alvarsamt

Det finns något helande och välgörande i att vistas ute i naturen. Och i vänskap. Jag var så ledsen i morse. Igen. För ingen särskild anledning alls, kanske. Men jag har svårt att hitta den där... glädjen. Kanske är det så att jag har en depression? Inget är liksom roligt, eller ens särskilt meningsfullt, och jag har svårt att ta mig för ens de mest vanliga grejer som jag tidigare tyckt om att göra, eller gjort ändå för att jag vet att jag mår bra av det. Känner mig ensam.

Men nu ikväll mår jag i alla fall så mycket bättre och inser att det finns goda utsikter att påverka mitt mående. Jag har tillbringat dagen i sällskap av en väldigt skön vän, och tidigare kollega, och vi har vandrat i timtal ute på alvaret. Eller... vi har inte bara vandrat, vi satt också länge vid en varm häll, under himlens oändliga rymd, och samtalade. Sedan vandrade vi vidare över karst och varma hällar medan luften doftade så underbart av små, envetna växter, fortsättandes vårt samtal.

Jag må känna mig ensam, men egentligen är jag nog mest bara själv. Jag har fina, verkliga vänner, även om de inte är så många och tyvärr bor spridda så att vi kanske inte alltid kan träffas så ofta som vi skulle önska. Jag måste komma ihåg detta. Och jag ska försöka ta tag i vad jag kan; ta upp mina nyttiga rutiner, hålla mig mer sysselsatt (om så bara med stickning och annat pyssel) och försöka sätta små mål för detta. Och inte dra mig undan, utan tvärtom jobba mer på att socialisera. Det kanske låter töntigt, men så här kan jag fan inte ha det.

Öland Roots börjar imorgon och jag har vänner som är där. Men... någon måtta får det allt vara på socialiserandet.

Flippa ur - Partiet (feat. Navid Modiri)