Klockan är en bit över fem innan jag kommer mig ut. Springer upp mot skogen ändå. Ingen pannlampa. Jag är lite trött innan jag kommer iväg och en liten tanke finns på att jag ju kan springa en lite kortare runda. Men löpningen känns så lätt och varje gång jag måste göra ett vägval driver jag mig vidare, in mot det mörkare. När fåglarna tystnar och skogen kliver lite närmare stigen tycker jag att jag hör det knakar inifrån skogen. Jag hostar lite diskret så att ett eventuellt livsfarligt djur, typ en älg, ska veta att jag är i faggorna och kanske dra sig längre inåt markerna. Det verkar ju fungera, för jag ser inget. Sista biten innan jag är tillbaka i Byn är det nästan helt mörkt, men då är klockan också drygt sex och jag blir så himla glad att ljuset ändå är på väg tillbaka. Det känns som ganska nyss det var kolmörkt när jag gick hem från jobbet, om eftermiddagarna. Jag tror... det blir en vår, även i år.
2 kommentarer:
Livsfarlig djur i Emmabodajävla. Kanske inte ändå...
Nä... jag överlevde ju. ;)
Skicka en kommentar