det rullar på

Kanske så här?

Livet alltså. Det rör ju på sig, även om jag ibland betvivlar det. Rytmen är en annan nuförtiden. Jag önskar jag hade mer ork. Mer lust. Men jag är trött. Trött på den här ständiga kampen för överlevnad. Jag har alldeles för många vänner som jobbar hemma, eller inte jobbar alls, och det är banne mig förödande för min stridsmoral. Jag vill också göra mer av mitt liv än arbeta. Jag vill läsa, vandra i skogen, leka med min hund, umgås med min familj och vänner. Sova ut mitt i veckan, ibland, eller förlora mig i något kreativt och glömma tid, rum och mat. Jag vill göra spontana grejer som att resa eller bege mig på upptäcktsfärd eller gå på någon riktigt bra konsert. Jag vill kanske till och med bo i ett hus i en skog nånstans (vid ett hav har jag knappast råd med...). Men den här trista tröttman som kommer av att aldrig våga släppa efter på ordningen, redan och förmågan att betala mina räkningar, den håller mig tillbaka.

Tänk om det är gammeln?

Med ont försåt - Abramis brama

jävelben

Funderar på min islandströja.
Måste ha grönt, också!

Livet rullar på. Arbete, stickning, umgåsing med familj och vänner, hundmys- och träning. Jag tror hormonerna börjar rycka i honom för plötsligt är dofter det mest spännande som finns och när han får upp spåret på något är han inte kontaktbar. Det är som att vara ute med en dammsugare på speed. Så just nu tränar vi intensivt att inte dra i kopplet. Och ibland är det skit och ibland går det jättebra. Tur jag är envis. Varje dag får han en lång promenad (plus alla de mer eller mindre korta). Onsdags- och torsdagsmorgnar sticker vi ut tidigt till Brukshundsklubben och har hela appellplanen för oss själva i en timme, ungefär. På helgerna blir det promenader vid havet, i Sandskogen. Så jag får mycket motion. Alltid något.

Jag har fått tid hos sjukgymnast för att jag har så sjukt ont i benet, nästan uppe vid höften. Rätt vad det är går det som en elstöt genom benet (SMÄRTSAMT) och det kan plötsligt vika sig. Helt sjukt. Jag vågar knappt gå i en trappa utan att hålla i räcket, för den händelse benet skulle ge vika. Jag vet att man inte ska googla utan söka läkare, men jag har gjort det i alla fall (OCH försökt få tid på en vårdcentral men det var ÅTTA veckors väntetid... och då tänkte jag att en sjukgymnast troligen kan lika mycket som en läkare - och kan dessutom remittera mig tillen ortoped, om det skulle behövas. Googlande har i alla fall gett vid handen att det troligt kan röra sig om en så kallad slemsäcksinflammation (både symptom och bakomliggande orsaker verkar stämma rätt bra), men jag får väl se vad sjukgymnasten säger. Dit ska jag redan nästa vecka. Jävelben. Hålla PÅ, hela tiden.

In Circles - Staring At Cows

home. sweet home

Sakta men säkert börjar jag känna att den här lägenheten kanske ändå kan komma att kännas som hemma. Minnen börjar skapas och jag gör små, små förändringar i hur jag använder den. Kanske rentav smäller till och sätter upp en fin hylla i mitt badrum, en vacker dag. Så här en söndagskväll känns det hemtrevligt och skönt att plocka fram stickningen, efter sista hundrundan (nå, vi måste ut en riktig snabbis innan läggdags, också), landa i soffan, men hunden på mina fötter, och kolla lite teve och bara vara. Jag har varit en del i Börringe, och igår eftermiddag följde Sigrun med mig hem. Mysigt och härligt! Hon är så himla rolig, vetgirig och en rövarhistorieberättare av rang. Idag frågade hon mig vad jag skulle göra utan henne... Ja, utan henne skulle livet verkligen vara en stor bit torftigare. Tommare. Tristare.

Detta ska bli en sjal
designad av Stephen West.

Veckan som kommer bjuder på en intensiv jobbvecka, men också stickcafé på onsdag och kanske något annat socialt på lördag. Jag behöver läsa The Silent Patient också, till den engelska bokklubben, på jobbet. Egentligen skulle jag vilja vara hemma, bara. Jobbet är vad det är och jag har nog egentligen gett upp hoppet om att återfinna arbetsglädjen. Jag gläds åt goda kollegor och många trivsamma elever. Ibland kikar jag i Platsbanken...

I Can't Give Everything Away - David Bowie

swisch!

Söndagsmorronkaffe!

Veckan bara försvann. Fullt upp på jobbet, och utanför har jag försökt hålla balansen mellan aktiviteter med valpen och vila (för mig själv). Det blir många promenader... och jag tänker att när han blir vuxen kommer han bli ett härligt sällskap ute i naturen, på lite längre vandringar och småäventyr. I onsdags stack vi ut till brukshundklubbens appellplan. Den är helt inhägnad och där fick Floyd springa helt fritt som en galning (vi var helt själva) och så tränade vi inkallning, med mycket gott resultat. En termos med hett te värmde gott i morgondiset. Igår var vi ute på stranden och i Sandskogen. Han sover gott när vi är hemma - och det gör jag med... Nu har jag ordnat med hundvakt för veckans två långdagar, också. Det känns skönt att dels slippa oroa mig för att han måste vara ensam för länge och dels slipper jag stressa hem mitt på dagen för rastning, lek och umgåsing.

Jag har måhända inte ett så socialt liv, men det artar sig ändå. Middag och gos med små människor i torsdags, i Börringe. Igår eftermiddag var en vän från stickcafét här och vi åt en het tomatsoppa med saffran, som jag hade lagat till. Hembakat focaccia till det. Kaffe. Bra samtal. och så stickning, förstås. Idag ringde vännen/kollegan Maria och ville ses. Det blev en lång, skön runda på stranden (valpen var med, förstås) i solsken och sydvästliga vindar - och så kaffe på det. Det räcker bra för mig, just nu.

Veckan som kommer är mycket arbete. Jag har ännu en gång lyckats med konststycket att ha tre klasser som samtidigt haft skriftliga inlämningar. Eller... de började vid olika tidpunkter och tanken var att de också skulle vara klara olika veckor - men de jobbade fortare/saktare än vad jag förväntat mig... Nå, det lär väl svida över. Jag känner mig inte särskilt stressad, den här terminen.

Ptja. Roligare än så är inte mitt liv, just nu...

California Dreaming - The Mamas & the Papas