den stora vilan..?

Jag är så in i bängen trött att jag till och med sa det till min chef. Egentligen säger man inte sådant på min arbetsplats eftersom vi har "verksamhetsnära lönekriterier" och att vara jättetrött, och därmed kanske lägga sig på good-enough-nivå i sitt yrkesutövande knappast renderar fet tillväxt i plånboken. Fast... den är ju alltid tom, ändå. Vem har kontanter, liksom? Men på utvecklingssamtalet idag sa jag just det. Att jag är så trött eftersom jag har ont nästan jämt och att jag därför inte vill sätta några stora, personliga mål för det kommande året. Och hon förstod. Det gör hon ofta. Hon är väldigt bra.

Så här på torsdagar slutar jag redan tolv och nu har jag gjort några ärenden, promenerat och lekt med Floyd och bryggt en rejäl mugg kaffe. Jag behöver tvätta, städa, bada Floyd (han luktar inte hund... han luktar skunk...) och kanske kasta ner lite överlevnadsgrejer i en väska, inför helgens smålandsäventyr, men först tänker jag sitta här i soffan en stund och lyssna på ljudbok och sticka några varv. Låta kodeinet kicka in (ja, koffeinet, också...). VILA.
Sedan, så...

Men allt är inte så deppigt som det kanske låter. Bokidén gror - och jag har fler. Igår var en riktigt rolig dag på jobbet, där jag och två kollegor dragit ihop en konferensdag för våra samhällstreor med föreläsningar, fikor och sådant som hör till. Genom att använda oss av skolans aula i stället för ett flashigt konferensställe hade vi budget nog att låta Petra Malm headlina. Hon är en mycket spännande kvinna (googleis your friend!) och hon hade lagt upp sitt föredrag så att det verkligen gick hem hos eleverna. Fångade dem. Berörde. Att arrangera sådant här hör till mina spetskompetenser, och jag tycker det är väldigt roligt, men det är ju sällan jag får tillfälle att göra något sådant i mitt nuvarande yrke. Bästa grejen jag någonsin gjort var när jag sydde ihop en golf- och whiskyresa till Skottland, för bl a några höga Ericssonchefer, på nittiotalet, utan att någonsin ha satt min fot i Skottland (det har dock blivit några resor,senare). Jag handplockade och bokade banor, destillerier och fina övernattningar med goda middagar och gjorde en resrutt med mera. Mycket logistik. Sjukt lyckat blev det!

Nu i helgen bär det iväg till Emmajävlaboda. Främst för att hälsa på vännen Lena, men jag ska hinna träffa rara Joanna också, som ju lämnade oss på jobbet här för att köpa mitt gamla grannhus på Parkgatan, och bli smålänning. Och Erica vill jag krama om också. Och klappa på katterna. Kanske kan jag ta med Floyd ut i en riktig skog en runda, också? Men mestadels blir det vilsamt, som det ju är hemma hos Lena. Fina samtal, kaffe, stickning, pussel, god mat och lugna promenader. Det blir fint.

Älven - Den stora vilan

livet...

... rullar på. Förra helgen var jag på en kurs i silversmide i Lund. Så roligt! Det är sant, som så många säger, att man blir så himla nöjd med sina alster! Jag är ju en total noob och ändå lyckades jag smida ett par örhängen, en ring och hamra/forma ett armband. "När handen jobbar får själen vila" är mottot på Gråbröderssmedjan - och det kan jag skriva under på. Lille Floyd var fint omhändertagen i Börringekollektivet under tiden, och för att spara mil och för att få mysa ordentligt bodde jag där, jag också.


I veckan som gick var det ju naturligtvis arbete (lite för mycket och för intensivt) men också trivsamheter, som sköna hundpromenader, stickning, torsdagsmiddag här hemma med Matilda & barnen, fredagsmys på egen hand med te,tända ljus och en bok, lördagslunch med prat och stickning här hemma i sällskap av god vän och idag, på morgonen var vi nere vid havet, i den mjuka dimman, Floyd och jag. Strövade hit och dit, fram och tillbaka och havet var nästan helt stilla. Även om jag är lite orolig att han ska sticka (nära till trafikerad väg) släpper jag honom lös och hittills har han alltid kommit när jag kallat in honom. Övning ger träning. Och jag blir glad av att se honom studsa omkring i vattenbrynet, rulla sig i lätt ruttnande tång och kanske ta sig en tugga, eller två.

Nu i eftermiddag åkte jag och kollegan Sandra ut till Borrby där vår brother in arms, David, hade boksläpp för sin debutroman (den jag läste i fredags kväll) Berättelsen om en stad. Långsam och stämningsfull berättelse om en liten turiststad och om en man som flyttar tillbaka efter många år. Men mannen är bara en bifigur, det är staden som är huvudpersonen. Och den lilla staden har tydliga drag av Borgholm, så där så att jag till och med i tanken kan följa mannen på hans ensamma vandringar.

Att ha pratat så mycket med David om skrivandet, om förlagskontakterna och om det oerhört modiga i att ge ut en bok... att blotta sig så... har väckt tankar och mig. Jag har läst om boken jag skrev 2013 och förbanne mig om den inte kan funka. Jag behöver bearbeta texten - och avsluta den. Sedan ska jag fanimej skicka in den tillnågra utvalda förlag. Jag vågar. Tror jag...

Apropå att våga. Jag tog ett steg igår. En sedan länge försvunnen vän, som jag på något vis saknar. Som jag upplevt undviker mig. Som inte vill kontakt. Jag skrev ett meddelande. Jag fick svar. Kan relationen lagas? Vi vet inte. Men vi kanske försöker.

For Absent Friends - Opeth

inloggningsproblem

Min Chromebook har bestämt sig för att aldrig vilja logga ut mitt huvudkonto. Men jag använder ett äldre konto som inlogg här. Därför har mina blogginlägg blivit mer sällsynta, om någon ens tänkt på det. Tills jag kan lösa problemet kan jag bara blogga från jobbdatorn, och den bär jag inte hem annat än för riktigt långa ledigheter.

Värken är som den är. Jag sover bara på knark (nej, men för mig känns kodeinet så...) men jag sover, åtminstone.

Jobbet är nu igång som om det aldrig har varit sommar och det känns bra. Jag har t o m ett par elevgrupper som är riktigt roliga att arbeta med. Som jag ser fram emot att träffa varje vecka. Och kollegorna är guldiga. Så jobbmässigt är allt helt okej.

Stickningen har verkligen blivit min terapi, min yoga, min härvaro. Och jag gör allt svårare saker. Utveckling, alltså.

Idag slutar jag nu, vid tolv, och eftermiddagen ska tillbringas på ett trivsamt café i Tomelilla (jo, det finns faktiskt ett sådant, där) medan Floyd får pälsen trimmad. Stickningen åker med. Och i helgen blir det både familjärt och kreativt. Jag ska gå en helgkurs, för nybörjare, i silversmide. Bokade för över ett halvår sedan och nu är det äntligen dags. Kursen hålls i Lund så jag bor i Börringe och får på så vis umgås med Matilda, Mike och de små gullpluttarna.

Det finns så mycket annat att skriva. Tankar, funderingar, planer. Men det får bli ett annat inlägg.

Strange Beauty - First Aid Kit

vård i livets slutskede

Nej, så illa är det inte. Jag försöker bara ta in att höftledsoperationer även drabbar människor med en god bit kvar till pensionsåldern.  Ortopeden i Hässleholm sa att jag troligen gått med den här artrosen i över tio år. Sedan innan jag fyllde femtio, alltså. Och att löpningen eventuellt kan ha fördröjt, snarare än påskyndat, förloppet. Men nu är det slut. På brosket, alltså. Operation om 4-5 månader, av höften. Dessutom tyckte han att jag absolut måste få bråkiga knät opererat och det så snart höften läkt. Och jag, som så sent som i vintras, fick beskedet av fysioterapeuten att "man opererar inte meniskknän längre". Nähä... men OM det gjorts tidigare, t ex i Kalmar, när det började bråka på allvar för några år sedan, så hade jag kanske sluppit artrosen där...

Oh well. Det där är vatten under broarna. Nu vet jag i alla fall att jag får hjälp och att prognoserna till ett både smärtfrtitt och rörligt liv är mycket goda! Mer begär jag verkligen inte.

Så jag känner mig ändå vid gott mod. Det kommer att ordna sig.

Hjärtat vet vad handen gör - Opeth