phew

Jag gick från jobbet en liten stund tidigare idag. Bara så att jag hann köpa ett par rara julgrupper till hundvakt och god granne och sedan bar det ner till havet en kortkort stund, innan mörkret la sig på riktigt. För några minuter andades jag. Ut. Och in.

The Great Gig in the Sky - Pink Floyd

waiting to exhale

Förra veckan: massor på jobbet. Förutom allt annat, revidering av omdömen och planering med min vikarie. På kvällarna sticka klart små julklappar, hämta de små på förskolan, vara med på Luciafirande där... och så en ganska tyst och stillsam helg. Somnade i soffan på eftermiddagarna.

Den här veckan: påställt på jobbet och en del saker jag behöver orka med på eftermiddagar och kvällar. Inga stora saker, men veckohandla, slå in lite julklappar, komma ihåg att köpa julgrupp till Floyds dagmatte och till den snälla kvinnan som låter mig låna hennes bekväma parkering så ofta (skönt när man ska ut och in med bilen att inte alltid behöva baxa in den i det trånga garaget med sitt knasiga lås), hämta de små på förskolan (inklusive middag och läggning) på onsdag, dammsuga och tänka över packningen som ska med upp till Värmland över själva julen. Julfika med Linus och Nathalie på lördag. Som det är nu får jag dela upp aktiviteterna under veckan. Annars orkar jag inte. Det är tyvärr sant. Det ska bli så otroligt skönt med ledighet att jag faktiskt inte riktigt vågar tänka på det, för då börjar jag nog gråta. Och börjar jag gråta kanske jag inte kan sluta?

För dom som älskar - Marie Fredriksson 

(en fantastisk röst har tystnat... vila mjukt...)

pysselhelg

Sigrun är nu drygt fyra år och även om det är mycket stim och bus och tjo och tjim (måtte det alltid få vara så!) så har hon också hamnat i ett flöde av pyssellust. Det träs små armband och halsband (jag har ett fint av silverpärlor på min vänstra handled... en kärleksgåva) och tavlor målas. Den här helgen har vi bakat pepparkakor och sedan dekorerade Sigrun dem. Garnbollar har vi också gjort, och provat att bygga höga torn av ett 3D-pussel.

Snart är det jul och jag har valt att enbart köpa lite olika material att pyssla med, i julklapp till henne. Askar, pärlor, stenar, lim, nabbipärlor, pärlplattor och sådant. Och så en bok, förstås. Jag har hittat en ny bokserie, Små människor - stora drömmar, som handlar om spännande kvinnor. Först ut är en bok om Amelia Earhart, som jag tror att den flygplansintresserade Sigrun kommer att tycka om. Lillebror Torvald får fortsätta med Alfonsböckerna.

Jag har fattat mitt beslut. Jag går inte tillbaka till arbetet efter julledigheten. Jag tänker sjukskriva mig två veckor innan operationen och försöka vara i god form, för en snabb och bra rehab. Jag måste liksom andas ut och det kan jag inte göra så länge jag arbetar. En vikarie är redan anställd och det kommer bli så bra, så bra.

Annars, då? Jo, jag lever. Jag läser mycket (eller lyssnar på ljudböcker), jag stickar ännu mer och tack vare den lille lymmeln* Floyd går jag ut på ganska många promenader varje dag. Konditionen är ändå ganska okej. Humöret...not so much. Men jag har förstått att det faktskt väntar en slags nytt liv, runt hörnet. Att det kan bli fint igen.

Femtio år sedan storstrejken! Jag minns ju den! Det var mycket på teve, och i tidningarna, när det hände. Allt i svartvitt, förstås. Spännande och lite läskigt, för en nioåring.

All the Ice King Wants for Christmas - Jonathan Mann

la famiglia revisited

Värmlandshelg, igen. Den här gången för Pers femtioårsfest. Mycket lyckad och trevlig tillställning även om jag känner mig tråkig som inte pallar att ge mig upp på dansgolvet. Som en extrabonus fick jag umgåsas och krama om min älskade Jenny, också.

På väg hem blev det så äntligen av att träffa min halvbror Michael, i Borås. Vi har ju inte växt upp ihop och hans besök hos oss var väldigt sporadiska. Jag tror faktiskt bara det var fyra gånger, varav en när han var över tjugo och kom åkandes upp till Sysslebäck med farfar. Jag minns alla gångerna så tydligt och jag blev alldeles varm inombords när han sa att han också minns dem in i detalj och att det är minnen han tycker om. Den där gången med farfar var 1976 och därefter har vi bara setts på en kusinträff 2012.

På ett par timmar hann vi prata meditation, buddhism, konst och design (han kan fanimej  allt och hela hemmet är fyllt med fantastiska möbler och ting han snokat reda på, på loppisar), barnen, arbete (han har ett förflutet som lärare, också, inom grafisk formgivning, design och mycket annat på gymnasiets estetprogram) minnen och... livet, liksom. Så mycket vi har gemensamt! Det finns en sorg att vi dröjt så att skapa kontakt, men vi är helt överens om att nu släpper vi inte taget. Och det, det är glädje! Ju äldre jag blir, ju mer värdesätter jag familjen (ja, inte bara den närmaste, dvs barnen och deras familjer, utan också de andra). Alla vi som delar upplevelser och har så många gemensamma, om än olika, minnen. Kanske är det gammeln, det också? ;)

Nu: en stilla stund med ett tänt ljus, te och tankar.

Imorgon: Några timmar på ortopeden i Hässleholm, för att träffa narkosläkaren, sjuksköterska, fysioterapeut och sådant. Det börjar hända.

Kylan kommer inifrån - Abramis brama