hundtricket

Rosenpelargon från Netti!

Jag har just slagit ett nytt personligt rekord. Aldrig någonsin i mitt
liv har jag så tidigt som den sjätte februari börjat väcka mina pelargoner. Jag brukar komma ihåg dem ungefär vid den tid på våren då man kan sätta ut dem i krukor, och låta dem stå kvar över natten.
Om jag kommer ihåg dem. Jag minns att jag hade ett stort gäng som bodde i ett par papperskassar i min källare, i huset på Parkgatan, över tre vintrar - utan att lämna kassarna alls. Ändå var det flera av dem som faktiskt var liv i och som faktiskt tog sig. Ganska fantastiskt.

Jag bor i en by. Med en bygata. Alla känner alla och det är ganska trevligt för man bryr sig faktiskt, umgås och håller ett öga. Säkert skvallras det friskt också, men det vet jag inget om. Oavsett hur jag lägger upp hundrundorna så börjar och slutar de med några hundra meter på bygatan. Härom eftermiddagen uppstod en smärre trafikstockning då en äldre (?) herre stannade mitt på, med ett stort släp, och vevade ner rutan. Jag trodde han ville fråga om vägen så jag stannade till. Men han ville bara säga att han tyckte jag hade en väldigt fin hund och började sedan berätta om sina egna hundar, alltmedan det bildades en kö av hemkommande bilar bakom honom. Han verkade helt obrydd av detta. I morse när jag var på väg åt andra hållet kommer han körande igen. Stannar. Vevar ner rutan och kommenterar att Floyd är ute och går och att det förstås är trevligt att träffa matte också... och så presenterar han sina egna hundar som hoppar och skäller i baksätet. Och sig själv. Sedan blev han tvungen att köra vidare. När jag kom hem kom jag på att jag inte hade sagt vad jag heter. Och så får det förbli.

Imorgon är det fredag. Skönt. 

Opeth - §5