När var jag lycklig som barn? Jag vet inte riktigt säkert. När jag försöker komma på det tror jag att den lycka man upplever som barn är något helt annat än den betydelse som den vuxna personen lägger i begreppet - för barnet.
Men kanske är det så att de roliga och fina minnena från barndomen härrör ur någon slags lyckokänsla? I så fall var jag lycklig i leken. Jag var lycklig när jag och pappa sjöng Evert Taubevisor. När jag satt i morfars knä och vi pysslade eller när mormor och jag spelade Fia med knuff. Och jag var lycklig när jag lekte vilda lekar på mer eller mindre förbjuden mark, långt från vakande vuxenögon och dito öron. Jag var också lycklig under regniga sommardagar då Mats och jag låg i hammocken, som skyddades av ett stort plastöverdrag så att vi satt som i ett tält, och åt godis och läste drivor av serietidningar. Fantomen. Delta 99. Modesty Blaise. Kalle Anka. Och jag var lycklig vid havet.
När jag idag, som vuxen, ser tillbaka på min barndom tänker jag att jag nog var ett ganska lyckligt barn, ändå. Ända upp mot tonåren var det mesta rätt okej även om utanförskapet skavde ibland. Jag hade ju ändå kompisar och kusiner och dessutom ett rikt fantasiliv som gjorde att jag kunde sysselsätta mig i det oändliga, alldeles på egen hand. Och jag hade böckerna.
Men vad är då detta som vi benämner "lycka"? Det finns antagligen lika många definitioner som det finns människor. Jag tror lyckan är en subjektiv företeelse. Och jag tror den är små, hastigt förbiilande ögonblick av tillfredsställelse, av lugn och av bekräftade känslor och förhoppningar. Tror jag.
Kanske är det som Kahlil Gibrans profet säger: "Er glädje är er sorg oförställd"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar