Ikväll gör vi inte så många skrivövningar utan lyssnar på varandras berättelser och tankar och diskuterar kring vårt skrivande. Det ger mig så mycket. Och vi utvecklar sådant vi redan skrivit. Mitt skriv kring en vårpromenad kändes sådär. Naturskildringar är liksom inte riktigt jag - oavsett om jag läser eller skriver dem själv. Något litet går bra men att försöka skriva en ren "naturtext" känns inte naturligt (pun intended!).
Så Kina ber mig fundera över vad som egentligen är det centrala i texten och det är - tveklöst! - luftballongen. Så jag får en liten kvart på mig att skriva utifrån Tema: Luftballong. Och då blev det en helt annan text. Ett annat uttryck. Spännande. Kanske skulle jag sedan ta ut en viktig sak ur den texten och skriva kring. Bara för att se vad som händer, liksom? Vi får väl se.
Och medan jag skriver tänker jag en sak som Kina, lustigt nog, bekräftar strax efteråt, när jag läst upp min text; jag har ett flöde. Ge mig ett ämne/tema/en infallsvinkel/whatever... och jag skriver. Jag vågar släppa loss fantasin och slänga mig ut. Och så bara skriver jag. Och det blir ganska bra ibland. Bäst om jag på något vis kan hämta något ur mig själv.
Annars samtalar vi om minnen, om dialoger och bildens (inre eller "riktiga") betydelse för berättelsen. Jag har ju redan tidigare upptäckt hur bilderna väcker så många minnen och associationer till liv i mig, men har också funderat över hur det finns perioder i mitt liv då jag visserligen har massor av bilder (tack vare pappas USB-minne) men själv inte är med på nästan en enda - och jag undrar vad det kan betyda? För att travestera Ulf Lundell (igen!) så kanske en utebliven bild också är en bild?
[bild saknas]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar