läget?

It's all a walk in the park.

Jag glömmer bloggen. Rehaben går som den ska och jag har tre veckor kvar tills jag börjar arbeta igen. Det blir bra, hoppas jag. Jag saknar inte jobbet, direkt, men det kommer ju ändå bli bra att komma tillbaka till kollegor och rutiner. Som det är nu flyter dagarna ihop. Jag försöker lägga trevligheter, som att hälsa på ute i Börringe, till helgerna så att jag får någon slags känsla för vardag och helg. 

Johanna var här och hälsade på, med Stitch, för ett par veckor sedan. Roligt att få rå om henne en hel vecka - och skönt med lite avlastning på hundrundorna. Jag har också haft besök av ett par kollegor/vänner och varit bjuden på lunch hos en god vän. Människor är helt enkelt snälla. Om jag tar det så nätt vid i- och urstigning kan jag köra bil! Jag har ju en automatväxlad, och tar inga starka mediciner. Till helgen ska jag upp och hälsa på syrran Malin, i Värmland. Men jag blir fort trött, fortfarande, och gör inte en sådan långkörning själv. Mikes mamma är och hälsar pånågra veckor och hon följer med norröver. Hon är en bra bilförare och förtjust i Malin, så det blir bra.

Jag har lyssnat på väldigt många ljudböcker och stickar ganska mycket. En och annan teveserie har jag också avverkat. Jag försöker orka aktivera hunden. Det går sådär. Jag tror han har lite tråkigt. Jag kan ju inte sitta på golvet än och inte heller sitta för lågt eller böja mig för mycket (6 veckors restriktion med  minst 90 graders vinkel i vänsterhöften, för att inte riskera luxation) såvåra aktiviteter blir lite begränsade. Men det svi'r väl över.

Ptja. Så har jag det just nu.