på väg...

I natt somnar jag här!

Mission (A World Record) - ELO

packad och glad!

Huset städat. Jag renskurad. Bilen packad. Och äntligen kom det... regnet!

Silver Machine - Hawkwind

road trip!

Det har varit en förjävlig natt. Hur jag än har legat har jag haft ont. Somnade. Vaknade. Låg vaken ett par timmar. Somnade om. Vaknade till. Ja, ni fattar.

Men... idag bär det av. Mot en älvdal, en bra bit norrut. Jag får ta det i etapper. Stanna och röra på mig emellanåt. Det ska nog gå bra. Jag kör till Östra Ämtervik (typ Sunne) och hämtar upp Kia och sedan fortsätter vi norrut, in i kvällen. Lite random tripp som kan bli precis hur bra som helst! Jag tänker det blir fantastiska samtal, många skratt, återseenden av platser och kanske också människor, en stor skvätt nostalgi, nålbindning och annat hantverk och älven - hela tiden älven - och blånande berg.

Så här såg det ut från min arbetsplats på Långberget, när det begav sig. Det ska bli roligt att se hur det ser ut nu! Antagligen inte särskilt olikt - en del ting är om inte eviga så åtminstone långlivade...

In Every Dream Home A Heartache - Roxy Music

jag hade en lista

Snart så...

Köra sista maskinen tvätt
Tvätta bilen
Kolla/fylla på olja
Fylla på spolarvätska
Tanka
Låna om ljudbok (Tell The Wolves I Am Home)
Proviantera (kaffe & tvättmedel)
Hänga tvätt
Ta vara på torr tvätt
Dammsuga
Städa lilla toan och badrummet
Diska
Våttorka golven
Ladda Kindlen
Vattna ute
Vattna inne
Fundera på vad som ska packas ner (kläder, stickning, Panodil etc)
Planera med Kia
Hiva ut campingstolarna i bilen
Lacka naglarna

Nu kan jag slänga den och ta ett par Panodil.
Sedan slänger jag mig själv i soffan för nu är min rygg så slut att jag knappt fattar't.

If There Is Something - Roxy Music

luftfuktighet hundra - minst...

I början av min [numera] dagliga runda får jag sällskap av Jenny, via telefon. Vi pratar om Hugh Jackman, jobb och framtidsplaner. Jag märker att efter bara några minuter börjar jag bli blöt i håret och på underarmarna. Kletigheten är maximal och det är faktiskt inte alls särskilt trevligt att vara ute och röra på sig. När vi lagt på ökar jag tempot något men ryggen påminner mig om min dödlighet så stegen blir korta. Minsta lilla motlut känns i korsryggen. Men jag gör det. Jag går mina knappa fyraochenhalv kilometer och det känns galet bra.

I fem veckor har jag alltså haft föresatsen att träna/promenera/powerwalka/cykla/whatever minst 30 minuter om dagen. Hur det har gått? Ptja... jag har varit aktiv 30 av 35 dagar. De flesta dagar betydligt mer än 30 minuter. Det börjar sakta, men säkert, kännas som något jag vill fortsätta göra samtidigt som jag börjar känna prestationstvånget släppa. Det viktiga är att jag gör något - inte att jag varje gång gör det fortare eller längre (även om jag givetvis vill förbättra mina prestationer efter hand...).

Så jag fortsätter väl, då!

Ramble On - Led Zeppelin

everybody is making love...

... or else expecting rain.

Det var mantrat jag vaknade upp med idag, innan jag försökte röra mig och kom ihåg att jag har en stygg rygg. Som dock är snällare idag än igår. Jag har inte behövt ta någon värktablett alls. Är stel och eländig men det kan säkert till viss del bero på att jag går omkring och spänner mig och därmed får ont på andra ställen. Jag tror promenaderna och den allmänna rörligheten hjälper till. Så jag fortsätter förbereda roadtripen. Såklart.

Och visst blir det regn idag. Det förväntar jag mig. Men innan det börjar falla ska jag ta en promenad. Och innan jag gör det ska jag dricka mitt kaffe. Och begrunda Bobs text...

Desolation Row (Live) - Bob Dylan

i regnskogen

Det är 28 grader i skuggan, säger min termometer. I skogen är det klibbigt och fuktigt efter förmiddagens regn. Det bara rinner av mig och jag vet inte om det är transpiration eller ånga. Jag går lite mindre fort idag men ryggen hänger med mig hela vägen och det känns bra.

Det är tyst i skogen. Bara lite flugsurr som hörs. Jag antar att till och med fåglarna är lite matta i lacken en eftermiddag som denna. På vägen möter jag Döden. Tre gånger. Två överkörda kopparödlor och en dito groda. Ingen vacker död. Men döden är nog sällan särskilt vacker.

Jag går där och funderar. Ingen poddradio idag och ingen musik. Bara min egen andhämtning och det tunga suset i de mäktiga ekarna. I dikeskanten blommar ljungen och jag får en föraning om höst. Skakar av mig känslan - det är ju ändå bara den 28 juli och högsommar! - och njuter av den mättade doften av våt mossa och gamla löv. Gränsen är hårfin för när det går över till att i stället lukta visset, nedbrutet, förmultnat...

Den här fick jag i huvudet av någon anledning, när jag gick där och kontemplerade. Och svettades.

Eine Kleine Nachtmusik Serenade in Gmajor, K-525, 2nd movement - Mozart feat. The Gewandhaus Quartet

nå?

Nu börjar det dyka upp frukter på den sista av chiliplantorna - "Fatal"!

Just idag är jag väldigt nöjd med att kunna gå omkring här hemma, och kanske framåt eftermiddagen ta en promenad uppåt skogen, men ibland får jag sådan vandringslust. Eller cykellust. Inte på en långpromenad eller en liten cykeltur. Det kan jag ju göra själv. Gör själv. Men... en lite längre vandring. I fjällen, till exempel. Eller en cykelsemester på något ganska platt ställe, som Gotland, Öland eller kanske Holland? Jag vet att många av mina vänner gör sådant tillsammans med sina respektive, eller tillsammans med andra entusiaster. En del gör sådant mest hela tiden. De cyklar, åker skidor, vandrar och har sig. Och jag blir lite avundsjuk. Det måste ju vara lättare att hålla sig till sunda, sköna utevanor om en har lite draghjälp?

Jag undrar... hur hittar de varandra, de som gillar sådant? När jag någon gång har föreslagit den sortens helg- och semesteraktiviteter till dåvarande partners, eller föralldel även till en del vänner, har de fått något flackande i blicken. Någon har till och med skrattat och tvärvägrat att ens tänka på det. Det tycker jag är lite synd.

Nu är det ju inte som att jag inte har vänner som gillar friluftsliv. Jag har en väninna som faktiskt inviterade mig, för några veckor sedan, att hänga med på en helgvandring i snapphanebygden. Men just den helgen hade jag redan annat bokat. Och yngsta syrran föreslog en yoga- och vandringshelg uppe i Sysslebäck, men jag tyckte det var lite för dyrt vad med Londonresa och Saudibiljetter och sådant. Men de två förslagen, och personerna, är faktiskt de enda jag kan erinra mig, i modern tid.

Just nu har jag ont. Och ett antal helger (faktiskt alla fram till och med den näst sista i augusti) bokade för ett eller annat. Men sedan kommer den härliga hösten. September... oktober... med krispig, hög luft att andas... det underbara ljuset... och de fantastiska färgerna. Nästan myggfritt (om en nu prompt måste vandra i en skog). Då skulle jag verkligen, verkligen vilja göra en längre vandring. Typ fredag till söndag. Sova ute, eller i en övernattningsstuga. Njuta av fin natur och starka ben. Äta och dricka enkelt (inte kånka med grillar och kött och ölburkar och vinboxar), kanske sitta vid en liten lägereld, samtala om vad som faller en in och så krypa ner i sin sovsäck och glida bort från sin trötta kropp. Vakna och koka kaffe. Sträcka på sig och så småningom fortsätta sin färd... Är någon på?

Northern Sky - Nick Drake

wishing well

Ibland får jag som jag önskar! Ett hastigt, litet men ändå intensivt regn drog just förbi. Plötsligt doftar allt så gott, så fräscht. Det gröna blir ännu grönare och naturen tar ett nytt andetag. Jag njuter. I nuet. Snart nog dyker solen upp igen och allt förvandlas till drivhusklimat, igen.

Men åskan som mullrade så löftesrikt i väster gjorde en kringgående rörelse, runt Byn, och dundrar nu i öster...

En tvätt i maskinen nu. Utan skrik.

Answering Bell - Ryan Adams

där björkarna susa

yr-väder...

Friska vindar på altanen idag. Björkarna i kvarteret brusar och vajar tungt. Skönt, men bedrägligt. Det är fortfarande kvavt och kletigt och jag hoppas att molnbankarna bort mot utmarkerna innebär åska och massor av regn. Ser på min väderapp (jo, jag har skaffat mig en sådan, nu...) att jag nog lär få vänta något dygn till på regnet. Men spåmännen har ju haft fel förr!

Annars är allt som det brukar här i mitt stillsamma kvarter. Granngubbarna dricker förmiddagskaffe och i övrigt händer inte mycket. Jag tror många är bortresta och på något vis förvånar det mig att folk lägger ner så mycket tid på att bygga om kök och badrum och renovera och greja med trädgårdarna så att allt blir tipptopp och superbekvämt och sedan åker de ändå till någon gudsförgäten stuga och tränger ihop sig under tämligen påvra förhållanden, större delen av sommaren, för att istället laga, snickra och slita där? Varför har de inte lata lägenheter, istället? För att de kan? Möjligt men det känns inte som en tillfredsställande förklaring.

Nå, de får givetvis göra precis som de vill. Jag vet bara med mig själv att den dag jag får lust på en sommarstuga (den jag redan har är mer som en liten övernattningshydda och räknas inte riktigt) så skaffar jag en. Men säljer Huset först.

Det var party i natt, i Byn. Trummorna från festivalområdet mullrade fortfarande vid fem-halvsextiden. Sent glam i någon grannes trädgård, också. Jag tycker om de nattliga ljuden. Jag vet hur kul det är med festival och hur en vill att just den sista natten aldrig ska ta slut. Jag sover gott. Att jag har vaknat i natt har berott på ryggen som har gjort mer än lovligt ont när jag behövt röra mig det allra minsta. Men faktum är att den känns något bättre idag. Jag har kunnat klä mig, fixa kaffe och vattna odlingarna utan att skrika. Jag kan sitta i en stol på altanen (om än stöttad av strategiskt placerade kuddar) och dricka mitt morronkaffe. Återstår att se hur det går att knata upp och ner för trapporna med tvätt. För jag är en enveten jävel och jag ska åka på roadtrip om ett par dagar och jag ska tvätta innan dess.

Jag ska gå en promenad också. Jag tror de två korta rundor jag företog mig igår bidrog till dagens något bättre - och därmed gladare och mindre kverulanta - form. Jag är inte så kul när jag tycker synd om mig själv. Och det var synd om mig igår. Det fick jag till och med bekräftat av en fin vän. Men idag får jag skärpa till mig. Och promenera.

Men inte nu. Nu ska jag sitta här och lyssna på tågen som rullar ut från stationen och fraktar med sig tolvtusen utmattade och lindrigt rena ungdomar. Och på P1, förstås. Just nu handlar det om gentrifiering. Jag tror inte att det är ett "problem" som Emmaboda någonsin riskerar att ställas inför, men det hade ju varit kul om det blivit åtminstone lite nytt inflyttat blod, gärna lite statushöjning av Byn och varför inte också Bondens marknad - eller åtminstone ett litet surdegsdagis?

Ännu en av mina musikfavoriter har gått ur tiden...

13 Days - JJ Cale

status: vid liv

Jag hann inte ens dricka upp det där kaffet jag skrev om tidigare idag förrän det högg till i ryggen, när jag reste mig ur stolen, som om någon kört in ett rödglödgat samurajsvärd där. 

Smärta. 

Med stöd av diverse möblemang på vägen lyckades jag ta mig ut i köket och hämta dosan och räkningarna, men hade så jeffla ont när jag satt och skulle betala dem att jag mest bara ylade. I medicinlådan fanns två ynkans panodil zapp kvar. Jag tryckte i mig dem och bestämde mig sedan för att, när de börjat verka, ta mig ut och gå ner till apoteket (eller vad det nu är för ett hittepå) för att skaffa hem fler. Det kan tyckas som en kamikazeidé men det är bra att röra sig så mycket en bara orkar när en har ryggont. Det gick, om än med värdig långsamhet.

För säkerhets skull köpte jag två förpackningar och den vänliga kvinnan i kassan sa att jag kunde ta maxdos, åtta om dygnet, och jag log och sa javisst men tänke att jäjä damen... jag tar så många det behövs... (än håller jag mig inom trygghetsdosen, dock, eftersom jag också är rädd om min lever).

På inrådan av en väninna gick jag hem, petade i mig två till och la mig på spikmattan och lyssnade på Sommar i P1, med en dam Rausing och att höra henne prata var mer plågsamt än mitt liggunderlag, just saying. En skulle kunna tro att familjen Räddat Riket, och det mest hela tiden. Och så var det lite skatteflyktssnyft eftersom förmögenhetsbeskattningen är så stygg här. Yeah right. Hon berörde också familjetragedin, med svägerskan som blev ett offer för droger och brodern som blev galen och sedan gick hon över till att tämligen oförblommerat skryta om allt sitt välgörenhetsarbete... Spikmattan var, som sagt, len och skön i jämförelse. Medan jag låg där kom en aldrig så liten regnskur och stänkte ner lite. Nu är det blått igen...

När jag inte stod ut längre vankade jag omkring lite i huset, läste vidare i Torka aldrig tårar. 3. Döden och sedan gav jag upp igen och la mig i soffan och somnade så gott och vaknade till något teveprogram som hette Ponnyakuten. Hej och hå...

Laga mat, eller äta, känns ganska ointressant men jag har i alla fall meckat ihop en påssoppa. Slemmigt men mättande. Nu har jag tagit två tabletter till (6/8 av dagsransonen, då) och överväger att tvinga ut mig på en kort promenad till. 

Det är väldigt synd om mig. 

Nej, det är det naturligtvis inte. Men som alltid när jag drabbas av något i den här stilen vaknar min annars slumrande hypokondriker upp för tänk om det inte alls är ryggskott utan en tumör, va?... och så tänker jag, mycket tack vare Jonas bok (som jag nu läst klart), på hur hemskt det skulle vara att bli verkligen sjuk (på riktigt, alltså) och samtidigt vara ensam och inte ha någon som kunde hjälpa en. Som kunde finnas där och om inte annat hålla en i handen och ljuga och säga att allt blir bra - eller vara ärlig och säga att "jag stannar här, oavsett..."

Och sedan tänker jag på att jag inte är ensam om att tänka så. Den som påstår motsatsen tror jag är lite slarvig med sanningen.

Nu tror jag att jag ska fixa mig en mugg te och fortsätta mitt lidande. Jag önskar att ryggskottet, eller vad det nu kan vara (ebola?), ska ge med sig och om det inte gör det önskar jag mig ett handtag som hänger ner från taket - ni vet ett sådant en har i sjukhussängar? - så att jag slipper rulla ner på golvet, från soffan, under en hel del kvidande och så småningom samla mod och styrka att hiva mig upp, med hjälp av det låga soffbordet och soffkarmen. Denna graciösa manöver är säkert en underhållande syn (om nu någon hade fått se det... jag kom just på ett bra skäl till att det finns fördelar med att vara själv, ibland...).

Bajamajor utanför apoteket. Är det festival så är det.

Flera stycken människor - samtidigt! - på torget!

Ännu fler människor - samtidigt! - på torget!

Panodil loves you! Panodil saves! Halleluja!

Lithium - Nirvana

lata dagar

En liten nödraket!

Den svala morgonen är bedräglig. Med morronkaffet i hand kan jag tycka att det ändå känns ganska fräscht och skönt. Men efter bara några minuter kommer den smygande - värmen. Och jag gillar den. Den ger, om inte annat, legitimitet till ännu en lat dag. Det kan inte fan hålla på och rensa den enda rabatten och sådana tunga projekt. Att sitta och sticka, läsa och lyssna på radio eller musik, sippandes iste är alldeles lagom sysselsättning en dag som denna.

Igår blev jag dock så oerhört avslappnad att jag glömde betala räkningarna, vilket jag annars alltid gör samma morgon lönen kommer in på kontot. Det ska jag ta itu med. Nu. Ska bara... dricka mitt kaffe först.

Place To Be - Nick Drake

there's a crack in everything... that's where the light gets in

Sitter i skymningsmörkret på altanen. Tända ljus överallt och en inte oäven doft av rökelse från myggspiralerna. Te i glaset, men inte iskallt ikväll. Mjuk och varm sjal över axlarna och grannars skratt och prat på avstånd.

För betraktaren ser det ut som jag sitter ensam men jag för ett samtal med en mycket god vän på - just det! - Facebook. Det geografiska avståndet oss emellan utgör inget hinder för ett gott samtal i kvällen. Nätet skapar oss en möjlighet att överbrygga. Umgås.

Där jag sitter låter ljudet från festivalen just nu som om jag satt under bildäck på en stor färja. Ett rytmiskt muller, bara. Så jag skruvar upp volymen på stereon så jag inte missar Leonards röst och den alltid lika fantastiska lyriken.

Light As The Breeze - Leonard Cohen

sommar, sommar, sommar

Jag har laddat för fortsatt perfekt och stenhårt altanhäng med iskall jordgubbssmoothie, minst lika kylt iste (det är verkligen gott och visst har det en vacker färg?), stickning och Sommar i P1, idag med Ann-Louise Hansson*. Mer sommar än så här kan det knappast bli, i mitt sydöstra hörn av det småländska höglandet (därmed antyder jag att det helt klart blir mer somrigt vid en långgrund sandstrand på bästkusten)!

Synd bara att grannen B just kom hem tidigare från jobbet. För att köra sin dånande trädgårdstrimmer... För helvete, käre granne! Kamma dig!
Tur jag har bra hörlurar.

Ett musikminne från min barndom - ett par mycket mustiga polisar, därtill!

In The Summer Time - Mungo Jerry

*Varje människa har [minst] en historia att berätta. Jag tänker försöka lyssna på hennes även om hon för övrigt är synnerligen perifer, för mig.

kaffetankar

Die mauer?

Kvarteret ligger alldeles stilla. Förutom de där fläktarna någonstans är det väldigt tyst. Just nu hörs knappast ens några fåglar och trädens grenar rör sig nästan omärkligt i den svaga brisen. Det kan nog bli ännu en varm dag. Men jag är förberedd. Jag har flädersaft och gott om is i frysen. Dessutom kom det ett litet paket med te med posten igår. Rara Malin, som skickat det (tack, igen!), säger att det är perfekt att laga iste av! En kanna står på kylning nu.

Jag har inte en plan för idag. Inte en enda. Bredvid mig ligger en stickning. Det kan betyda stickning. På bordet i vardagsrummet ligger Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. 3. Döden. Det kan innebära läsning. Och två ljudböcker passerade igår sista lånedatum. Det kan det kanske bli en promenad av, till biblioteket. Jag har också gott om roliga tyger och en fullt fungerande symaskin. Vad det kan komma ut av det vet en aldrig. Vi får väl se.

Bland nyheterna igår kunde jag läsa att forskningen verkligen, verkligen bekräftar att folk sover mindre och sämre när det är fullmåne. Right. Men det gäller fortfarande inte mig. Sällan har jag sovit så gott, hårt och länge som den här veckan. Skönt det.

Lazy Ways - 10cc

larm

Jag går nerför gatan. Hejar på grannen L. som är lättad över att den värsta värmen gett vika. Sedan tar jag tåget in till Kalmar. Det tar tjugonio minuter.

Vid Larmtorget fanns tidigare en fin restaurang, Helen & Jörgens. Härligt kök. Numera heter den Larm och antagligen är det nya ägare. Där träffar jag ett gäng stickiga kvinnor i alla åldrar. Det är liksom bara att säga hej, slå sig ner och ta fram stickningen. Vi presenterar oss lite snabbt och småpratar med varandra. Kvinnan som sitter närmast mig pratar så jag tappar bort mig i räkningen på de förskjutna maskorna i sockarna jag stickar. Men hon är rolig och intressant att lyssna till och samtala med. Hur hon pluggade geologi på sjuttitalet och sedan fick jobb som kartritare. Blev ensam med barnen. Fick börja på en skrivbyrå. Lärde sig bokföring och att använda en dator. Gillade läget. Nu är hon pensionerad och läser psykologi och läser om många författare hon gillade som ung. Somerset Maughams noveller. Vi pratar om böcker och tipsar varandra. Äter Caesarsallad. Stickar vidare.

Torget gör skäl för sitt namn. Det smäckfullt på alla uteserveringar och ett väldigt hallå med någon slags uttagstävling för svensktoppen och även om vi sitter inne är glasdörrarna öppna ut mot folket och musiken. Strax innan det är dags att plocka ihop och ta tåget hem igen går Cajsa-Stina på scen. Lite mer lågmält. Bättre.

På tåget repar jag upp all felstickning och rättar till den.

Tomorrow Is A Long Time - Bob Dylan

att lyfta sig i håret

Skogshallon smakar som flytande solsken...

Det är jämnmulet ute och jag inbillade mig att det nog var tillräckligt svalt för en promenad. I rask takt, då. Efter att ha dragit ut på det i det längsta drog jag ändå på mig skorna och gick ut på en lagom runda. Jag insåg snart att den där svalkan var bedräglig men när jag väl kommit mig ut skulle det liksom aldrig falla mig in att vända om. Ånej. Inte jag. Så jag pinnade på, rakt ut i idyllen. Jag mötte en gammal dam på cykel, som log så vänligt. Och en yngre, likaså på cykel, som mest såg sammanbiten och lite oglad ut. Det hade hon säkert någon anledning att vara... Och sedan stannade jag några minuter och pratade med Angelica som satt och njöt av semesterledigheten, på sin uteplats.

Det här är en fin cykelstig!

Nere vid bäcken, bakom skolan, hade ett gäng unga festivalare upprättat ett tillfälligt läger med en massa plastkassar och tunna filtar. Där låg de och sov. Jag kunde inte låta bli att undra varför de befann sig där och inte på, eller vid, festivalområdet två kilometer bort? Men jag frågade aldrig.

Worlds Collide - Trummor & Orgel

PS. Det var en felmanöver på lönekontoret. Jag får tillbaka det de drog för mycket. ASAP. *phew*

heja sociala media!

Viktigt: Igår såg jag renfana. ;)

Nu vandrar ett kul filmklipp, som ironiserar över Instagram, omkring på Facebook. Flera av mina vänner promotar det. En del med en självironisk glimt i ögat, andra med lite förnumstiga nickar. Och visst är det tröttsamt, i längden, att se samma motiv om och om igen - oavsett om det är solnedgångar, maträtter eller barn. Jag, som nyligen skaffade mig denna app, tycker mest den är kul. Jag väljer ströbilder här och där, som på något vis illustrerar mitt liv - ibland lägger jag upp flera bilder på en dag, andra dagar lägger jag inte upp något alls. Och de jag följer gör ungefär likadant. Några av dem dokumenterar kul händelser, gör en resedagbok eller liknande, andra (ett par, tre av mina vänner) har haft fotografi som yrke, eller intresse, i många år och delar med sig av ursnygga grejer.
Att ha, eller inte ha, Instagram och liknande "tjänster" är ju därtill ett fritt val.

Jag funderar vidare. De sociala medierna är här för att stanna. De är inte ett övergående fenomen och inte heller något enbart för übernyfikna snokare och bekräftelseknarkare. De är... ännu ett sätt att umgås. Inte i stället för något utan som ett ytterligare komplement till att ses, skriva och/eller ringa till varandra. Facebook, till exempel. Ett fantastisk bra sätt att plötsligt lyckas hålla kontakten med så många fler i släkten och vänskapskretsen. Att hinna hålla sig själv, och andra, uppdaterade på stora livshändelser eller bara dagsformen. I semestertider ser jag hur vänners reserutter läggs upp så att de kan besöka mig och andra. De vet att de ska resa genom en viss del av landet och tar initiativ att träffas. Sådant som kanske hade hänt ändå. Eller kanske inte. Samåkning ordnas. Vänskapliga, likväl som romantiska, dejter planeras.

För oss som har ett gediget nätverk i resten av verkligheten kan ändå Facebook vara suveränt. Hur mycket mer då för de som inga, eller väldigt få, vänner har? Som är ensamma och som, av olika anledningar, inte har förutsättningar för att bara kliva ut och "skaffa" vänner? Hur vågar folk vara nedlåtande mot det som kanske är en ensam medmänniskas enda regelbundna sociala liv? På ett ställe som Facebook finns en möjlighet att känna lite delaktighet, att ingå i en gemenskap, bli inbjuden eller själv ta initiativet till vänskap, till diskussioner och samtal. Hur kan de som menar sig vara empatiska och schyssta medmänniskor utan att rodna klassa den sortens vänskap och umgänge som mindre värd än den som odlats sedan skoltiden, eller vad det nu kan vara?

Jag har sett den sidan. Den ensamma. När jag skilde mig för 12 år sedan tappade jag hela mitt sociala umgänge* (sånär som på en fin väninna som bor långt borta i Gävle, mina älskade barn och en syster). Jag stod ensam. Hur skaffar en nya vänner? Ett tryggt och trivsamt nätverk av människor att trivs med och lita på? Går en ut på krogen och tror att det är där en ska hitta sanna vänner? Går en med i allehanda föreningar och hoppas att tiden ska verka för en? Jag var redan med i dåtidens största sociala media - Lunarstorm - och hade börjat inse att även på sådana ställen kunde en finna vän-ämnen. Och det gick så mycket fortare! En kunde efter bara ett par dagars bekantskap samtala om stora och viktiga saker i livet, ge och få pepp i downperioder, en kunde byta recept och överlevnadstips och en kunde skratta gott. För mig tror jag faktiskt att de vänner jag hade, och fick, via bland annat Lunarstorm bevarade mitt förstånd under den där första isolerade tiden. Julius, Anette, Ingalill och någon mer är med mig än idag. Liksom vänner jag fick genom att hänga på Sweden Rocks messageboard, varav jag räknar några som mina närmaste... Vi har även träffats och umgåtts ansikte mot ansikte. Stickat, promenerat, grillat, fikat, gått på konserter, åkt på festivaler eller bara hängt. Pratat. Skrattat. Gråtit, någon gång.

Alla dessa sköna människor. Som bor spridda över hela landet - och lite till - och som jag så enkelt kan hålla kontakten med just via Facebook, Instagram och, ibland, bloggar. (Twitter fyller en helt annan funktion för mig.) Jag är glad och tacksam för dem och de är en del av det sociala liv jag nu har även utanför internet (i vilket båda mina systrar nu ingår, vill jag förtydliga... ;)). Jag kan resa vartsomhelst och veta att det alltid finns någon att ta en fika med. Och finns inte det kan jag hänga en stund på Facebook, i den händelse jag känner ett behov av lite umgåsing. Jag kan få tips om vandrarhem, sevärdheter och kul grejer att göra. Jag kan göra detsamma för någon annan.

Så småningom hittade jag ju vänner på annat vis via de nya vännerna, min utbildning, jobb och annat. Men sådant tar tid. Mycket tid. Och under tiden var det skönt att ibland vila i ett socialt sammanhang på nätet. Snacka musik, böcker och annat som hör livet till.

Jag vet att nätet också är en tummelplats för allsköns drägg. Men är inte resten av livet det också? Och väljer vi inte alltid vilka vi vill ska få vara med i vårt liv och få vår uppmärksamhet och energi?

Och vi är alla beroende av bekräftelse, om än i olika hög grad. Jag är det. Du också. (Jo, faktiskt!) Det är för att vi är... människor. Vi är flockdjur. Vi vill ingå i ett sammanhang. Vi vill ha gillande. Vi vill ha "likes", helt enkelt! Och... vi vill gilla! Vi vill ha koll på andra människor, se om de kan passa in med oss - eller vi med dem. Det är sådana vi är, vi människor. Vare sig vi vill, eller inte. Bara att gilla! ;)

With A Little Help From My Friends - The Beatles

*De var inte mycket till vänner, jag vet. Jag saknade dem inte. Ville inte umgås med dem. Men det är en annan historia och jag var likafullt förfärligt ensam.

iskallt

Kvällen har jag tillbringat i soffan. Sett Historieätarna (SVT1) och fällt en del tårar till en sorglig dokumentär om de sista månaderna i en cancersjuk kvinnas liv (Kunskapskanalen).

Av en helt annan anledning kollar jag mitt konto och upptäcker en konstig kommande insättning. Det visar sig vara min lön, men det har dragits många tusen mer i skatt än vad som brukar dras. Halva lönen dragen..? Kalldusch. Och oförklarligt. Jag får ringa lönekontoret i morgon och hoppas att det finns någon där - semestertiderna till trots. *muttra*

Nu har jag lite ont i magen. Jag avskyr ekonomiskt meck och jag har faktiskt planer för resten av semestern. Lika bra att jag går och lägger mig.

Jag kan inte bestämma mig vilken av låtarna jag ska länka till, så ni får båda.

Animal Nitrate - Suede

Telegram Sam - Marc Bolan/T Rex

om att göra sig av med ett lik

Strax efter tolv går Johannas och Andreas tåg. Jag följer dem ner till stationen och vinkar av dem. Sedan bestämmer jag mig för att ta en lite längre promenad ( i middagsvärmen... smart... jag vet...) uppåt Krysseboda. Bitvis är det hett som i helvetet självt men bitvis går min väg i svalkan under stora bokars skugga. En del av vägen får jag sällskap av vännen Ulla som ringer. Vi smider lite gemensamma planer.

På gräsmattan utanför mitt vardagsrumsfönster ligger en död kaja. Offer för ett gängkrig? Det var i alla fall ett jämrans liv på skator och kråkfåglar under förmiddagen. Territoriell strid om mitt sommaräppelträd, skulle jag tro. Det är alldeles för varmt för att gräva en grav.

Jag tar en pinne och får iväg liket till häcken där det försvinner in i grönskan. Där kan det ligga och glädja småkryp, tänker jag. Om några dagar kommer det att vara ett minne blott.

Altanen ger skön svalka, när det fläktar till, och jag har kall flädersaft och en god bok.
Kanske ska jag lyssna på en sommarpratare, också?

Summertime - Janis Joplin

dagarna

Det är änna lite tomt i Huset utan Katten

Semesterns nittonde dag (arton kvar, nu...) börjar med Aïcha. Väckning, alltså. Elektrikaren (betoning på i:et) kommer om en stund och jag vill vara uppe när han gör det. Det ska bli skönt att få ström på ovanvåningen igen, även om det är småcharmigt att gå och lägga sig i ljuset av ett värmeljus i en röd lykta. Varken huvud eller kropp vill vara med på noterna men här ges ingen pardon. Det är bara att kliva upp och medan kaffet puttrar klart drar jag in tunnorna från gatan och vattnar mina "odlingar".

Så nu sitter jag här. Byn ligger alldeles tyst sånär som på något fläktsus som jag tror härrör från hyreshusen nere på Järnvägsgatan. Lite fåglar tjattrar i träden och en hare skuttar lojt över tomten. Jag har sett honom (henne? hen!) några dagar nu och antar att det finns matnyttiga grejer att hämta här i trädgårdarna. Harar är stora som små rådjur.

I skrivande stund hörs också rasslet från grannens L grusade uppfart. Grannen B, från mittemot, kommer cyklande med en kasse i handen. Han kliver upp på L:s altan och knackar på dörren. Jag antar att det vankas gemensam frukost för herrarna och jag tycker det är väldigt mysigt med deras vän- och gemenskap. Blir nästan lite... avundsjuk på det där enkla, självklara. Fast bara lite. Jag har mina karaktärsfel, men avundsjuka är inte ett av dem.

Monkey Man - Amy Winehouse

peeping tom

Varannan tisdagskväll drar alla goda villaägare ut sina soptunnor till gatan, så att sopbilen kan tömma dem på den tidiga onsdagsmorgonturen. Vi andra (jag...) far ut som jehun på onsdagsmorgonen när vi (jag...) hör bilen stånka och slamra lite längre ner på gatan.

Just i kväll lyckades jag dock komma ihåg och gick ut innan det föll ur minnet igen. När jag passerade mitt köksfönster såg jag hur alldeles väldigt mysigt och trevligt mitt kök ser ut, när en står utanför och kikar in.

Jag frångår en princip och visar ett instagramfoto även i bloggen...

Utility Muffins Research Kitchen, Rehearsals 1980 - Frank Zappa

all quiet on the eastern front

SE

Zadie Smiths NW. Jag har, enligt min Kindle, läst 16% av boken. Den förefaller handla om Leah som är gift med en svart man, Michel. Leah är gravid. Michel vill ha barn. Det vill Leahs mamma också. Att Leah och Michel ska ha, alltså. Leah själv verkar måttligt road av tanken. Hon funderar mer på abort, på livet och på gamla studiekamraten Natalie (som hette Keisha tills hon träffade en man och började en klassresa) och hur det är med allting. En berättelse med postkoloniala undertoner. En berättelse som andas vilsenhet. Och som är så fullpetad med lån ur allehanda låtar att jag får vandra genom texten som barfota bland glasskärvor. De går liksom inte att missa och emellanåt stör de mig.

Vi tog en promenad i eftermiddags. En ung man, med vilken jag är glad att få ha blivit lite bekant, ställer ut i stationsgalleriet och det är en spretig samling bilder, i olika tekniker. Några är barnsliga, lite klumpiga. Andra mer... mogna. Det finns ett gemensamt drag i några av dem. Ett par är riktigt intressanta och en av dem vill jag ha. Han har inte satt något pris på dem och jag lämnade mitt namn och nummer till kvinnan som stod för utställningen. Vi får väl se vad han vill ha för den.

Sedan köpte vi vitlök och olivolja och tog en ordentlig omvägsrunda hemåt i värmen (det slutade nästan helt att blåsa lagom tills vi gick ut), beskådandes alla festivalande ungdomar som släpade på tung packning men såg glada ut ändå. Don't I know that feeling!

Kvällen är stilla och lugn. Ibland bär den lätta vinden med sig ljudet av festivalmusiken. Vi har ätit middag på altanen. Ungdomarna tänker sig att gå ut en sväng igen och jag stannar hemma. Läser lite. Gäspar. Jag blir trött av att vara lat och ledig. Skönt, det!

You Know I'm No Good - Amy Winehouse

rapport från plantagen

Det händer grejer hela tiden, i mina "odlingar".

Kaxiga tomatblommor

Blivande kaxig tomat

Småkaxiga habanerokusiner

Djungelgurka i vardande

morronkaffetankar

Det rör på sig, i Byn. När jag sent omsider kom mig i säng efter en familjekväll i soffan, där J & A kollade på spökjägare och kocktävlingsprogram och jag läste vidare i Winter of the World, låg jag en lång stund i sängen och lyssnade till det ovanliga ljudet av stökande människor. Inte för att det bekommer mig (inte så länge det inte stökas på min gata, och knappast då heller) utan mest för att det annars brukar vara tyst som ute i skogen (nästan).

Det är lite svalare idag. Fortfarande alldeles blått och soligt, men en frisk vind får träden i kvarteret att susa tungt och lättar upp det hela. Perfekt väder för alla som kommer hit idag och imorgon för att begå Emmabodafestivalen, if you ask me. Själv ska jag givetvis inte dit. Jag tillhör inte målgruppen. Vill inte göra det.

Idag är det den 18:e dagen av min semester. Jag har sedan 19 dagar kvar. Vad ska det bli idag, då? Ptja... först ska jag sitta här på altanen, lyssna på bruset i träden och läsa klart min bok och sedan försöka ta in att sista delen i trilogin inte kommer att ges ut förrän hösten 2014... Därefter tänkte jag plocka och fiffa lite i huset och sköta lite vattning, kanske. När de unga tu vaknar äter vi en sen frukost tillsammans och sedan tänkte jag att vi skulle ta en promenad, om de har lust. Dels missade jag att köpa vitlök och olivolja igår - och ett kök utan dessa två tillgångar är inte mycket till kök - och dels så är jag nyfiken på en liten utställning. Vill de hellre stanna hemma så går jag väl själv. Större planer än så har jag inte. Fast jag lär väl påbörja en ny bok. Och kanske sticka vidare på sockprojektet jag satte igång med på väg till London.

Det är faktiskt lite jobbigt att vara så här ledig. Jante och Luther står på varsin sida om mig, emellanåt, och petar på mig med vassa pinnar. Det känns som om jag måste förklara mig för mig själv. Försvara att jag tar det så här lugnt. Kanske lugnar de sig om jag tar en powerwalkrunda, senare idag?

The Partisan - Leonard Cohen

the art of doing close to nothing

Jag har helt fastnat i Ken Follets skildring av några familjers öden vid tiden för andra världskriget. Tidigare tyckte jag att Herman Wouk gjort detta helt mästerligt (det tycker jag i och för sig fortfarande) men frågan är om inte Ken Follett är hans överman. Efter att ha ägnat förmiddagen åt att jaga elektriker, folk på skatteverket för att beställa tillägg till personbevis, skanna passkopia på jobbet (och därvidlag upptäcka att de mystiska ljuden jag hörde när jag gick i korridoren kunde härledas till en kollega som var inne och arbetade idag), bunkra inför festivalen och köra till Duvemåla och köpa petunior till krukorna på grindstolparna har jag ägnat en stor del av dagen åt läsning. Underbart att bara kunna strunta i det mesta andra och bara hänge mig. Försvinna in i en oerhört väl berättad historia. Det är semester, det! Det och att umgås avslappnat med Johanna och Andreas.

Solsbury Hill - Peter Gabriel

St. James's Park

må du ruttna långsamt, lord voldemort

Jag har svurit att aldrig promota hans namn. Men den här dagen, för två år sedan, miste 77 människor (mestadels riktigt unga människor med hela livet framför sig) livet för att en idiot med en synnerligen vriden uppfattning om sakernas tillstånd, samt människolivs värde, kallblodigt avrättade dem. Det är min namnsdag idag, men det firar jag aldrig. Ännu mindre efter Utøya.

Så här skrev min goda god vän Kia på Facebook idag, och jag tar mig friheten att citera henne:

"Idag är det 22 juli. 
Glöm aldrig att ta avstånd från hat, hämnd, resignation, extremism, rasism och våld inom dig själv och i livet runt dig. 
Älska och odla glädjen, hjälpsamheten, kärleken, ärligheten, vänligheten och förlåtelsen du har inom dig och inspirera andra till att göra detsamma!
Är det svårt för dig att göra just detta så sök hjälp! 
Världen har alldeles för många hatande, resignerade, våldsamma och hämndlystna människor för att även du ska vara en av dem! 
Låt 22 juli vara en dag för att tänka och agera utifrån andra värderingar än det ABB gjorde i Oslo och på Utöya!"
Som om inte den tragedin vore fullständigt nog fick jag samma dag veta att en i vänkretsen tagit sitt liv - och dagen efter att Amy Winehouse joinat Club 27...

Love Is A Losing Game - Amy Winehouse

I lördags kväll upptäckte jag att en säkring gått på ovanvåningen och varje gång jag bytte small det på nytt. Sådant händer givetvis på helger. Eller under semestertider. Den här gången bådadera... Så jag löste det med en förlängningssladd så att vi åtminstone kan ha en lampa tänd om kvällarna. Nu på morgonen ringde jag en någon seg elektriker (hans första arbetsdag efter semestern) som hade tusen saker att ta tag i så han kan komma hit först på onsdag och kolla vad som kan vara problemet. jag tror (vet...) att det är två sladdar i taket som antagligen kommit för nära varandra (dåligt isolerade) men så fan heller om jag meckar med det elektriska. Där går min gräns för vad jag vill testa i fixarväg. Så nu får det väl vara lite provisoriskt då tills onsdag. *muttra*

Nu ska jag fylla på kaffemuggen, njuta lite till av stillheten på min altan och så småningom bege mig till min arbetsplats för att skanna in några dokument som behövs för att jag ska kunna få "sponsorskap" (har inget med pengar att göra utan är en slags inbjudan) från Aramco (Mikes arbesgivare) så att jag sedan kan söka - och få - visum. 

Jag tror jag ska inom affären och bunkra lite också. Detta blir första året jag faktiskt är hemma under hela Emmabodafestivalen och köerna på Konsum och liknande ställen lär en inte kunna skoja med under resten av veckan... 

Hej och hå!

ovanligt vanlig söndag

När jag satt, tidigare idag, på altanen och läste och drack andra muggen av Byns bästa gled en vit Chrysler Voyager uppför gatan. Det var Thomas och Anki som kikade förbi mig på väg till en släkting för att fika. Så jag fick inte bjuda på kaffe men vi fick oss i alla fall en liten pratstund. Trevlans! Jag gillar spontana besök (även om jag fortfarande är i morronrock... ;))

View from a[nother] room. London 2013.

Så småningom vaknade ungdomarna och vi frukosterade tillsammans på altanen innan värmen fick oss att dra oss inomhus. Lite läsning för min del och spelande för Johanna och Andreas. Mer kaffe. Litet telefonsamtal med Jenny som berättade att Katten skött sig så fint, så fint på hela den långa resan upp till Oslo. Och så lite chattande med Matilda kring de senaste turerna med visumtjohejset. Hon pluggar förresten arabiska nu. Good girl!

I stället för att äta en sen lunch körde vi till The Tea Room, som Johanna varit så nyfiken på, och avnjöt Devon Cream Tea. Till min förtjusning arbetar en av mina tidigare elever (som nu tagit studenten) där och hon såg ut att trivas minst lika bra som vi gjorde!

Nu blir det mer läsning och chillande innan det är dags att så småningom ta itu med middagen som vi förhoppningsvis kan äta ute på altanen, nu när kvällsvalkan är i antågande...

Lugnt och skönt.

Sunny Afternoon - The Kinks

sixteen days down twentyone to go

Söndagsmorgon. Sol och blå himmel. Min sextonde lediga dag. Det är inte många dagar om en beaktar hur mycket roligt jag har haft! Och äventyret bara fortsätter. Nu några dagar med Johanna och Andreas i Huset och sedan vet en aldrig vad som händer. Egentligen behöver det ju inte hända så mycket alls. Jag är så nöjd att mest bara vara här och nu och fånga en och annan möjlighet i flykten och vänta på att tomaterna ska börja rodna.

Och så håller ju visumansökningsbestyren på att sakta ta form. Det är ingen ände på vilka uppgifter som ska behöva verifieras, som till exempel bestyrka släktskapet med Matilda och bekräftelse från myndighet på mitt namnbyte (Hallå, eller? Det är ju 4 år sedan..?!) och detta ska skannas in och skickas till Dahrahn...

Jag lyssnar just nu på Nina Björks krönika i Godmorgon världen! Hon läser just nu samma roman som jag läste för ett tag sedan - Norrlands svårmod. Hon verkar ha fått en förtroendekris för romanen som i hennes ögon verkar ha förvandlats till en deckare. Hon gillar inte att läsa för att "veta hur det går" eftersom man "tvingas" fortsätta läsa för att få veta "vem som gjorde det" och då tappar hon bort sig i själva läsandets vara. Nina Björk gillar inte deckare eftersom hon känner sig styrd av dem. OK. Jag läser gärna deckare emellanåt om de är välskrivna, som till exempel Elizabeth George eller Åke Edwardsson. Vill jag ha en annan läsupplevelse väljer jag en annan sorts skönlitteratur. Inte så svårt, egentligen...

När vi åkte tunnelbana i London föll det sig naturligt att sitta och läsa på tunnelbanekartan på väggen mittemot (Londonborna är lika ovilliga till ögonkontakt som the average tunnelbaneåkande stockholmare) och jag tänker att  Ian Dury kanske bodde långt österut på District Line...

Plaistow Patricia - Ian Dury

Det kan ju i och för sig även The Stranglers ha gjort, tänker jag vidare...

Dagenham Dave - The Stranglers

Hela London är för övrigt smockfullt av musikreferenser. Vart en än vänder huvudet så dyker det upp låttitlar, fragment av texter, spelställen och annat relaterat. Ljuvligt!

Nu ska jag fylla på min kaffemugg och läsa en stund, här på min vilsamma, tysta altan. Vad ska du göra?

sammanfattningsvis

London, alltså. Tokhett och alldeles väldigt trivsamt och roligt! Vi åt persiskt och italienskt och superfräscht halvjapanskt och vi åt pubmat och drack goda öl och ales på trevliga pubar och min nya religion är Starbuck's Frappucino. Den räddade troligtvis mitt liv vid minst två tillfällen. Vi besökte British Museum inte bara en utan två gånger (tisdag och torsdag) och vid det andra besöket lyckades vi få två biljetter till visningen av deras Pompejiutställning och den var otroligt intressant! Dessutom har vi råkat promenera förbi Buckingham Palace, Kensington Palace och Ian Flemings hem samt London Eye. Vi har tittat på Westminster Abbey från utsidan och sett insidan av lilla St. Margaret's och vi har shoppat loss på Primark (fast vi inte tänkte shoppa alls). Vi har parkhängt i Kensington Park, gått i många, många timmar varje dag (bl a genom Kensington Park, Hyde Park och St James's Park) men också navigerat oss fram i tunnelbanesystemet som om vi vore födda där och vi har strosat i Chinatown, West End och Soho och vi har varit på gaypub och dito restaurang och café - det liksom bara bidde så och det var najsigt. Vi har pratat och skrattat och svettats och mött vänliga människor.

Vi har inte gått vilse en enda gång.

Nedan följer några randombilder:

Och när Jenny och jag kom hem till Byn gjorde vi det nästan samtidigt som Johanna, Andreas och Linus och så blev det grillning och altanmys tillsammans långt in i mörka natten - och det var den bästa avrundning på resan som tänkas kunde!

Linus är åter i Falkenberg och om en stund är Jenny och Katten (saknar alla tre!) hemma i Oslo. Men jag får njuta Johannas och Andreas sällskap några dagar till! Andreas är för övrigt Dagens Hjälte eftersom han lyckades med det Telenors support- och serviceteam inte lyckades med: få igång min router och nätverket igen! WOHOO!

Dagens låt - en intern lustighet

utan prickar i london

Det jefflas med vettiga wi-fi-uppkopplingar har i London. Spotsen star som spon i backen men min lur vill inte kannas vid dem. Har pa hotellet (i Hammersmith) finns wi-fi med inloggning men enbart om jag sitter i lobbyn. Den ar mindre an min hall hemma i Byn... sa just nu har jag inte orkat ladda upp bilder. De kommer i helgen, kanske.

Men vi ser oss om. Igar kvall tog vi t-banan in till Piccadilly Circus (som ar pyttelitet btw - och ganska ovart att se...) - mest for att lara oss hitta snabbt med t-banan - och letade upp ett pastastalle pa en tvargata. Matta och nojda tog vi darefter tuben tillbaka for att sova. Vi somnade ovaggade.

I morse gick vi upp hyfsat tidigt och at en okej frukost och sedan gick vi ivag. Mal: British Museum. Vi traskade hela vagen via Kensington High Street, Kensington Gardens och Hyde Park och bort langs Oxford Street. Med ett stopp for kaffe, lite parkhang (njuta skugga under stora trad och titta pa flitiga ekorrar) och en grymt frasch lunch pa Itsu tog promenaden ungefar tre timmar - i 27-28 graders varme. Sedan traskade vi omkring pa BM och var lyckliga bland doda egyptier, fantastiska statyer och gamla artefakter tills vi inte orkade ta ett enda steg till. Da krop vi (nastan, i alla fall...) over till en liten mysig pub och styrkte oss med ett par pints innan vi, faktiskt, tog taxi 'hem'.

Nu ska vi pusta en stund och sedan ga ivag for att ata middag nagonstans har i narheten.

I morgon ar en annan dag!

There Ain't Half Been Some Clever Bastards - Ian Dury

on our way...

Uppe tidigt idag. Solen skiner från oändligt blå himmel och kaffet ute på altanen smakar härligt! Packningen ska strax fullföljas och växter vattnas. Katt- och husvakt är aktiverad.

Vi är taggade för några riktiga storstadsdagar, Jenny och jag!

Sultans of Swing - Dire Straits

hasslö revisited

Förr om åren var jag ute på Hasslö varenda vecka. Goda vänner bodde därute och vi umgicks ofta. Dessutom var det fint att bada vid Sandviken. Igår var det dags igen. Inte för bad (fast vädret var inbjudande nog) men väl för musik. Mycket blandad publik. Jag antar att det är det som kallas "folkfest"? Barn och panschosar och svennar och emos och raggare och stekare och whatnot i en allsköns blandning. Musiken likaså. Det jag ville se var Olle Ljungström och Sinn Fenn.

Olle var en stor besvikelse, trots att det var första gången på länge jag fick se honom och han står upp på scen... Knyckigt rörelsemönster, lite sura toner och en del felsjungningar (trots att han ju har alla texter i en pärm...) fick mig, och andra, att fundera på om karlen var nykter..? Nå. Efter drygt halva tiden lyfte det ändå med Apan som liknar dig och Jag spelar vanlig. Sedan blev det bland annat en riktigt skör och vacker Jag och min far och Den norrländska präriens gudinna och någon mer och det kändes väl ändå rätt okej - men inte mer.

Jenny, Malin och jag pausade en stund från folkfesteriet med en promenad ner till havet, vid Horn, och njöt av solen, värmen och det vackra blå.

Planen var att se Hasslös stoltheter Sinn Fenn, då, innan vi körde hemåt och det blev tidernas röj och lyft. En gång om året, till den här festivalen, samlas gubbarna igen, repar ihop sig och sedan kör de järnet. Och det var musikalitet och vansinnig spelglädje och kärlek och allsång i publiken till de gamla sköna Angelica och Balladen om Sven och hans ångestfyllda julimorgon och lite mer. Något nyare, dessutom. Brännvinsbåten, förstås! Och Caj Karlsson inte bara har en skön röst utan spelade tin whistle like a boss! Sista låten dök Dan Viktor upp på munspel och det gjorde han förbenat bra! På det hela taget en energigivande och skön musikupplevelse och nu är jag riktigt taggad att se Caj Karlsson och Dan Viktor på VIsfestivalen här i Byn, den 17 augusti! (Cookies 'n Beans kommer också och jag ser givetvis fram även mot den spelningen!)

Idag är det en ny dag (den nionde i ordningen, på min semester) och vad den ska föra med sig får vi se... Det är väl inte helt otippat att det blir mestadels altanhäng idag, stickning kanske och möjligen också en längre promenad. Frampå eftermiddagen åker Malin hem till Stockholm och det blir tomt... men... just det, ja... det lär bli lite tvättande också - i morgon åker ju Jenny och jag till London!

Nu blir det i alla fall kaffe och om en stund frukost! Solen tvekar något men altanen är skön ändå...

London Calling - The Clash