sister morphine

Målet...

Opererades i måndags eftermiddag. Nedsövd. Kände mig ganska optimistisk på uppvaket. Sedan gick all lokalbedövning etc ur. Igår ångrade jag operationen. Hade så ont att jag bara ville gråta och bli nersövd igen. Matilda hämtade mig och stannade med mig tills idag. Ljuvligt. Jag har fortfarande överjävligt ont, sådär så att jag mår illa, men det går. Det SKA gå. Jag har fått korttidsverkande morfin och får väl bestämma mig för om jag ska ta det inför rehabövningarna eller om natten så jag kan sova.

Jag kan i alla fall skriva lite idag. Igår orkade jag inte ens prata. Jag tror jag ska försöka lyssna på ljudbok idag, när Matilda kört hem. Om jag orkar. 

Fifan vad jag är klen... :(

Sister Morphine - Marianne Faithful

oh no, it's raining again...

Lille Floyd har hittat en pinne, igen...

Sista tiden har varit väldigt märklig. Jag har arbetat heltid och ändå haft en heltidsanställd vikarie. Det mest intressanta är hur mycket jag haft att göra, trots att Vikarien har tagit hand om lektionerna. Men igår blev jag färdig med precis allt. Rubbet är i box. Alla bedömningar och återkopplingar gjorda, allt är dokumenterat in absurdum och efter sptorlovet får Vikarien sväva fritt. Jag är lugn. Det blir bra. Dels för att Vikarien är bra. Och dels för att undertecknad kommer fortsätta bedöma, återkoppla osv - eftersom betygen, så småningom, ska sättas av... mig.

Men imorgon är det alltså dags för ett nytt försök att få ett nytt knä. Det enda som skulle kunna förhindra det är att jag, helt ovetandes om eventuell smitta och trots att chefen tyckte jag skulle isolera mig och jobba hemma i veckan som gick, skulle testa positivt. Jag vågar inte riktigt tro att det äntligen ska hända. Men det är i sista momangen om jag inte vill ha sommaren förstörd av kryckor, rehab, fan och hans moster.

Sommaren är alltid helig, men i år ännu lite mer. Johanna, och hennes kille, har gjort det norskaste som finns; de har köpt sig hytta ute i skogen bland berg, dalar, älvar och sjöar, ett par timmar norr om Oslo! Och när de undrar om inte jag vill komma och stanna en vecka (minst)... då tackar jag ja (och börjar packa lite i förväg... ;)). Bada i älven, gå i skogen hela dagarna och leta pinnar och sedan sitta och elda upp dem hela kvällarna. Hurra!

Jag har ju andra fina sommarplaner också, men detta kan bli Äventyret.

Det känns dock lite tidigt att sitta här och tänka på sommaren när det regnar på tvären ute... och i fredagskväll när jag körde hem från Ängelholm (var där för att prata och fika med en kompis) snöade det lovikkavantar! Det var inte jättekul i mörkret på E6:an. Men med bra musik går det mesta!

When The Levee Breaks feat. John PaulJones [Playing For Change]

frihet?

Så... på onsdag hävs alla restriktioner, alltså. Jag vet inte riktigt vad det gör för skillnad för mig. Visst, jag kan gå på krogen, på bio, konserter och sådant om jag vill. Men... det vill jag ju ganska sällan. Att stanna hemma när man är sjuk och att tvätta händerna är ju vanligt folkvett (och ja, det är sedan ett bra tag slut nu med att peta i mig två alvedon och gå till jobbet när jg mår risigt...hoppas jag). Och det vore tacknämligt om folk kunde respektera min komfortzon även när pandemin är över, tack. 

Det känns naturligtvis ändå hoppfullt att fler länder öppnar upp och att det kan bli möjligt att resa. Ja, det känns faktiskt så lovande att jag fick lite feeling häromdagen och köpte flygbiljett till Färöarna (skarven september/oktober). Måtte det kunna bli av! Jag ska åka med några vänner jag lärt känna via stickningen (jo, man kan faktiskt hitta nya vänner så) och syftet med resan är garn, stickning och vandring. Och lunnefåglar, förstås!

Jag har fortfarande inte fått nytt operationsdatum och jag är helt slut i huvudet av det. Ovisshet tär. På lördag ska jag gå på stickkurs (sticka brioche) som min lillasyster håller och jag hoppas faktiskt att jag inte får tid den här veckan. På jobbet är jag i full gång med att läsa/bedöma/rätta järnet och planera slutet av terminen medan vikarien tar hand om lektionerna och det känns konstigt att inte vara ute med eleverna en massa, men jag tror ändå att detta är det bästa. Vikarien är bra och flera av kollegorna trivsamma och jag gillar ju verkligen eleverna och behöver inte stressa just nu och ändå är det inte alls kul att gå till jobbet. Jag övertalar mig själv varje dag. Lyfter mig i håret.

Nu i helgen har i alla fall den älskade lilla Torvald varit här och hälsat på. Han gillar havet och stranden och åker hellre dit än till lekplatsen. Idag, på förmiddagen, var vi en god stund ute på en strand i närheten och letade havsglas och han hittade en eka full med vatten som han sjösatte pinnar, en kork och en flipflop i... Det är min kille det! Till slut blev det för kallt och vi gav upp, körde hem och gräddade pannkakor.

Söndag ikväll och jag skulle kunna gå och lägga mig nu. Men lille Floyd måste ha mat strax och sedan en kvällsrunda innan jag kan krypa ner under duntäcket. Sedan, så...

People Are Strange - The Doors