vad t ä n k t e du på, andré?

I min morfars bokhylla fanns en gammal bok om ingenjör Andrés vådliga (och inte alltför genomtänkta?) luftballongfärd till Nordpolen. Jag läste den om och om igen utan att egentligen minnas särskilt många detaljer. Det som verkligen gjorde intryck på mig var de korniga bilderna på den kraschade luftballongen med sin trasiga korg. Hopplösheten i de vita vidderna. Kylan som liksom kändes när man tittade på fotona.

Det formade en idé i mitt huvud om att luftballonger var farliga och opålitliga farkoster. Aldrig att jag ville upp i en sådan för att sedan maktlöst, och raskt, driva ut över öppna havet eller oländig terräng där katastrofen väntade. Innerst inne tror jag fortfarande att det är så de fungerar, eller snarare inte fungerar.

Men... å andra sidan ser det så fantastiskt ut, att nästan ljudlöst kunna sväva däruppe i det blå och verkligen känna vindarna mot ansiktet. Möta en och annan högtflygande rovfågel, kanske. Liksom smyga fram och kunna betrakta den nyss lämnade marken med en känsla av att se utan att själv bli sedd, Se hur folk långt där nere ilar omkring som myror i sin stack och försöker se viktiga och upptagna ut. Tjuvkika ner i trädgårdar och bakgårdar för att sedan tyst glida vidare mot andra utsikter.

Jag tänker mig hur det skulle vara att, som min vän Malin, sakta sväva fram över en näst intill oändlig savann och långt under sig se hjordarna av zebror och antiloper ströva fram i sitt ständiga sökande efter något ätbart. Kanske få se en svajande giraff galoppera iväg eller en grupp loja lejon ligga i halvskuggan vid några stora stenblock, matta av värmen och fortfarande dästa efter nattens skrovmål. Och hoppas, hoppas, hoppas att luftballongen inte tappar höjd och landar, just då...