lugnet före stormen?

Ännu en vecka avklarad. Sista veckan med Kandidaten och vi var eniga om att tiden gått alldeles för fort och att fem veckor är för lite. Jag ser henne gärna som kollega, vilket är det bästa betyg jag kan ge någon. För kollegor är viktigt. Bra kollegor. Superviktigt. Igår kväll hade jag några sådana här hemma på lite afterworkglöggmingelmys. Vi har inte setts särskilt mycket, utanför jobbet, i höst, så det här kändes efterlängtat och välbehövligt. Tycker jag, dårå. Vi körde lite julaktiga tapas och drack glögg och annat och trasslade lite med spotifylistor och snackade och det kändes avslappnat och fint.

Vi borde faktiskt göra det oftare.

Ikväll är jag så trött, så trött. Ute på baksidan står en pall pellets och väntar. ICKE att jag tar in det i regn och mörker (det var mörkt och blött redan när jag kom hem från jobb & gym). Det får vänta tills i morgon. Efter springturen. Istället sitter jag i sköna fåtöljen och tänker att jag nog snart ska krypa ner under täcket, men ser att klockan är en kvart över sju och får nog hålla mig vaken en stund till. Katterna är inne (med utegångsförbud hela kvällen) och skulle det bli strömavbrott, vilket jag inte håller för troligt, så har jag mat, vatten och värmeljus så jag klarar mig. Men att det skulle bli en rejäl storm tror jag när jag ser det...

Lugnt och skönt har jag det. Tända ljus och lite tevenyheter. Orkar jag kanske jag ser På spåret. Ett par pepparkakskolor ska nog kunna slinka ner, också.

Jag har fortfarande så mycket att tänka på. Ett, eller möjligen två, frågetecken är nu lite uträtade. Tror jag. Det känns bra. Time will tell. Annat återstår och jag får nog acceptera att en del saker liksom bara inte blir. Eller kanske kommer att hända längre fram.

Och inte har jag sett The Battle of the Five Armies, heller. Tidigare i veckan umgicks jag med planer att se den i kväll. Hm. Hur tänkte jag där..? Nå, jag har snart ledigt och kanske kan bege mig till någon större grannstad för att se den. Kanske, sa jag.

I See Fire - Ed Sheeran