andra halvan

Nästan halva ledigheten kvar! Jag har det väldigt lugnt och skönt. Gör småutflykter i närområdet, träffar de få vänner jag har här och umgås med min familj. Stickar mycket, vilket för mig är såväl roligt och kreativt som meditativt. Syr en del. Promenerar, både kort och långt. Läser och lyssnar på ljudböcker. Jamaica Kincaid har jag läst/lyssnat på de senaste dagarna. Nu är jag nyfiken på Rachel Cusk. Nästa veckas roadtrip kommer ge många sköna boktimmar, i bilen. Musiken har liksom kommit helt i bakgrunden. Men det kommer väl en tid för det också.

Jag drömde, i natt, om ett sammanhang jag för länge sedan lämnat. Det var skönt att vakna och veta att det bara var en dröm och att jag aldrig mer behöver hamna i den sitsen igen.

Idag ska jag äta lunch och ha goda samtal med vännen/kollegan Maria. Och sedan är det hejdå-middag i Börringekollektivet eftersom Anton & Antonia med lilla flickan åker norrut igen, efter några dagar i Skåne, och Barb (Mikes mamma) åker hem till North Carolina efter att ha varit här sex veckor. Det blir trivsamt. Jag tror jag ska be att få låna hem Sigrun i helgen.

Jag fick brev från ortopeden igår. Remiss skickad och de lovar att jag ska behöva vänta mindre än tre månader på ett besök där. Vi får väl se. Under tiden får jag knapra värktabletter, när det är som värst, och träna på egen hand.

Livet.

Den ständiga resan - Opeth

trots allt

Jag har fortfarande mer än hälften kvar av min semester. Börjar bli lite dagvill. Det är ett gott tecken. Jag har någon slags bra mix av självhet och umgänge med både familj och vänner, aktiviteter och kontemplation. Veckan som kommer ska få gå i samma stil, men sedan blir det roadtrip och fjällvandring, stockholmsbesök och whatnot.

Svar från magnetröntgen har jag fått. Jag må säga att det går fort, i synnerhet om man betänker att det ju är mitt i sommarsemestertider. Högra knät var ju knappast någon överraskning; en trasig menisk och begynnande artros. Men käftsmällen från helvetet var vänstra höften som är svårt angripen av artros och som troligen varit det i flera år. Alltså långt innan jag tog upp springandet igen 2014. Jag har fått remiss till ortopediska kliniken för mer information, utredning,åtgärder etc men har i alla fall fått veta att artros ofta är ärftligt och jag har insett att den där onda höften min pappa haft sedan han var lite drygt 40 kanske inte alls bara är en gammal fotbollsskada utan är artros, som han bara inte kollat upp. Och när jag pratar med en av döttrarna och hon beskriver stelhet och "igångsättningssmärta" i ena höften och låret blir jag orolig. För henne. Uppmanar strängeligen att omedelstuds uppsöka läkare och få det kollat. Men jag är tveksam till om hon tar det på allvar. Hon tänker nog som jag att artros bara är något som drabbar gamlingar. Jag vet att det inte är så, men det här känns jävligt deppigt. Jag pratade med en nära vän som fick artros i bägge knäna innan hon var femtio och hur hon under en lång tid kände det som att livet tagit slut... Jag erkänner att jag umgås med liknande tankar. Åtminstone i en del skrymslen av hjärnan. I andra delar av den tänks annat; att jag nu helt enkelt måste ta upp målmedveten träning igen - både styrka och kondition, där musklerna får arbeta rejält.

Kreativt: jag stickar en hel del och har några små kul sömnadsprojekt på gång. Skriver inget men läser desto mer.

Livet går vidare.

When I'm 64 - Paul McCartney

sex veckor kvar

Sötaste badkillen!

Måndag och jag sover till åtta. Efter lång hundpromenad och maratonsamtal med sonen, i telefon, drar jag fram nystvindan och nystar upp ett gäng härvor i skön, fin ull. Den vita, ljuvligt mjuka  är till sjalen jag stickat på några veckor, som ett sidoprojekt, och som jag nu kan se slutet på. Småhärvorna i glada färger är till ett nytt hønsestrikprojekt, till Sigrun. Symaskinen står också framme. Jag har en del fina tyger som ska bli projektväskor/påsar till stickarbeten. Inte nödvändigtvis mina egna; kanske säljer jag några av dem till hösten.

Jag har fått ett svar på min torpannons. Tyvärr var det en helt ordinär, vinterbonad sommarstuga med lockpanel och gräsliga tapeter, i ett sommarstugeområde vid Löderups strandbad. Det är lite för långt ut för att jag ska vilja köra fram och tillbaka till jobbet varje dag, därifrån. Men framförallt är det inte ett sådant hus jag vill bo i. Jag sitter, som bekant, inte i sjön och det dyker säkert upp något annat, lite längre fram.

Badpicknick!

Några dagar hade jag Sigrun här. Actionpackade dagar med sagor, lek, badutflykter, pannkakor och annat mysigt. Många skratt när hon berättar sina fantastiska rövarhistorier och sedan spänner ögonen i en och med eftertryckligt nickande bekräftar att det hon just sagt är alldeles sant.

Det har blivit någon poolhängsdag med Börringekollektivet också, liksom besök av god vän på genomresa. Idag är det svalare och jag är inomhus, med synnerligen gott samvete, och småpysslar. Lite sömnadsprojekt, lite stickning och läsning. Iskaffe. Hundrundor. Det är semester och jag har sex veckor kvar!

You Want It Darker (Full Album) - Leonard Cohen

Sigrun övertygar...