Jag trodde jag skulle skriva mer här i april, efter den sköna ledigheten och allting. Men så blev det inte. Fullt upp på jobbet, bland annat med ännu en lärarstudent, och Den Stora Tröttheten om kvällarna. Helgerna har varit fina, med häng ute i Börringe där vi har grejat i trädgården, fixat med saker och ting, lekt och umgåtts med de små människorna, plockat nässlor och kokat god soppa på dem till barnens förvåning, ätit annat gott, kollat film osv osv. Jag åkte faktiskt ut i fredags igen, men kände mig rätt hängig så jag stannade en stund på lördagen för att sedan dra hem och vila. Det blev upptakten till detta årtiondes (ja, hittills, då) dundrigaste förkylning. Brutal hosta, sårig hals, the works... Givetvis tog jag snabbast möjligt ett covidtest och det var lyckligtvis negativt. Det kändes moraliskt bra eftersom det känns lättare att försöka kurera och härda ut något med ett förväntat förlopp än ett vingligt virus. Idag hostar jag fortfarande så det river ur lungorna på mig, men jag har ingen feber och halsen känns något bättre. Jag är snäll mot halsen med halstabletter, yoghurt och ibland glass. Te med honung också. Mest synd är det nog om hunden som har sin tråkigaste vecka så här långt, i sitt lilla hundliv. Jag promenerar honom men orkar knappt leka med honom. Men han är tapper och förstående och idag, på eftermiddagen, gick vi lite bortöver till en stor gräsplan där han brukar få jaga runt och leka utan koppel. Det såg ut som att han uppskattade det!
Bortsett från att jag mått/mår så risigt har det varit nyttigt att vara hemma och inte orka göra något. Inte ens något kreativt. Jag tänkte idag att jag kanske skulle plocka upp stickningen, men än har det inte hänt... Så jag lyssnar på ljudböcker och poddar, ser på YouTubekanaler, teveserier och en och annan film. I eftermiddags såg jag Captain Fantastic på rekommendation av vännen Robban. Kanske är det för att jag är lite golvad redan, men det var en fin, rörande och filosofisk film om en man som har många barn, i olika åldrar och som "uppfostrar dem i vildmarken, tränar dem, pluggar med dem hemma, men så en dag tar deras hospitaliserade, psykiskt sjuka mamma livet av sig och plötsligt måste denna hippieaktiga alternativfamilj ge sig ut i ett samhälle de inte känner till mycket om och träffa människor som de sällan eller aldrig skulle träffa annars. Bra drama, intressant, välspelat, roligt ibland, sorgligt ibland. (Robbans sammanfattning)
Jag tänker mycket också. Bland annat på det jag skrivit om här tidigare. Att en del saker är som de är och att det kanske får lov att vara så. Åtminstone ett tag till. Och att istället för att ställa allt på vänt ska jag försöka vara här och nu. Jag började med något ganska fysiskt; jag har äntligen, efter ganska precis tre år i lägenheten, fått upp belysning över matsalsbordet. En vacker fotogenlampa med bra sken, eftersom jag ofta sitter där och syr och gör annat pyssel där jag behöver ljus. Inte minst nu, och resten av läsåret, då mitt arbetsbord har förvandlats till mitt... klassrum. Måste bara komma ihåg att köpa hem mer fotogen. Hah.
