När jag efter ett par minuter kommer ut igen, säger hon: "Tänk, så lite man minns egentligen...". Där och då fanns det inte tid att stanna upp och prata om detta, men nu har jag ägnat en god bit av den senaste timmen att fundera över det hon sa. Jag funderar över varför man ska lära sig en massa detaljer om man ändå inte minns dem efteråt. Vilket eller vilka syften fyller det? Och hur man kan undervisa så att kunskaperna stannar kvar lite längre. Om de nu ska stanna kvar, förstås...
Och... vad är kunskap egentligen? Det pratar vi alldeles för lite om.
5 kommentarer:
epistemologi, värdeteori, kunskapsteorier och vetenskapsteorier är inte utan anledning egna forskningsämnen. :)
Litet kul är att de hårda vetenskaperna inte gäller som absoluta sanningar, säger en humanvetare med siktet inställt på metafysik och esoterica ;)
Ja det är ett himla ältande om atomistisk kunskap versus holistisk kunskap. Det är väl en massa detaljer som till slut bygger upp en helhet och som gör att man förstår, får ett kunnande, en känsla för ett kunskapsområde. Sedan när det gått en tid och man får dessa detaljer presenterade för sig så tycker man att man minns väldigt lite, men kanske har man ändå kvar en ”känsla” för kunskapsområdet? Något sådant. Jag tycker att det jag möjligtvis kan, eller åtminstone har en känsla för, är sådant jag en gång grottat ner mig i detaljer kring. Men så är jag en nörd.
Ha!
Precis det där pratade jag och en klasskamrat om vid middagen idag. Vår skola ska nämligen ha "utställning" på en mässa om några veckor, och vi stackars studenter som helst vill lära oss mest möjligt på de få månaderna som är kvar i skolan är tvingade att vara med på mässan för att "reklamera" för skolan. Nog om det.
I alla fall så diskuterade vi lite om vad vi skulle svara om det kom fram en nyfiken människa som frågade oss vad vi kände att vi hade lärt under de här två åren. Så vi improviserade fram ett litet rollspel där och då. Jag var nyfiken människa och hon var studenten som skulle göra reklam för skolan.
"Hej! Jag är lite nyfiken på din skola. Tycker du att den är bra?"
-Eh....hm. Ja och nej! Det är saker som har varit bra, men åxå saker som har varit mindre bra. ...men så är det nog på de flesta skolorna! (rädd för att en av lärarna skulle höra vad hon sa)
"Okej... men vad känner du att du har lärt dig under dina två år?"
- Eh...hmm..hm...tja...
----------------------
Efter en stunds bollande fram och tillbaka så kom vi fram till att vi egentligen inte lärt oss någonting VIKTIGT eller väsentligt, men att vi liksom har gosat lite på ytan.
Så slog det oss, att om vi hade gått om samma utbildning en gång till - nu med det samma - DÅ skulle vi ha lärt oss MASSOR! Då hade vi förstått sammanhang, vi hade kunnat vrida och vända på olika påståenden/fakta och vi hade varit trygga nog till att våga gräva ner oss djupare i det som faktiskt ÄR viktigt, istället för att trava runt på ytan med en förhoppning om att klara examen.
oavsett metod så måste själva inlärningen förknippas med något lustfyllt tror jag. Därmed inte sagt att man skall förvandla skolan till en cirkus (!) Du var inne på något liknande tidigare, Magda. Du skrev att du blev uppskattad som lärare och för att du gjorde något viktigt. För att kunna förmedla något som lustfyllt måste väl den som sänder budskapet verkligen tro på det den gör. Ge motiv för varför man läser just detta. En eldsjäl kan säkert lära ut bättre än en träbock, oavsett ämne.
Hu... vilka kusliga flashbacks jag fick plötsligt
Precis!
Sånt märker man ganska lätt när det kommer "nya" lärare, tycker jag. De som har trallat runt i tjuge år på samma ställe går liksom bara på rutin, känns det som. Medans de nya - oavsett ålder - är intresserade av att lära bort något som de dessutom verkar vara intresserade av själva!
Skicka en kommentar