skammen

Bertil Vallien

Jag har sett dem. Ni har sett dem, ni också. Vi går förbi och låtsas som vi inte ser. Förstulet lägger vi ibland ner en ynkans slant i en liten bucklig pappersmugg och hastar vidare. Någon tackar översvallande för de ynkans pengarna och vi blir lite generade.

Han har tjockt svart skägg och sitter på någon av de fyra posteringar som tiggarna i Byn bedömt som möjliga att kanske få sig en slant på. Jag brukar ge honom en peng när jag ser honom. Papperspengar. Det har jag råd med. Han blir glad och vi önskar varandra en fin dag, eller god jul och snart ett gott nytt år. När jag passerar med bilen och han sitter utanför Systembolaget brukar han vinka och le. Jag vinkar tillbaka. Och ler.

Hon har ett lite runt ansikte och det lilla som syns av håret, under lagren av mössor och sjalar, är mörkt och hennes händer är brunbarkade och varma när hon tar mig i handen. Oftast sitter hon utanför ICA invirad i filtar och täcken med en liten pappmugg framför sig. Ibland dricker hon te, eller om det är kaffe, ur en liten mugg som hon kupar händerna kring. När jag passerar brukar jag ge henne en peng. En papperspeng. Det har jag råd med. Hon tar min hand och kramar den hårt och ibland pussar hon på den. Det känns alldeles fruktansvärt att någon pussar en på handen för en tjuga, eller ens en femtilapp. Jag rodnar över hela kroppen.

Att dessa två, och ett par andra, har ett sådant bedrövligt liv i sitt hemland att de måste fara norrut, till  vår avlägsna By med sin snö och iskyla (idag är det minus trettonkommanio när jag tassar upp och kollar termometern), för att tigga ihop sitt levebröd är en SKAM. En skam att inte alla människor kan få sin utkomst på ett värdigare sätt än så. En nationell skam. En jävla EU-skam. De avhumaniseras och deras eländighet förminskas genom påståenden att de är organiserade, eller för den delen genom att kalla dem "EU-migranter". De är MÄNNISKOR, för tusan hakar. Människor med namn. Män och kvinnor, mammor och pappor, någons barn och någons käraste. Desperat gör de vad de kan för att dra försorg om sig själva och sina familjer även om detta innebär något av det mest förnedrande som finns - att tigga rika människor (och i jämförelse är vi alla rika) om små smulor. Skulor, rentav...

Igår var Marius och Pamela på samma ställe. Han hade fixat ett par mackor och en mugg med varmt att dricka till henne. Han log mot mig och presenterade henne som sin fru. Vi tog i hand igen och önskade varandra god fortsättning. Men när jag låg hemma i min mjuka säng, med magen full av god mat, under mitt härliga fluffsiga duntäcke undrade jag vafan det betydde. God fortsättning på... vad? Och för... vem?

Turn the Tide - Spiritual Beggars

the bare necessities

På Facebook ser jag att min äldsta och min yngste, tillsammans med svärson och god vän, njuter snö och sol i Trysil. Mellantjejerna är hemma i Oslo respektive på semester i Bangkok (sista dagen) och alla verkar må gott. Bra. Då är jag nöjd.

Själv trotsade jag ett par minusgrader och ett tveksamt snöfall och sprang en halvmil. Fifan vad det var jobbigt att andas in kalluften. I övrigt gick springandet fint och det kändes bra att jag bröt vilodagssviten. Fyra latdagar får räcka. Nu kör jag vidare. I morgon ska jag träna något annat, tänker jag.

Planen för dagen var att göra så lite som möjligt, men vissa saker är helt enkelt nödvändiga, så som lätt proviantering, körande av några maskiner tvätt samt uraskning av pannan och påfyllning av pellets. Bortsett från detta myser jag i sköna fåtöljen, dricker te och lyssnar på Leonard Cohen. Nu ska jag se Djungelboken på teve. Visserligen har jag den på DVD och kan se den när jag vill, men det blir liksom aldrig av. Det får bli en av dagens höjdpunkter. En annan blir Downton Abbeys julspecial.

Ungefär så ser min tredjedag jul ut. Lugn, skön och utan större åthävor. Bra nog.

Suzanne - Leonard Cohen

en annan annandag

Hemma igen. Mjuka, varma kläder. Sockar. Den goda viljan på teve och jag slökollar. Tända ljus. Dricker lite guldfärgad glögg i min sköna fåtölj. Här och var ligger katterna utslängda och tystnaden är öronbedövande. Efter några dagars ljuvligt buller och bång med ett gäng av de allra bästa jag vet är saknaden stor och lugnet efterlängtat.

Imorgon får bli en annan dag.

Fare Thee Well - Oscar Isaac, Mumford & Sons, Punch Brothers

Linus

Stora jullunchen!

Johanna & Andreas

Delar av lunchsällskapet!

Julafton avslutas med sedvanlig bockbränning

På juldagen hälsade vi på hos mormor & morfar i Mangskog.
Kusin Anton, mormor och Antonia.

Kusin Louis

Matilda & Mike visar morfar bilder från bröllopet.
Fanny & Antonia tittar också.

Linus och kusin Adam

Mike fixar eggnog och Johanna assisterar

Julklappsmössorna!

Juldagskvällsmyset!

winter solstice

Årets längsta natt väntar. Nu står det mer eller mindre stilla några dagar och sedan kommer ljuset sakta att återvända. Som ett försiktigt löfte om detta lyser solen när jag vaknar och är himlen klart blå ovanför de vita hustaken. Katterna är ute, alla tre, och tassar i det frostnupna, frasande gräset. Och jag... jag är ledig.

Det är söndag, ju, men jag räknar den som nummer två av arton på varandra följande lediga dagar, som ska avnjutas med omsorg. Det har gått bra hittills, med pyssel, lagom städning, inslagning av två mjuka paket, lite glögg med fin vän och, som grädde på moset/lök på laxen/smör på fläsket, två Jansson är klara och ligger i frysen i väntan på julafton.

Planerna för dagen är ganska vaga men innehåller en rödbetssallad och en springrunda. Räcker så.

Och så lite schysst julmusik, förstås!

The First Noel - John Wetton & other prominent artists

lazy days... lazy ways

Torsten ser en annan katt. En solkatt!

Klockan fyra hade jag så äntligen bestämt mig. Detta ska vara en vilodag. Ingen träning. Inte ens en promenad. Jag tror att jag har igen det imorgon. Hehe.

Så nu kan jag koppla av helt. Laga en lätt middag (tror jag kör på min favvo: spenatsoppa med ägghalvor) och fortsätta hänga i sköna fåtöljen med skidåkning på teven och en stickning i händerna. Två katter sover som... grisar. Sixten till och med snarkar lite lätt. Lilla Fröken är ute, men kommer nog in snart. Huset är städat, tvätten vikt och ljusen tända. Skön söndag.

En arbetsvecka kvar. Jag börjar känna mig lite matt i lacken och vet att det blir tuffa dagar, om det ska vara någon kvalitet på dem. Och det ska det. Men det ska också vara sådant som ger mig själv energi; träning och en trivsam vardagskväll med en god vän. De minimala julförberedelserna känns också som roliga att hålla på med. Så på det hela taget blir det ju ändå bra. Ska dessutom besiktiga min bil och klippa håret.

Lazy - Jon Lord feat. the Philharmonic Orchestra of Győr

lugnet före stormen?

Ännu en vecka avklarad. Sista veckan med Kandidaten och vi var eniga om att tiden gått alldeles för fort och att fem veckor är för lite. Jag ser henne gärna som kollega, vilket är det bästa betyg jag kan ge någon. För kollegor är viktigt. Bra kollegor. Superviktigt. Igår kväll hade jag några sådana här hemma på lite afterworkglöggmingelmys. Vi har inte setts särskilt mycket, utanför jobbet, i höst, så det här kändes efterlängtat och välbehövligt. Tycker jag, dårå. Vi körde lite julaktiga tapas och drack glögg och annat och trasslade lite med spotifylistor och snackade och det kändes avslappnat och fint.

Vi borde faktiskt göra det oftare.

Ikväll är jag så trött, så trött. Ute på baksidan står en pall pellets och väntar. ICKE att jag tar in det i regn och mörker (det var mörkt och blött redan när jag kom hem från jobb & gym). Det får vänta tills i morgon. Efter springturen. Istället sitter jag i sköna fåtöljen och tänker att jag nog snart ska krypa ner under täcket, men ser att klockan är en kvart över sju och får nog hålla mig vaken en stund till. Katterna är inne (med utegångsförbud hela kvällen) och skulle det bli strömavbrott, vilket jag inte håller för troligt, så har jag mat, vatten och värmeljus så jag klarar mig. Men att det skulle bli en rejäl storm tror jag när jag ser det...

Lugnt och skönt har jag det. Tända ljus och lite tevenyheter. Orkar jag kanske jag ser På spåret. Ett par pepparkakskolor ska nog kunna slinka ner, också.

Jag har fortfarande så mycket att tänka på. Ett, eller möjligen två, frågetecken är nu lite uträtade. Tror jag. Det känns bra. Time will tell. Annat återstår och jag får nog acceptera att en del saker liksom bara inte blir. Eller kanske kommer att hända längre fram.

Och inte har jag sett The Battle of the Five Armies, heller. Tidigare i veckan umgicks jag med planer att se den i kväll. Hm. Hur tänkte jag där..? Nå, jag har snart ledigt och kanske kan bege mig till någon större grannstad för att se den. Kanske, sa jag.

I See Fire - Ed Sheeran

heaven and hell

Min springguru Ludvig Rasmusson säger i Spring för kärleken och livet att "en av de saker som man har svårast att förstå när man börjar springa är att formen kan variera så starkt och att man springer så olika olika dagar".

Amen to that. Igår, till exempel, gjorde jag nog ett av skitpassens verkliga skitpass. Inget ville sig. Jag var trött och kände mig tung i kroppen, det gick äckligt långsamt och trögt, det var kallt, småregnigt och jag hade motvind och fick ingen vidare rytm i andningen. Ett jävelpass, helt enkelt. Det som tröstade mig var att jag ändå fullföljde min tänkta runda, på lite drygt sex kilometer. Och det räcker långt. Pannbensträning i den högre skolan.

Idag, efter jobbet, hade jag tänkt att jag äntligen skulle provspringa mina trailrunners, med bra grepp för lera, halka och snöslask. Jag bestämde mig för att ta bilen bort till motionsspåret, vilket visade sig vara ett snilledrag. Joggade lätt från parkeringen till spåret, tände upp belysningen och började springa. Allt som inte funkade igår kändes fantastiskt idag! Underbart! Är kort. Har jag hört. Efter ett varv brann mina hälar och efter två fick jag faktiskt avsluta och gå bort till bilen. Skoskav De Luxe. Vilken tur att jag inte hade tre-fyra kilometer hem. Jag tog vägen via Byns apotek och tjackade upp mig på Compeed. Men hur sopig är jag inte om jag springer in nya skor utan att sejfa med till exempel dubbla strumpor? Jag försvarar mig med att det är första gången, sedan eldkvarn brann, som jag fått skav av träningsskor. Och så länge det går ska jag fortsätta använda mina vanliga springskor. De är rätt snabba, de också. Och i morgon är en annan dag!

Mina ovänner, just nu...

Jag fortsätter citera er lite springfilosofi kring de där rundorna som inte alls vill sig. (Den som tycker det är tråkigt kan rulla ner till låten i slutet av texten. Den är grymt bra!)

"Det finns felsökningsscheman för joggare precis som för bilister: Hur var vädret? Var det hett eller kallt? Regnade det? Var det snö? Blåste det? Vad var det för luftfuktighet? Vad var det för lufttryck?

Hur var man själv? Var och när hade man ätit? Hur mådde man mentalt? Hur hade man sovit? Hur hade man rört sig dagarna innan? Vilken allmän kondition hade man? Vilken tid var det? Var det morgon, middag eller kväll? Vilken årstid var det? Var det mörkt eller ljust ute? Hur var man klädd? Var man för varmt eller kallt klädd? Hade man skor som inte var ingångna eller som var utslitna? Hur var springvägen? Var det en ny eller van väg? Var det mycket trafik? Var det halt av löv eller is? Vilken taktik hade man? Gick man ut hårt eller löst? Värmde man upp dåligt? Sprang man med andra som drog upp en i en rytm som man inte passade för?

Det räcker ofta att en enda av dessa förutsättningar inte stämmer för att en springning ska misslyckas; man är för varmt klädd, man springer tidigt på morgonen när man inte kommit igång, man är stressad, man sprang mycket veckan innan eller man hindras av bilar och kommer ur rytm. När man efter ett lopp granskar alla faktorer och försöker analysera hur det kunde gå som det gick, förstår man att man är en känslig person."

Brand New Day - 10cc