Jag går där och tänker på hur vi, som egentligen inte känner varandra alls, öppnar oss för varandra och delar med oss av våra liv, våra tankar och känslor. Att läsa det man skriver.... högt... för andra... det kräver mod. Vi är modiga. Vi skriver rakt av på tre minuter, vi spånar i en kvart kring ljudminnen och vi skriver kring barndomsbilder och gräver i vårt förflutna. Och så läser vi. Utan att tveka. Vi är jättemodiga.
Men vi är också fina i kanten. Vi skriver mestadels om våra fina minnen och vi associerar rumsrent. Inga tragedier eller skandaler. Inga mörka hemligheter. Och det närmaste vi kommit sex är en kvinnas fina beskrivning av ett musikstycke hon lyssnade till under sin förlossningsprofylax och därpå följande förlossning. Hmmm... Men det kommer säkert det också.
På väg ut från läserummet fick jag förresten en Uppenbarelse. På en hylla rakt framför mig stod den här praktvolymen.
Jag tror det är ett Budskap. Eller åtminstone ren och skär njutning,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar