Övergången från semester till arbetsläge har gått fint, så här långt. Det är väl mest mina morgonrutiner som ska sätta sig. Idag velade jag omkring och höll på att glömma viktiga saker. Men ge mig ett par dagar till så sitter det som gjutet. Gamla och nya kollegor och idag bland annat en riktigt intressant föreläsning om sömn. Kändisinspiratören Micke Gunnarsson föreläste på eftermiddagen. Han har några klara poänger men de var inte helt urskilja i något som kändes som en improvisation (han sa själv att 40% av föreläsningen har han sjläv aldrig hört förr...). Blev vi inpsirerade? Njöh. Men, som sagt, Maria Schäfers föreläsning om sömn vägde upp det mesta. Väldigt intressant med hur sömnmönster förändras över tid, om olika sömnbehov, varför djupsömnen minskar med stigande ålder och så vidare.
Min lillasyster Malin är en jävla hjälte. Hon har ledigt och har tagit på sig uppgiften att köra med mamma och pappa, ner från Värmland, hit till Skåne, stanna med dem några dagar (de bor hos Matilda och Mike som har gott om plats) och sedan köra hem och då göra en avstickare till en ort där mina föräldrar kan tänka sig att bo, och där det finns bra möjligheter att få ett s k trygghetsboende. Pappa är snart 85 och han har tacklat av, bara sedan jag såg honom innan sommaren. Dels har han nyligen haft en maginfluensa - och det kan ju knocka den tuffaste - och dels tar han själv hand om mamma vars demens nu börjar bli mer än påtaglig. Jag försöker skriva om det här, för jag kan inte prata om hur hjärtskärande det är att se mamma som ett litet barn. När det gäller långtidsminnet är hon fortfarande på banan, mestadels, men i nuet är hon förvirrad och orolig. Om pappa försvinner utom synhåll blir hon genast ängslig. Lugn är hon bara om han håller henne i handen. Och hon vet inte var hon är, ofta, eller vart hon ska. Hon blandar ofta ihop barn och barnbarn och kan upprepa samma sak ett otal gånger i samma samtal. Malin är hela tiden med och håller ordning på saker, håller om mamma när hon blir orolig och försöker samtidigt muntra upp pappa som visserligen verkar så skör och bräcklig, men som är kristallklar i skallen, alltid nyfiken och intresserad. Han berättade till exempel om Michael som är hans äldsta barn, och min halvbror, och som fått diagnos Parkinson och nu är på Sahlgrenska för vidare utredning. Pappa hade minsann koll på att Parkinson och Alzheimers kan förväxlas med en annan sjukdom (som
jag inte minns förkortningen för, men som han visste) och att förväxling medför felmedicinering, vilken leder till döden. Han visste till och med att det gjorts en stor studie om detta på just Sahlgrenska och han letade upp länken på nätet och skickade den till Michael, som skulle tala med sin läkare om det. Pappa som också minns att första gången han såg min mamma, i Falköping 1959, hade hon en vacker blå dräkt på sig.
Ikväll var de här, Malin, mamma och pappa, och åt middag. Mamma berättade om en resa till Lofoten, som de gjorde för några år sedan, och det var vackert att lyssna till henne. Min konstnärliga, kreativa och driftiga mamma som skapat så mycket i sitt liv, och som i alla år burit på besvikelsen att ha kommit in på Konstfack som 18-åring men fick avstå för att morfar och mormor tyckte att skulle det satsas på en utbildning i familjen så skulle det vara mammas bror som skulle få den. Nu vet jag inte om hon målar mer. Jag inbillar mig att hon skulle må bra av att göra det. När de skulle åka tillbaka visste inte mamma vem Matilda är och när jag tackade dem för att de kommit hit och sa att det var roligt att de fått se var jag bor sa mamma att det bara var trevligt och att jag alltid är välkommen...
I morgon är det mest arbete i arbetslaget och egen planering. Efter jobbet åker jag ut till Börringe, och umgås med mamma, pappa och de andra, hela kvällen. Som det är just nu vet jag inte om mamma kommer att känna igen mig när vi ses nästa gång. Mamma som alltid ville lyssna på
I Afton Dans, på radio, när hon lagt sig om lördagskvällarna, men som också gillade det här:
Kanske gillar hon det fortfarande?
Måndag - fredag på 8 sekunder blankt. Åtminstone är det så det känns. Men jag klagar inte. Veckan har varit bra med jobb, träning, en smula socialiserande och lite förberedelser för Sigruns kalas, som går av stapeln imorgon. Prickasenter köpta och inslagna. Ett par hörlurar och två Alfonsböcker.
