Så länge hon kunde minnas hade tanken på Gud mest oroat henne. Där de andra tänkte kärlek och glädje kände hon bara en skavande skuld och en känsla av att aldrig riktigt räcka ända fram. Inte ens när hon verkligen försökte. Han var lagar och regler, hårdhet och straff. Om han ens fanns. Tvivlet fanns där länge hos henne.
Redan som litet barn, då när hon fortfarande bad sin aftonbön, försökte hon kohandla med honom. Jo, för Gud var naturligtvis en han. En sträng och obeveklig herre. Och ändå försökte hon utverka hans förlåtelse för förseelser som en riktig Gud knappast borde haft tid att ens lägga märke till och än mindre fästa något avseende vid. Förseelserna var så ringa att hon, i vuxen ålder, inte ens kunde minnas vad de handlade om. Det hon mindes var de intensiva envägssamtalen med honom där hon bedyrade att detta var sista gången hon bar sig så dumt åt och snälla, kunde han inte bara stryka ett streck över alltsammans så skulle hon aldrig mer göra en dumhet i hela sitt liv. Han svarade aldrig. Gav henne inte ens ett tecken. Han bara var stum och frånvarande.
Sedan förstod hon ju. Någonstans i de tidiga tonåren. Att han inte fanns. Att hon pratat med någon som inte bara inte lyssnade utan med någon som inte existerade. Varit otillräcklig inför. Duckat inför. Det var inte som en uppenbarelse, direkt. Mer som en smygande aning som växte till fullständig visshet. Och där någonstans föddes det dubbla utanförskapet. Upptäckten gick inte att avslöja hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar