dream on

Det känns som jag drömt samma dröm hela natten. Ett bröllop har förberetts. Inte mitt, så mycket var klart. Gäster överallt, Familj. släkt, vänner och arbetskamrater. Jag skulle på något sätt ansvara för städning och dukning men hindrades hela tiden av allehanda små, irriterande händelser. Till slut var det då ändå både hög tid, och läge, för min insats. Då upptäckte jag att jag bara hade ett bröst. Där det andra suttit vad bara en platt muskel. Inga ärr, eller så. Då kom jag av mig helt. Knasig, rörig, stressig dröm.

Några andra nätter, på sistone, har jag också drömt om Tigern. Scenariot är alltid alldeles vardagligt. Det enda som är lurigt är att jag har en tiger som husdjur. En tiger jag inte litar på men som jag inte heller blir av med. Jag varnar alla som kommer och hälsar på, men tigern verka enbart vara ett hot för mig. Än så länge har den inte gjort något. Den bara finns där. Sover bakom en soffa. Ligger utanför min sovrumsdörr. Iakttar mig i köket.

Kanske är det ändå bättre när jag inte minns mina drömmar.

Fredag igen. En Fin sådan ska jag ha mig. Jobb. Trivsamma fikan, fast när jag är klar med lektionerna brukar jag få fika ganska själv. Don't mind if I do. Det känns ofta som att vi ändå inte pratar om något viktigt alls. Det måste man inte heller göra hela tiden. Men... någon gång, kanske? Sedan discofredag och så hem för att förbereda lite innan Matilda, Mike och Siggeliten kommer. Det blir bra.

Down Down - Cressida

planer

Äntligen! Nu har informationen om årets första resa kommit! Det blir en träningsresa, med fokus på löpning! Jag är både taggad och en smula nervös för att slänga mig ut i det där. Att träna ihop med andra - och med en tränare som säger till mig vad jag ska göra - ligger helt klart en bit utanför min komfortzon. Men det får gå.

Jag har förhoppningar om att en härlig vän och kollega hakar på!

Born To Run - Bruce Springsteen

avsigkommet

Uppmuntran efter väl förrättat värv!

Vintern kom liksom av sig, just när den började ta fart. Nu är all snön borta, allt är grått, brunt och blötmörkt. Asfalten och gruset på vägarna suger upp allt ljus så att det blir omöjligt att se något, trots pannlampa. Morgnarna är svartare än viper black. Och det känns tröstlöst eftersom det inte alls är vår, även om jag faktiskt hörde lite fåglalåt härom morgonen när jag skulle gå till jobbet, utan det kommer ett fett "bakslag" snart.

Jag känner mig lite lätt om hjärtat. Jag har diskat undan rättningar och återkoppling på inlämningar och fan och hans moster och tänker ta itu med den nya hög som bildas i morgon (ny inlämningsuppgift i en grupp och delprov i en annan...), på studs. Att jag ska vara klar själv med en inlämning i litteraturkursen jag tar (på distans), på måndag, förtränger jag. Helhjärtat. Jag har ju inte ens läst klart det jag ska skriva om än...

Nu har jag, efter jobbet, tränat, storhandlat, lagat och ätit middag (vegan), diskat och hängt en tvätt. Innan jag trillar i säng ska jag kolla ett av mina favoritprogram, Där ingen skulle tro att någon kunde bo, på SVT Play. Helt underbar serie om starka människor som gjort verklighet av sina drömmar. Som tagit klivet. Jag önskar...

Stone The Crows - Freedom Road

Gissa vem som kommer och hälsar på i helgen!

i barndomslandet

I morse vaknade jag i Mangskog. Mina föräldrar bor där och jag tänkte någonstans att jag får skärpa till mig och åka och se hur de egentligen mår och har det. Av olika skäl (en del vill jag inte gå in på här och en del beror på någon form av ömsesidig oföretagsamhet eller vad farao det kan röra sig om... ingen av oss är ju särskilt handlingsförlamad annars, men när det gäller att träffas...) har vi inte haft särskilt mycket kontakt genom åren. Men vi är familj och det finns mycket värme mellan oss. När vi väl ses, alltså. När jag träffade dem som hastigast i julas blev jag oroad av hur sköra de blivit och hur i utkanten av allt mysigt familjekaos de verkade. Jag vill dra in dem mer i det. Jag vill att de... vi... hör till och har närmare kontakt. Så jag bestämde mig för att bli bättre på det området. Göra vad jag kan. Och det blev verkligen mysigt. Bara de och jag och timmar av samtal och minnen och värme. Kaffe och macka på sängen som första frukost och mer samtal över andra frukosten och fina omtankar. Kärlek. Vi ska ses ganska snart igen. Det ser jag fram emot.

Att köra långt gillar jag. Den här resan hann jag nästan på kvarten när lyssna igenom hela Neil Gaimans och Terry Pratchetts Good Omens. En sanslöst välskriven, intrikat och roligt vävd historia om världens förestående slut och om en demons och en ängels olust inför detta, samt en bortslarvad Antikrist... Ljudböcker är fint. På väg upp till föräldrarna stannade jag i Kil, hos Malin med familj, och sov en natt. De lyssnar alla på allehanda ljudböcker via Storytel. Jag tänkte kolla upp hur det funkar och om det kan vara något för mig. Det kanske vore fina grejer att lyssna på bra böcker medan jag springer långpass?

Helgen har försvunnit snabbt förbi, men den har gett mig en hel del. Nu måste jag gå igenom den kommande arbetsveckan i huvudet. Förutom det vanliga med lektioner och sådant är det ett par extra möten, planering av en studiedag och en krympande bunt prov som måste bli färdigrättade. Och sedan är det ju träning och städning och tvätt och lite angenäm planering för nästa helg.

Strövtåg i hembygden - Mando Diao

När jag körde ut ur den lilla byn, i förmiddags, låg dimman tät över den is- och snötäckta Mangen. Men kanske glittrar det nästa gång, så som Gustaf skrev?

gå i ide?

Jag skulle vilja gå i ide några dagar. Uppleva känslan av att kunna dyka djupare ner under duntäcket just när andra knatar till jobbet. Men det gör jag såklart inte. Troligen är det en av de där sakerna jag kommer att ångra att jag inte gjort. Det är väl Luther som petar på mig med en vass pinne. Jag är ju - peppar, peppar - väldigt sällan sjuk[skriven]. Sist tror jag var 2011... Det är naturligtvis en sak att vara glad och tacksam för. Hälsa. Men det jag missar är en torsdag, t ex, i soffan med filtar och riktigt kassa teveserier på dagtid.

Just nu är det antagligen mitt undermedvetna (inte så undermedvetet nu när jag lyft det) som talar. Den här veckan måste jag rätta de sista tentorna och sätta betyg i två kurser och det är det som är minst kul i mitt arbete. När jag är klar kommer jag att kunna andas lättare igen.

Jag gillar snön. Och vintern. Igår hade jag en snudd på magisk runda. Lugn och fin, lätt andning och korta steg. Jag sprang där och likom bara kollade in snötyngda träd och gladdes åt allt fluff. Men... jag ser ändå fram emot våren. Eller bara barmark. Lättare klädsel, ljusare kvällar och kunna ha mina bästa skor. Mina dubbade är grymma, men de ger inte riktigt samma stöd som "de bästa" vilket känns i ett par rätt trötta och ömma muskler/muskelfästen just nu. Och visst blir det fint med första kaffemuggen i sticksig marssol på altanen. Vakna av solen i ögonen. Öppna fönstren och vädra i tvärdrag. Gå till jobbet i en kakafoni av fågelkvitter. Det blir fint det. Fast just nu är det snö och kallt och då är det ju bara att gilla läget, såvida en inte kan rymma till varmare trakter.

Dollar Days - David Bowie

vintern är vacker

Min sköna mil. 

Efter tidigt morronkaffe drar jag på mig varma kläder, skrapar bilen isfri och kör ut i skogen för att mata och prata med ett par katter vars matte är på vift idag. Minus sjutton grader. Glashal skogsväg och dubbfria däck. Tjohej! Hemma igen småpysslar jag, och latar mig. Brygger på lite mer kaffe och kasar omkring i mitt ullunderställ. Till slut blir det lite "varmare" ute (-8) och jag drar på löparkostymen utanpå understället och ger mig ut. Det går fint, men det gäller att hålla tempot och andningen nere för att skona luftrören. Näsan rinner som en kran, men idag kom jag ändå ihåg att ta med ett par pappersnäsdukar. En lång, varm dusch sitter fint efteråt och sedan ägnar jag mig åt lite middagsbestyr och after-run i ett annat ullunderställ. Kryper upp i fåtöljen med en filt och ser Grey Gardens, på Kunskapskanalen. Jag tänker att jag kanske ska satsa på att bli en excentrisk dam i ett förfallet hus. Om jag börjar nu kanske huset är lite lagom schangserat om en tio-femton år, och jag har fått ett rykte om mig? Ettan visar Bowiegrejer, men jag såg alla programmen igår kväll.

Inside - Stiltskin

dream on

Ingen lätt insomningstablett (Panadol Night, inget annat...). Inga långa, röriga trasseldrömmar, Inga drömmar alls. Som jag minns. Men jag vaknar före tuppfan och kan inte somna om. BLEH.

Face in the Snow - Opeth

tacky schmacky kitschy smitschy

När jag var barn önskade jag mig så hett en jordglob med lampa inuti. Jag tyckte det var så vackert och dessutom älskade jag ju kartor. Gör det fortfarande, faktiskt. Jag fick aldrig någon lysande glob. Min mamma tyckte (tycker?) det var förskräckligt fult och ett tydligt tecken på dålig smak. Hon hade/har en mycket utpräglad inredningssmak och att på sjuttitalet ha vita väggar i stället för sjögräsbruna eller medaljongförsedda i grönt eller rött ansågs udda av mina kompisar. "Som ett sjukhus", tyckte någon, trots att vi ju hade gott om konst och utsmyckningar. Och att få måla om min säng, min bokhylla och mitt skrivbord i postgult krävde månader av förhandlingar. Det slaget vann jag, men förlorade det om fisknät och glasflöten i taket.

Men... jordgloben, då... Häromsistens köpte jag en via vännen Annas rara lilla nätbutik. Och tänk... jag tycker den är fin, jag. Även om jag hellre skulle äta mask (hmm... nåja, kanske inte ändå...) än ha guldiga och gröna medaljongtapeter eller en orange manchestersoffa.

Ashes to Ashes - David Bowie

drömmarna och verkligheten

Veckan har varit ganska tuff. Tre kvällar i rad har jag tagit en mild insomningstablett för att säkert somna snabbt och (minst) få mina åtta timmar. Tre nätter i rad har jag också drömt väldigt invecklade drömmar, som jag kommit ihåg när jag vaknat mitt i natten och sedan fortsatt att drömma om så snart jag somnat om igen. Jag anar ett samband. Inga läskiga drömmar utan mer komplicerade med problemlösningar och sådant. I natt var jag dessutom, på slutet av långdrömmen, medveten om att jag drömde och att jag nog borde försöka vakna upp så jag inte blev så stressad (av en försvunnen resväska, som i slutet visade sig ha stått på rätt plats hela tiden...). Jag har sett vänner på sociala medier skriva om lucid dreams och kanske var detta en sådan? Jag tänkte, ett slag, att jag skulle skriva ner min dröm, där i natten, men jag ville inte riskera att vakna till och få svårt att somna om, så jag skippade det. Jag tror jag var vaken då jag tänkte så, men riktigt säker är jag inte. Nio och en halv timme fick jag i natt och vaknade och kände mig utsövd (om än stel i ryggen) vid halv åtta. Unnade mig att ligga och dra mig en stund innan jag gick upp, tryckte igång kaffebryggaren och sparkade liv i pelletsbrännaren som har en tendens att lägga av/inte lyckas tända när det är riktigt kallt ute (det var -12,8 när jag klev upp och det är i och för sig inte särskilt kallt, men tillräckligt för brännaren, alltså, och jag har - genom googlande - kommit fram till att det är "dragbegränsaren" som ställer till det, men det blir jag inte mycket klokare av). Att dra ut på uppstigandet en liten stund känns snudd på lyxigt. Och det är varmt och gott under mitt stora, fluffsiga täcke.

Planer för dagen: köra ett par vändor till miljöstationen och så att springa en vända. Det går riktigt fint att springa i kylan men det är bökigt med alla extra kläder en måste dra på dig, i form av merinounderställ och sånna goa grejer. Å andra sidan fryser jag inte. Alls. Och det har varit ett par vackra dagar. Igår fick jag till en runda i solljus. Underlaget var knyckligt som fan, så jag tog det lugnt (vill inte vricka/stuka något) och njöt istället av ljuset, glittret i snön och att djupandas klar, frisk luft!

En grymt bra teveseie började på ny säsong igår. Jag var givetvis alldeles för mån om min nattsömn för att se den (den började 22) men ska se den i eftermiddag, eller kväll, i stället. Shetland. Fantastisk miljö, ljuvlig dialekt och mörka berättelser. Oemotståndligt. Jag har satt upp Shetlandsöarna på min att-resa-till-lista.

Veckan som vegan har hittills gått fint. Något annat hade jag inte trott, förstås. Men igår kväll hade jag så när glömt bort mig, när jag plockade fram ett par bitar mörk choklad. Den låg bara i sin folie och jag kunde ju inte kolla om den innehöll mjölk, eller inte. Annars funkar det bra. Jag är mätt och pigg och energisk. Jag får se hur jag gör med middagen idag - jag har en bit halloumi som ligger i kylen och vill bli stekt...

The Dark - Kristofer Åström

lyft

Lyftet. Henry Gustafsson.

De tre-fyra senaste gångerna jag varit på gymmet har grejer varit upptagna så att jag inte kunnat köra marklyft. Så där så att jag lite oroat mig för att jag kanske inte skulle kunna alls. Ungefär som när jag hade kraj med magen i början av december och inte kunde springa på över en vecka, och trodde att jag nog inte skulle kunna springa ens 500 meter. Men idag, alltså. Äntligen. Gick ut lite halvtungt och la på tills jag var uppe i samma vikt som när jag lyfte förra gången. ROLIGT!

Annars är arbetet i full gång, eleverna har börjat sätta fart och jag har mycket roligt på gång. Mycket roligt. Och spännande. Mer om detta vid annat tillfälle.

Och så provar jag, uppmuntrad av Linus som kör 90 dagar för att testa, att äta veganskt i veckorna. Helgerna också såvida jag inte blir bjuden på middag. Risken är nog inte så stor. Men kanske unnar jag mig lite mjölk i teet, eller en bit god ost till vinet.

Walk Unafraid - First Aid Kit

rivstart

The Thin White Duke...

Jag vore ju inte ärlig om jag sa att jag for ur sängen med ett glädjeskutt igår morse. Snarare var jag yr av trötthet och lätt förvirrad några minuter innan jag lyckades hala in hjärnan som verkat tillbringa natten någon helt annanstans. Det var trögstartat på jobbet också. Först... Någon slags upprop men inget intressant, bortsett från ett par nya kollegor. Sedan kom jag mig väl igång och fick en del planering undanstökad, kom på att jag ju hade ett möte bokat (fick halka mig hem och hämta bilen) och så mötet då och så snabbt hem och preppa lite smaskens, tillbaka till jobbet för lite mer förberedelsearbete och så ett nytt möte, med nya skolchefen (som inte är sprillans ny utan jobbat i kommunen några månader nu), tillsammans med de andra förstelärarna och så rusa hem, tända ljus, plocka fram lite tilltugg, få på musiken och så tillbringa kvällen med ett gäng trivsamma kollegor. Kul snack, en del skratt och allmänt trevligt, bara. När alla gått hem... diska, stänga ner huset och krypa i säng. Jag har inte sovit bra i natt. Jag tror det är vinets fel. Inte för att jag kolkade i mig särskilt mycket - verkligen inte -  men jag har märkt det förut, att jag sover sämre efter alkoholintag överstigande ett enda glas vin. Ytterst skumt - borde det inte vara tvärtom?

Upp idag, släppa ut en och annan katt (och in igen), duscha, kaffa, lyssna på nyheter och klä mig och komma ihåg att trycka ner en anteckningsbok i väskan och om en stund gå ner till Folkeths Hus för en förmiddagsföreläsning av Expo och sedan lite lunch och någon timmas arbete innan det är dags för färd till Kalmar för nästa möte (med en verklig hotshot i skolans värld) och sedan kvällsföreläsning med densamme.

Det blir en lång dag.

Och så David Bowie, då. Min stora idol och många gånger inspiration. Mannen som ständigt omskapade och omprövade sig själv, som gjorde så mycket fantastisk musik och som var en sådan stilikon, därtill. Så outsägligt sorgligt. Vilken man... vilken konstnär. Det gör ont att se den här - och samtidigt är den något vis uppmuntrande.

Lazarus - David Bowie

vinter

Jag vaknade i natt och tänkte att jag faktiskt inte vill jobba redan i övermorgon. Jag vill ha ett par rediga latdagar till, först. Sedan somnade jag om.

Spår av nattliga tassar på min altan. Sixten & Co. ser lite misstänksamma när de går ut för morgonpromenad. Givetvis inte samtidigt. Ibland vore en kattlucka ganska käckt att ha.

Dagarna som just gick... det blev ett par hos Mike och Matilda i deras nya hem i Bunkeflostrand. När en ser ut genom vardagsrumsfönstret ser en Brons höga pyloner och Öresund med en dunge av vindkraftverk. Just nedanför ett grönområde och bortom villakvarteren kan höga stranddyner anas. Nästa gång jag hälsar på ska jag ta mig en springsightseeing. Den här gången blev det köra med släp ett par fetingvändor till återvinningen, på onsdagen, och en dagsutflykt till Köpenhamn, på torsdagen. Avslappnat program med långfika på café på Læderstræde, promenad genom stan och förbi vackra kvarter. Barb ville besöka ett museum och vi enades om Designmuséet med, bland annat, utställningen Learning From Japan. Himla trevligt ställe som jag kan tänka mig att besöka igen. Vi åt goda mackor i caféet, efter en långsam och spännande rundvandring, och botaniserade i shopen där jag föll för mitt inre tryck och köpte en anteckningsbok. Igen. Jag vet inte vad det är med sådana, men jag kan aldrig ha för många. Det är något med de tomma sidorna, väntandes på att fyllas av ord, krumelurer, tankekartor, idéer, drömmar, visioner och planer. Jag mediterar inte, men jag tillbringar en hel del tid med att skriva - kanske funkar det på ungefär samma vis? I onsdags kväll var vi på Emporia, ett snabbryck för lite nödvändiga inköp (M&M) och god, lättsam middag på Vapiano, och på Akademibokhandeln där lyckades jag med konststycket att köpa en anteckningsbok - gjord av äpplen! Den jag köpte på muséet var designad av Christian Lacroix. Har en inte råd med tjusiga märkesplagg kan en ju skjuta in sig på en och annan accessoar - om en vill?

Körningen hem igår var inte kul. Snön föll över slätten och vägen var slaskig och slirig. Kanske lika bra att trafiken från typ Hörby och över Linderödsåsen hela vägen till Kristianstad hölls tillbaka av två plogbilar som körde i bredd. När jag så småningom svängde av upp mot de trygga skogarna, vid Asarum, hamnade jag givetvis bakom en liten konvoj av tre långtradare. Men... jag gjorde mig ingen brådska utan låg där och kajkade bakom dem (otroligt nog låg två av dem kvar hela vägen hem till Byn...), lyssnade på radio och käkade banan. Väl hemma igen hämtade jag ut ett glömt paket (som givetvis skulle varit med ner till M&M) på "posten", smet inom Konditori Fenix för att möta kattvakten och få tillbaka nycklar etc och sedan hem och hivade in mina grejer. Ringde Matilda för att säga att jag kommit välbehållen hem (en sådan sak vi alltid gör, i familjen, när vi varit ute och långfarit). Svidade om och gav mig, efter en stund, ut på en mörk, snöyrslig motvindsrunda. Sprang där med snön flygande in i ögonen och mascaran rinnande längs kinderna och bara log inombords. Jag och elementen, liksom!


På SVT Play hittade jag först ett program om våra vilda husdjur och sedan Life In Squares, en dramatisering av Bloomsburygruppens liv och öden, och såg två avsnitt (Chromecast är en fiffig uppfinning!) medan jag mumsade på ugnsrostade rotsaker och hade det allmänt vilsamt.

Planerna för den här lördagen är få: jag ska springa och hiva in en pall pellets, som står bakom huset. Och i kväll är jag bjuden på finmiddag! Det blir 20-talsinspirerad klänning med pärlbroderier och dingliga örhängen. Och det blir goda samtal med hisnande djup och sköna gapskratt! Härligt!

I Am the Antichrist To You - Kishi Bashi

jorå...

Vinter i Småland.

Njutdag.

Sov tills jag vaknade. Morronrock, raggsockar, kaffe och lite läsning till frampå förmiddagen. Gröt till frukost medan stora snöflingor föll genom solskenet. Körde någon maskin tvätt. Vek ihop, och hängde in, rena kläder. Släppte in lilla spökfröken, som varit ute sedan i går eftermiddag... och gav henne utegångsförbud tillsvidare. Nätterna är kalla nu. Dagarna också. Minus nio när jag vaknade.

Fick på mig löparkläder och kom mig ut i skogen. Lite drygt elva helt underbara och lugna kilometrar på pudersnö. Solen. Den blå himlen. Kylan som bet så snart jag stannade till för att ta ett och annat foto. Hem och slänga in en tvätt till, laga en sen lunch på lök, sugarsnaps och röda linser. Prata lite med Jenny i telefon. Baka en driva kanelbullar, upptäcka att jag inte hade ägg hemma till att pensla dem med och hittade en alternativ lösning (sockervatten, 1:1) via google. Slänga i lite toning i håret. Packa ihop lite grejer Matilda & Mike lämnat efter sig, för att köra ner till dem i morgon. Lacka naglarna. Titta på ett program om terrakottaarmén på Kunskapskanalen. Dricka en stor mugg chai.

Njutdag.

Dance Caribe - Andrew Bird

ajusteja...

Jag har ju äntligen, äntligen ett nytt badrum. Med golvvärme, dessutom! Hurra!

Före:

Efter:

Allt klart förutom fönstret som ska målas om till våren.

I Love You More Than You'll Ever Know - Amy Winehouse

de små tingen

För ett år sedan pimpade jag en snygg glasflaska och bestämde mig för att, på små lappar, skriva ner små glimrande vardagshändelser - och en och annan stor grej - och sedan stoppa ner lapparna i flaskan och öppna när året var slut. Det blev rolig läsning igår kväll. Visst fanns Sigrun och en och annan stor tilldragelse med, men mestadels var det små vardagshändelser, som när mannen i plogbilen vände om bara för att köra lite extra vid min infart, en uppmuntrande kommentar, en glad hälsning och så vidare. Jag ska köra samma koncept för 2016 så att jag inte glömmer att det verkligen är de små tingen i livet som gör vardagen värd att leva och som förser den med silverkanter.

Waiting For the Miracle - Leonard Cohen

in hindsight

Vackert på fjället

2015 var året jag sprang sammanlagt 900,5 kilometer, klarade en halvmara, tog milen under timmen och skaffade mig en ny tatuering som belöning. Samt fortsatte att springa. Året då fem-sex dagars träning varje vecka blev rutin och löparskorna fick följa med till Falkenberg, Oslo, Scarborough,Gräsgårds hamn, Köpenhamn, Stockholm, Reykjavik och Trysil. För det var ju dit jag reste.

Öland. Veckorna där. De långsamma, ensamma, vilsamma dagarna. Den lilla stugan, Solen, regnet, fåglarna, cykelrundorna, löpturerna, utomhusduschandet och havet.

Några musikevent också. SRF fick stryka på foten och jag vara bara där en eftermiddag för att träffa vänner. Men jag var på en liten mysig festival, i Dädesjö, i det godaste av sällskap. Magma i Helsingborg (springskorna var med även där) och Progfesten i Stockholm, med Netti. Inte särskilt mycket. Kanske något jag bör förbättra under 2016? Jag är sugen på Bryan Ferry (haha... det har jag ju alltid varit...) men tycker biljettpriset är lite väl saftigt.

Sigge på tur

På ett motsägelsefullt vis har året både varit ett intensivt, och härligt, familjeliv (framförallt sista halvan av det) men också en känsla av... ensamhet. Inte den där avsaknaden av vänner att umgås med (även om detta också lämnar en del övrigt att önska) utan på ett annat djupare (vidare? högre? innerligare?) plan. Förr tänkte jag ofta att jag saknar ett livsvittne. Någon att prata med om det där som jag inte kan prata med någon annan om. Någon att lyssna på. Men... jag vet inte. Vad ska jag göra åt det i så fall? Så. Jag släpper det. För nu, åtminstone.

Det mest underbara och fantastiska som hände var ändå Sigrun. Helt utan konkurrens. I en egen division. Och det blir ju bara roligare och roligare!

Och... jag ångrar nog ingenting jag gjort! Alltid något.

Gott Nytt År, då!

Nyårslöften? Nej. Inte. Aldrig. Alls. Jag har redan en väg jag går. Men jag behöver förstås nya mål. Bland annat ska jag läsa en distanskurs den här terminen (Amerikansk litteratur 1640 - 1919). En del annat som har med mitt arbete att göra, men det behåller jag för mig själv (och chefen) ett tag. Jag ska fortsätta göra lite förbättringar på huset. Fast egentligen trädgården. Den fula häcken ska väck och har jag råd (får räkna på det) ska den ersättas av ett staket av sibirisk lärk, som blir så vackert efter några år. Kanske, kanske låter jag transformera den lilla fula toalett på ovanvåningen till ett badrum. Kanske. Två resor tänker jag göra. En träningsresa i vår och så Island mot slutet av sommaren. Har jag tid och pengarna räcker till kanske jag åker till en storstad på höstlovet.

Nya träningsmål, förstås. Springa minst 1200 kilometer. Göra milen under 55. Springa en ultradistans. Får jag bara vara skadefri är det helt rimliga mål. Åtminstone de två första.

Nyvaken!

En sak till: jag kör vidare med bloggen ett tag till.

Trysil var vackert och vi hade det mysigt och roligt i vår stuga. Det blev dock inte alls så mycket skidåkning för min del. Snöbrist gjorde att bara några km nere i dalen var preparerade och att bara ge mig ut i terrängen och kava omkring var för svårt. Så jeffla kuperat. Jag vet, för jag försökte. Men jag hade ju löparskorna med mig (de dubbade) och fick några sköna, backiga turer uppför fjället. Snöbristen påverkade också utförsåkningen. Många liftar var stängda och när de stängde den största igår lunch höll vi ett snabbt rådslag, packade kvickt och körde hemåt. I Falkenberg stannade jag för natten, hos Linus, och körde hemåt idag på förmiddagen.

I bilen på väg hem från Falkenberg lyssnade jag på radio. Ett inslag som bland annat behandlar hur man i England hårdsatsar på mindfulness i skolor, inom vården och annorstädes eftersom man vet att människor mår bra av det. Att vara här och nu är en svår konst. När jag sprang i pannlampans ljusbubbla ikväll tänkte jag på det där jag hört och att jag sällan är så här- och närvarande som när jag springer. Det är sant som så många säger: Running is cheaper than therapy.

Karma Police - Radiohead

Hemväg.