När jag fick min veckopeng, som bestod av den svindlande summan fem kronor - när pappa kom ihåg att ge mig den... - skyndade jag mig alltid ner i hissen, sprang över gården och sneddade över Karlagatan där det fanns en kiosk på hörnet. I lugn och ro kollade jag sedan igenom utbudet av serietidningar innan jag slutligen, som alltid, bestämde mig för senaste numret av Peo. Först fanns Peo i serietidningen Dennis, men sedan kom den ut som egen tidning. Mest tror jag att jag köpte den för att Peo hade en underbar vit, liten häst. Jag drömde på den tiden om att själv få en häst. Fast så blev det ju aldrig.
Men att ligga på sängen och läsa Peo och mumsa på min Pigall - det var livet på en pinne när jag var tio år.
Idag ser min helgnjutning något annorlunda ut. Och Peo finns inte längre. Fast... en Pigall kan man ju ändå unna sig emellanåt. En torsdagslunch, till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar