livet...

... rullar på. Förra helgen var jag på en kurs i silversmide i Lund. Så roligt! Det är sant, som så många säger, att man blir så himla nöjd med sina alster! Jag är ju en total noob och ändå lyckades jag smida ett par örhängen, en ring och hamra/forma ett armband. "När handen jobbar får själen vila" är mottot på Gråbröderssmedjan - och det kan jag skriva under på. Lille Floyd var fint omhändertagen i Börringekollektivet under tiden, och för att spara mil och för att få mysa ordentligt bodde jag där, jag också.


I veckan som gick var det ju naturligtvis arbete (lite för mycket och för intensivt) men också trivsamheter, som sköna hundpromenader, stickning, torsdagsmiddag här hemma med Matilda & barnen, fredagsmys på egen hand med te,tända ljus och en bok, lördagslunch med prat och stickning här hemma i sällskap av god vän och idag, på morgonen var vi nere vid havet, i den mjuka dimman, Floyd och jag. Strövade hit och dit, fram och tillbaka och havet var nästan helt stilla. Även om jag är lite orolig att han ska sticka (nära till trafikerad väg) släpper jag honom lös och hittills har han alltid kommit när jag kallat in honom. Övning ger träning. Och jag blir glad av att se honom studsa omkring i vattenbrynet, rulla sig i lätt ruttnande tång och kanske ta sig en tugga, eller två.

Nu i eftermiddag åkte jag och kollegan Sandra ut till Borrby där vår brother in arms, David, hade boksläpp för sin debutroman (den jag läste i fredags kväll) Berättelsen om en stad. Långsam och stämningsfull berättelse om en liten turiststad och om en man som flyttar tillbaka efter många år. Men mannen är bara en bifigur, det är staden som är huvudpersonen. Och den lilla staden har tydliga drag av Borgholm, så där så att jag till och med i tanken kan följa mannen på hans ensamma vandringar.

Att ha pratat så mycket med David om skrivandet, om förlagskontakterna och om det oerhört modiga i att ge ut en bok... att blotta sig så... har väckt tankar och mig. Jag har läst om boken jag skrev 2013 och förbanne mig om den inte kan funka. Jag behöver bearbeta texten - och avsluta den. Sedan ska jag fanimej skicka in den tillnågra utvalda förlag. Jag vågar. Tror jag...

Apropå att våga. Jag tog ett steg igår. En sedan länge försvunnen vän, som jag på något vis saknar. Som jag upplevt undviker mig. Som inte vill kontakt. Jag skrev ett meddelande. Jag fick svar. Kan relationen lagas? Vi vet inte. Men vi kanske försöker.

For Absent Friends - Opeth