag finner små guldkorn här och var - som till exempel i förtydligandet av hur Viktigt det är med läsning. Inte minst högläsning och för mig som emellanåt (understatement) möter elever (läs: ofta killar) som inte är särskilt läsvana och som inte, utåt sett, verkar ha någon ambition att bli det är det en skön bekräftelse, eftersom jag ofta använder mig av just högläsning för att exempelvis dra igång intresset för en bok, eller en novell. Högläsning är magiskt och fungerar i alla åldrar. Inte minst på engelska där motståndet visavi läsning kan vara ännu större. För elever som tycker det är svårt att komma igång fungerar högläsningen som en öppnare och under läsningens gång återkommer vi då och då till högläsningen som ett komplement till den läsning som eleven ägnar sig åt hemma. Jag använder också Aidan Chambers enkla, men suveräna, modell för samtal och reflektion kring böckerna och det ska jag fortsätta med även om jag nästa år tänker förlägga mer av diskussionerna till nätet.

Andra tips som Lena Kjersén Edman ger är att exempelvis låta eleverna skriva brev till någon av karaktärerna i en bok. Det har väl de flesta gjort, antar jag, men hur många har sedan fått ett personligt svar tillbaka? Schysst grepp! Eller att som Malin låta eleverna få en handgriplig förförståelse av en text, eller ett begrepp, innan de sätter igång med läsningen? Kanske - och här gick jag igång, vilket ni som känner mig kanske kan gissa - koppla ihop läsning och musik genom att sätta ihop ett soundtrack till en bok*? Eller upptäcka hur intertextualitet i högsta grad finns mellan skönlitterära böcker och musiktexter? TACK, Lena för det uppslaget! Här kommer, inspirerat av dig, ett soundtrack till romanen med samma namn av Ernest Hemingway...



... vilket ger mig ett uppslag på bokprickasent till den thrashspelande mannen i mitt liv, dessutom!

Till den hyfsat populära Nick & Norah's Infinite Playlist (av David Levithan) finns ett soundtrack - men... att låta eleverna själva sätta ihop ett? YES!

Och... när jag nu börjar läsa om en del avsnitt finner jag nya grejer att begrunda, och kanske återkomma om. Najs. Typ.







*Note to self: ettornas läsuppdrag, just nu... se om de kan välja ett soundtrack till just sin bok? Och så förklara sambandet? Ja, det ska jag testa! Bara jag kommer ur bingen ska jag faktiskt börja fila på detta! Passar supert eftersom vi ska diskutera vilka redovisningsformer eleverna vill jobba med, på tisdag!

kråkvinkel?

På P1:s Naturmorgon har de ett inslag som heter Kråkvinkel där någon gör en liten betraktelse över något udda, eller oväntat. Själva ordet "kråkvinkel" har jag alltid trott betytt just något sådant; ett oväntat eller "smalt" perspektiv på någon företeelse. Men nu när jag slog upp (nåja, tryckte på några knappar) ordet fick jag en helt annan förklaring. "Kråkvinkel" är alltså ett fiktivt samhälle med utpräglad småstadsmentalitet, synonymt med Grönköping. Uttrycket kommer från tyskans "Krähwinkel" och har använts på detta vis sedan tidigt 1800-tal. Ursprungligen ska det faktiskt, under tidig medeltid, ha funnits en tysk ort med det namnet. Så lärde jag mig något nytt, igen! Och klockan är inte ens åtta!

fredagskoma

Jag tänkte se en film ikväll. Crazy Heart som jag köpte för några veckor sedan. Men jag känner mig lite för seg för att kanske riktigt uppskatta den. Jag tror jag ska se lite nyheter och sedan läsa, i stället. Lite musik också, så blir det bra. Men först ska jag se färdigt Antikens världar på Kunskapskanalen.

Ska se vad jag kan hitta i den här, tänkte jag...

Locomotive Breath - Jethro Tull

... efter

Före...

reaktionära och konservativa?

IKT och digitala verktyg och bloggar och flippade klassrum och google and all that jazz. Ofta (som häromdagen) får en höra att lärare inte kan tillräckligt. Om teknik och sådant. Att det rentav finns ett visst motstånd mot att lära sig. Och föralldel... jag har av kollegor fått höra att "det där med datorer får andra hålla på med" och då handlar det inte om snart pensionsmässiga, om en säger så... Så visst. Så kan det vara.

Jag har under en tid följt en blogg som skrivs ur ett elevperspektiv. De är ganska ovanliga (jag har gärna fel på den här punkten). Men Elias Giertz blogg är fullständigt lysande. Ett av de senare inläggen jag läst hos honom handlade om "Äntligen en lärare som fattar" och det flippade klassrummet. Läraren han skriver om följer jag till viss del via bl a Twitter och hon arbetar verkligen på ett inspirerande och föredömligt sätt. Jag flippar själv och anstränger mig även i annat att använda mig av de möjligheter IKT öppnar upp för.

Men... det är sannerligen inte bara lärarna som kan vara motspänstiga ibland. Många elever har också svårt att inse vitsen med att använda digitala verktyg som ett bra komplement till mer traditionella sådana. Redan för ett par år sedan la jag undan allt vad läroböcker hette i religionsundervisningen, jag gjorde det i höstas i filosofin och jag gör det i engelskan sedan ett bra tag. Jag vet att jag har kollegor som gör likadant. Men reaktionen från ett antal elever blir orolig. Vafalls? Ingen... bok? Vad ska jag då hålla i? Kan en verkligen lära sig allt en måste (hm...) om en inte har en bok där det står - tydligt avgränsat? Och hur ska en kunna plugga inför tentorna då? Kan möjligen läraren tillhandahålla anteckningar att använda vid repetition? (Que?)

Att en sedan har en tydlig röd tråd genom kursen, att det tillhandahålls en del kompendier, att vi strukturerat använder nätresurser för att söka och inhämta information att bearbeta, att alla flippfilmer/flipptexter/flippwhatever med tillhörande material ligger tillgängligt under hela kursen, att det står var och en fritt att anteckna, att alla ens arbeten och uppgifter sparas och går att gå tillbaka till, att samtalen och kommunikationen underlättas mha allehanda fiffiga verktyg och att omvärlden förändras så snabbt att många läroböcker ändå är mer eller mindre utdaterade när de kommer från tryckeriet verkar inte riktigt gå in - hur mycket en än samtalar om detta. Hur mycket en än informerar. Hur mycket en än kopplar till styrdokumenten och hur mycket en än checkar att alla är med på båten under kursens gång.

Men jag är envis. Jävligt envis!

Och vet ni... det börjar ge resultat.

Everything Beautiful Must Die - The Soundtrack Of Our Lives

lekation

Siberian tiger

Ibland - ganska ofta - behöver vi leka. Vi behöver skratta, klura och ha roligt. Och vi behöver kommunicera våra idéer och tankar. Särskilt kan vi behöva det på fredagarna när vi är lite fransiga i kanterna. Inte minst  efter en räcka lektioner med hårt skrivarbete, läsning av artiklar och kommentarer till dessa i form av argumentativa texter och peer responses.

Polar bear

Så vi leker Odd Man Out. Jag börjar med att slänga upp fem bilder på djur. Fyra djur hör ihop. Ett ska bort. Gissningarna och diskussionerna studsar runt. På engelska. Vad annars?

Dog

- Hm. Alla djur har päls utom... krokodilen, så den ska ska bort!
- Hm. Nej... det är isbjörnen som ska bort. Den är den enda som lever i kyla och snö.
- Nä... det kan väl hundar också göra? Jag tror att krokodilen ska bort, för alla de andra är däggdjur...

Orangutan

- Jag håller inte med... jag tror det är orangutangen som ska bort. Alla de andra är ju rovdjur.
- Nja... hunden ska nog inte vara kvar - den är ju ett husdjur.
- Isbjörnen. Alla de andra djuren kan hittas i samma världsdel.
- Vilken då?
- Asien, ju...

Yangtze alligator

Och jag skulle haft en sådan där liten hatt som Brasse hade och så skulle jag vilja hoppa upp och ner och hojta FELFELFEL! För det är ju hunden som ska bort - men av det skälet att den är det enda av de här djuren som inte är utrotningshotat.

Och så samtalar vi om vilka djur vi känner till som är utrotningshotade, vilka konsekvenser det kan tänkas få och framförallt varför de hotas. Vi ser ett kortkort filmklipp på temat och sedan undrar jag om de känner till utrrycket "dead as a dodo"? Någon har hört det... men vad fadringen är en Dodo?

Now... this is a Dodo (Raphus cucullatus)...

Vi går över till BBC:s 6 Minute English och blir tvungna att ta oss förbi, eller snarare igenom, en del nya ord och uttryck, får gissa på när Dodon dog ut* (och därvidlag påminnas om att the 16th, 17th och 18th century, respectively, står för... nämligen 15-, 16- och 1700talet - något som inte alls är självklart ens på den här nivån) och sedan lyssna på en kort podcast i ämnet...  Lite korta kommentarer och en önskan från ett par elever att leka mer. Och det ska vi absolut göra! Men nästa gång är det eleverna själva som får ordna det hela.

All in all en rätt schysst fredagslektion. Nästa vecka blir det andra bullar. Kanelbullar, kanske?

Together till the End of Time - Spencer Davis Group

*Och det gjordes snabbt via Socrative!