Tillbaka till jobbet i måndags. Min härliga vikarie Sara hade gjort precis som jag gjorde innan hon började, efter jul, och i alla kurser pågick det arbete av olika slag. Väldigt skönt att slippa börja fnula på planering direkt på morgonen där. Tyckte jag i måndags. I tisdags förmiddag förstod jag vartåt det barkade och eleverna fick ta med sig allt material hem, på eftermiddagen. Vi i personalen fick onsdagen på oss att ställa om till fjärr- och distansundervisning och i torsdags morse körde vi. Jag får väl säga att det gick bra och att Zoom hädanefter kommer att bli min nya religion.
Men... det känns lite märkligt att vi lärare tydligen anses immuna mot smitta,här i Ystad. Kommunens policy är att om man är frisk går man till sin arbetsplats (och ja... efter 10 veckors sjukskrivning är det väldigt fint att få ha sina kollegor i närheten... men vi har alltså kollegor som sitter på tåg och bussar och pendlar fram och tillbaka varje dag, vilket känns sådär. ), om man har symptom men är pigg jobbar man hemifrån och är man sjuk... ja, då sjukskriver man sig. I onsdags skulle vi samlas, alla, på morgonen i aulan för gemensam information - eftersom skolledningen ville att alla skulle få samma information samtidigt. Det kändes ju inte jätteövertänkt. Direkt efter det skulle programmet samlas i ett utrymme för mer information och som grädde på moset erbjöds vi gratis BUFFÉ-lunch i matsalen. Det senare var ju naturligtvis schysst, men... Och i veckan som kommer har vi minst TRE möten bokade. Man skulle ju kunna tycka att det självklara vore att vi arbetar lite utspritt på skolan och behöver vi ses så kör vi digitala möten - just så som vi förväntas göra med våra klasser. Men icke. Det här med att distansera sig socialt är tydligen inte viktigt på arbetet (mötena)..? Jag är inte det minsta bekymrad för egen del, men ska vi skydda samhällets svagaste ska vi väl vara försiktiga över hela linjen, eller..?
Jag har ju inte så jättemycket socialt umgänge i alla fall, så jag har lite svårt att relatera till folk som redan är uttråkade av att behöva begränsa sina sociala liv - och då har de inte ens behövt sitta i karantän, än. Jag umgås med Börringekollektivet och med Linus & Nathalie. Mina tjejer i Oslo kan jag inte träffa förrän det här svider över. Vi hade stickcafé för 2½ veckor sedan, men vi får väl se om någon vill ses nästa onsdag. Men det jag gör är att jag är ute mycket. Igår satte jag nytt utan-kryck-rekord; jag gick tre kilometer! Idag åkte jag ut till det lilla naturreservatet Svartskylle, med Floyd, och knatade runt där. Inte så lång sträcka som igår, men däremot mer kuperat. Ljuvligt. Absolut underbart! Och kaffetermosen är med, förstås.
Ingen St. Petersburgresa för mig och Jenny, i påsk. Shetland Wool Week har redan börjat flagga för att de kanske måste ställa in. Det verkar som att årets resa (?) blir Grövelsjön. Och min och syrrans majvandring, i Värmlandsskogarna (vi funderar på Glaskogen). Håhåjaja.
