så skimrande var aldrig havet...

... som i min barndoms oändliga sommardagar. Glittrande och lekfullt sträckte det ut sig, utan slut. Långt bortom, dit man inte kunde se, låg Danmark. Eller, som de vuxna sa, Kontinenten. Däremellan ingenting. Bara havet. Blått, lockande och ibland farligt.

Där havet mötte fasta land levde jag mitt sommarliv. sandtränder, klippor, stenar och strandängar med betande kor och får var det kungarike som jag och mina kusiner rörde oss så fritt i. Lekte cowboys och indianer, grävde vallgravar och kanaler, fiskade krabbor, spelade badminton och byggde borgar av härliga runda stenar vi fann uppe bland klipporna. Stenar som jag i vuxen ålder fann tillhöra bronsåldersgravar...

Och över allt detta spände sig en hög, oändligt blå himmel.

Min barndom var verkligen inte olycklig. Tvärtom. Minnena är ljusa och glada - och sådan var också jag. Det var först när jag blev lite äldre som jag förstod att inte alla familjer levde som vi. Att vi inte var som alla andra. Att det fanns en annan värld. En annan verklighet. Som jag ville ha...