en vårpromenad

Du kanske tycker Emmaboda, det är en jävla by
Då har du aldrig gått där, när våren den är ny

... för att travestera Ulf Lundell, lite krampartat.

Krampartat eller ej så känns det som att jag dansar fram, rentav...

Efter jobbet går jag bara hem och slänger in min röda väska och går sedan ut igen för fånga åtminstone något av denna den första riktiga vårdagen. Jag sneddar genom mina kvarter ner mot Bjurbäcken. Planen är att följa den ner mot den lilla sjön. När jag passerat bussbron vid skolan känner jag plötsligt hur solens strålar värmer mina strumpklädda ben och jag är glad att jag valt lågskor i stället för stövlar.

Bäcken ligger helt isfri och vattenytan speglar den blå, molnfria himlen högt däruppe. Jag drar in vårluften genom min ännu halvtäppta näsa men känner inga särskilda dofter alls. Det doftar bara... rent - och det känns gott nog. Det är lika underbart som som känslan i ett nyskurat hus. Rent har ju ingen särskild doft. Det bara är fräscht, liksom.

Om dofterna avvaktar är fåglarna desto mer på hugget. Änderna i bäcken snattrar frenetiskt och piskar upp vattnet med sina vingar när de lyfter mot andra, kanske mer givande, jaktmarker. Småfåglarna visslar och sjunger och har säkert inlett frierierna. Jag tror de är glada för ljuset, också.

Luftballongen som kommer glidande över den lilla konstgjorda sjöns sydsida är alldeles ljudlös på det här avståndet. Jag kisar mot den och undrar hur det skulle kännas att fara med vindarna sådär. Bara höra luftbrus och suset från brännaren. Jag tror det vore magiskt!

När jag vänder hemåt får jag motvind. Men i stället för att vara som den brukar, isig och vinterrå, är den förvånansvärt mild och varsam och den sista biten njuter jag av vind i ansiktet och sol i ögonen.