equinox

Vårdagjämning idag. Ska man vara helt korrekt har den redan inträffat. Klockan 05:14. Då sov jag ännu. Djupt och gott. Små glimtar av drömda ting svävar förbi mitt medvetande och nuddar vid det, när jag vaknar. Fragment, bara. Men ändå. Det är ändå något. Och jag vaknar också med en idé till en dialog att skriva ner. Det är en av uppgifterna till skrivarcirkeln i morgon, men det är också en del av det skrivande som nu har antagit en något fastare form än tidigare. Eftersom skrivarblocket låg i den tomma sidan av sängen kunde jag snabbt skriva ner idén.

Skriva. Morning pages. Det är inte så enkelt att verkligen göra det varje morgon. När min älskling varit här har jag inte skrivit något alls. Varför, frågar jag mig. Och jag kommer fram till att det inte har med honom att göra, utan med mig själv. Jag är rädd. Rädd att verka pretto. Att ta mig själv på alltför stort allvar. Och hur korkat är inte det, då? Måste man inte ta sig själv på allvar för att det ska bli något av saker och ting i ens liv? Jag varken räds eller blygs att ta mig själv på fullt allvar i min yrkesroll - hur skulle det annars bli för mina elever? Om inte jag tar min undervisning på allvar så lär ju knappast de göra det heller. Och... om jag inte tar mitt skrivande på allvar - hur ska det då kunna bli något vettigt av det?

Så. Jag ska skärpa mig. Ge mig själv mitt allvar.

Hela livet är allvarligt. Vi har bara ett. Och vi måste ta det på allvar, så att vi inte missar att leva det fullt ut. Så vi inte slarvar bort glädjen, kärleken och de oändliga möjligheterna.