I tisdags meddelade skolledningen hastigt, strax före lunch, att all undervisning skulle ställas in från kl 12 så att alla kunde ta sig hem tryggt, i det hastigt uppdykande snöovädret. Efter ett tag körde jag hemåt - västerut - lugnt och stilla och svängde in på Sigruns förskola kvart över två. Solen sken, men norröver smög sig en molnbank upp. När Sigrun fått på sig jackan och vi gick ut hade det redan börjat snöyra. Vi passade på att köpa mjölk och bregott på macken innan vi tog oss hem. Allt som allt tog det kanske 70 minuter? För en av kollegorna som dröjde sig kvar på jobbet lite längre tog det tre timmar att köra de sex milen till Malmö. Matilda skulle jobba över men fastnade i kö utanför Svedala och var nästan två timmar försenad när hon väl kom hem. Mike hade tur och kom undan alla bilköer efter att E65 stängts av helt alldeles här borta vid Sturupsrondellen. Båda två fick trixa sig bakvägen till byn.
Och sedan dess har vi varit hemma. Totalt insnöade. Bokstavligen. Vi har turats om att hänga med Sigrun så att de andra fått arbete gjort. Skolan har stängt resten av veckan och M & M har inte kunnat ta sig in till Malmö/Köpenhamn. Vi har inte ens kunnat ta oss ut till E65:an. Idag skottade vi, med förenade ansträngningar (Sigrun också!), parkeringen uppe vid huset och infartsvägen och sedan körde vi upp bilarna så de åtminstone står vid bygatan. I morgon måste de verkligen in till sina jobb och vägen västerut är, om inte bra så åtminstone mindre besvärlig än österut. Hoppas vi. Själv blir jag ju hemma. Jag ska försöka sova ut. I morse var jag uppe aptidigt för att bevaka väder-och trafikrapporter och invänta besked från skolan så nu är jag rejält trött.
Visst är det frustrerande att tappa nästan en veckas lektioner i kurser där det är gott om stoff och ont om tid men samtidigt är det oerhört vilsamt att veta att det inte finns något jag kan göra åt situationen. Det är bara att tugga i sig och det finns, för mig, något väldigt avstressande i det. Ett par rara blå tumvantar i skön ull har jag stickat åt Sigrun idag. Och motion får jag ju genom snöskottningen! Men det är en märklig känsla. Någon sa att för att förstå den skånska vintern måste man uppleva den. Jag tror jag fattar.
4 kommentarer:
Ja, det är otroligt. Fast härifrån verkar allt en smula märkligt, vi har ännu barmark. Jag kan raljerande tycka att om bara snöskottningen fungerat som den skulle hade samhället nog klarat pärsen utan hjälp av militärens bandvagnar. Skåne består trots allt av en ansenlig mängd skattebetalande individer. Av/Omregleringen?
Jag tror snöröjningen fungerar rätt bra. Bekymret är tydligen att när det är så här kallt blir ju snön fluffig och flygig och när det då blåser riktigt hårda vindar så bildas det drivor på nolltid. Det ganska öppna landskapet ger vinden fritt spelrumoch det är inte ovanligt att det är nästan rent påsnö pååkrarna, men att det ligger mer än meterhöga drivor påvägarna. Eller så försvinner vägarna (främst de mindre) så att detblir omöjligt att köra för man ser inte var de finns. Jätteskumt och liknar inget annat jag upplevt i vinterväg.
ja, vägverket fattade under 1980-talet beslutet att plocka bort alla snöfångande alléer och kantbuskage. Man sa att det var för bilisternas skull...
Smart av dem... :/
Skicka en kommentar