Jag har fortfarande mer än hälften kvar av min semester. Börjar bli lite dagvill. Det är ett gott tecken. Jag har någon slags bra mix av självhet och umgänge med både familj och vänner, aktiviteter och kontemplation. Veckan som kommer ska få gå i samma stil, men sedan blir det roadtrip och fjällvandring, stockholmsbesök och whatnot.Svar från magnetröntgen har jag fått. Jag må säga att det går fort, i synnerhet om man betänker att det ju är mitt i sommarsemestertider. Högra knät var ju knappast någon överraskning; en trasig menisk och begynnande artros. Men käftsmällen från helvetet var vänstra höften som är svårt angripen av artros och som troligen varit det i flera år. Alltså långt innan jag tog upp springandet igen 2014. Jag har fått remiss till ortopediska kliniken för mer information, utredning,åtgärder etc men har i alla fall fått veta att artros ofta är ärftligt och jag har insett att den där onda höften min pappa haft sedan han var lite drygt 40 kanske inte alls bara är en gammal fotbollsskada utan är artros, som han bara inte kollat upp. Och när jag pratar med en av döttrarna och hon beskriver stelhet och "igångsättningssmärta" i ena höften och låret blir jag orolig. För henne. Uppmanar strängeligen att omedelstuds uppsöka läkare och få det kollat. Men jag är tveksam till om hon tar det på allvar. Hon tänker nog som jag att artros bara är något som drabbar gamlingar. Jag vet att det inte är så, men det här känns jävligt deppigt. Jag pratade med en nära vän som fick artros i bägge knäna innan hon var femtio och hur hon under en lång tid kände det som att livet tagit slut... Jag erkänner att jag umgås med liknande tankar. Åtminstone i en del skrymslen av hjärnan. I andra delar av den tänks annat; att jag nu helt enkelt måste ta upp målmedveten träning igen - både styrka och kondition, där musklerna får arbeta rejält.
Kreativt: jag stickar en hel del och har några små kul sömnadsprojekt på gång. Skriver inget men läser desto mer.
Livet går vidare.
2 kommentarer:
beklagar och gratulerar, litet om vartannat... Knä och ben, fötter och tår bortser vi gärna från idag, liksom ålder. För mindre än 100 år sedan var 50 en aktad ålder, och kvinnor och män sågs på med respektfulla miner där de vankade gatorna fram med krycka och käpp. Jag tycker att det är hög tid att återta kontrollen över åldrandet och visa omvärlden att den åldrande kroppen är en tillgång att vårda och respektera.
Krya på dig, smärta är fruktansvärt onödigt men en viktig indikator på att något är fel. Kram!
Tack! Det värmer att läsa det du skriver. Min självkänsla har fått dig en rejäl smäll. Men det är som du säger, vi som fyllt femtio förväntas vara spänstiga och energiska som 25-åringar... Jag är glad att jag har hjärnan intakt. Än så länge... ;)
KRAM!
Skicka en kommentar