till fots

Jag har fikat på värre ställen.

Torsdag: Åkte ner till Malmö efter jobbet. Mysigt, och lite trött, häng med Matilda, Mike och Sigrun och tidigt i säng för oss alla. Matilda har börjat jobba och första veckan på nytt jobb kan ju vara intensivt för alla. Har en då en liten en som ska lämnas på föris, och plötsligt får mycket längre dagar där, blir en helt urlakad.

Fredag: Tidigt, tidigt upp och morronkaffa med Matilda, med tända ljus och lite småprat, innan hon stack till jobbet och Mike och jag gjorde Sigge klar och sedan lämnade henne på förskolan. Det skar mig i hjärtat att först se henne så glad, när vi följde med henne in, och sedan så ledsen när hon insåg att ingen av oss skulle stanna med henne. Jag minns det så väl med mina egna barn och där och då spelar det liksom ingen roll, för någon av oss, att barnet två minuter senare leker och grejar...

Förstelärarkonferens på St Gertrud och den var faktiskt väldigt bra. Inte en massa snack utan mer av riktig verkstad. Konkreta tips och modeller och tid att testa dem. Jag var tvungen att bryta upp en stund innan den var slut, dock, för att hinna med tåget till Göteborg och sista anslutningen till Kil. Jag hade tänkt jobba lite med mina anteckningar från konferensen men det orkade jag inte utan ägnade mig åt en ljudbok, i stället.

Lördag: Vi sov tills vi vaknade och tog det lugnt på förmiddagen. Framåt lunch fick vi skjuts av Per upp till Nilsby där leden börjar och så travade vi iväg, syrran Malin, hunden Killen och jag. Det började ganska tufft med en stig som gick ganska brant uppför. Och sedan blev det inte lättare. Seriöst var det den mest krävande vandring jag gjort. Rejäla höjdskillnader hela tiden, smal stig och hela tiden rötter, väta och stenar som gjorde att man inte för en sekund kunde låta fötterna bara gå. Det gällde att veta var, och hur, man skulle sätta ner varje steg. Väldigt bra utmärkt led vilket var tur eftersom det ibland var omöjligt att se var stigen gick. Ibland fick vi klättra uppför hala branter, ibland ta oss ner för sådana och försöka att inte halka och falla ner i någon ravin eller (jag) kraja knät. Flera gånger korsade leden små vattendrag och vid åtminstone två saknades spång/planka över och vi fick klura hur vi skulle undvika att bli blöta upp till knäna. Efter ungefär halvvägs var det ljuvligt att hitta en stor sten, slå oss ner och njuta äpple, nötter och kaffe. Vatten och hundgodis till Killen. Möjligen rastade vi en lite för lång stund för benmusklerna hann bli rätt stela och det tog ett tag att få igång dem igen, efteråt.

Vandringen gick genom flera nyckelbiotoper, enligt informationen vi fått, och vi skojade lite om det men faktum är att omgivningen skiftade hela tiden. Det var sly, tallskog, blandskog och ren urskog. Bäckar och små pölar och när vi gick genom trollskog med höga granar och allt på marken täckt av mjukaste mossa var tystnaden total. Kanske sög mossan upp allt ljud? När vi sedan kom till ljusare, mer blandad skog, var fåglalåten fantastisk. Vid ett par ställen passerade vi fornlämningar. Gravar. Ja, det var nog vackert och utsikt över sjön även för ett par tusen år sedan... och här och var fanns också skyltning om att området var skyddat för all framtid på grund av just den unika omgivningen. Som grädde på moset fick vi se tranor, mindre hackspett, kungsörn och lite annat. Inga vargar och inga björnar. Just varg hade väl inte varit någon omöjlighet. Min vän Kia, som bor ungeför en mil norr om vår utgångspunkt ser varg, och vargspår, för jämnan - och är alltid orolig för sina får.

De sista kilometrarna av den 19,4 km långa leden gick genom ett sommarstugeområde och ett friluftsområde. Det kändes smått lyxigt att gå på smal grusväg och sedan breda löp- och skidspår -  även om det var backe upp och backe ner även där. Och ganska tacksamt. Jag har starka ben. Väldigt starka. Ändå var de helt slut. Hur skönt som helst att sedan bli upplockade av Fanny, komma hem och ta en dusch och äta av Fannys goda rödbetssoppa. Gissa om jag somnade ovaggad...

Tack, Sixten. Tack.

Söndag: Jodå. Minsann om inte även jag har ett antal hittills okända benmuskler. Stel som tusan och inte överdrivet angelägen om att sitta stilla på tåg i timtal. Men det fungerade rätt fint. Tågbyte i Göteborg och jag passade på att gå en sväng där, och mjuka upp mig. När jag kom hem var allt i sin ordning (jag har ju världens bästa katt- och husvakt) bortsett från att katten någon gång under eftermiddagen rivit ner en liten korg med nagellack, i badrummet. Givetvis hade den stora flaskan med knallrött gått i klinkergolvet och det såg ut som ett blodbad. Katten var helt oskadd, men jag fick börja med att skura med aceton en halvtimme...

Avrundade kvällen med senaste avsnittet av Skam och så filmen om, och med, Gary Moore. Jag vet att många anser att han sålde ut sig, och blev ointressant, när han började spela blues. Jag tycker tvärtom. Jag älskar hans bluesgrejer!

Måndag: Jag har nyss vaknat. Solen strålar, katten spinner och kaffet är nybryggt. Ledig dag!

Parisienne Walkways - Gary Moore

Det gick att städa bort.