ojdå

(Utsmyckning i riksdagshuset)

Att vara i Stockholm väcker många känslor hos mig... staden jag älskar att besöka... men inte tyckte värst mycket om att bo i... åtminstone inte tillräckligt för att bita mig kvar... Jag funderar... helt förutsättningslöst... hur jag skulle ställa mig till ett drömjobb i Stockholm... Ärligt talat... jag vet inte. Jag vet faktiskt inte... Efter att ha överskridit en gräns i vintras och gjort det jag bestämt mig för att aldrig göra - nämligen gå tillbaka till något... har jag insett... att det är något jag skulle kunna upprepa... under rätt förutsättningar... Å andra sidan... jag har commitments här nu... kärleken... ett arbete och en arbetsplats jag älskar... sådant flyttar man ju inte ifrån, liksom... Men... tankarna... jag kan inte hindra dem...

Vi var hemma sent i natt. Jag var ganska så uppvarvad men samtidigt groggytrött, så bloggandet fick allt vänta tills idag. I min brevlåda låg ett litet paket från raraste väninnan Malin; boken våtmarker av Charlotte Roche. Jag har bara läst baksidestexten och de två första sidorna, men får redan hyfsade vibbar av Äldreomsorgen i övre Kågedalen... Malin har rätt - det kan vara en bok jag, till skillnad från en hel del andra, kommer att uppskatta.

Jag sov tills jag vaknade och när jag låg där och kände efter om jag fortfarande levde slog det mig; jag tror faktiskt detta är den allra första söndagen jag vaknar härhemma i min säng, i mitt hem, sedan jag flyttade in. I mars.

När jag tänkt denna djupsinniga tanke vacklade jag upp och apterade moccamastern. Kanelkaffe med en skvätt grädde är fint. Min käraste ringde och kanske blev han lite besviken när jag sa att jag faktiskt inte orkade köra ner till Blekinge idag. Jag saknar honom, men behöver den här dagen till återhämtning och... självupptagenhet. Detta yttrar sig i form av soffhäng, tevetittande, läsning, filtar, raggsockar och en del läsande och skrivande. Jag har också en viss ambition att dammsuga, eftersom jag ovanligt nog är hemma när det är dagsljus, men jag får se. Det får vara någon måtta med vad jag ska hinna med. Det räcker med den ambitiösa bokhögen på mitt soffbord, egentligen; Lev S Vygotskijs Tänkande och språk, Jonas Otterbecks Samtidsislam: unga muslimer i Malmö och Köpenhamn (om- och närläsning) och så Malinprickasenten, dårå. Tillagning av Cozy Christmas-te, inte att förglömma.

Jo... resan då... allt gick som planerat. Kollegan som blev sjuk hade verkligen tänkt på allt och min insats blev sannerligen inte särskilt betungande. Hur trevligt som helst, med sköna elever och dito kollegor. Mina privata höjdpunkter var ändå dels den ensamma morgonpromenaden runt Kastellholmen och Skeppsholmen (jag tröttnar aldrig på att strosa där och fantisera om hur det skulle vara att, som en del andra, ha förmånen att få bo där, på någon av båtarna... det ser så idylliskt och äventyrligt ut...)...

... och så förstås att få träffa Matilda några timmar och rå om henne. Vi åt en god sopplunch på Kulturhuset, uträttade ett par korta ärenden (jag tappade min rouge i golvet och kakan gick upp i atomer, så jag behövde köpa ny) och sedan satt vi på café och pratade. Mysmysmys! Jag har fått ett paket av Matilda också - men trots att jag är galet nyfiken har jag inte öppnat det än. Hon påstår att paketet, som är STORT, innehåller en eyeliner. Hon tyckte dock att det kunde vara idé att öppna paketet innan jag åker till Oslo... ifall jag inte gillar färgen... Kan det vara... en illgrön lusekofta, eller..?

Minns ni förresten min förra Skeppsholmspromenad? Båten är nu länspumpad, och flyter.

Och fortfarande till salu...

Hmm...

Nu: SOFFLÄGE!


Emmaboda 14 november, 2010

finfredag

Jag var vaken före P1. Efter en dusch värmer kaffet gott och jag fyller upp en termos, att njuta under resan upp mot storstan, medan jag lyssnar på tidiga nyheter. På bordet brinner tända ljus och en påbörjad stickning ligger i axelväskan. Jag kollar yr.no och det ser ut att bli... väder. Inte fint och inte fult. Bara... väder. För säkerhets skull tar jag med ett litet paraply. Solglajjerna får bli hemma.


Emmaboda 12 november, 2010

kulturskymning?

Kollegan som planerat morgondagens kulturresa till Stockholm är sjuk och kan inte följa med. Hux flax befann jag mig vara expeditionens ledare. Typ. I did'nt see that coming...

Nu ska jag hålla ordning på elevantal och gruppindelning och rumstilldelningar och frukostsittningar på vandrarhemmet (af Chapman) och biljettbokningar och telefonnummer och kontakter och allmän logistik. Kollegan har ju redan planerat upp allt, men ifrån att ha lyssnat på förberedelseinformationen med ett halvt öra blev jag plötsligt tvungen att sätta mig in i allt.

Resan i sig själv är ju rätt krävande; på 40 timmar ska vi resa med bussar (ca 125 elever plus en handfull lärare) till och från Stockholm och däremellan avverka två museibesök, Riksdagen och en rundvandring i Gamla stan plus teaterbesök på kvällen samt logistik, som sagt, luncher och middag och några timmars strosande på egen hand. Och nu detta också. Hmm...

Oh well. Det ååååårnar sig. Och jag tycker resan ska bli rolig! Ett härligt gäng ungdomar och trevliga kollegor i världens finaste huvudstad (IMO) borgar för det.

Jag får väl hiva ner lite packning (kläder, iPod och stickning) om en stund. Sedan ska jag ägna resten av kvällen åt myspyssel, bara. Och Babel, såklart!

gryningsljuset

Vi dricker vårt kaffe medan gryningen sakta vaknar utanför mitt köksfönster. Tända ljus värmer inte bara fysiskt utan än mer själsligt. Samtalet vandrar sakta kring morgonkänslor och vardagsaktualiteter. En ny dag. Full av möjligheter. Dem ska jag ta vara på.


Emmaboda 11 november, 2010

arla

En spinoff-effekt på att gå och lägga sig tidigt, och faktiskt lyckas tvärsomna, är att man riskerar att vakna väldigt tidigt. Ungefär halvsex, till exempel. Efter en liten stund inser man kanske då att det är lika bra att kliva upp. Åtminstone var det så för min del. Så vid denna tidiga timme har jag redan fixat kaffe, tänt ljus, duschat och lackat naglarna. Facebook har fått en snabb översyn och efter att ha skrivit ett mejl till raraste väninnan Malin kanske jag rentav kikar igenom ännu några elevinlämningar. Eller läser vidare en stund i Paul Austerboken. Faktum är att jag hinner bådadera...


Emmaboda 10 november, 2010

joförresten...

... jag har änteligen fått klarhet i hur det gick med delkursen i religionsvetenskap, i våras. Jag fick VG (WOHOO!) och tar nu med mig 10p in i en omregistrering till magisterkursen. Närmast i pipeline ligger en liten 5-poängare; en fördjupning inom någon valfri religion (utom islam, eftersom jag skrev min C-uppsats i det ämnet) och sedan är det "bara" uppsatsen kvar! Tänk om jag faktiskt kunde fixa den innan sommaren!? Som fördjupning tror jag att jag ska välja att studera Nya religiösa rörelser och nyandlighet.

Men uppsatsen kommer helt klart att ligga inom fältet islam och den första bok jag ska inköpa blir givetvis den här. Tack för tipset, du min underbara f d nästan-granne - jag hann inte läsa DN på jobbet idag!

snark

Jag är trött som en dupp och borde ha intagit horisontalläge för en god stund sedan. Men jag kände ett visst behov av att plocka undan lite här och laga mig en mugg te. Och prata med Mannen förstås.

Det kändes som om jag varit borta väldigt länge från arbetet när jag i själva verket varit ledig tre dagar (varav två utgjorde mitt höstlov). Hursomhaver var det lika roligt som alltid att komma till jobbet, kavla upp ärmarna (bildligt talat) och sätta igång. Fullt ös precis hela dagen och för en gångs skull tog jag med mig en bibba inlämningar hem, för att läsa och kommentera. Efter ett par timmar gav jag upp. Jag får fixa resten i morgon. Det hinner jag. Nog.

Nu ska jag ägna mig åt den trevliga kombinationen mjuk säng med fluffsigt duntäcke, te (Christmas Tea från Indiska - det är nog det som annars kallas Masala Chai, av doften och smaken att döma - eventuellt med lite pomerans tillsatt?) och Paul Austers Invisible.

G'natt!

there and back again

Sådärja. Då är jag hemma igen efter en väldigt najsig resa. Det är väldigt svårt att inte tycka om Prag. Underbar stad att bara strosa omkring i. Och inte glömma att hela tiden ha koll uppåt, för att inte missa fantastiska utsmyckningar och sköna fasader.

Så det har vi gjort. "Strosa" är ett understatement. Vi har varit på benen i många, många timmar varje dag (vilket säkerligen bidrog till att vi sov hårt varje natt, de stenhårda madrasserna till trots...) och på så vis upptäckt saker och ting i hela centrala Prag. Visst är de judiska kvarteren intressanta och Gamla stan väldigt späckad av sevärdheter (men också av en triljard souvenirbutiker med samma utbud - ungefär som Västerlånggatan) men favoritstadsdelen blev nog ändå "lilla stan" som låg nedanför slottet och St Vituskatedralen på Moldaus (Vltava) västra strand.

Fullt med vackra hus, gröna parker (små och en stor där vi travade hela vägen uppför kullen till Petrintornet, i strålande solsken), kyrkor, palats, små butiker och mysiga krogar. Och överallt gatsten i en rar liten dimension! Dessutom; inga tiggare i den delen av stan, annars fanns de överallt och alla låg på knä (även i regn och nattkyla), hopkrupna och med en liten mugg framsträckt. Frågan är hur många som tiggde för egen del och hur många som ingick i något nätverk...

Vi har förstås druckit god öl och ätit rustik tjeckisk mat (kanin, anka, lamm, gris, surkål och knödel i olika varianter), också. Slummat på sunkiga syltor och gått på källarklubb med svängig bluesmusik och varit på en klassisk konsert i en kyrka. Besökt muséer (uråldrig synagoga, Muchamuséet, ett annat konstmuseum och ett med medeltida tortyr som tema). Shoppingen har varit minimal men givetvis köpte jag en Kafkabok (The Metamorphosis) som jag också läste på plats.

Stor spänning blev det när jag, på flygplatsen vid utresan, upptäckte att jag glömt min kamera i taxin. Lyckligtvis hade vi numret till bolaget och numret på taxin och den underbara människa till taxichaufför hann tillbaka till flygplatsen med kameran, i god tid innan vi behövde gå igenom säkerhetskontrollen. Flyt AB, det är jag det! Och som grädde på moset behövde vi bara vänta några få minuter på tåget hem, från Kastrup.

(Stickgraffiti De Luxe!)

Emmaboda 9 november, 2010

packad och glad

Nu har jag hivat ner lite överlevnadsgrejer (kläder, necessär och kamera) i en adidasbag och dessutom gjort lite fint härhemma. Det är skönt att komma hem till en prydlig och välstädad kvart, tycker jag.

Så... nu åker jag till Prag. Via Björkeryds station. Det ni!

pyramidalt

Jag var och fikade igår, på Fenix, med ett par arbetskamrater. Vi kom att samtala om sociala medier, som till exempel Facebook och bloggar. Samtalet rörde sig framförallt kring fenomenet "statusuppdateringar" på Facebook. Under samtalet låg en svag ton av genans, eftersom också vi själva uppdaterar våra statusrader ibland med sådant som knappast kan vara av allmänt intresse. Men likaväl som vi kikar på andras "status" så läser ju folk våra och därmed kanske de ändå är av något intresse? Är vi kanske alla bekräftelsejunkies som både begär sådan för egen del, och faktiskt också på ett rätt enkelt sätt kan ge det till andra? Vi "gillar" vad andra skriver, om det så bara handlar om en notering om väder eller - som så ofta i mitt fall - ett uttalande om att morronkaffet smakar gott.

Och att blogga. Varför gör man det egentligen? Är det inte också för att man vill bli sedd, på något vis? Jag vet att jag bloggar för att det helt enkelt kliar; jag måste skriva! Jag skriver annat också, men bloggen är mitt redskap för en slags regelbunden skrivdisciplin som håller flödet igång. Men naturligtvis vill jag också bli läst - och få feedback på en del. Och jag får ju det. Alltså fungerar det.

Jag läser andras bloggar också - både yrkesrelaterade och helt privata. Varför? De yrkesrelaterade är en sak - där handlar det om ett utvidgat lärarrum - men de privata? Är det inte för att jag faktiskt är intresserad av andra människor? Många delar med sig av sitt liv, sina tankar och sina känslor via sitt skrivande och jag får vara med på ett hörn. Och genom att inte bara läsa utan dessutom gå i dialog med dem jag läser uppstår såväl bekräftelse som mänsklig kontakt och ett utbyte. Du som läser detta gör ju likadant.

Att ingå i en gemenskap, att bli sedd, bekräftad, uppskattad är några av människans mest grundläggande behov. Vi känner väl alla igen Maslows behovspyramid som illustrerar hur vi prioriterar våra dessa:

Väldigt förenklat kan man ju säga att vi alla har de här behoven, men prioriterar dem olika utifrån hur de blir tillgodosedda. Om jag exempelvis är hungrig och hemlös eller sjuk så prioriterar jag antagligen det framför sexuell närhet eller att få utöva min kreativitet. Eller?

Så... det är väl det jag, och andra, gör när vi statusuppdaterar och bloggar och twittrar; vi söker uppmärksamhet och bekräftelse. Vi är mänskliga, helt enkelt.

Och mänsklighet är fint. Liksom flytande kanelbullar också är det.


Emmaboda 3 november, 2010

make-over

Äntligen ska det nergångna och föga inbjudande stationsområdet här i Byn snyggas upp, ser jag under en av mina bloggpromenader. Alla ska få vara med och tycka (om sedan någon lyssnar återstår att se...) så efter Pragresan ska jag kvista bort till bibblan och kolla in förslagen som finns utställda där.

senil

Efter en lång och ganska krävande arbetsdag (med bjudlunch bestående av en mycket god fisksoppa med saffran!), som jag tänkte skriva lite mer om i en annan blogg jag har, gick jag bort till Rosikas salong och hade sådan tur att det inte var någon kö alls på drop-in'et utan jag blev klippt direkt. Jag köpte en förpackning intensivtoning också och medan jag tog på mig jackan och sjalen la jag kartongen på hatthyllan och tänkte att "nu får jag inte glömma den" och ändå var det just det jag gjorde; glömde den alltså. "Senil" är mitt mellannamn, tror jag. Och jag som hade tänkt fixa i färg nu ikväll. Attans.

Å andra sidan är detta Byn och jag vet att när jag kvistar förbi salongen imorgon, på lunchen, så har någon av tjejerna där tagit hand om färgen åt mig.

Sedan gick jag hem och var snygg i håret en stund och efter att ha scramblat lite eggs tog jag bilen och körde ut till Catharina för en fika och lite mysigt snack. Regnet hällde ner (så där rök min fina frisyr bara på den korta biten över parkeringen) och det var givetvis kolmörkt. Det är något glapp i belysningen till instrumentbrädan och vanligen är den också kolmörk, men mirakulöst nog tändes den ikväll, vilket underlättade. Är det förresten någon mer än jag som kan dra ur nyckeln ur tändningslåset medan bilen är i gång? Ganska coolt som partytrick kanske, men antagligen alarmerande ur någon annan synvinkel...

höstligt

Jag lyssnar på nyheterna och allt flyter ihop; trupper hem från afghanistan senast 2014 och nu har man lyckats "tillverka" en pytteliten mänsklig lever i en labb-råtta och många dör i översvämningar i asien och man väntar en storm på haiti så nu ska lägren evakueras och så ska det bli mer nordenkunskaper i svenska skolan och vänstern bryter med S & MP och jadajadajada...

Jag msnade med en av mina systrar för en stund sedan. Hon var redan på sitt arbete. Vi pratade helt kort om det fina och förunderliga i att upptäcka kärleken tillsammans med en gammal vän. Jag är väldigt glad för hennes skull. Och hans, förstås.

Fyller på min mugg med lite mer av flytande kanelbullar och ser ut genom fönstret. Åh, vad det ser höstligt underbart ut. Disigt och ljusgrått. Alla löv har fallit från asparna därutanför och ligger nu som en gulorange matta runt trädens fötter. En dag att trivas inomhus och en dag att ta en lunchpromenad med halsduk och vantar. Också en dag att ta en fika med en skön väninna.

Så får det bli.


Emmaboda 2 november, 2010

just så

Jag har under flera månader sökt ett tyg. Utan att hitta det, givetvis. Jag ska ha det till ett kreativt projekt. Idag hittade jag det. Men i form av en väska. SÅ läcker! Jag var helt enkelt tvungen att fråga väskinnehavaren var hon köpt denna ljuvliga väska.

Det är fortfarande just sådant tyg jag vill ha - men nu vill jag ha en sådan väska också. Tyvärr kostar den fyrsiffrigt. Och då får den vänta ett tag; först ska jag ju köpa mig en ny, väldigt liten, PC. En minimodell.

För övrigt känner jag till märket mer än väl; mina flickor hade jackor från Oilily när de var små. Söta som små dockor var de i dem!

Dagen har varit lång och krävande. Nu blir det te och invirning i varm, gosig filt.


Pst. Om ni vet var jag kan lägga tassarna på någon meter, eller två, av tyg som det ovan så låt mig gärna veta!

höstlov... höstlöv...

Den här veckan är alla elever lediga. Höstlov. För dem, alltså. Vi som har skolan som vår arbetsplats jobbar vidare, minst tre dagar. Tanken är att vi ska få möjligheter att mötas, utveckla våra kompetenser och sånna goa grejer. Om en stund ska jag ta tåget in till Växjö. Jag har valt ut två föreläsningar att koncentrera mig på; en om intermedialitet och en om hur "brus" kan vara till hjälp för barn och unga med koncentrationssvårigheter.

Jag ska försöka hinna göra några ärenden också. Bland annat köpa mer masala-te på Indiska. I övrigt ska jag hålla kostnaderna nere. Det är ju roligare att kunna unna sig lite mer i slutet av veckan!

Morronkaffet smakar utmärkt och det känns fint att det är lite ljusare igen på morgnarna, även om det snart kommer att vara nermörkt igen. Jag lyssnar på P1-morgon och läser i nät-DN en artikel om Teapartyrörelsen. Informationsflödet är enormt och jag försöker sålla ut vad jag vill fördjupa mig i, och vad som ska ges lägre prioritet. Att lyssna på radio (P1) är ett bra sätt att hinna lyssna samtidigt som jag gör något annat jag inte heller vill välja bort, som till exempel att pyssla med mina händer.


Emmaboda 1 november, 2010

hemmapysslande

Jag är hemma nu. I Byn, alltså. Den väntade stillsamt på mig, när jag kom körande i det kompakta kvällsmörkret. Nu när vi fått tillbaka den Riktiga Tiden är det nermörkt redan vid fem. Jag ska vara i Växjö i morgon; därav hemåkningen i kväll - vi som har så mysiga söndagskvällar annars.

Det har varit en fin och skön helg, med mys och kärlek och god mat och lagom med aktiviteter. Garaget är helt grundmålat nu, och trädgården ser städad ut. Vi har spanat på saker vi inte vill missa när vi är i Prag och kikat lite på kartor så att vi vet vart vi ska bege oss. Vi är helt eniga om att det är bra att ha förberett några få saker (som den urgamla synagogan och de kringliggande judiska kvarteren, något konstmuseum och så Sedlec/Kutná Hora, förstås, med "skelettkyrkan") och i övrigt bara strosa omkring med vidöppna sinnen och se vad som händer och var vi hamnar.

När jag kom hem upptäckte jag att tvättstugan var ledig, så nu kör jag för fullt. Skönt att slippa kliva upp före sex på tisdag, för att rådda med dylikt. Jag passar på att småplocka med lite av varje, och när allt är klart ska jag laga mig en stor mugg te och krypa i säng med en bok.

Imorgon är det en ny vecka, med nya insatser!


Emmaboda 31 oktober, 2010

meditativt

Okej. Det här är en reklamlåt (eller snarare; en låt som används i reklamsammanhang - men det var väl knappast Händels intention med att skriva den... eller?), men den är så sjukt vacker att jag bara måste dela den med er:



Och ja... jag vet... den är med i soundtracket till von Triers Antichrist, också.

fira

Den här helgen firas Halloween. Fast jag tycker att originalet - Samhain - är mycket tuffare. Om man nu ska fira alls. Och det kanske man ska? Eller åtminstone begrunda det faktum att slöjan mellan världarna nu är som tunnast...

om njutning

Här kommer mitt allra, allra bästa LCHF-tips. Det kan också användas av alla andra livsnjutare. OM man nu dricker kaffe.

Då brygger man kaffe. T ex 4 koppar. I filtret lägger man, förutom kaffepulvret, ungefär 2 tsk kanel. När kaffet sedan är klart häller man knappt en halv deciliter grädde i en mugg och så fyller man sedan upp med kaffet.

Och nu kommer det allra bästa: Det smakar som flytande kanelbullar!!! Nom nom nom... :9


Björkeryd 30 oktober, 2010

ur led

Ur led är tiden (Hamlet akt 1 scen 5).

Eller är det bara jag. Men något skumt är det när jag vaknar strax efter tre och inte kan somna om. Efter trekvart gav jag upp och klev ur sängen en stund. Lagade mig en mugg kaffe och medan bryggaren puttrade klart läste jag väninnan Malins senaste mejl och skrev ett tillbaka. Sådär mitt i natten kan tankarna vara väldigt klara. Som av en händelse var det faktiskt en av mina elever som sa just det igår; "det är klockan tre allt klarnar". H*n har rätt.

När jag mejlat klart hällde jag upp kaffet i den fina frökenmuggen jag fick av Cia (tyvärr är den lite för hög för att funka i kaffemaskinen på jobbet, så istället är det min morronkaffemugg nu) och kröp ner under täcket. Läste några sidor i Maeve Binchys Whitethorn Woods och släckte sedan. Låg där i dunklet och försökte slappna av. Lyssnade på ljuden i huset. Sus i vattenledningar och fläktsystem. En bil som rullade förbi utanför. Jag somnade aldrig men det kändes bra ändå. Vid sex gick jag upp igen och tog en lång varm dusch. Tröttheten lär nog inte komma förrän framåt kvällen.

Nu är det Fin Fredag!


Emmaboda 29 oktober, 2010

långpanna

Ibland har mina döttrar använt uttrycket "långpanna". I krogsvängen betyder det ofta att man jobbar både lunch- och kvällspasset. Idag känns det som att jag också har jobbat långpanna. I höjd med att arbetsdagen brukar sluta satte vi oss ner för klasskonferens. På klasskonferensen går man igenom varje elev i varje klass och får på så vis , exempelvis som mentor, en mer samlad bild av de elever man jobbar med. Ofta diskuterar vi också tänkbara stödinsatser och lösningar av olika slag. Det tar tid. Två och en halv timme, närmre bestämt. Och då var vi ändå väldigt effektiva.

Under tiden som jag satt där på mötet hörde Mannen av sig. Han var tvungen att stanna kvar på hemmaplan ikväll. Lika bra det kanske, även om jag saknat honom lite extra den här veckan; jag är nog ändå inget vidare sällskap. Vilken tur att jag var framsynt och lagade till den där gulaschsoppan igår. Det var ju bara att ta fram och värma upp. Nu hägrar soffan. Jag ska läsa klart "Vips..." och sedan blir det te, stickning och - en av veckans höjdpunkter! - Babel! Om jag inte redan har somnat då.

Gode vännen D sa att det märks att jag trivs väldigt fint på mitt jobb. Jo. Jag vet. Möjligen trivs jag lite för bra? Jag är där tidigt och är inte sällan en av dem som går hem sist. Som lärare har man ju sin "förtroendetid" som man väljer att lägga där det passar en bäst och jag väljer nästan uteslutande att lägga den på min arbetsplats. Då blir det ganska långa dagar. Å andra sidan känner jag alltid att när jag går hem kan jag lämna arbetet bakom mig och fokusera på helt andra saker. Eller inte fokusera på något alls. Ibland är det rätt skönt, det också.

En sak jag tänker mycket på är: när ska jag hinna sätta igång med mitt skrivande på allvar? Skriver gör jag varje dag. Ganska disciplinerat. Men... de där tankarna och idéerna som ligger och bubblar precis under ytan... när ska jag göra något av och åt dem?

långsiktigt

Igår kväll var jag disciplinerad. Jag läste en stund, sedan släckte jag. Och somnade. Idag väcktes jag av ett sms. Det var Jenny. Hon saknar mig. Och jag längtar efter henne. Vi konstaterade att vi snart ses. Det blir en dyrbar helg, då jag ska få mysa och gosa med bägge mina Oslotjejer!

Medan jag dricker mitt kaffe, lyssnar på nyheter och kollar Facebook chattar jag lite med en före detta elev, från Stockholm. Han har gått vidare till ett vanligt gymnasieprogram men det är inte alltid så lätt att hålla farten, hur motiverad man än kan vara. Jag peppar lite från mitt håll, ibland.

Jag tänker över hur min dag ska bli. Givetvis ska den bli bra. Men den blir också lång eftersom den avslutas med klasskonferens. Jag planerar dagen så att orken räcker hela vägen. Det känns som att jag skulle behöva ett lika långt höstlov som våra elever. Men så blir det ju inte. Dock är det ju lite mer tillbakalutat med studiedagar så det får väl bli lite halvvilsamt. Och så hägrar ju Pragresan! Om exakt en vecka är vi på väg...

Nu ska jag betala räkningar.


Emmaboda 28 oktober, 2010

klokskap

En klok person sa häromsistens att "romaner är facklitteratur om människor". Jag säger "amen to that". Välskriven skönlitteratur kan verkligen ge privilegierad insyn i mänskligt liv. Genom att luta mig tillbaka och läsa får jag färdas med andra människor en bit, dela deras öden och erfarenheter. Lära mig av dem.

En mugg te till det så är kvällen hur fin som helst.

Har man dessutom umgåtts, fikat, stickat och pratat med en fin kollega är det inte mycket kvar att önska sig.

I kylen står nu en gryta kryddhet gulaschsoppa. Det blir morgondagens middag för mig och min käraste.

ljus

Jag fördriver morgonmörkret med tre tända ljus. De väcker mig sakta till liv, tillsammans med ett par stora muggar kaffe. När jag la mig igår kväll hade jag vissa ambitioner. En av dessa var att kliva upp klockan sex och hugga den lediga tvättstugan och hinna köra ett par maskiner innan jobbet. När jag vaknade kom jag på andra tankar, satte fram klockan en halvtimme och somnade om. Gott. Jag behövde det. Nu är jag inte särskilt trött och känner tillförsikt inför den här dagen också.

Onsdagar är ju de mest intensiva på hela arbetsveckan så jag ser alltid till att planera dem väl. Tiden kommer att liksom bara flyga iväg. Och i eftermiddag/kväll är det lite nypremiär på vårt stickcafé eftersom vi nu blir lite mer offentliga; vi ska köra på nystartade Café Himmel & Pannkaka! Det ska bli roligt att se om vi blir några fler!

Jag läste Att springa igår. Jo. Det är sant. Jag valde läsning framför stickning och läste faktiskt ut boken. En bok som berör. Jag rekommenderar den! Sedan, när jag lagt mig, började jag med Bobs nya. Jag hann bara några sidor innan sömnen kom tassande, men så här långt läser man den med ett litet leende i mungipan - samtidigt som jag finner en underton av allvar i den. Och kärlek, förstås. Kärlek till människor och till livet.


Emmaboda 27 oktober, 2010

glupsk

Vanja undrade hur jag kunde börja på en ny bok samma dag som jag avslutat en annan. Ofta har jag ju 2-3 på gång samtidigt. Boken jag började på igår (Knausgård hade jag ju bara några sidor kvar av och den var tung, men det mesta av eftertankarna gjorde jag simultant med läsningen) var Den man älskar av Emily Griffin. En förutsägbar lättviktsbok i hen-litgenren. Jag läste ut den igår kväll. Den typen av bok jag kan skumma rakt igenom.

Det är helt enkelt så att när jag väl kom i slukaråldern i slutet av sextitalet, så hamnade jag i ett tillstånd jag aldrig lyckats ta mig ur. Jag har inte ens försökt. Varför skulle jag? Jag älskar min läsning, ju. Glupskt konsumerar jag såväl lättare som tyngre litteratur och försöker ge respektive litteratur den uppmärksamhet de förtjänar, vilken korrelerar med vad de ger mig under läsningens gång. En del är som smågodis. Snacks. Fruktmellis. Andra är som en förståndig frukost, eller en njutbar gourmetmiddag. Eller som mjuk, varsam havregrynsgröt som ligger länge och värmer snällt som fetvadd i magen...

I pipeline ligger nu Maria Svelands Att springa, Paul Austers Invisible och Bob Hanssons Vips så blev det liv. I bilen har jag just börjat lyssna på Emma (Jane Austen). Dessutom funderar jag på att kompetensutveckla mig själv en smula genom att bland annat läsa Vygotskij - det har jag inte gjort sedan lärarutbildningen, men jag har förstått av bland annat Anne-Marie att han har så mycket att säga.

Morgonens kaffe har en lätt touch av kanel och ljusen värmer fint. Utanför min varma, trygga bubbla är det mörkt och fem minusgrader. Jag umgås med tankar på hur det skulle kännas att faktiskt bara krypa ner i sängen igen, dra det fluffsiga duntäcket över huvudet och sova bort min dag. Som tanke är den skön, men som genomförbar idé faller den. Så... jag piggar upp mig med knallröda naglar och de fina röda örhängena jag fick av fina väninnan Pärlisen. Jag vet ju hur det blir; i samma ögonblick jag kliver in på jobbet sugs jag upp och timmarna bara flyger iväg, igen.

I stället fyller jag på min kaffemugg och lyssnar på nyheterna på P1. Det sägs att korruptionen och mutandet i Sverige ökar. Jag är inte förvånad. Är du?


Emmaboda 26 oktober, 2010

kvällssysslor

Äta middag.
Lägga undan till lunch imorgon.
Läsa klart Knausgårds Allt har sin tid.
Fejsboka.
Ta ett varmt skumbad.
Diska.
Påbörja ny bok.
Sitta i soffan och kolla nyheter och sticka vidare på projektet.
Prata med min käraste som sitter i en bil på väg norrut.
Laga en mugg te (nu).
Sätta på lite soft musik.
Ta temugg och bok och krypa ner i sängen och dra duntäcket över mig.
Sakna (ensamheten är tveeggad; njutbar men... ensam).

En sådan kväll är det.

ett gulnat fotografi

Min pappa mejlade mig igår och hade bifogat ett gammalt foto... Det bör vara taget 1972. Jag och kusin Anna är typ 12 år och småsyskonen 6-7 år. Jag har verkligen inget som helst minne av att vi hade en elgitarr hemma hos oss; däremot minns jag kaningardinerna. Oavsett, så är det roligt att få sådana här plötsliga flashbacks. Inte minst nu, när Anna och jag sammanstrålat igen, efter 34 år...

tillbaka

Helgen har verkligen inneburit återhämtning och batteriladdande. Det är välbehövligt, denna späckade höst. Mannen var flitig och grejade i lördags, medan jag övade frenetiskt på mindfulness...

Nu är jag tillbaka på mitt arbete igen och det är, som vanligt, full sula. Jag har just översatt ett brev åt en av mina chefer. Det var inte chefen, utan en annan person, som lakoniskt skrev: "Var god översätt". Den personen ska fanimej inte beordra mig något. Alls. Men eftersom chefen däremot undrade om jag ville hjälpa till, redan förra veckan, så gjorde jag det. Och mejlade sedan resultatet till chefen och inte den där domderande kollegan. Jag hjälper så gärna alla mina arbetskamrater - men då måste de fråga hövligt. Jag skulle liksom inte drömma om att göra annat själv, heller.

Morronkaffet dracks två gånger; dels i skenet av ett tänt ljus, tillsammans med min käraste tidigt i morse och dels här på jobbet, prasslandes med DN och i samtal med en kollega som undrade om jag skulle köpa SRF-biljetter när de släpps idag. Nej, det ska jag inte. Jag tror jag väntar till efter nyår. Enda akten som släppts hittills är Ozzy och visst blir det tufft, men inget jag springer benen av mig för.

Ikväll ska jag bara dricka te och sticka vidare på Projektet. Halva är klart nu! Mannen är i Stockholmskrokarna några dagar, och jobbar.


Emmaboda 25 oktober, 2010

marjane

Vilken tjej. Jag har hennes böcker. Har läst dem flera gånger. Men inte förrän ikväll har jag sett filmatiseringen av Persepolis. Vilken helt underbar film. En redan stark berättelse blir så mycket starkare. Nu ska jag tänka på den. Länge.

inomhuslördag

Grått är en intressant färg; den kan vara antingen varm eller kall. Idag är den det senare. Diset ligger grått och rått över sjön och himlen har en jämngrå, kylig ton. Men här på vardagsrumsbordet brinner ett värmeljus i en liten vit hållare och min morronrock värmer lagom skönt.

Det är innelördag. För mig, åtminstone. Jag ägnar mig åt att slötitta på teven som liksom bara får stå på, tar ett par långsamma bloggpromenader, facebookar lite random, brygger nytt kaffe (det blir extra gott med en tesked kardemumma i filtret) som jag dricker medan jag vilar fötterna på soffbordet och funderar på om jag ska ta mig an Knausgårds En tid för allt (jag står på bibliotekets väntelista för Min kamp), som jag började med igår kväll, efter att ha sett den fina filmen Försoning på SVT1, eller om jag kanske ska sticka vidare på Nya Projektet?

Detta kan låta som att följa minsta motståndets lag, men i själva verket är det en övning i mindfulness; att vara precis här. Precis nu. Och lämna allt annat (så som exempelvis lutheranska jantekrav på att hela tiden vara produktiv och görande...) utanför. Tro mig - det är ganska krävande. Men jag jobbar på det.

Igår samtalade vi mycket och länge kring livet, Mannen och jag. Jag tänker mycket kring livet, just nu. Det har väl med min annalkande födelsedag att göra. Även om jag har bestämt mig för att bli minst nitti bast så befinner jag mig nu i andra halvlek och det känns alltmer angeläget att verkligen se till att jag får ut det jag vill av livet, och inte bränna tid på sådant som lägger hinder i vägen för detta. Boendet kommer därför upp på tapeten... Jag älskar min Man. Jag vill leva med honom. Tills jag dör (om fyrtio år, dårå... ;-)). Frågan är bara - var? Hans hus har ett härligt läge och dito potential. Jag trivs så fint här. Men... det är så mycket att göra (och där är vi väldigt överens)... och jag måste ju vara ärlig och säga att jag inte vet om jag pallar ett sådant projekt. Jag vet nämligen, efter många andra husprojekt i livet, vilket engagemang som krävs (pengar, fysiskt arbete, tankar och inte minst - tid) och det finns ju så mycket annat jag hellre lägger tid på. Jag vill helt enkelt bo i ett någorlunda färdigt hus. Men gärna med en trädgård att utveckla. Det är en sak jag vill lägga min tid på.

Nu vet jag att hus aldrig blir riktigt färdiga... alltid är det något som ska bytas eller lagas eller fixas med... och även om man köper ett hus man kan flytta rakt in i, så kommer man ju att vilja måla om och tapetsera eller kanske bygga sig en altan - men det är små projekt. Fullt överkomliga och dessutom roliga! Men... bygga ett helt nytt kök... bygga nytt badrum... näää. Det blir helt enkelt för oöverkomligt för mig; jag vill hellre promenera med min käraste, sticka, läsa, resa och umgås med familj och vänner. Sy roliga grejer och cykla. Fundera över spännande trädgårdsprojekt och ligga i en solstol och lyssna på skön musik, långa lata dagar. Renovera gamla möbler och åka på festivaler. Skriva på Den Stora Romanen (nån gång ska det bli av...). Vintageshoppa och lära mig paddla kajak. Börja rida igen. Plocka svamp och kolla en massa sköna filmer. Göra spontana roadtrips och stapla ved. Träna. Ja... ni fattar...

Det ligger ingen egentlig konflikt i detta. Mannen vill inte heller bränna av en massa år av livet på ett evigt fritidsjobbande. Såvitt jag har förstått. Men samtidigt tycker han att vägen är målet. Det gör ju jag också. För mig ska Vägen inbegripa sådant jag räknade upp ovan; för Mannen kan Vägen också innebära att bygga sig ett nytt kök. Och ett badrum (fast där är det jag som tycker mest, liksom). Kanske har vi bara väldigt olika syn på... tid? Jag vet att jag är otålig. Som fan. Men det har ju just att göra med att jag anser att livet är för kort - jag måste prioritera. Det måste han också, och vi behöver nå konsensus kring detta. Att vi gör det betvivlar jag inte. Det ska bli spännande att se hur, dock!


Björkeryd, 23 oktober 2010

vit fredag

Mörk gryning där utanför. Ljusen härinne värmer min själ. Kaffet smakar extra gott denna morgon och jag känner mig förvånansvärt utsövd, med tanke på hur sent jag kom i säng. Snön ligger kvar och temperaturen håller sig precis runt nollan. Det blir en bra dag på arbetet och framåt eftermiddagen kör jag söderut... Jag är laddad för ännu en Fin Fredag!

Middagen igår var faktiskt helt underbar. Och personalen på Helen & Jörgen suveräna! Jag hade ju bett dem byta ut rotsaker och potatis mot något annat, och mina bordskamrater drog avundsjuka suckar när de såg de fantastiska ugnsrostade paprikorna och lökarna som jag fick istället! Dessutom hade de själva tänkt på att jag kanske inte heller ville ha rotsaker i min hummersoppa (vilket det annars fanns) och därför lagat en annan sorts - ljuvligt god! - till mig. Det är vad jag kallar service! Desserten hade jag ju redan på förhand bestämt att smarra i mig och samtidigt se till att stornjuta av - och det gjorde jag. Låt mig säga att kardemumma är mycket gott som glasskrydda!

Som om inte detta var nog flöt hela kvällen undan på ett synnerligen glatt och trevligt vis, och det fackliga inslaget höll sig på en föredömligt diskret nivå. I stället fick vi gott om tid att samtala med varandra om allt möjligt och då inte bara en massa jobbrelaterade ting. En av kollegorna var i Köpenhamn för två-tre veckor sedan och såg Bob Dylans utställning och då var ju steget inte så långt till att börja dissekera Ulf Lundells gärning och då försöka enas om hans bästa grejer (musikaliskt) och sedan var vi plötsligt inne på planering av en kommande vinylkväll... Ja. Jag har sköna arbetskamrater! Enda eventuella smolket igår var att jag inte hann prata med Sari och Ingrid, men så blir det ju vid sådana här sittningar. Och det kommer fler tillfällen!


Emmaboda 22 oktober, 2010

middagsplaner

(Utanför mitt köksfönster fångade de gulorangea höstlöven, bakom det snötäckta garagetaket, de sista, sneda solstrålarna medan den lilla hoyan gonade sig i trygg inomhusvärme.)

Det är alldeles för sällan som jag skyndar mig hem från arbetet för att tvätta håret, fixa naglarna och fundera över vad som kan vara snyggt att ha på mig inför en middag på fin restaurang. Men idag gör jag det. Visserligen bara en facklig middag, men en trerätters middag på Helen & Jörgen i sällskap av trevliga kollegor är ändå en treat. Menyn kommer att bestå av hummersoppa med friterad västerbottenost, oxfilé med brynt svamp, pepparsmör och en god sallad (jag valde bort rotfrukter och potatisfondant) och till dessert dragerad chokladtårta med kardemummaglass. Den senare har jag inte valt bort...

Medan hår och naglar lufttorkar, tänder jag ljus, läser lite och dricker en stor mugg sött (suketter!) masala chai med mjölk i. Det måste vara både kanel och kardemumma i kryddningen, har jag kommit fram till. Och kanske en anings, anings mynta..?

vitt

När jag vaknade vid halvsju och kikade ut genom sovrumsfönstret såg jag att världen blivit lite ljusare i natt - SNÖ! Täckt med ett puder av nysnö är till och med gårdens miljöstation lite fin, tycker jag:

(Suddig bild, då den är tagen med rätt lång slutartid - jag orkade inte krabba med inställningarna...)

Nu var det ju inte någon överraskning att det skulle komma snö i natt; både min käraste och SMHI har varnat för det, och det var ju också en av anledningarna till att jag valde att stanna hemma igår kväll, i stället för att köra söderut. Sommardäck är ingen hit i den första snöhalkan. Det är det inte senare, heller, så byte till vinterhjulen känns rätt aktuellt. Men hur var det nu igen med dubbdäck - får man ha dem före första november? Jag måste kolla igen. Det är märkligt hur minnet kan vara så selektivt, ibland. Viss information tillåts helt enkelt inte invadera systemet. Antagligen har det att göra med vilken betydelse jag tillmäter den...

Jag har tagit fram min stora dunjacka ur garderoben (som egentligen är en klädkammare och med lite god vilja skulle kunna kallas en walk-in closet). Jag ser ut som barbapapa i den, men jag kunde inte bry mig mindre - att ta på den är som att krypa in i en varm och mysig koja. Mmm...

Men än en liten stund kan jag stanna inne i stugvärmen (eller... nåja... lägenhetsvärmen, då...), lyssna på P1-morgon, betrakta ljuslågorna och långsamt njuta i mig mitt kaffe. Med en slatt grädde. Mjukstarterna blir allt viktigare för mig. Jag sov konstigt i natt. Vaknade sjöblöt av svett och frös och kunde inte minnas om jag kanske haft en mardröm. Lyckades somna om igen. Men avbruten sömn är ju liksom... avbruten. Och det blir kännbart när jag måste upp...


Emmaboda 21 oktober, 2010

inga kakor

Jag kommer antagligen att brinna i helvetet. Eller kanske inte. Dock har jag nu låtit tårna snudda vid The Dark Side (no cookies, though). Jag har gjort det otänkbara. Jag har kollat efter en snygg outfit hos... Gudrun Sjödén. Jag har sett massor av kvinnor bära hennes kläder. Men såvitt jag kan minnas har ingen av dem varit på den här sidan femtifem. Minst. Köper man kläder hos GS behöver man inte heller bära kultursjal - man är en. Nu hittade jag inget som jag gillade, förutom en helt ljuvlig vit, stickad kappa som absolut var to die for. Och jag köpte den inte. Blev inte ens inspirerad att sticka en själv.

Men jag har passerat en bortre gräns och fan (eller Buddha?) vete vad jag hittar på härnäst?
(Oroa er inte för att jag ska skaffa systerskor, eller något liknande; mina Dr Martens är något av det mest foträta och sköna som finns!)

Å andra sidan tänkte jag, tidigare idag, att det faktiskt är väldigt skönt att inte vara purung, längre. Jag är fan inte ens ung, ju. Till åren, that is. Jag fyller snart femtio och tycker att det känns helt okej. Jag har insett, och accepterat, att jag lagt en stor del av livet bakom mig och jag tycker lite synd om alla som har den upptäckten kvar att göra. För... det är faktiskt helt oundvikligt. För oss alla. Äntligen något i livet som är rättvist. ;-)

Jag var trött efter jobbet, idag. Onsdag är veckans tuffaste arbetsdag och idag var det dessutom elevkonferens mot slutet av dagen. Väl hemma snodde jag ihop en liten sallad med kräftstjärtar (extrapris på Konsum), laddade CD-spelaren med Sade, Norah Jones och Kristofer Åström & Hidden Truck och sedan slog jag mig ner vid köksbordet, tände ljusen och fortsatte läsa i The Hot Flash Club, av Nancy Thayer. Lämplig läsning, eller hur? Dock inte aktuell än. Men den dagen lär ju komma, den också. Och jag välkomnar den. ;-)

Catharina kom över en sväng på fika. Vi drack chai köpt på Indiska och försökte komma på vilken krydda som dominerade drycken - utan att lyckas. Men gott var det och samtalet flöt sådär härligt som det brukar. När hon gått hem fortsatte jag med läsningen och nu är frågan om jag ska landa mig i soffan med det nya stickprojektet, eller om ja ska laga mig lite mer te, hänga uppe en liten stund till och sedan krypa ner under duntäcket och läsa vidare tills jag glider bort?

svart

Kolmörkt ute. Blött. Fem plusgrader. På mitt bord brinner ljus. P1-morgon håller mig sällskap. Nacken smeks av Sades mjuka röst, ifrån vardagsrummet. Kaffet är nybryggt och avrundat med en skvätt grädde.

Jag gör så gott jag kan.


Emmaboda 20 oktober, 2010

slit o släng

En kvinna talar, i Tankar för dagen, om den ångest hon känner inför att kasta bort fullt användbara saker, om det så bara är en hög med udda strumpor. Man behöver ju inte kasta; man kan lämna till risajkling på Myrorna, eller liknande? Kanske inte just uddastrumpor, men annat? Och om man har 15 udda svarta strumpor, vilket hon sa sig ha haft, vad är då problemet? Det är väl bara att använda dem? Matilda gjorde det till sin grej, för en del år sedan, att alltid använda udda strumpor, i de mest skiftande mönster och färger. Efter ett tag apade jag efter henne och det kändes faktiskt ganska roligt. Jag gör det fortfarande, vid behov, men de flesta märker inget eftersom jag oftast har svarta strumpor...

Vädret har skiftat nu. Det har varit plusgrader i natt och det har regnat en del. Jag hoppas det inte var underkylt neråt Blekinge när Mannen körde söderöver, för en dryg halvtimme sedan. Det räcker gott med att uppjagade älgar irrar omkring på vägarna.

Jag piggar upp mig med en rödblommig blus och en mugg extragott kaffe!

Jan Björklund sa i radion igår - apropå det här med lärarlegitimationer - att han tror att vi i Sverige har alldeles för många lärare, som saknar behörighet. Dubbelfel, på något vis. Jag anser att om man inte har adekvat utbildning/examen och därmed saknar behörighet så är man faktiskt inte lärare. Måhända arbetar man som lärare (och man kan ibland göra ett mycket gott arbete) men man är inte lärare. Nu ska en legitimation införas, vilken ibland kan kännas som att den examen man (jag) har liksom inte skulle vara tillräcklig (även om vi som är behöriga och redan arbetar i yrket kommer att få våra legitimationer utan några extra ansträngningar) och dessutom sägs legitimationen och de regler som kommer att införas vad gäller bedömning och betygssättning vara ett påtryckningsmedel för kommunerna att låta fortbilda sina obehöriga "lärare". Jahaaaa..? Så till skillnad från oss som har pluggat för egna pengar (låt vara i form av en kvarts mille i studieskulder) så ska en del få sin lärarutbildning/behörighet betald av arbetsgivaren? Shysst!

Eller kanske inte.


Emmaboda 19 oktober, 2010

civil olydnad?

Jag flyttade undan lite grejer och hittade en väl dold PÅ-knapp och en liten behändig ratt som jag vred upp till MAX. Nu börjar värmen komma! Inte otroligt att en vaktis från fastighetsbolaget kommer också, men den dagen den sorgen.

mjukstart

Måndagsmorgnarna är nog de allra bästa, här på mitt arbete. Hela förmiddagen kan jag ägna åt förberedelser, enstaka elever som ska göra någon särskild uppgift eller vill ha lite extra handledning. Jag hinner småprata med kollegorna och läsa DN medan jag dricker te, här vid skrivbordet. Teet är nödvändigt, tillsammans med en stor varm långkofta, för att hålla värmen eftersom elementen i arbetsrummet ännu inte kommit igång. Termostater i all ära, men när yttertemperaturen är under -5 och rumstemperaturen känns marginellt högre borde de väl ändå kicka igång?


Emmaboda 18 oktober, 2010

söndagsångest

(Schysst bokbacke!)

Nej. Verkligen inte. Bara en härlig, vacker och skön söndag som tillbringats på bästa möjliga sätt; stickning, läsning, tevetittande - Från Lark Rise till Candleford - och en kort, men underbar, promenad ute i skogen och upp till utsiktsplatsen ovanför sjön. Lägg till det kakelugnssprak och en smaskig pannkaksmiddag så har ni min sköna söndag!

(Ser ni den lilla vita, liksom lysande pricken till vänster i bild? Det är min kärastes hus!)

(Jag var där!)

frostigt

Ännu en kall natt. -8.9 grader. Sjön är delvis täckt av en tunn is. Solen lär smälta bort den under dagen, men ännu ligger temperaturen under nollan. Det är alldeles vindstilla och färgerna är helt fantastiska!

Vi ska måla klart idag, men måste låta värmen komma först. Under tiden åker vi in till stan och köper färg och lite annat.

Men först: kaffe!


Björkeryd 17 oktober, 2010

brugmansia suaveolens

I våras köpte vi en änglatrumpet. Hela sommaren har vi pysslat om den. Ett tag gav vi nästan upp hoppet om den då äckliga, gröna fjärils- eller svärmarlarver käkade upp nästan alla blad. Men rätt vad det var var de borta och den tog fin fart igen. Dock är änglatrumpeterna väldigt känsliga för kyla och lyckligtvis tog vi in den i tid så den inte behövde frysa ihjäl. Men den lönar alla våra omsorger med att blomma rätt generöst... NU?! Hmpf. Måtte den skärpa sig till nästa sommar.

Jo... så här fint var det när jag körde hem från jobbet igår eftermiddag. Hösten - en årstid att älska.

Idag har vi tillbringat några timmar utomhus, med att måla garaget. I morgon blir vi klara! Solen har lyst på oss och värmt oss, vilket var behövligt i den kyliga vinden.

Efter att ha tagit in fler krukor och agaphantusarna fått gå till vintervila i jordkällaren gick vi in. Min käraste har tänt i kakelugnen och jag gjorde en guacamole som kommer att gå till historien. Nu dricker jag ett glas gott ripasso och Mannen lagar en mexinspirerad kycklingmiddag! Jimi Hendrix står för taffelmusiken. Det är gott att leva, hörni!




Pst. Jag tycker fortfarande det är roligt att måla. Men jag blir väldigt betänksam på att ge mig in i olika renoveringsprojekt när jag begrundar hur det alltid är så mycket mer att göra än man tänker sig, hur saker och ting alltid tar betydligt längre tid än planerat och att man kanske måste ge avkall på många andra projekt eller intressen man har. Plus att det kändes betydligt mer geschwint när jag var 30, än vad det gör nu...

sven stolpe och jag

Det är underligt hur ens associationsbanor fungerar, ibland. Eller så handlar det bara om att jag omedvetet skjuter upp detta att gå ut och börja måla?

Hursomhaver passerade jag nyss Mannens bokhylla, med en trave tvätt i famnen (vilket jag nämner så ni inte tror att jag bara maskar...), och mina ögon föll på en bokrygg på vilken det står Sven Stolpe - 40 svenska författare.

Sven Stolpe. Honom har jag träffat. Många gånger. Han var något av en stamgäst på det lilla skidhotell där jag gjorde mina första prövande år som löneslav. Mitt 16-åriga jag uppfattade honom som tjock, urgammal och oerhört självgod. Hans eventuella litterära och intellektuella kvaliteter var jag fullständigt ovetandes om. Jag kunde inte för mitt liv begripa chefens underdåniga fjäskande för denne gubbe som åt alldeles för mycket, och under högljutt smackande, dessutom.

Kanske dags att kolla in farbrorn? Baföratt, liksom? Eller för att jag vill minnas att han var katolik och bland annat befann sig i lågsäsongstystnaden för att skriva på en bok om den heliga Birgitta?

hösten

Det var nästan sex minusgrader i natt. När jag gick upp låg frosten kvar på alla ställen dit solens strålar ännu inte nått. Himlen är lysande blå och träden avtecknar sig skarpt mot den. Luften är hög och klar och nu är temperaturen på rätt sida nollan. Idag ska vi måla på garaget. Äntligen! Just nu tycker jag det är väldigt roligt att måla. Vi får väl se vad jag tycker i eftermiddag. ;-)

Nyss öppnade jag min msn. Jag tror inte jag gjort det på ett halvår. Minst. Jag liksom bara glömmer bort det. Tror jag ska automatstarta den i fortsättningen. Just nu chattar jag med Johanna. Sweet!

Vill ni ha lite bra läsning, förresten? Kolla då in den här bloggen! Jag tokgillar den. Och då inte enbart för att det råkar vara en av mina begåvade ättlingar som skriver den. Eller jo... det också, förstås.

frukostkonversation

Så småningom, efter en skön sovmorgon, kommer jag mig ur sängen och ut i köket där nybryggt kaffe väntar. Vi lyssnar lite på Spanarna på P1 och vårt samtal kommer av någon anledning in på var arbetarklassen finns idag och så småningom sluter vi oss till att den nog inte finns; åtminstone inte i den mer historiska betydelsen. Och det som för några årtionden sedan (faktiskt inte så många) var en svåruppnåelig dröm anses idag vara standard, såvida man inte vill bli socialt stigmatiserad. Ändå når många inte upp till denna standard, i form av att äga sitt boende, ha en bil, platteve, mobiltelefonabonnemang, åka på minst en semesterresa per år och liknande. Klassamhället finns dock kvar i form av låg-, medel- och höginkomsttagare. Och för de som befinner sig i det undre av dessa skikt är standarden precis lika svåruppnåelig som den alltid varit. Det fattiga Sverige finns alltså kvar. Socialt stigmatiserat. Vi bara kallar det något annat...

Björkeryd 16 oktober, 2010

brevskrivande

Häromdagen fick jag mejl från sköna väninnan Malin igen. Vi har uppnått en lite ovanlig förbindelse såtillvida att vi kan skriva till varandra när andan faller på helt utan tanke på om det är den enas eller den andras "tur". Jag kan komma på något som jag absolut vill dela med henne. Och då skriver jag snabbt ett mejl. Eller så tar jag god tid på mig. Malin gör på samma vis. Det kan vara ett mejl bestående av bara en enda mening. Eller en superlång drapa.

Detta tänkte jag på när jag körde söderut efter arbetet idag och lyssnade på Pride and... I skildringen spelar brevväxling en stor roll och även de kortaste små biljetter är ändå skrivna med sådan omsorg och innerlig känsla att de förmedlar de beskriver långt mer än de ord de innehåller. Man månar om formuleringar och att förmedla inte bara skeenden utan också känslor och reflektioner kring dessa. Vänskapliga band knyts och stärks. Förtroenden och vardagliga funderingar delas.

Just sådan är min och Malins mejlväxling.

Det finns andra också, vars mail betyder mycket för mig. Men om dem kanske jag skriver en annan kväll.

de här fina fredagarna...

... är verkligen... fina. Med stort F. Visserligen var det sju minusgrader i morse och visserligen fick jag skrapa bilrutorna, men att sedan färdas norrut med det tilltagande solljuset i ögonen och med Pride and Prejudice i öronen, byggandes förväntan inför arbetsdagen - underbart.

Och sedan bara det fortsatte; fruktbart långsamtal med en vuxen elev, en verkligt effektiv och givande timme med engelska C, lite andrum och sedan en explosiv, kreativ och interaktiv (frågor, svar, film, debatt) timme religionskunskap med en fantastisk grupp, en stunds samtal med mina rumskamrater varvid jag än en gång lyckades överträffa mig själv i att hitta saker som inte skulle finnas, på nätet (i det här fallet ett sedan länge från SVT Play borttaget program... eller rättare; det står att programmen bara ligger ute till ett visst datum, men bevisligen ligger de kvar långt efter det, vilket gladde en sökande kollega), och efter att ha ätit en märklig men mättande lunch bestående av turkisk eko-yoghurt med krossade linfrön och salami (vid sidan av, mind you!) avrundning med 70 minuters rolig grammatikgenomgång med en komvuxgrupp. Dessutom hann jag stöka undan eftermiddagens inhandling under lunchen! Det blir lamm ikväll, och min uppgift var att köpa lite smarriga tillbehör. En flaska Amarone ligger redan på lut...

Så nu tar jag helg. Stänger ner dator och arbetsplats och går ut i solen. En snabb sväng hemom för att plocka med mig lite grejor och så hinna städa lite snabbt; sedan blir det Sveriges Trädgård tills måndag morgon!

Och... huset... det jag ville ha... det gick på stört. Någon annan får bli lycklig i det.


Emmaboda 15 oktober, 2010

flow

Är det inte för märkligt och dessutom ganska fantastiskt; en dag som börjar så motsträvigt utvecklar sig till något så fint och bra? Hittills har jag haft två riktigt roliga lektioner; framför allt den sista, där vi kom att diskutera filmklichéer och "movie mistakes". Alla var engagerade och det blev goda skratt. Läxa till nästa gång; surfa omkring och kom på fler exempel på "movie mistakes" och berätta om dem för klassen! Vem sa att det inte kan vara roligt att plugga engelska?

Och nu, Jan Björklund... nu blir det kristendomen och dess inflytande på vårt samhälle. Här är några rediga exempel jag kanske skulle dra?

motstånd

Idag vill min kropp inte vara med. Den vill ligga hemma. Horisontellt. Huvudet håller med. Men den inre slavdrivaren är obeveklig. Så här sitter jag med kaffemuggen vid köksbordet och glanar ut i det stränga gryningsljuset, med fullpetat dagsschema.

Som det kan bli, va'?


Emmaboda 14 oktober, 2010

hej mitt duntäcke

Man är lojal. Man ställer upp. Man går tillbaka till jobbet - efter att ha däckat en timme i soffan på grund av ren utmattning - för föräldrainformation. Man är rödkindad och ser pigg ut. Bedrägligt men det funkar. Småtrivs. Byter några kollegiala ord. Småpratar efteråt med ett par föräldrar. Gillart.

Men nu är jag hemma igen. Har pratat och sagt godnatt till min käraste. I morgon ses vi igen. Nu väntar sängen efter en mycket lång dags färd mot denna natt.

smärta

Aj. Min galla har bråkat med mig i natt igen. Troligen lite grus som fastnat i gallgångarna och som ger smärtor som får mig att ödmjukt vilja be om att bli skjuten. Erfarenhetsmässigt vet jag att anfallen tar ganska exakt tre timmar, så det är bara att låta det svi' över. Bokstavligen. Fast en liten näve panodil zapp gjorde det hela något uthärdligare och en stund kunde jag slumra halvsittande i soffan. Till slut kunde jag släpa mig över till sängen och somna på riktigt. Men nu är jag ju sådär obeskrivligt trött att jag inte bara skulle vilja utan dessutom behöva sova hela förmiddagen. Därav blir dock intet. Dock snällar jag mig mot kroppen och häller ut morronkaffet jag ändå bryggde.

I gårdagens Barometern kunde man läsa att vildsvinsgäng numera härjar inne i själva Byn, på nätterna. Det känns ju måttligt kul att tänka på och plötsligt är Den Sköna Milen inte så lockande längre; finns de i Byn på nätterna lär de alldeles tvärsäkert uppehålla sig i närheten om dagarna...

Jag sitter här med tända ljus, utan kaffe, och ser ut i gryningsljuset. Det ser lite mulet ut. På radion får jag rapporter från gruvan i Chile där gruvarbetarna nu börjat hissas upp, efter två månader på 6-700 meters djup. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur de har känt sig - eller deras närmaste. Ett par studiebesök i Sala silvergruva säger liksom inget alls. Och i Järna sörjs en son som inte orkade leva längre och som tog sitt liv under synnerligen upprörande former.

Hur illa man har det finns det ändå alltid någon som har det väldigt mycket sämre. Det är lätt att glömma bort, men bra att hålla i minnet när man börjar tycka synd om sig själv.


Emmaboda 13 oktober, 2010

väckning

Svart kaffe och sol efter nästan nio timmars sömn. Morgnar kan börja sämre. Jag behöver det just nu. En situation på jobbet suger musten ur mig. Totalt. Det handlar om den berömda "droppen", helt enkelt. Min bägare var liksom redan fylld till brädden. Men... det här måste jag ändå ta mig igenom. Jag är inte ensam, tackålov. Vi hjälps åt.

På rekommendation av raraste väninnan Malin läser jag nu Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Vänskap, livet och filosofi i skön symbios! På mitt sängbord (= i pipeline) ligger också Maria Svelands Att springa och Nej! Jag vill inte å med i en bokcirkel! av Virgina Ironside. På köksbordet (likaledes väntande) ligger Bob Hanssons Vips så blev det liv.

Ibland skulle jag verkligen vilja stanna kvar i sängen, under det fluffiga duntäcket som jag drog fram från sommarförvaringen igår kväll, och bara läsaläsaläsa...


Emmaboda 12 oktober, 2010

eklektisk

Jag känner mig eklektisk. Det är kroniskt, men inte livshotande.

språkligheter

Alltså... nu har jag hört det en gång för mycket; det heter "ta tillvara" (utan "på" efter) och "ta vara på".

Exempel:
Bärbel (vilket jag tycker är ett coolt, eller åtminstone rätt udda, namn) tar tillvara varje liten överbliven stund.
Sture (vilket är mindre coolt) tycker hon ska ta vara på nätterna också.

Capisce?

isigt

Vilken tur att jag tog in de sista krukväxterna jag är rädd om, igår (alla utom den stora fuchsian...)! Vi hade neråt tre minusgrader i natt och det tog nästan tio minuter att lyckas spetta bort en tunn men enveten beläggning på bilrutorna. Mina pelargoner hade nog inte gillat att behöva övernatta ute. Undrar förresten hur agaphantusen mår..? Glömde kolla det.

Idag känns det verkligen att jag prioriterade rätt igår. Om nu "prioritera" är rätt ord för att följa vad som mest kändes som minsta motståndets lag. Idag är jag, trots morronmörker och isbark, rätt pigg och taggad för dagen och veckan. Jag tror minsann jag har sovit mina åtta i natt, trots att jag gick upp vid sex. Drack mitt morronkaffe och lyssnade på lite P1-morgon tillsammans med min käraste innan det var dags att dra iväg mot Småland och ett fullpetat schema, genom färgsprakande skogar och lättande dimmor. Jag fortsätter lyssna på Pride and Prejudice och önskar ljudkvaliteten vore bättre. Mina öron känns slitna efter 40 minuters lyssnande... Men berättelsen fångar mig och när jag är klar med den får nästa lyssningsprojekt bli Emma.

Nu blir det jobb!


Emmaboda 11 oktober, 2010

småsysslor

(En stor Apple Blossom, en Zonal och en hängpelargon samsas med en chili om ett hörn av en fönsterbräda i verkstan.)

Babysteps idag. Arbetsveckorna tar ut sin tribut på helgerna. Jag har varken energi eller inspiration att ta itu med större grejer, så jag gör litegrann. Det jag orkar. Som att tvätta. Pyssla med växterna. Strosa lite i trädgården och ta in något av hösten - rent bokstavligt.

Pelargoner och chili har fått flytta in i verkstan och i tvättstugan...

(Zonal-, stjärn-, doft- och Apple Blossombebisar...)

(Zonal, engelsk och två små zonal till.)

(Zonaler)

(Stor Mårbacka, liten mårbackabebis, två små aloeplantor och en zonal.)

... och ja... fönstren borde putsas...

Lite lönnlöv och fådda prydnadspumpor fick bli en bordsdekoration.

Den stora pumpan, liksom ett par mindre får vakta dörren åt framsidan.

om morgonen

Solen tvekar något mer idag. Den betvingade morgondimman, medan jag satt i soffan och drack mitt morronkaffe och spanade ut över sjön. Men det är mer sol än inte så efter att ha tagit hand om disken ska jag nog ta och gå ut i trädgården och se vad som kan hända. Jag ska höstpyssla det sista med mina pelargoner (fick två nya av "svärmor" igår; en liten engelsk och en stor appleblossom) och så har jag alliumlökar som ska sättas ner i jord. Jag har bestämt mig för att sätta dem i kruka och sedan låta dem övervintra ute i den. Man kan göra så med tulpaner så det bör funka även med Allium.

Jag surfar in på sj:s sida och bestämmer mig preliminärt för en helg i Oslo. Jag saknar mina barn och får helt enkelt se till att göra något åt det. Som vanligt, alltså. Vill man något får man se till att det blir så. As simple as that.

Inga örnar över sjön, än. Men stora flockar av gäss. Bäst de passar sig.


Björkeryd 101010

solen

Det är något med solen och ljuset och de gulorangerödavinröda nyanserna som gör att trädgården, sjön och skogen haft en beläggning som av smält guld idag. Vackert. Effektfullt. Och havsörnsparet som seglade in över sjön var mäktiga att se där de gled på uppvindarna och lät sig beundras en stund.

Jag och Mannens mamma tog en liten runda uppåt skogen men hittade bara en liten näve trattisar. Dessutom hittade jag, förutom spindelskivlingar, gamla röksvampar, en torr liten taggsvamp, halvruttna, svarta trumpetsvampar och en biskopsmössa! Men det gör inget. Jag fick min svamppromenad. Skogen doftade gott och luften var skön att andas.

Middagen åts i sällskap av Mannens föräldrar och två av hans barn. Familjemiddagar är fina grejer. Måste snart äta middag med mina barn, känner jag.


Björkeryd 9 oktober, 2010

husligheter

Efter middagen satt vi i soffan och pratade och gjorde åt det sista av vinet. Kakelugnen sprakade sådär mysigt. Jag tog upp datorn i knät och loggade in på hemnet. Mannen vet att jag brukar roa mig med att hålla lite koll på husmarknaden. Det gör han också, ibland.

Den här veckan finns det ett hus i Byn som jag fastnat för. Big Time. Jag visade honom det. Han verkade inte särskilt entusiastisk. Snarare lite misstänksam. Sådär "Vad är nu detta? För ett tag sedan började hon prata om en katt... och nu..? Ett hus? I Emmaboda?", ni vet. Sedan kikade vi på andra hus. Och jag återvände till det jag tänker gott om. Det är något med det huset. Det vete fåglarna om det inte står mitt namn på brevlådan, faktiskt. Men det blir nog inget av med det. Stryk "nog" förresten.

Såvida inte... jag köper det själv, helt obstinat? Och skaffar två katter. Men... hur skulle allt bli då?

inboxen

Jag fick ett mejl från SVT:s Tittarservice:

"Fråga:
HBO börjar visa säsong 3 av In Treatment i slutet av oktober. När får vi se den i SVT?

Svar:
SVT har köpt in fler avsnitt men de kommer inte att visas förrän under 2011."

Den som väntar på något gott...








... får ibland vänta väldigt länge.

mysfredag

Just när jag kliver ur sängen känns myset ganska långt borta, men efter dusch och allmän uppsnyggning har det faktiskt kommit något lite närmare. På bordet brinner levande ljus och visst känns det som att kaffet smakar extra bra.

Arbetsdagen är planerad och inte alltför lång och mot eftermiddagen kör jag söderut. Det blir en Fin Fredag, det här.


Emmaboda 8 oktober, 2010

vilsamheter

Jag tänkte ta en lång bloggpromenad men det är inte så mycket som händer i den bloggvärld jag brukar ströva omkring i en stund varje dag. Så jag tar nog och tappar upp ett hett bad, istället. Tar med mig Jeanne Ray's Julie och Romeo och lägger mig att läsa. Kanske låter jag teven stå på i bakgrunden så att jag kan lyssna lite på Babel, som ikväll kör en MVL-special live. Mycket litteratur nu. Och mycket arbete. Tur jag gillar bådadera.

Har i övrigt chattat med Johanna, pansessan, och telefonerat både länge och väl med Lillmysen. Han har börjat kika runt på bostadsrätter och vi pratade kring banker, sparande, lån, renoveringsbehov, reparationsfonder och liknande. Han plockar vuxenpoäng. Men är ändå min Lillmys. Forever. Jag saknar honom. Och jag tänker med ett styng i hjärtat på vår roadtrip, den där som inte blev av. Den till Lofoten där vi skulle åka ut och klappa späckhuggare. Min käraste säger att det ju knappast är försent. Det har han baske mig rätt i. Vad säger du, Linus? Ska vi? Nästa höst?

nobelpriset

För mig personligen är nobelpriset i litteratur det mest spännande av nobelprisen. Och jag blir lika glad varje gång det går till en författare jag faktiskt känner till - och kanske rentav läst.

Mario Vargas Llosa är en sådan författare. Jag har faktiskt läst en eller två av hans böcker. Så det känns betydligt vettigare än till exempel den där oöversatte kinesiske poeten som fick priset för en del år sedan. Inget toppar dock när Toni Morrison fick det (-93 eller -94?) och jag hade läst alla hennes böcker och bara älskade dem!

Sedan är det ju oftast en bra sak när någon för mig okänd/mindre känd författare vinner priset eftersom det också ger mig inspiration och möjligheten att upptäcka nytt, som till exempel förra året när snyggingen Hertha Müller fick det! Henne har jag läst, och gillat, under året som gått.

För tillfället läser jag inga nobelpristagare utan fortsätter min odyssé i hen-litens fascinerande värld. Just nu läser jag Lolly Winstons Lyckan säljs separat. Inte alls lika bra som hennes Heart Break Café, men tillräckligt bra för att jag ska sitta här på jobbet med en kaffemugg och en mikropaus och titta ut på regnet och grådasket och längta hem till soffan, filten, ljusen och en mugg hett te.

kramar

Jag läser Magdalena Ribbings spalt i DN. Hon skriver om den vanligen förekommande vanan att kramas i tid och otid när man möter folk, och rekommenderar en frågeställare att i stället ta i hand eftersom väldigt många faktiskt inte vill bli kramade av folk de inte känner.

Märklig vana det där. Varför har vi börjat kramas hitan och ditan, med folk vi inte känner nästan alls och kanske inte alls bryr oss särskilt mycket om? Jag hör absolut till dem som känner mig bekvämast om jag får ta i hand i stället, med sådana jag inte är närmare bekant med. Och det finns också en del jag är närmare bekant med men inte har lust att kramas med i alla fall. Arbetskamrater, till exempel, såvida de inte dessutom råkar vara vänner jag umgås med även utanför arbetet. Oavsett hur mycket jag gillar dem. En av mina arbetskamrater - en mycket vänlig och trevlig sådan, för övrigt - kramade om mig ordentligt innan vi skildes åt efter vårterminens slut. Jag har knappt hämtat mig än.

Är vi mer ensamma och vill bonda mer? Har vi ett ökat behov av att verka ingå i en gemenskap? Är det det kontinentala kindpussandet som gått överstyr i den svenska tappningen?

När jag skildes från mina systrar i helgen (vi kramade förvisso när vi möttes) kramade vi inte varandra. Men inte gillar vi varandra mindre för det?

Samtidigt är kramar något av det bästa som finns! Jag kramas så gärna med min käraste och med mina barn. Så mycket jag bara kan, faktiskt. Jag kramas gärna med mina vänner också, när vi ses. Men då ska det vara riktiga kramar och inte sådana där fiskramar då man lite distanserat lägger ena armen över någons axel och liksom bara trycker till lite lätt, eller klappar lite tafatt på ryggen. Det är ungefär lika mysigt som sådana där handslag som påminner om att få fatt i en död fisk.

Apropå döden så mötte vi den igår, några killar och jag. Bäst som vi diskuterade promotional activities and branding flög en duva rakt in i ett av fönstren. Vi öppnade fönstret och ett par av killarna hoppade ut för att se om den klarat sig (skolan har bara ett plan, så det var lugnt...), där den låg med spretande vingar på gräsmattan. Först såg det ut som om den skulle kvickna till men sedan tuppade den av för evigt. En av killarna tog in den i klassrummet för att hålla ett öga på den, ifall ifall, liksom. Men... den var och förblev död.

Himlen utanför mitt köksfönster - och över hela Byn - har en underlig, grårosa ton. Solen har helt enkelt svårt att bryta igenom idag. Kanske blir det regn? Nå. Då får det väl bli så. Till helgen ska det ändå bli ganska fint och kanske, kanske, kanske kan jag änteligen få till den där efterlängtade svamppromenaden?


Emmaboda 7 oktober, 2010

mörkt

Jag sitter vid mitt köksbord. P1-morgon på radion, kaffe (med en skvätt grädde i) i muggen och tända ljus. Utanför är det mörkt. Kolmörkt. Det var lika mörkt igår kväll när jag kom hem efter yogan. Det är verkligen höst nu. Och då gör jag som jag brukar; tänder ljus hellre än att förbanna mörkret.

Jag tänker på dagen som ligger framför mig. Känner en viss spänd förväntan. Det är verkligen så som Anne-Marie skrev häromdagen; varje vecka... ja, varje dag... är en skolstartsvecka med nya insatser och möjligheter. Jag tänker ofta på att jag vill ge mina elever det allra bästa. Det ställer krav på mig. Höga krav. Därför är det inte konstigt att jag ibland kan känna det där pirret inför arbetsdagen. Mestadels är det positivt, men med de höga kraven kommer också självbedömningen... Jag försöker hitta balansen, där. Yogan hjälper faktiskt till. Där jobbar jag stenhårt för att verkligen släppa på prestationskraven och bara andas och vara. Igår var en sådan kväll då det funkade väldigt fint!

Det hände förresten en mycket märkvärdig sak på yogan igår: en man deltog. Detta är mitt fjärde år med yoga och jag har aldrig varit med om det tidigare. Inte för att män inte skulle kunna delta. Tvärtom; många män - inte minst idrottsdito - ägnar sig åt yoga. Men... här i Byn har jag då aldrig sett, eller ens hört talas, om det. Jag hoppas han gillade det!

Igår var det den Internationella lärardagen. Det märkte jag inget av, förutom en hälsning från Matilda på Facebook. Å andra sidan har jag ju lärardagar mest hela tiden.

Nu är det dags att gå ner till tvättstugan och hämta upp lite ren och torr tvätt. Jag har den första tvättiden på morgonen, men gjorde som jag brukar och körde ett par maskiner strax innan jag gick och la mig. Sedan upp och hänga det i torkskåpet. Minimal insats, liksom. Och så frigör jag dessutom faciliteterna för resten av förmiddagen. Jag är snäll jag...


Emmaboda 6 oktober, 2010